Hälsa är mer än en siffra

1. När mormor ger en LCHF-bok till min mamma “för att vara snäll”. Hon hade tänkt ge den till henne i FÖDELSEDAGSPRESENT, men fick inte för min moster. Men tydligen är en random söndag i augusti helt okej.

2. När folk gör anmärkningsvärda saker, typ går tio mil på tre dagar för cancerforskning, och efteråt bara pratar om hur bra det var att träningen inför detta äventyr fick dem att gå ner X kilo i vikt.

3. Så kallade “skämt” om tjockisar. Det får mig bara att vilja säga “In every ‘funny’ guy there’s a total douche”. Kan inte ens motivera på svenska varför det gör mig så ilsken.

4. Daria. Alltså, älskar nästan allt med den serien och jag vet att deras grej är att överdriva och köra med världens stereotyper, men jag hatar ändå när de har med den tjocka tanten, som alltid har på sig mumu-klänning och pratar om choklad. ALLTID. (Och jo, jag mainline-ar alla fem säsonger nu, därav kommentaren.)

4. Att jag känner mig så blah när jag inte har kommit mig för att gå till gymmet på länge. Det ska vara roligt. Det ska vara för att det får mig att må bra. Det är inte någon slags måste. Skärpning, hjärnan.

Nej, det är ingen bra dag i dag. Men det kanske märks.

Jo, alltså. Fick nys om att hashtaggen #antifetto användes på Twitter, och vill därför redogöra för min tankekurva gällande det. (Läs förresten gärna Cecilias inlägg som hon skrev med anledning av det här, mycket bra.) Men jo, det gick såhär ungefär:

1. Antifetto? WTF?

2. Alltså, antiFETTO?

3. Varför tycker jag att “fetto” är ett så hemskt ord, när jag använder “fatty” utan problem?

4. Antifett…o. Nej, fortfarande inte okej.

5. Men orka skriva om det.

6. 140 bokstäver, just enough space to be an asshole.

7. Och nej, det är klart det inte var med mening och att ta hand om sin kropp och så är bra, men att ta hand om sin kropp och kalla det antifetto? Att ta hand om sin kropp och prata om att oj vad jag ska få ligga mycket när jag har “fittat” till mig OCH kalla det antifetto? Meh.

8. Att fitta till sig = komma i form? Tråkigaste ordvitsen någonsin.

8. Suck.

Så såg det ut på ett ungefär. Och jag kan väl säga att det jag fick ut av det hela var en fundering gällande just ord. För svenska känns så hårt på något vis. Jag skulle aldrig kalla mig själv fet eller fetto, men tjock och tjockis är okej. Fatty är också okej, även om jag inte har kommit så långt att jag kan använda mig av “death fatty” utan problem. Det har kanske att göra med att jag inte har nått den storleken själv (än).

Men såhär är det med mycket, på andra områden också. På engelska säger jag mental illness och invisible disability utan problem, jag erkänner att jag har allt det där och det är liksom inget mer med det. På svenska? Då säger jag “har en diagnos”, “mår dåligt psykiskt”, och så vidare.

Varför gör man så? Vad är det som gör fetto och psykiskt sjukdom så mycket hårdare än fatty och mental illness? Är det bara jag som har fått för mig det? Jag har tänkt mycket på det sen igår, men är inte så väldigt mycket klokare. Men det är väl så det är.

Idag skriver jag om en artikel som läsaren Linnea länkade mig till.

I den säger nämligen hjärtläkaren Anders Dahlqvist att alla är olika och behöver olika behandling för samma åkomma. Who would’ve thought? Det lustigaste med den här artikeln är nog att han suckar då nästan-namnen Annika Dalqvist och hennes LCHF-diet nämns, och påpekar att lagom är bäst, alltså att

Och visst säger han att det är bra att se upp med snabba kolhydrater om man är kvinna, eftersom de snabbare omvandlas till triglycerider i blodet – något som är en större riskfaktor än kolestorol hos kvinnor – men samtidigt säger han att vissa kan gå hur långa promenader som helst och ändå gå upp i vikt, och understryker att det är viktigt att ändå fortsätta motionera.

“För mycket eller för lite, ingendera är bra. Min erfarenhet – och jag möter 1 500 hjärtpatienter om året – är att vi är genetiskt väldigt olika. Det som gäller för en gäller inte alls för en annan,” säger Anders Dahlqvist som även är ledamot i styrelsen för Sjukhusläkareförbundet.

För att få bästa resultat menar han att varje enskild patient måste analyseras noga, både medicinskt och när det gäller livsstilen – och sedan följas upp kontinuerligt. Skulle samhället göra detta, och inte ensidigt fokusera på akutvården, skulle 10 000 fall av stroke och lika många insjuknanden i hjärtsjukdomar kunna förhindras varje år, enligt en ny rapport som Anders Dahlqvist medverkat till.

Och det är just det här som är grejen. Vi är olika. Vi behöver inte exakt samma matvanor, motion och så vidare. Health at every size, baby! Det vill säga, gör det som känns bra, ät det som du mår bra av, och tänk på att det faktiskt finns en läkare som har förstått att det funkar och rekommenderar det.

Bästa biten är dock den här:

“Hela samhället är uppbyggt på att det är fint att vara smal. Vi vill tona ned det. Se på kvinnor i naturfolken. De kan vara rejält tjocka, helt enkelt för att de är skapta så. Den som motionerar, äter sunt och mår bra behöver faktiskt inte oroa sig över en rimlig övervikt. Själva viktstressen i sig är skadlig.”

No Comments

Posted Under health at every size, intuitive eating, sjukvård

Tack till Sofia för att hon länkade mig till artikeln det här inlägget kommer att handla om, The Surprising
Relationship Between Weight and Mortality av by Diana Nguyen and David Frederick (obs, PDF, obs!). Det här är egentligen inga nyheter, men det är roligt att se det här skrivet om på ett såpass kortfattat, lättförståeligt sätt.

Det är nämligen såhär:

2004 kom det en ny studie, gjord av bland andra Ali Mokdad. Där fann man att övervikt (från BMI 25 och uppåt) kunde associeras med hela 400,000 dödsfall per år. Man drog därför slutsatsen att fetma snart skulle orsaka mera dödsfall än rökning inom några få år. The Center for Disease Control and Prevention (CDC) i USA publicerade studien, det kom ut i media och snart kunde man höra överallt att FETMA DÖDAR OMG.

Kort därefter gick the head of the U.S. Department of Health and Human Services ut och sa “Americans need to understand that overweight and obesity are literally killing us.”

(Tar en paus för “OMG OMG OMG” och “will somebody please think about the children!!!!!” här. Väldigt ofta är det nämligen så fetmaepidemin framställs, framför allt i media.)

Året därpå granskade en forskare som heter Katherine Flegal (passande nog en epidemiologist) resultaten och metoden och hittade enorma statistiska fel. Då hon körde sin egen analys kom hon fram till siffran 112,000, det vill säga lite drygt en fjärdedel. Drar man dessutom ifrån de färre dödsfall som finns i BMI-gruppen 25-29 (övervikt, ej fetma), jämfört med normalkategorin, 86,000, så har vi istället 26,000 totalt. Det är ganska stor skillnad.

Min favvobit i den här artikeln är dock att det påpekas att correlation does not equal causation. Med det menas att så väl fetma som för tidig död kan härledas till fattigdom, fysisk inaktivitet, dåliga matvanor, avsaknad av färska matvaror och avsaknad av sjukförsäkring, men att det inte betyder att de leder till båda två samtidigt.

Correalation.

Causation.

Två olika saker.

Det bör väl nämnas att det blev en väldig massa uppståndelse över Flegals artikel, att folk bestämt sa att det här inte kunde vara korrekt och att det därefter publicerades artiklar om hur fel hon hade haft, bland annat på en webbsida som tillhör Harvard av alla ställen. Detta trots att the CDC faktiskt tog tillbaka sitt stöd för Mokdad-artikeln och istället framhöll Flegals version som den mer korrekta.

När jag läste den här artikeln kände jag igen siffrorna och gick då till Fettpaniken av Marie Carlsson (som jag rekommenderar, även om du säkert måste leta dig igenom hyllmetrar av Atkinsbantning för att hitta den på bibblan), och mycket riktigt finns det ett kapitel där hon pratar om just de här två undersökningarna.

I samband med detta påpekar hon följande:

* Av de 2 miljoner amerikaner som dör varje år är 70% över 65, en åldersgrupp där undervikt ger sämre snarare än bättre chans till överlevnad.

* Av de i åldersgruppen 45-65 dör största delen i cancer.

* Av de i åldersgruppen 45 och under dör största delen i olyckor, främst bilolyckor.

* Bland tio-i-topp-orsakerna till för tidig död hos folk under 65 kan bara tre – hjärtsjukdomar, diabetes samt en liten del av cancersjukdomar – korreleras till övervikt, och till och med då är det inte säkert att just dessa sjukdomar är orsaken till dödsfallet ifråga.

* Även om man antar att samtliga dödsfall i dessa tre kategorier är orsakade av fetma kommer man bara upp i 174,000 döda per år, och då vet man inte hur många smala som dör av exakt samma sjukdomar. (Eller det kanske man vet, men det påtalas aldrig i den här sortens sammanhang.)

Så, som ni hör håller Marie Carlsson (och jag!) med Katherine Flegal i det här fallet, och av en god anledning. Sanningen är nämligen att en stor del av OMG WE’RE GOING TO DIE-dreven antar att samtliga dödsfall hos tjockisar beror på fetma – oavsett om man dör i en bilolycka, tar sitt liv eller ramlar nerför ett stup.

Vidare pratar den här artikeln lite snabbt om det där med feminism och viktnedgång. Det är intressant och något jag vill prata mer om, för det är viktigt. Dock citerar jag här, bara så att jag vet var jag ska börja i mitt nästa inlägg!

Over the past several decades, more and more feminists have suggested that the preoccupation with body fat is just one more way that people try to control men’s and women’s bodies. They argue that there is a long history of science being used to argue that stigmatized groups are in some way inferior to “normal” people.

(…)

Many feminists might argue that even if being fat does elevate somewhat one’s risk of dying, it is still important to celebrate the diversity of body shapes and sizes that we see. Trying to eliminate an entire class of people – the nearly 70% of men and women who are classified as overweight or obese – is not a desirable or acceptable social goal.

Tänk på det.

PS. Jag ska recensera Fettpaniken snart. Lovar.

Och just det, två fina läsare länkade till intressanta artiklar i mitt förrförra inlägg. Det får ni jättegärna göra, så läser jag när jag har tid och ser om det är något jag vill skriva mer om. (Det är det antagligen, men det kan ta lite tid att komma mig för att göra det!)

Därför tar vi det här inlägget och lägger det som en liten förslagslåda. Lovar inte att skriva om ALLT, men lovar att läsa så får vi se om det blir något skrivet. Kommentera alltså här, och eftersom det här inlägget nog går och gömmer sig snart kan man även kolla under taggen FÖRSLAG i fortsättningen.

För några dagar sedan frågade jag om det fanns något intresse av ett FA-index på svenska. Nu har jag inte direkt möjligheter att göra en hel sida till just det här (har hemsidor och bloggar så det räcker och blir över), men jag har gjort en så kallad “bundle” i Google Reader. Det är ungefär som listfunktionen på Twitter verkar det som.

Du kan hitta den här: HAES på svenska-bundle

Sen kan du antingen prenumerera på den här listan i Google Reader (funkar eventuellt i andra RSS-läsare också, kan nån som använder nåt annan säga till om det gör det eller inte?), eller bara gå till länken för att läsa de bloggar som ingår. Just nu är det bara sju stycken, den här bloggen, de två som sa YAY till mitt förslag samt några andra som jag älskar och läser så fort det kommer nytt.

Vill du vara med i den här listan, kommentera på det här inlägget. Så länge du skriver åtminstone någorlunda regelbundet om fat acceptance och ALDRIG pratar om bantning får du vara med. De bloggar som i nuläget är tillagda är följande:

* Beyond Sizes
* Hälsa är mer än en siffra
* Happy Happy Fangirl
* Julia Skott
* Kroppsbilder
* Linnas träningsskola
* Tjockisbloggen

Och jo, ska fixa en länk till sidebar-en också.

Okay, så, för några dagar sen nu fick jag en kommentar från någon som frågade om jag ville lägga till min blogg i en databas som handlade om “hälsa”. Vid närmare undersökning så bestod i princip samtliga bloggar på denna sida av bantning och obsessive träning. Jag var ganska chockad och svarade därför oerhört vänligt på denna förfrågan. Nu är det absolut inget fel på att vara snäll, men alltså. Jag skulle vilja skriva ett inlägg som jag kan hänvisa eventuella kommande frågor till.

Så vi tar det här igen:

Health at every size står för hälsa oavsett storlek.

Fat acceptance står för tjockis-acceptans.

Intuitive eating står för intuitivt ätande.

Det innebär att erkänna att man kan må bra och vara hälsosam oavsett vad man väger.

Det innebär att inse att folk kommer i alla storlekar och att det är helt okej. Att vår självkänsla och vårt värde inte ligger i vad vi väger eller hur vi ser ut.

Det innebär att lära sig att äta det man vill när man vill det, och inte se på mat som ett nödvändigt ont.

Och nej, jag har inte för avsikt att tala om för andra att de inte “får” banta. Om man råkar vilja blogga om sin bantningskur eller sina träningsmål så får man det, absolut. Och när man insett att det inte går så bra som man hade tänkt sig får man jättegärna återkomma hit och läsa lite.

Let’s take it from the top:

Den här bloggen handlar om hälsa. Den handlar INTE om hälsa som ett mått på smalhet.

Den här bloggen handlar om att vi duger som vi är. Den handlar INTE om att vi kommer duga finfint så fort vi har gått ner X kilo.

Det var nog allt.

…

Det här var en sån där grej som jag tänkte “orkar inte” om. Reklam finns det gott om, dålig reklam finns det nästan precis lika mycket av och fat shaming på billboards är inte nåt nytt. (Paradexempel: PETA, bubblare: The Gap.)

Men sen såg jag det här YouTube-klippet med en protest mot just denna kampanj, och det var så bra att jag ville lägga upp det här. Några fakta jag har tagit direkt från det här klippet om du inte orkar kolla själv:

* 1 av 200 kvinnor har anorexia.
* 2-3 av 100 kvinnor har bulimi.
* Av de 8 miljoner amerikaner som tros ha en ätstörning är 10-15% män.
* Ätstörningar har den största risken för dödsfall av alla psykiska sjukdomar.
* Antalet döda pga av anorexia är tolv gånger högre än för ALLA andra dödsorsaker hos kvinnor i åldern 15-24.
* 95% av de som har ätstörningar är i 12-25 års ålder.
* Bara 30-40% blir helt friska.
* Anorexia är den tredje vanligaste kroniska sjukdomen hos tonåringar.
* 50% av flickor i åldern 11-13 år tror att de är tjocka.
* 80% av alla 13-åriga flickor har försökt gå ner i vikt.

Notera att de här siffrorna är baserade på det amerikanska folket, och att jag alltså inte har kollat källor utan bara tagit det ifrån videon ovan. Siffrorna på Ätstöring.se är något positivare, men inte mycket.

Det bör väl sägas att tillverkaren har hållit fast vid att de “pratar om pretzels, inte folk”, och i princip menade att om folk tog åt sig var det deras eget fel, men att de till slut bestämde sig för att dra tillbaks den här kampanjen. Ibland funkar Internet Rage, verkar det som.

Förresten, vet någon om det finns någon sida där folk som skriver om HAES och allt det där på svenska är listade? Och om det inte finns det, är ni intresserade av att vara med på det? Jag tänker mig inte att bara bloggar som enbart handlar om detta ska få vara med, utan att alla som pratar om det, även om det bara är då och då, kan få vara med på listan.

Den amerikanska fatosphere-n har en feed tror jag, som alla bloggar ligger i, men det är lite över min förmåga… Iallafall, finns det intresse? Isåfall, kommentera med länken till din blogg, eller om det redan finns en sån sida, adressen dit tack.

Det skulle vara roligt att ha er alla samlade på ett ställe, så att säga. Eller oss, räknar in mig själv där också!

Idag råkade jag för första gången ut för att någon misstog mig för gravid. Det lät såhär ungefär:

Apotekaren: Och din doktor vet om att du är gravid?
Jag: Eh, nej, jag är bara lite tjock.
Apotekaren: Men Herre Gud, förlåt!

Jag fnissade, hon rodnade och när jag kom hem berättade jag om detta äventyret för en (tjock) kompis. Hennes svar: “Ooh, tell me you did the ‘oh no, I’m just fat’ thing. They hate that.”

Och hela anledningen till att jag faktiskt sa just det istället för att rodna och stamma (eller ljuga och låtsas graviditet) var den här YouTube-videon. Den pratar om “staircase wit”, det vill säga, det man borde säga när man får höra sådana här saker, men inte kommer på förrän fem minuter senare. Så tack, Joy Nash för att du är så awesome.

Mina favoriter här är nog:

Him: “Are you pregnant?”
Her (flirty): “No, but the night is young.”

Him (disgusted): “Oh, look at that gut!”
Her (awesomely): “You might want to keep your voice down, or people’s gonna find out what an asshole you are.”

PS. För ett år sedan var min värsta mardröm att någon skulle missta mig för gravid. Nu var det mest kul. Och därför älskar jag fat acceptance.