Men det var inte riktigt därför jag kom hit för att skriva faktiskt. Jag har nämligen läst en bok. Ingen FA-bok egentligen, men den handlade mycket om just kroppen och hur den kan vara en fiende oavsett hur man ser ut. Boken heter Unbearable Lightness och är skriven av Portia de Rossi. Nelle från Ally McBeal, ni vet. Hon var ordentligt ätstörd och delar av boken gör ont att läsa. Kan nog vara triggande, om man är känslig för sådant, men den beskriver oerhört bra hur man kan vara hur het som helst och ändå känna den här pressen inuti.

Jag blir också oerhört ilsken på Hollywood, eftersom man tydligen inte hade några problem att casta henne i en film när hon vägde 82 pounds. (Det var också där anorexian kom i kapp henne, så att säga.

Mot slutet, i epilogen säger hon en del bra, saker som faktiskt låter väldigt health at every size. Det gjorde mig glad.

Och nej, jag tror inte att jag är tillbaka här egentligen. Men jag kanske kan lyckas titta in någon gång ibland. Har saknat att skriva här, men tiden räcker inte riktigt till.

Jag måste bara erkänna en sak för er. Det finns en anledning till att jag inte har skrivit så mycket de senaste månaderna. Jag har börjat jobba. Eller ja. Praktisera. Det är inte därför, egentligen. Men jag äter sämre mat nu. Mycket sämre. Jag orkar inte träna längre. Och jag har börjat gå ner i vikt. Jag mår sämre, eftersom maten jag äter inte är lika bra för mig, kroppen är sur på mig för att jag inte springer längre och jag väger tio kilo mindre. Tolv, kanske.

Jag fattar inget.

Jag har liksom predikat att det inte spelar någon roll vad man äter eller hur man äter det, bara man mår bra. Man har en grundvikt och kroppen brukar hålla sig däromkring. Och här sitter jag, äter nachochips till lunch alldeles för ofta. Dricker för mycket Pepsi. Det är konstigt. Jättekonstigt. Och det känns som att jag inte följer mitt eget recept längre. Jag kan liksom säger hela dan att intuitive eating är bra och att man inte ska tänka på det där. Och sen kommer jag hem efter mina timmar på jobbet och äter första bästa mat, orkar inte laga, blir så trött. Mina energinivåer är inte samma som de flestas. De är lägre, mycket lägre, så det är naturligt att sova sig igenom middagen efter att ha varit i affären fem eller sex timmar, men det betyder inte att det är bra för mig.

Jag vet att det inte är det. Men magen är mindre och kilona färre (dock inte så många färre; typ 85 tror jag) och tankarna om att det är på något vis bra går inte att bli av med.

Så det är därför. Det känns liksom inte riktigt rätt att skriva om det här när jag inte kan leva som jag lär eller wtf ever man ska kalla det. Jag kommer nog över det hela. Tror jag. Kommer tillbaka. När jag vänjer mig. När jag får ordning på mig. Tills dess… Ja. Det blir inte så mycket gjort här.

PS. Jag älskar dock praktiken. Det är i en tygaffär. Himmelriket. Det är bara tröttman jag blir… trött på.

Men jag tänkte ändå peka er mot några inlägg ni säkert hört talas om redan (isåfall, gå och läs igen), eftersom de är viktiga och det är roligt att se vad andra har att säga om det också. Och jo, jag hade nog tänkt att skriva om det här också, men de hann liksom före, och säger så mycket klokt, så jag står över.

Det började med att Isobel Hadley-Kamptz skrev ett inlägg om en artikel hon hade läst som handlade om just det där som jag har skrivit så mycket om. Det som slog henne – och mig med då jag läste den – var just den konstanta medvetenheten om mat som krävdes för att personerna i artikeln skulle klara att stanna kvar på sin nya, lägre vikt. Bland annat har vi kvinnan som ringer till restaurangen innan hon går dit, så att hon vet vad hon kan beställa som inte är för kaloririkt. Som Isobel konstaterar; det är just det här som är en ätstörning.

Det tog självklart inte lång tid för någon att rekommendera LCHF i kommentarerna. Sådär som man gör när någon pratar ätstörningar. Uppenbarligen. Det skulle jag också kunna prata länge om, men innan jag kom så långt hann både Julia Skott och Cyborg-Christina skriva om det, så… jo. Gå och läs deras inlägg.

Och kom ihåg: ätstörningar finns i så många fler varianter än bara anorexia. Det handlar mer om mentalitet (eller ja, minst lika mycket iallafall) som om faktiskt viktnedgång. Alla som bantar är inte ätstörda, men det är så himla mycket vanligare än man skulle kunna tro. Jag bryr mig inte vad folk säger, att inte våga äta på restaurang utan att kolla först vad som är “säkert” att äta, att räkna varje kalori man bränner eller äter, och så vidare. Inte normalt. Inte på något jävla vis.

Så är det bara.

The real problem is not “size zero”. The real problem is that we live in a neurotic, miserable society with a deeply disturbed attitude to food, nurture and consumption, a society which teaches children, and particularly girls, that their growing bodies and normal desires are unacceptable and must be starved away.

Hinner inte riktigt säga mer om det just nu, men gå och läs. Mycket bra artikel.

Källa: http://www.reddit.com/r/gaming/comments/lteey/dont_startle_the_witch

En kompis till mig klädde ut sig till the witch i Left For Dead till Halloween, och postade bilden på sin utklädnad på Reddit. Och eftersom det är internet vi pratar om är det väl inte så särskilt förvånande att elaka kommentarer började rasa in. Dock har min vän självförtroende nog att bita tillbaka (det är inte alla som har det, inklusive mig själv), och svarade bland annat med: “I am pretty well-fed, must be my ample supple of brains from asshats that think they can get away from me” och “It’s true, but unfortunately I wasn’t willing to go anorexic for an authentic costume. Maybe next year”). Men egentligen var det något helt annat som fick mig att stanna till, nämligen det faktum att några kommentatorer sa ifrån och tyckte att fat bashandet inte var okej. Och det i ett kommentarsfält. På internet! Har aldrig hört på maken.

Några exempel, eftersom det alltid gör mig glad att höra sånt här:

ITT: why stereotypes of gamers being generally horrible people exist.

Upvotes for confidence. It’s always badass to see a girl with too much confidence and wit to roll over when the internet nasties try to come out of the woodwork. Thanks for restoring just a little bit more of my faith in humanity.

Wow, of 12 comments 8 are fat jokes, the girl is reading the thread, and she’s not even grossly overweight. This is kind of embarrassing to read.

I think this still falls well under the range of “average weight.” It’s quite a nice costume and it’s a shame that the only reason people are hating is that she’s not rail-thin.

To be fair, it’s fucking Halloween. It’s obvious that she’s from L4D, and people should stop being dicknozzles and just not comment on weight. Someone sees this picture that a girl obviously went to time and effort to make and post. They think “Hey, I can make that person feel like shit.” and post a comment about them being fat. That’s hate filled. OR; Someone sees this picture and thinks “Oh man, I’m gonna make an awesome fat joke for KARMA!” That’s hate filled and stupid.

What is this, youtube?

Och nej, hon är inte vad man kan kalla tjock. Väger lite över medel, men inte så mycket mer. Och det jag började fundera på då var hur mycket hat man får utstå om man är death fat och råkar vilja klä ut sig på Halloween eller köra cosplay. Jag googlade lite, eftersom jag var ganska säker på att jag hade läst något om det innan. Jag hittade inte det jag letade efter, men ramlade istället över ett antal blogginlägg på andra ställen.

Icke-relaterat till texten, men visst ser de awesome ut? Källa: http://lifeonfats.wordpress.com/2010/09/07/yes-us-fatties-can-wear-costumes-too

Bland annat finns det ett inlägg som pratar om hur man, om man börjar prata om “size appropriate” cosplaying, stänger ut fler kvinnor än män. Jag måste erkänna att jag vet väldigt lite om just hur det ser ut i spel – jag är mera inne på böcker osv – och kan egentligen inte uttala mig om huruvida manliga karaktärer kommer i flera olika storlekar, men det här med att kvinnor mer eller mindre finns i två utföranden låter ganska troligt.

Såhär:

On the other hand, there’s a very small variety of female body types allowed for characters in games. The most perennially popular of course is “thin, with large breasts.” Occasionally we also see “thin and girlish:” that is, thin with small breasts, for the waif-type characters.

Now it may surprise you to know this, but these are not the only sizes that women come in. It is possible to be neither fat, nor thin, but somewhere in the middle. It’s possible to be naturally curvaceous, but with thick legs. It’s possible to be pear-shaped. It’s possible to be basically curvy, but have a bit of a round tummy. If you fall in to that last category, like I did when I was younger and thinner, there is exactly one female character in all of geek media that I can think of that you can dress up as “appropriately.” Thank you, Sam Kieth. It’s a start. Of course the only cosplay I can find of Julie, the world’s only comics heroine with a belly, is done by a girl with a flat belly. I’m sure I’m the first to complain.

I’m just not sure that male geeks get this: that all the cool female characters out there generally look the same. They all have a very small variety of body types, while it’s acceptable for male characters to have a wider variety of body types. And that when you say, people should only cosplay something that’s “an appropriate shape,” you’re shutting out a lot of women from a lot of options.

Och det är ju just det. Visst, cosplay handlar om att gestalta en karaktär, men oavsett hur man vänder på det så ser ingen av oss ut exakt som en skådespelare eller en figur i ett dataspel eller vad det nu kan vara. Det är helt omöjligt. Så varför envisas så många med att man ska följa kroppstyp? Är det bara samma gamla tjockishat, det faktum att vi är så vana att media, i vilken form det än må vara, visar smala smala smala, eller något helt annat? Det är svårt att säga.

Sen kan man ju prata om att det här är internet och det vet väl alla hur folk är här, men alltså. Ska första tanken vara “jamen det är klart att folk hatar på det”, snarare än “WTF”? Det har skrivits hur mycket som helst om spel och kvinnoroller och hur tjejer behandlas på diverse spelforum, men det vågar jag överhuvudtaget inte peta i. Jag vet för lite. Besök dock gärna Discordia, där skrivs det en hel om just detta.

Källa: http://fuckyeahfatpositive.tumblr.com/post/10525680538/ive-been-wanting-to-post-this-picture-for-a-while

Och för att avsluta det hela så hittade jag Fuck Yeah Fat Positivity, som har ett underbart inlägg om att strunta i vad folk säger och att klä ut sig till det man vill, oavsett hur man faktiskt ser ut. En hel del av det som sägs där har jag redan avklarat, men slutet på inlägget var så otroligt talande för hur svårt det här är egentligen.

One of the best things was, I had fat girls coming up to me all weekend thanking me for doing the cosplay. People told me things like, “You always see skinny girls doing cosplays like this, I’m glad to see someone more my size doing it too!” and “I am so glad to see a well-made, tasteful, plus-sized Sailor Jupiter!”. I had an awesome time, I felt beautiful in the costume, and I hope that I encouraged more of us fat girls to get out there, love their bodies, and cosplay whatever the hell they want. I think I did the character justice, and fuck anyone who says I didn’t because I’m fat. And if the character could crawl out of the TV right now and talk to me, I think she’d approve.

SOC, löparbyxor, 249 kr.
Nike, träningslinne, 199 kr.
Adidas D Firebird, 699 kr. (Dock köpt för 15 år sedan…)
SOC, sport-bh, 199 kr.
Adidas Escalate Stability, 799 kr.

Jag frågade ju om tips på träningskläder för ett tag sedan. Därför tänkte jag nu visa hur det blev egentligen. Än så länge har jag inte köpt någon löparjacka, som någon tipsade om (pengabrist) och adidasjackan från 1996 får duga. Den är ändå mycket smidigare än valfri luvtröja, så tills det blir svinkallt funkar den bra.

Men byxorna! Vilken revelation. När jag gick till Stadium var jag beredd på att gå där ifrån fräsande som en arg katt om att bara tjejer i storlek 36-38 (40 om man ska vara generös. 42? Ehhhh… Kanske) kan köpa träningskläder sådär rätt upp och ner. Och jo, jag muttrade mig igenom tjejavdelningen, och var beredd på att ge upp när jag såg skylten LÖPARKLÄDER. Rusade dit och hittade då de här. Storlek XXL, herrstorlekar, lite fladdriga och så, men otroligt lätta och mycket varmare än de ser ut.

Jag kör med billig SOC sport-BH, random träningslinne jag hittar i garderoben (har ett antal, de flesta köpta på rea), och så skorna som min arma moder snällt betalade åt mig.

Anledningen till att jag pratar så mycket om just priser är att jag funderade på att teckna gymmedlemskap bara över vintern, kollade in priserna och ramlade baklänges. Det pratas mycket om att de med minst inkomst ofta har sämre hälsa. De är tjockare, de har mer hål i tänderna, de sköter sig inte. Och sen börjar man prata om att UTBILDA dessa stackars korkade människor eftersom de bara inte FÖRSTÅR.

Därför vill jag ge er några prisexempel på gym här i min lilla stad. Jag gillar att springa utomhus, men när det är två meter snö är det inte så kul. Men såhär är det:

Gym 1 ligger precis bredvid en busshållplats, väldigt bra och smidigt:

Helår, per mån: 349 kr
4 månader, per mån: 619 kr

Gym 2 ligger, tja, kanske 5-10 minuter från närmsta busshållplats, inte riktigt lika bra standard vad jag har hört:

Helår, per månad: 249 kr
3 månader, per månad: 299 kr

Friskis och Svettis, ca 20 minuter från närmsta busshållplats, om man inte vill byta buss då:

Helår, per månad: 215 kr
3 månader, per månad: 460 kr

Gym 2 skulle kanske funka för mig, även om anledningen till att jag sade upp mitt medlemsskap i våras var just att 299 kr var för dyrt för mig. Jag hade då varit medlem i gym 1, och sedan dess har alltså priserna gått upp såhär mycket. Sexhundra kronor i månaden. Ärligt talat.

Och jo, 300 kr i månaden är kanske inte så dyrt, iallafall inte om man jämför med gym 1. Men ändå. Alla har inte råd med det heller, och det är inget att skämmas för. För min del betyder det skogen, iallafall tills det börjar snöa. Jag älskar att springa där, det gör mig glad på många sätt, men det skulle vara skönt att kunna göra sin runda inomhus och inte behöva sluta träna på vintern.

Och då har vi knappt ens pratat om det där med bra skor (är inne på tredje paret nu), träningskläder som inte hindrar mer än de hjälper, eventuella knäskydd (de jag vill ha kostar över fyrahundra styck) eller vad man nu kan tänkas behöva. Så nej, träning är inte för alla. Det är inte ‘bara’ att gå ut i skogen. Att hitta ett gym och snällt teckna sig för autogiro (vilket, om man är så fattig som mig betyder övertrassering nästan varje månad). Vi är alla olika. Vi har olika möjligheter, olika behov, och det som funkar för en person funkar inte för alla.

Just nu har jag väldigt kul när jag tränar sådär på egen hand. Jag kan springa i tio minuter nu, vilket inte låter så mycket, men som för mig är något enormt. Om jag bara kunde på RunKeeper att funka på min gamla skraltiga mobil så skulle jag kanske veta hur långt jag sprang också. Inte sådär värst långt skulle jag tippa. Ett par kilometer antagligen. Ja, om man räknar in bitarna jag går också.

Jag hoppas bara att när jag sätter igång igen efter vintern så blir det lättare än när jag började från första början. Några månader utan träning är trots allt något helt annat än över tio år utan minsta springsteg.

Och nej, jag har inte gått ner i vikt. Dock kan jag springa till bussen utan att kollapsa, och dammsuga utan att sätta mig ner och vila emellanåt. Och det är det som är det viktigaste för mig. Jag vill inte bli smal och snygg (ha, likely story). Jag vill bara orka. Och det gör jag. För det mesta iallafall.

Via Sleepy Dumpling, vars Tumblr verkar vara en awesome mash av fat acceptance, söta djur och gifs. Rekommenderar starkt, även om jag alltid verkar ha 30+ olästa inlägg av hennes. Postar mycket, med andra ord.

Your body’s weight is determined by genetics. Like height or skin color, weight and body type vary from person to person. A person’s ideal weight range is called their set-point weight.

Your set-point weight is controlled by a part of the brain called the hypothalamus. The hypothalamus regulates the body’s feeling of hunger and satiety—the full feeling you get after you’ve eaten a meal. One of the jobs of the hypothalamus is to keep you as close to your set-point weight as possible.

When you go on a diet and lose weight, your hypothalamus interprets the sudden weight loss as a problem somewhere in the body. It will do whatever it can to get you back to your set-point weight. The hypothalamus will release hormones to increase your appetite. It will slow down your metabolism, so you don’t lose weight quickly. It will even make you feel more lethargic, or sluggish, and less likely to exercise.

Dieting can backfire by resetting your set-point weight at a higher level, to protect your body against the sudden changes of future diets.

Via en artikel i National Geographic. Den innehåller en intervju med Linda Bacon, så jag är nu än mer intresserad av hennes bok! Dock vill jag skutta upp och ner av lycka av när jag läser denna enkla förklaring om varför vikt varierar så från person till person. Så enkelt kan man alltså beskriva det hela.

So this morning I see that professional fat-hater Jamie Oliver has posted a petition which he’s asking people to sign in support of his “Food Revolution,” and in which he’s included the bullshit stat that “obesity in the US costs $10,273,973 per hour” (sure) and notes, in all-caps, “OBESITY IS PREVENTABLE.”

Celebrities who have signed the petition are posted in rotation: Jennifer Aniston, Eva Longoria, P. Diddy, Kim Kardashian, Ryan Seacrest, Ellen Degeneres.

It’s always nice to see wealthy people with access to the best food, comprehensive healthcare, personal trainers, private chefs, and individual nutritional plans put their names to a petition admonishing the fatties that OBESITY IS PREVENTABLE.

When there are people for whom that is not true, people for whom obesity is not preventable, for myriad reasons, to bray about how their bodies (our bodies; ourselves) are “preventable” is to engage in eliminationist rhetoric.

I will never be not fat.

To get rid of my fat body, you have got to get rid of me.

Ur ett inlägg i underbara feministbloggen Shakesville. Gå och läs hela inlägget, det är hur bra som helst och innehåller många länkar värda att följa.

Jag orkar inte riktigt ta tag i det här, så jag pekar er bara i riktning mot Shakesville. Dock gör det faktum att Ellen DeGeneres skrev på det här riktigt ledsen. Älskar Ellen. Vill inte att hon ska sätta sitt namn på sånt här.

Buhu.

Via Simple Things, också en Tumblr. Och nej, har ingen. Iallafall inte som jag uppdaterar oftare än en gång i halvåret. Dock läser jag ett par via RSS…

Då hände något märkligt. Jag tror inte att min BM är van vid att man pratar emot för hon lutade sig tillbaka och sen kom världens svada. Ni skulle inte tro grejerna hon slängde ur sig. Det var samma sak som innan om hur jag skulle vara för stressad för att gå ner i vikt med dagislämning hit och dit och så skulle jag bara bli tjockare och tjockare och sen var jag minsann fast i kvinnofällan! vilket fick mig att skratta så mycket att hon kom av sig, för jag var hundra på att kvinnofällan var något helt annat och hela situationen blev så bisarr när jag satt där lugnt på en stol och sa att jag var ganska fin i mina kilon och hon satt helt askgrå och upphetsad och svor över kvinnofällor. Hysteriskt.

Ur ett inlägg i bloggen Att vara någons fru. Jag har överhuvudtaget inte läst den förut, men någon länkade och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Alltså, barnmorskor. Det finns säkert många bra också, men det känns som att allt man läser om är rabiata barnmorskor som föreläser om bröstmjölk och så vidare.

Denna tjej gick alltså upp arton kilo under sin graviditet, till hela åttiotvå kilo (where’s my fainting couch?), vilket inte var LÄMPLIGT. Alltså. Dra åt helvete.

Men sådär. Två saker ni borde läsa, två fina bilder. Jag nöjer mig med det.

Sörjer att gamla fotbollsshorts och linne inte går länge. Svinkallt ju.

Twitter pratar just nu om hur miljön drabbas av köttbaserade bantningsmetoder. Finns ett par artiklar om det också, här och här. Som vegetarian sedan elva år är jag lite förvånad över… well, förvåningen. Eller varningen. Det finns många olika sorters vegetarianer och veganer. Några gör det på grund av djurrätt. Andra tycker inte kött är gott. En tredje variant baserar sitt val på miljön. Det är liksom inget nytt det här.

Det jag vill göra här är inte predika fördelarna med vegetarisk eller vegansk mat, även om jag föredrar detta själv, men det är ändå viktigt att påpeka miljöpåverkan av detta slag, särskilt när man hör om hur BRA och NYTTIGT LCHF är var man än går. Det är för övrigt inte bara köttåttgången som spelar in här, utan även det faktum att man bannlyser de grönsaker som har minst mijöpåverkan.

Att äta kött som en del av vanlig kost, visst, to each their own, men att ersätta bra, nyttiga och energisnåla grönsaker med mera kött och mejeriprodukter (till exempel), är knappast en bra idé.

Önskar att jag kunde hitta lite opartiskt info gällande miljö, livsmedel och så vidare som inte kommer från köttindustrin, Livsmedelsverket eller, som i fallet av en viss debattartikel, Brödinstitutet. Tips mottages tacksamt.

Bara det faktum att denna sortens fördomar (även om det inte är första gången sånt kommer fram) finns inom socialtjänsten är vidrigt.

Nästan lika arg som jag blir av denna förekomst blev jag av det faktum att personen som besökte familjen föreslog att man skulle ställa bort kexen, eftersom en av familjemedlemmarna var överviktig. Jag ser liksom framför mig hur man har städat och gjort fint och ställt fram fika för att göra ett bra intryck, och sedan kommer man och beter sig på det här viset.

Det faktum att det skedde i den kommun jag bor i gör mig ännu ilsknare. Vet ej varför, det bara gör det.

Men nu så! Nu ska jag gå och äta BRÖÖÖÖÖD. Farligt farligt bröd med hundratusen miljoner kilo kolhydrater. Blir säkert tjock på kuppen. Nej, vänta. Det är jag ju redan.