Det var inte förrän jag i princip slutade titta på TV som jag insåg hur mycket det jag såg där påverkade mig. På gymnasiet var jag ett hardcore Vänner-fan och tyckte att de kvinnliga skådespelarna var typ det mest åtråvärda man kunde tänka sig, och detta trots alla fat jokes gällande Monicas tidigare figur (kommer fortfarande ihåg kommentaren om hennes gamla baddräkt: “that’s what they use to cover Connecticut with when it rains”). Det är kanske inte så förvånansvärt att det var den period som jag fuckade allra mest med mat och ätande. Jag tror iochförsig att det hade mycket att göra med Celiaki, som är en kronisk sjukdom som enbart kan behandlas med glutenfri kost. Hos barn är det väldigt vanligt att man går ner i vikt och blir orkeslös, vilket var precis vad som hände då, och det gjorde det lättare att ta det hela till ganska läskiga nivåer. (Det är iochförsig lite lustigt att jag inte diagnostiserades förrän jag hade lagt på mig fyrtio kilo av helt andra orsaker, men there you go.)
Det finns självklart många andra anledningar till att man utvecklar en negativ självbild, men jag kan säga att det är riktigt skönt att bara följa två serier (Glee och How I Met Your Mother), varav en har en riktigt inspirerande karaktär.
(Här med vad jag tror är portugisiska subtitles.)
Jag älskar att kolla in Mercedes; hon klär sig visserligen på ett sätt som jag aldrig skulle våga eller ens vilja, men det är underbart att se en plus sized person på TV som vågar klä sig i typ… technicolour zebraränder och som inte försöker gömma sin storlek.
Måste dock erkänna att det är lite läskigt att se i det här klippet hur smala ALLA dansarna är – jag har en kompis som tolv år gammal (och normalviktig) inte kom in på en särskild fancy balettskola för att hon vägde för mycket. Yum, freaky body image innan puberteten!
Egentligen ville jag skriva om något helt annat. Det blir ofta så att jag kommer av mig. Sorry about that. I detta fall var det just det med hur media får oss att tro att våra kroppar ska se ut. Visst, vi vet att bilder i tidningar retuscheras like whoa, men det är svårt att komma ihåg när man står i kö på ICA och är ashungrig och stirrar på omslagen på alla de där tidningarna medan man väntar.
Newsweek har samlat lite bilder gällande retuschering som jag tyckte var väldigt bra. Jezebel har skrivit om det hela också, och deras kommentarer är roligare (kolla särskilt in inlägget om Kelly Clarksons bilder), men det jag gillade med Newsweek var just att de hade inkluderat vad personerna på bilderna tyckte om resultaten. Det tog en hel del klickande på diverse länkar, måste jag erkänna, men här är några åsikter på temat…
Andy Roddick (amerikansk tennisspelare och enda killen i gänget):
I spent the last few weeks in Austin really focused on my training and getting back into shape, but pretty sure I’m not as fit as the Men’s Fitness cover suggests. Little did I know I have 22 inch guns and a disappearing birth mark on my right arm. I saw the cover for the first time when I landed after Rome. It was pretty funny, I walked by the newsstand in the airport and did a total double take. I can barely figure out how to work the red-eye tool on my digital camera. Whoever did this has mad skills.
Kate Winslet (som jag alltid har älskat för att hon inte är sådär läskigt smal):
The retouching is excessive. I do not look like that and more importantly I don’t desire to look like that. I actually have a Polaroid that the photographer gave me on the day of the shoot… I can tell you they’ve reduced the size of my legs by about a third.
Kim Kardashian (som jag var tvungen att Wiki-a, typ reality TV-star?):
So what: I have a little cellulite. What curvy girl doesn’t!? /…/ I’m proud of my body and my curves and this picture coming out is probably helpful for everyone to see that just because I am on the cover of a magazine doesn’t mean I’m perfect.
Crystal Renn (plus size-modell, i en artikel som pratar om att de ibland gör plus size-modeller tjockare bara för att det riktigt ska märkas att de inte är smala):
Because I am a plus-size model, they like to make an example. They see a roll, and they say, ‘Ooh, a roll!’ And they focus on it.
Filippa Hamilton (modell och svensk, tydligen):
I think they owe American women an apology, a big apology,” she said. “I’m very proud of what I look like, and I think a role model should look healthy.”
Grejen med Filippa Hamilton är väl det att hennes bild var så otroligt retuscherad att hennes höfter var större än hennes huvud till slut.
Man kan inte direkt säga att hon har mycket att ta av även när hon är icke-Photoshoppad, men jag minns att jag läste någonstans att hon var upprörd för att själva retuscheringen fick henne att se onormal ut på ett sätt som kunde skada hennes karriär. Minns inte var det var någonstans, Jezebel, kanske? De har iallafall fler bilder på henne när hon ser, eh, lite mer vanlig ut. Fotomodellsvanlig, iallafall.
(Boing Boing fick för övrigt en cease-and-desist-order av Ralph Laurens legal team när de först publicerade bilden ifråga med kommentaren “Dude, her head’s bigger than her pelvis”. Hoppas att den numera figurerar på tillräckligt med ställen att det inte gör varken till eller från med en blogg till!)
Så, med tanke på det här är det ganska skönt att till största delen skippa TV (för även om programmen är bra så tvingas man kolla in reklam som t.ex. den här), tidningar, osv. Eftersom jag läser en massa feministbloggar (kolla in min blogroll om du vill ha tips på jag läser för några) så får jag för det mesta veta när det är något som måste läsas ändå. Älskar att låta andra sköta jobbet med att sålla ut det minnesvärda, och så länge man har ett antal källor och inte bara en enda så känns det som att man får höra det mesta och inte missar något.
Och nu är mina fingrar helt trötta av allt äpple+v-ande av länkar, så nu får det vara nog.
