February, 2010


26
Feb 10

I väntan på något längre…

Jag försöker att förbereda mig för ett inlägg om en debatt i amerikanska TV-programmet Dateline, men det tar lite tid att ta sig igenom det hela, främst eftersom en av debattörerna säger sådana genomkorkade saker att man inte orkar med att titta på det så himla lång stund i taget. Medan jag fixar och skriver och antecknar, gå och läs Julia Skotts inlägg om att se annorlunda ut och ändå ha en helfigursbild (eller halv, iallafall) i tidningen.

Blir så himla glad av den, för hon har rätt – det ÄR roligt att se lite annorlunda kroppsformer, särskilt i sådan mainstream-media.


21
Feb 10

Bloglove, del 2: Joy Nash

Idag besökte jag ett gym för första gången. Det har tagit mig evigheter att komma mig för att göra det, och inte för att jag inte vill få bättre kondition eller för att det är bekvämare att ligga i soffan. Nej, hela anledningen var att jag var livrädd för att alla andra skulle vara så himla vältränade. För hur mycket man än pratar om det här med fat acceptance, så ÄR det svårt att alltid vara smart och självsäker gällande sig själv och sin kropp, och det som man aldrig skulle låta andra komma undan med, är det sååå himla lätt att göra själv.

Det som fick mig att boka tiden var Elin Grelssons text om träning, Linna Johanssons träningsskola och Joy Nashs YouTube-videos. Här tänkte jag skriva lite mer om de sistnämnda, men gå och läs Elin och Linnas blogginlägg på ämnet också! Så himla bra.

Hursomhelst, de här klippen passar väl egentligen inte in under ämnet “bloglove”, men de förtjänar ett eget inlägg, så det får bli så ändå. Det finns tre stycken, som du kan se här:

Fat Rant
Grunderna, mest. Runt 4:00 finns referensen till träning, men det finns mycket annat bra också. Det här är min favvo, den är mer seriös och går igenom ganska mycket. Sju fullpackade minuter!

Fat Rant 2: Confessions of the Compulsive
Ett klipp om en tjej som går till ett OCD-möte och presenterar sig som “compulsive eater, drinker, pooper, pee-er and breather”. Ger perspektiv på saken, verkligen, och det med mycket humor.

Fat Rant 3: Staircase Wit
Handlar om BRA sätt att svara på kommentarer om ens vikt – staircase wit är helt enkelt det där man kommer på att man skulle ha sagt fem minuter efter att man behöver det, när man är på väg ner för trapporna… Också hur bra som helst.

Det som hjälpt mig mest är dock det första klippet, så det tänkte jag prata lite mer om. Nedan har jag gjort ett transcript på det hon säger i hela den här videon, eftersom det är så svårt att diskutera valda bitar när man bara har ljud och inte text. Tycker jag iallafall. Titta gärna, men läs även nedan, och kolla efter mina kommentarer i kursivt!

YURI:
Yeah, I tried to quit smoking, but I gained like five pounds. I’d so rather screw up my lungs than get fat… oh my God, she should not be wearing that.

JOY:
Yuri. Her name is Yuri, and I can’t kick her out of the car, because it’s hers.

YURI:
Yeah, I’d totally kill myself before I let myself turn into such a blob.

JOY:
Does she not realise that I’m fat too? Or does she just not care? Maybe she doesn’t think I’m that fat. Maybe. But I am. According to my doctors I’m “moderately obese”. If you ask the fashion industry I’d barely deserve to be allowed to wear clothing. And I’m definitely, definitely, fatter than the girl who “should not be wearing that”.

Lite överdrivet, såklart, men seriöst – vi säger så mycket som vi inte borde. Att peka ut någon annan som är tjock och sedan vända sig om och säga “nej, men jag menar inte DIG, såklart” när ens kompis ifråga vet att hon faktiskt väger mer än den man pratar om? Inte bra. Inte bra alls. Även om man själv absolut inte menar att det är något fel på ens kära vän… så känns det. Riktigt ordentligt. Och jo, det gäller även när man klagar på sin egen kropp.

====

JOY:
I’m fat. And it’s okay. It doesn’t mean that I’m stupid, or ugly, or lazy, or selfish. I’m fat. The vast majority of the time I don’t let the tiny little minds get me down. It happens a lot – I hear somebody talking about TWO HUNDRED POUNDS. Like it’s breathtaking. I weigh 224, and my quality of life hasn’t suffered dramatically.

Fat. It’s three little letters. What are you so afraid of?

Now, America is in the midst of this obesity epidemic, I’m sure you’ve heard about it. I’m not saying that’s not true. I’m not saying we should sit around, patting ourselves on the back, cramming ourselves full of junkfood with our sweatpants stapled to the sofa. Obviously, diet and exercise are vital. I am saying that if you do all those things, eat right and exercise, and you still aren’t thin? Your life is not over.

Ingen kommentar här. Hon säger det så bra att jag inte har något övrigt att tillföra. Förutom “health at every size, baby!”.

====

JOY:
America needs to rearrange her thinking, and I think fat people are just the ones to kick it off. Tell people how much you weigh. It’s just a stinking number! It does not reflect on your intelligence, or your work ethic, or your character.

And protest with your pocket books, people! Shop at stores that sell halter tops in triple-X. Forget about tent dresses, and don’t even think about squeezing into normal sizes.

I got this friend, Krista, who drives me freaking crazy. Whenever we talk about this stuff she gives these ridiculous head-in-the-sand answers with such sincerity that I wanna kill her. She’s fatter than I am, but she refuses to acknowledge that the fashion industry has a problem.

KRISTA:
Joy, oh my god, that is such a cute skirt!

JOY:
Thanks. I got it at (ack, hör inte namnet på affären hon pratar om här!). It’s a dress actually. That store is amazing, they’ve got sizes all the way up to 5X.

KRISTA:
That’s not… that’s not… 5X, is it?

JOY:
No, it’s 3X.

KRISTA:
Uh, it doesn’t look that big.

JOY:
Well, it is.

Is she kidding me? I’m thrilled that someone’s making sizes “this big”. How many times have I walked through H&M, or Guess, or Urban Outfitters? I see this incredible red dress, wrap around with all this flowy organza crap. It’s perfect. They have it in size… 2, 4, 4, 0, double-0, 12, 10 – getting warmer – and that’s it.

Sometimes they squeeze all the way up to a 14. I wear an 18. At least. Sometimes 20. Often – dare I say it? – triple-X!

Please. If Anthropologie won’t open its eyes and make clothing that fits me? They don’t need my money. No more spending an hour and a half in a store, vainly searching for anything with a size larger than 14, eventually realising that the only thing I’m allowed to buy here are socks, and hair clips. No thank you. I’ve got living to do, baby!

For the record, en amerikansk size 14 är typ storlek 44, och det är sant att det knappt finns något större i vanliga affärer. De har plus size sections ibland, men de är enormt minimala och ofta är kläderna sådana som får en att se ännu större ut, typ blommigt. Fast måste säga att på senaste tiden har jag hittat en del på H&Ms plus size-avdelning, så det varierar mycket med årstiderna.

Men hursomhelst – vi som är lite större får typ två hyllor, medan mindre storlekar får en hel affär. Hur deprimerande som helst, ju.

====

JOY:
And no more hiding out at home because I look lumpy in my workout clothes.

“What if I sweat the most?” “What if I can’t keep up? “What if somebody laughs at the fat girl running around the track?”

What if? So what? I’m playing basketball, and softball and swimming – in a swimsuit – with the best of them! I’m eating icecream and peanutbutter and carrot sticks. Dieting? Ha! Listen to this: The International Journal of Obesity says that 95-98% of dieters who lose 75 pounds or more gain back every single pound within three years. Two thirds of them do it within that first year. 95-98% is all of them. Success is practically a freak occurance!

The secret to staying permanently thin? Choose two thin parents. Ideally, choose four thin grandparents as well. I’m just saying.

Yes, det var den här biten som fick mig att pallra mig iväg till gymmet idag. Det var inte lätt, kan jag inte säga, men hoppas att det kan bli lättare med tiden! Och som vanligt, för en recap om varför bantning inte funkar, kolla in det här inlägget.

====

JOY:
I think we need to expand our souls, and I think there’s a whole lot of fat people out there who could use a whole lot more confidence. Stop putting life on hold. “I’ll go dancing when I can wear this dress again.” “I’ll go to the Bahamas when I look good in a bathing suit.” “I’ll get my wedding dress fitted as soon as I lose 30 pounds.” No, now. It’s all you got.

Don’t buy any more clothing in sizes too small, clothing that will “motivate you” to get slimmer. And throw out the stuff you got that doesn’t fit anymore! It’s just taking up space and pissing you off.

Det var med det sistnämnda i åtanke som jag gjorde mig av med en stor del av min garderob för något år sen. Mår så himla mycket bättre sedan dess, måste jag säga, och någon dag ska jag skriva om mattan jag vävde av trasorna till alla för små kläder…

====

JOY:
And don’t, oh don’t use being fat as an excuse. Holy crap, I’m good at that. “They’re not gonna hire me. I’m fat.” “They won’t like me. I’m fat.” “That guy would never ask me out. I’m fat.”

As if that is the only thing that could possibly be wrong with me! How about – I’m late all the time, how about – I’m mean to people, I’m a bitch. I’ve got this automatic, built-in excuse, I never have to work on any other aspect of my personality. The only thing anyone could possibly have a problem with is the fact that I’m fat.

And, I’m also not giving people the benefit of a doubt. Maybe this guy’s not a weight bigot. Maybe he just doesn’t talk to me because I look so zoned out all the time. Maybe he hates the band whose T-shirt I’m wearing. Maybe he just doesn’t have anything interesting to say. I make this guy’s failure to fall in love with me the fault of my fat. It’s silly. A waste of so much time.

So, I’m through with excuses. I’m spreading the word. Fat. It’s a descriptive, physical characteristic. It’s not an insult, or an obscenity, or a death sentence.

When you see a fat person, look them in the face, and smile. You should do that to everybody, but don’t forget to do it to fat people too. There’s a whole new world out there, baby. Get happy in that skin you’re in!

Yes, yes, and yes. Hur ofta använder man det här som en ursäkt? Och om man inte gör det medvetet, så kommer den sortens tankar alltid smygande när man minst anar det. För de flesta, iallafall.
====

Joy bloggar här, men uppdaterar inte så ofta, så kolla in hennes videos istället!


18
Feb 10

Socker – fiende eller vän?

Let’s talk about food for a bit. Eller det gör vi väl mest hela tiden, men jag har läst en del de senaste dagarna, och lärt mig några nya, väldigt intressanta saker. T.ex. läste jag en artikel på Salon.com en av mina favvo-häng på internet (fast läs inte kommentarerna, det får man fan fel av), där man pratar om det där med skillnaden mellan sött och socker när det gäller mat.

Bl.a. säger man det här:

There is a big psychological difference between “sweetness” and “sugar.” Sweetness is good. It tastes good, and it feels good, going all the way back to our reptilian brains. But our nutritional superego constantly battles our sweet-toothed id: Sugar is bad, it’s tooth decay and empty calories. We call in a seemingly endless string of substitutes, from rat-killing chemicals to low-glycemic-index nectars, to exorcise the demon of sugar from the deliciousness of sweet things.

Dvs, man pratar om hur farligt man får lära sig att socker är, att det är tomma kalorier och man får hål i tänderna av det, men kroppen bryr sig inte, den vill bara ha mer. Och som någon som är ganska beroende av socker (min enda last, really) kan jag skriva under på det där med att kroppen säger “ja ja ja meeeeer” när man ger den sött.

Och jag har svårt att tänka mig att det inte har något att göra med hur det var när jag var barn. Min mamma bantade till och från, men vi fick äta i princip vad vi ville, bara det inte fanns något socker i det. Man fick absolut inte ta för mycket marmelad på mackan, helst inget alls, ost räckte, bara sylt på pannkakorna även om de blev torra och tråkiga, godis enbart på lördag och colan begränsades till två 33 cl flaskor på fredag kväll, som delades systerligt mellan mig och mina två småsyskon. I likadana glas, så vi kunde kontrollera att alla fick lika mycket.

Socker var lika med hål i tänderna, och hål i tänderna var döden. Punkt slut.

När jag började högstadiet och fick min efterlängtade månadspeng (äntligen!) så började jag självklart proppa i mig socker som en galning. Godis, läsk, tuggummi, you name it. Jag åt väldigt lite mat, eftersom den smakade typ ingenting, men mackor och te (med tre sockerbitar) och frukt i kopiösa mängder? Oh, yes.

Det där med att förbjuda vissa sorters mat tror jag inte är bra på något vis, och med facit i hand kan jag ju säga att jag nog skulle ha varit mindre benägen att stoppa i mig alla sorters socker som fanns om det inte hade varit så förbjudet när jag var liten. Jag tror även på att det är bättre att barn äter överhuvudtaget än att man tvingar dem att äta nyttigt hela tiden. I Salon-artikeln jag nämner ovan säger man t.ex. att det kanske är bättre att ge sina barn chokladmjölk, som visserligen har lite mer socker, än att de inte dricker någon mjölk alls.

Generellt sett så hör barn mer än man tror. Min mamma kanske inte tvingade oss att äta viktväktarkost, men den där jävla vågen stod på diskbänken jämt, och varje gång hon sa att “nu ska jag inte äta godis/choklad/pizza/pommes frites någonsin” så överfördes det till oss att den här sortens mat var ‘dålig’. Och det finns verkligen inget bättre sätt att få barn att bli besatta av att äta något som att förbjuda den. Minns fortfarande hur vi gjorde pommes frites efter skolan och åt som galningar, och sen diskade och städade bort alla spår eftersom mamma inte tyckte om när vi åt det heller.

Numera äter jag mycket mindre socker, lustigt nog, eftersom jag nu ‘får’ äta vad jag vill. Intuitive eating, baby! Det funkar. Visst, man kan inte alltid äta det man känner för, eftersom man inte alltid har det hemma, men överhuvudtaget så är mat lättare att hantera när man inte förbjuder det ena eller det andra.

Moral of the story: Ät det du vill, särskilt om du har barn hemma som tittar på hur du äter. Och socker är ingen fiende, det är snarare alla förutfattade meningar om mat som är farliga. Okay att det inte är bra att äta enorma mängder av något, men det gäller nästan allt.

Och i mitt nästa inlägg ska jag prata om boken jag läser just nu, Fettpaniken. Hur intressant som helst…


17
Feb 10

Flying while fat, del 2

Har egentligen sagt allt om det där med “flying while fat”, men sitter och läser (för typ femte gången) en artikel Kate Harding skrev på Salon.com om det här ämnet. Den handlar bl.a. om hennes syster som hellre satte sig och körde 160 mil, från Boston till Canada, när deras mamma låg döende, eftersom hon inte hade råd med två flygstolar och visste att hon skulle bli förvägrad plats på planet annars. Det är en enormt gripande artikel, och den värsta (bästa?) biten är nog den här:

So, rather than deal with any of that, my sister chose to drive a thousand miles as fast as she could, hoping she’d get there in time. While she was on the road, the doctors informed us that there was nothing else they could do, so the whole family’s focus shifted from wondering whether Mom would make it to wondering whether my sister would. A nurse reassured us that Mom would hold on long enough (“They always wait for their babies”) and as it turned out, she did. Just. But that agonizing day of asking my mother to please hang on a little longer — while she was wracked with pain beyond the reach of morphine, moaning like a wounded animal when awake enough to communicate at all — is the first thing I always think of when the debate about whether fat people deserve affordable air travel comes up. You think of some lumbering beast who had the gall to “steal” an inch of your seat that one time. I think of a dying woman waiting for the last of her babies to say goodbye.

Vidare så har Jezebel en lista på icke-kändisar som har råkat ut för exakt samma sak som Kevin Smith. Flera stycken missade begravningar, en var tvungen att ställa in en tid gällande en levertransplantation och någon blev i princip hotade med att få en räkning på en andra biljett om de skulle – ens för en minut – resa armstödet på stolen de satt i. Andra blev stoppade mitt i terminalen och fick inte ens gå in i planet för att bevisa att de faktiskt fick plats i en flygplansstol.

Jag vet inte om det är såhär vidrigt i Sverige. Jag hoppas verkligen att det inte är det, men vem vet?

(Egentligen tänkte jag skriva om något annat idag, men jag sparar det till en annan dag, tror jag. Det här är liksom mer än nog att tänka på för en dag.)


16
Feb 10

Tjockismat, del 4: Citrontofu

Efter ett helt liv med problematisk syn på mat har jag under de senaste månaderna ägnat mig åt att försöka göra mig av med alla hang-ups som gör att man (som i jag) ger mat värderingar som bra och dålig, känner dåligt samvete om man äter “fel”, osv. Här kommer jag att posta recept med bilder (när kameran samarbetar) för att visa vad en tjockis kan tänkas äta egentligen. All mat kommer att vara vegetarisk och glutenfri, och kommentera gärna om du provar ett recept, skulle vara kul att veta om det blev bra!

CITRONTOFU MED LATMANSRIS

Det är det syrliga som gör den här rätten så galet god. Funkar även med Pasta Fagiole, förresten. Nästan ännu bättre så, men jag kände mig lat idag.

Ingredienser:
300-400 gram tofu
olivolja
en pressad citron
0.5 dl polenta
0.5 dl rismjöl (eller vilken sorts mjöl som helst)
lite örtsalt
2 st buljongtärningar
Maizena redning
1.5 dl vatten

Gör såhär:
Lägg polenta, mjöl och örtsalt i en fryspåse, skaka om. Lägg i den uppskurna tofun och skaka om ordentligt för att täcka tofuns alla sidor. Stek i lite olivolja på ganska svag värme – typ trean.

Samtidigt kokar man riset, lägger i buljongtärning #1 i vattnet, och kokar på svag värme tills det är nästan klart. Häll då i wokgrönsaker, och koka 5-10 minuter till. Medan du gör det här fixar du det sista med tofun.

Lägg tofun åt sidan på typ en tallrik och fyll stekpannan med vatten och buljongtärning #2. Pressa i citronen och koka tills buljongtärningen löses upp. Sen lägger man i Maizena och kokar tills såsen tjocknar, var på man lägger i tofun igen och värmer på. Den är absolut det bästa med den här rätten, riset är mest latmansmat, faktiskt.

Servera med cashews, det är godast så.


14
Feb 10

Det där med flygplansstolar (with added Kevin Smith)

Jag har gjort en intervju, eller rättare sagt, ett samtal med en mamma som försöker kom försöker kombinera det där med fat acceptance och föräldraskap, som uppföljning på förra inlägget. Medan jag väntar på att få ett OK på den färdiga texten tänkte jag dock skriva om något annat…

Det har väl inte undgått någon att Kevin Smith, som är regissör, screen writer och lite annat (enligt Wikipedia), nyligen blev ombedd att gå av ett plan eftersom han var för tjock. Storyn förtäljer inte om det var för att han vägrade köpa en andra biljett eller helt oprovocerat. För, yes, i USA (och en del andra länder också, säkert) får man inte flyga om man inte får plats i flygplansstolen, eller, om man som i det här fallet, får plats med armstöden nerfällda men personalen trots detta tycker att man är för tjock för att personen bredvid ska kunna sitta bekvämt.

Eh, ja.

Enligt Aftonbladet så säger de bolag som flyger från Sverige bl.a:

“Nej. Men det finns planer på att börja göra det.” (Ryanair),
“Nej. Men vi erbjuder våra passagerare en ”comfort seat” om de vill ha mer plats.” (SAS),
“Nej. Alla resenärer betalar lika mycket. Vi har inga planer på att införa en sån avgift.” (Lufthansa),
“Nej. Det är absolut inget som vi planerar att göra.” (Norwegian Air),
“Vi litar på våra resenärers goda omdöme. Har man en kroppsvolym som är större än vad våra flyg tillåter tror vi att man själv bokar en extra plats.” (Malmö Aviation),
“Nej. Vi har inga planer på det.” (Thai Airways),

och favoriten Finnair, som påstår att alla bolag kräver detta, vilket alltså är långtifrån sant:

“Ja, men vi tvingar inte passagerarna att betala för en extra stol.”

Vad detta innebär? Jo, att om man inte köper en extra plats så kan man vid gaten förvägras tillträde till flygplanet. Man får då vänta till ett senare, mindre fullsatt plan, vilket (särskilt under storhelger) kan ta evigheters evigheter. Charmigt nog jämställer man feta människor med den extra plats som det skulle innebära att resa med t. ex. ett musikinstrument.

Yes. Vi är prylar, inte människor. Fin människorsyn, det där.

Men okay, ska utveckla det här resonemanget lite, bara för att visa på hur idiotiskt det är. Det förutsätter nämligen följande:

1 – Man förutsätter att den överviktiga personen inte tycker det är obekvämt eller genant att i kön till gaten bli tillsagd att man är för fet för att flyga, och bli ombedd att köpa en till biljett (vilket man såklart inte KAN om planet är fullsatt) innan man får tillträde till planet, alternativt få tillträde till planet och SEDAN bli tillsagd att man är för jävla tjock.

2 – Man förusätter att även om tjockisen ifråga skulle tillåtas att flyga så tycker han eller hon att det är helt okay och inte alls obekvämt att sitta nerklämd i en stol som är för liten, och eventuellt inkränkta på en annan persons personal space. Jag läste om just det här på Fatshionista.com för inte så länge sedan, där Lesley skriver om sin reaktion på när en kvinna faktiskt brydde sig om att förklara varför hon bytte säte. Gå läs du med!

3 – Man förutsätter att tjockisen inte har några känslor och är tjock enbart för att jävlas med omvärlden.

4 – Man förutsätter att det är MÖJLIGT att banta ner sig och behålla den vikten i all evighet. (Alla argument emot detta kommer att länkas till mitt inlägg Varför bantning inte fungerar i längden, btw.)

5 – Man förutsätter att vissa människor är mer värda än andra, och att det är helt okay att diskriminera mot feta människor. Ursäkta min naivitet här, men varför är det okay att bete sig för jävligt mot feta, när man (förhoppningsvis) slutar mobba rödhåriga eller folk med glasögon på mellanstadiet?

6 – Man förutsätter att felet ligger hos personen ifråga, och inte hos flygbolagen, som trycker in oss i minimala säten (i genomsnitt 43 cm enligt GP, och jämför gärna det med diverse stolar i ditt hem – hos mig är köksstolarna 41 cm och skrivbordsstolen 53 cm – vilket inte bara är obekvämt för feta, utan även för de som är väldigt långa eller har något slags handikapp som gör att de behöver extra utrymme. What’s next, ska folk över 1,80 få betala extra för att deras knän trycks upp i ryggen på den som sitter framför?

Och det är bara ett urval av alla de saker jag skulle kunna säga om det. Överhuvudtaget så påminner det här mig om när jag gick i åttan och en kille i min klass blev så trakasserad över sitt långa, lockiga hår att han till slut klippte sig. Självklart hittade man då något annat att klaga på, och så är det alltid. Även om varenda tjocka människa i denna värld skulle banta ner sig, vad är oddsen att man då inte skulle hitta något annat att klaga på?

Överhuvudtaget så är det för jävligt att lägga ansvaret på den enskilda personen här. Ärligt talat, att säga till en person att de är för tjocka, för smala, för långa, för korta, för mörka, för ljusa, för åt helvete avvikande är sådant vi har lagar emot av en anledning. Nämligen att det är diskriminering.

Som vanligt beskriver Shapely Prose det hela bäst, både i ett inlägg skrivet idag, och i ett inlägg från 2008. I det sistnämnda pratar om ett australiensiskt flygbolag som sa att deras policy hade att göra med den kombinerade vikten av passagerarna:

Listen, nobody disputes the fact that the weight of an aircraft matters. But something like nine percent — NINE PERCENT — of that weight is attributable to passengers, you dumb fuck. More than half the weight is just the weight of the craft itself, and then there are things like FUEL. Basically, airplanes are heavy, empty or full. The average Australian weighs about 167 pounds; if you limited your clientele to cut that average by, say, 20 pounds, you’d save about 1 percent of the weight of the aircraft. That’s like kicking a five-year-old out of your SUV and expecting it to improve your gas mileage.

Kevin Smith, btw? Han fick åka med ett senare plan, men då fick istället en annan överviktig person gå av, trots att planet inte var fullsatt. Hon var ju inte känd, som han sa på Twitter, och man hade därför ingen anledning att behandla henne något vidare.

PS. Skulle även vilja säga ett riktigt jävla surfittigt fuck you till Expressen som i sin artikel om det här med flygplansstolar lyckades sätta in en reklam för weightloss surgery. Randomly, kanske, men ändå jävligt dålig smak.


11
Feb 10

Gravidmagar och Photoshop

Alltså det där med Photoshop och airbrushing är så tråkigt och old news, jag vet. Grejen är väl mest den att jag har tänkt att skriva något om kroppsuppfattning under och efter en graviditet, så när någon på Twitter länkade till det här inlägget så bestämde jag mig för att köra på det.

Här har vi nämligen reality-TV-stjärnan Kourtney Kardashian bara en vecka efter att hennes son föddes. Till vänster har vi originalfotot, och man har alltså minskat hennes figur med typ en tredjedel. Och tydligen så intervjuade man henne inte ens fast både hon, hennes vänner och låtsaspappa citeras i texten…

Om det hela säger hon:

“They doctored and Photoshopped my body to make it look like I have already lost all the weight, which I have not,” Kardashian told WWD. She also spoke out to her Twitter followers: “One of those weeklies got it wrong again… They didn’t have an exclusive with me. And I gained 40 pounds while pregs, not 26… But thanks!”

Citat taget från WWD Media.

Och det finns väl massor jag skulle kunna säga om det här, men chansen är att det har sagts redan, t.ex. i den blogg jag fick det här ifrån. Dock kan man gärna klicka vidare till det här inlägget, också på bloggen MamaMia, som tydligen är en av de mest kända mommy bloggers i Australien. Där kan man se hur Jools, som är gift med Jamie Oliver, den nakna kocken, såg ut strax efter att ha fött deras yngsta dotter (som för övrigt har det extremt hippie-esqua name Petal Blossom Rainbow).

Jag vlll skriva mer om det och särskilt om det här med hur man ser på sin kropp efter att man har fött barn, men det får bli en senare del. Nu ska jag iväg till bibblan och garnaffären, så vi får nöja oss med det här. För tillfället, iallafall.


10
Feb 10

“Lessons from the Fat-o-sphere” av Kate Harding och Marianne Kirby

Jag läser mycket, och har därför tänkt att recensera böcker som finns på ämnet, både faktaböcker och skönlitterärt. Börjar så smått här, men vi får se hur det går! Har för övrigt extremt svårt att läsa översatta böcker, så det här kommer främst vara böcker på engelska – om de inte är skrivna på svenska från början.

Lista på alla recenserade böcker (nuvarande och kommande) finns här.

Lessons From the Fat-O-Sphere: Quit Dieting and Declare a Truce With Your Body (kort och smidigt namn, eller hur?) av Kate Harding och Marianne Kirby är utgiven (på engelska) av Perigee, ett imprint av Penguin Books (USA). Det är en faktabok och faktiskt det första jag läste om fat acceptance och health at every size, vilket säkert är anledningen till att jag återkommer till den om och om igen.

Mycket av det som står i boken finns online, på Kates blog Shapely Prose, eller Mariannes blog, som kallas The Rotund. Grejen är väl det att de har hållit på ganska länge, så om man som jag blir överväldigad och inte riktigt vet var man ska börja läsa (tre-fyra års blogginlägg är ganska många) så är den här boken en bra startpunkt.

Väldigt pedagogiskt pratar de om allt från att hitta en form av träning man gillar och intuitive eating, till media och hur det påverkar vår syn på oss själva, diverse sociala aspekter som dating och vänskap, och vikten av att omge sig med folk som är s.k. body positive, både när det gäller andra och sig själva. (För även om en kompis aldrig skulle drömma om att säga något elakt om dig, så är det inte direkt bra för självkänslan om hon konstant pratar om hur tjock och hemskt HON är, eftersom det då inte är särskilt svårt att börja tänka i samma banor.)

Det finns även kortare texter av andra, varav jag citerar en av mina favvobitar i inlägget om för små kläder. En annan text som alltid, alltid, ALLTID får mig att känna mig gråtmild är Fat Hatred Kills by Barbara Genesch-Granberg, som handlar om hur hennes mamma dog därför att hon skämdes så hemskt för att hon var tjock att hon inte vågade gå till doktorn, då han hade sagt åt henne att inte komma tillbaks förrän hon gått ner minst 25 kilo. En helt hemskt men väldigt välskriven text, som jag inte citerar här, eftersom den bör läsas i sin helhet. Den finns tillgänglig online här, om du vill läsa den. Hon har även skrivit en andra och en tredje del.

För att sammanfatta det hela så kan jag säga att den här boken i princip är en grundkurs till fat acceptance. Det finns mycket fakta, mycket boktips, adresser till webbsidor och t.o.m. en sida med klädaffärer som har större storlekar. Den är dock inte till så mycket nytta för oss här i Sverige eftersom den är väldigt US-centric, men jo. Här finns nästan allt.

En av de allra viktigaste bitarna i denna bok är dock (enligt min mening) erkännandet att t.o.m. efter att ha skrivit en bok om det hela, så har Kate och Marianne också dåliga dagar, och måste fortfarande prata strängt med sig själva då och då och påminna sig om att deras liv inte skulle förbättras om de var smalare. Precis som du och jag. Och jag tror att det är det som gör att man tar in budskapet på ett annat sätt än om de hade pratat om de på ett väldigt icke-personligt sätt.

Så, jo. Jag rekommenderar den här boken som bara den. Fast nästan allt i den går att hitta på internet.


9
Feb 10

Tjockismat, del 3: Marinerad tofu med hasselbackspotatis

Efter ett helt liv med problematisk syn på mat har jag under de senaste månaderna ägnat mig åt att försöka göra mig av med alla hang-ups som gör att man (som i jag) ger mat värderingar som bra och dålig, känner dåligt samvete om man äter “fel”, osv. Här kommer jag att posta recept med bilder (när kameran samarbetar) för att visa vad en tjockis kan tänkas äta egentligen. All mat kommer att vara vegetarisk och glutenfri, och kommentera gärna om du provar ett recept, skulle vara kul att veta om det blev bra!

MARINERAD TOFU MED HASSELBACKSPOTATIS

OMG, jag älskar marinerad tofu. Eller, rättare sagt, jag hatar verkligen den man kan köpa färdigmarinerad, men när man marinerar själv? Oh yes. Det här är ett av mina “tja, vi slänger i lite av varje så får vi se vad som händer”-recept, så det finns inga mått. Det får man leva med.

Ingredienser:
300-400 gram tofu
olivolja
soya (tamari är enda glutenfria sorten)
2 vitlöksklyftor
ca 2 cm bit av ingefära
chilipulver
liiiite pressad citron
socker eller honung (honung blir godast)
8-10 potatisar

Gör såhär:
Skär tofun i skivor. Ta fram en ugnsfast form och häll i olivolja, ca en halv centimeter. Lägg till så mycket soya du vill ha, mer om du använder tamari, inte så mycket om du använder vanlig soya som är lite starkare (oftast). Pressa i vitlök, ingefära (fast kryddan funkar också bra, måste inte vara färsk) och andra kryddor. Lägg i tofun, låt stå ca 30 minuter. Vänd sedan på alla bitar och låt stå en halvtimme till.

Hasselbackspotatis är lätt – man skalar potatis, skär skivor halvt igenom, sådär som det står i alla kokböcker, men istället för att pensla med smör och lite salt så använder jag marinaden, och penslar på typ var 10-15:e minut medan den bakas i ugnen på typ 175-200°C.

Egentligen bör tofun också åka in i ugnen, men man kan även steka den tills den får fin färg. Man behöver då ingen olja att steka i eftersom marinaden har det i sig!

Såsen på bilden är Honey-Mustard-dressing, eftersom nästan alla andra såser har gluten i sig, och det här räcker nog till 2-3 personer, skulle jag tro.


9
Feb 10

Tack!

Hej alla som har hittat hit nyligen, och tack för att ni läser. Det är sååå himla roligt att få så många positiva kommentarer, keep it up!

Och förresten, lägg till mig på Twitter om ni vill, @jumbledwords, där uppdaterar jag med länkar till nya inlägg. När jag kommer ihåg, vill säga.

PS. Kom på vad det var jag skulle säga från början här; jag har fått ordning på min besöksräknare till slut, och kurvan gör mig hur glad som helst. Fast kommentera får man gärna göra ändå. Om man vill, alltså.