Har blivit glutened idag. Igen. Suck. En av tanterna på min vävkurs hade stått och bakat kakor åt mig (och en annan sort åt resten, och en tredje sort åt diabetikern), som jag inte kunde med att inte äta fast de innehöll havregryn (spår av andra sädesslag), nougat (beror på, läs innehållsförpackningen), OCH hade legat i samma burk som de andra kakorna. Kan därför se fram emot några dagar av brain fog, oh joy, men ska ändå försöka skriva något om det otroligt intressanta ämne Julia Skott tog upp idag i sitt inlägg Du är ju inte tjock.
Det är helt briljant, och jag älskar att det är hur många kommentarer som helst där folk delar med sig av sin vikt. Förresten, innan jag sätter igång och babblar i alldeles för många tecken, finns det ett intresse för ett BMI- och eller vikt-projekt i still med detta? Julias idé, helt och hållet, men det skulle vara kul att se hur många som vore intresserade av att a) medverka med bild, längd, vikt och/eller BMI, b) att kolla in ett sånt projekt, bara för att få lite mer hum om hur folk faktiskt ser ut.
Om det låter som något du skulle gilla, kommentera! Finns det ett intresse kanske vi kan styra upp något.
Iallafall. Nu ska jag prata lite om det där med ordet “tjock”. Det är egentligen ett väldigt relativt begrepp, för de allra flesta (i synnerhet tjejer) verkar tycka att de väger lite för mycket, oavsett hur stora de egentligen är. Det här börjar väldigt tidigt, långt innan tonåren. Kolla t.ex. in den här artikeln som pratar om barn i åldern 3-6 år, och huruvida Disney-prinsessor och utseendefixeringen runt dem påverkar barns syn på dem själva. Lite tveksam på hur frågorna till barnen var ställda, men det är intressant ändå.
Men låt oss lämna vetenskapssnacket en stund…
Tjockhet som relativt begrepp har även att göra med hur man, som Julia säger, tror att andra är smalare än de egentligen är och har väldigt svårt att avgöra vikt bara genom att titta på dem. Marianne Kirby gjorde för några år sedan en undersökning där hon bad folk att gissa hennes vikt utifrån en bild hon lade upp på sin blogg. Resultat är ganska intressant. Det visade sig nämligen att gissningarna sträckte sig från 170 pounds (77 kilo) till 340 pounds (155 kilo). Det är alltså 75 kilos skillnad, vilket är väldigt mycket.
(Hon vägde för övrigt 314 pounds vid det tillfället, så ganska många gissade långt under hennes verkliga vikt.)
Själv har jag (och många andra också, säkert!) råkat ut för att folk ger mig för små kläder. När jag var mindre, typ storlek 42 kom de med 36 eller 38, och numera är det 44 som gäller, ungefär som att det inte FINNS några större storlekar eller de tror att jag skulle ta illa upp om de skulle råka ge mig något för stort i present. Och man ska väl iochförsig inte gå omkring och förutsätta att folk kan avgöra hur mycket man väger, men i längden blir det tröttsamt att få höra att man inte är tjock. Egentligen.
De flesta säger det här om folk de tycker om, i något slags sticka-huvudet-i-sanden-försök att få dem att inte känna sig tjocka och fula. Man går runt och säger saker “kolla in tjejen där borta i de tighta jeansen, vad hon ser UT”, när faktum är att kompisen som går bredvid en faktiskt är större än den utpekade personen. Och visst, man fattar ju att det inte är illa menat, men det känns ändå. Varenda jävla gång.
Grejen är egentligen den att man associerar fett med fult. Om man är snygg kan man inte vara tjock, och alltså är man beredd att intyga de flesta man känner icke-tjocka. Det är iochförsig mänskligt att inte vilja göra folk man tycker om ledsna, men så länge vi håller på såhär tror jag att fet kommer att vara ett negativt begrepp. Visst kan jag förstå tankegångarna när det gäller “men HON är verkligen inte tjock” och “är det inte elakt mot ‘riktiga’ tjockisar att bete sig som att man är fet när man inte är det?”, men alltså, oavsett hur tjock man är kommer det alltid finnas någon som är större, och jag är verkligen inte intresserad av att bara vända på smalhetshetsen, och istället fnysa åt folk för att de inte är tjocka nog.
Det viktiga är egentligen att påminna sig själv att det egentligen inte har så mycket att göra med storleken, utan mer mentaliteten. Det där med “tänk inte på vad du äter, bara ÄT, träna för att du vill det, lev ditt liv utan att låta det kretsa runt mat och var snäll mot andra, oavsett kroppsstorlek” är liksom inget som bara rekommenderas för tjocka. Det funkar precis lika bra när man är smal, och på samma sätt som homos uppskattar straight allies, så är det självklart att det inte är dåligt när naturligt smala är fat positive.
När jag först fann det här med fat acceptance var jag faktiskt ganska förvånad att jag ansågs “liten”. Jag kände mig ju helt enorm! Det tog mig inte speciellt lång tid att inse att jo, jag befann mig nog på den lägre sidan av skalan, precis som jag hade befunnit mig på the högre sidan av smal-skalan innan. Men bara för att jag anses vara småtjock och inte stortjock så betyder det inte att jag inte står där och svettas i klädaffären och försöker hitta något halvsnyggt som jag både kommer i och inte drunknar i.
Om man är lite mer intresserad av kläder kan man säkert hitta sådant som funkar på vanliga avdelningen också, som Beyond Sizes har skrivit mycket om (jag pratar lite mer om hennes inlägg på det ämnet här), men om man inte är det? Om man är en jeans-och-T-shirt-orkar-inte-men-vafan-mina-Converse-är-för-smala-person? Då orkar man inte bry sig så mycket och vill bara hitta något som är bekvämt, men plötsligt så ramlar alla jeans ner (för att höfterna är två storlekar större än midjan) och de skor man har haft hela livet plötsligt klämmer eftersom fötterna har blivit bredare. Och vad gör man då? Jo, då går man till plus size-avdelningen och lyfter lite försiktigt i de olika plaggen, och önskar att det fanns fler än tre hyllor. Och att de tre hyllorna faktiskt hade något i de lägre storlekarna, typ 46 och 48. Det har de ibland, men det är långtifrån självklart, och don’t get me started när det gäller klänningar. Seriously.
Hursomhelst, att vara varken tjock eller smal, en s.k. “inbetweenie” är visserligen lättare än att vara tjock “på riktigt”, men det är inte enkelt. Man passar inte riktigt in i något av lägren, och anses nog vara “normalviktig” för det mesta. Och det kanske man är.
Tills man står där i affären och det inte finns några kläder som passar.
Tills man går på gymmet och alla är smalare (jag hoppar högt av glädje när jag ser någon i min storlek eller större).
Tills folk börjar ge en sina gamla avlagda kläder eftersom de “gått ner tjugo kilo men dig passar de säkert”.
Tills man konstant känner sig för tjock eller för smal, beroende på vem man pratar med. And for your reference: Jag är 173 cm lång. Jag väger 90-95 kilo. Mitt BMI är ca 31. Gränsen för övervikt ligger på 25. För fetma ligger den på 30 och sjukligt fet är man när man når 35.
Så, nej. Jag är inte o-tjock. Och när du säger att jag är det så är det ingen komplimang. Det är bara ännu en påminnelse om att jag inte riktigt passar in i något av lägren, och jag har verkligen fått nog av det där staketet. Att balansera däruppe är inte särskilt kul i längden, och ärligt talat har jag så många staket att gå balansgång på att ett till bara är overkill.
