April, 2010


29
Apr 10

The Fantasy of Being Thin

Jag dubbelbloggar ju nästan aldrig, jag är alldeles för lat för det, men när jag avslutade mitt förra inlägg kom jag på något som jag bara måste skriva om, och det med en gång.

The Fantasy of Being Thin.

Jag läste först om detta hos Kate Harding, såklart, och det är verkligen så himla sant. Det innebär, kort sagt, att många av oss (mig inkluderad, my God, jag har trott på det här) har någon slags skruvad uppfattning om att bara man kommer i storlek X så kommer livet att bli så himla underbart. Man kommer inte bara att bli snygg och smal, man kommer även att, ja, typ hitta en soulmate, komma på vad man vill jobba med (och vara sjukt bra på det), skriva färdigt den där boken, bli en bättre och roligare förälder, spara mer pengar, resa mer, pyssla mer, vara påhittig och kul att vara med och helt enkelt på alla sätt och vis bli den där personen man alltid har drömt om, den där personen som är ens ideal.

Grejen är den att det då inte känns som någon idé att försöka förrän man blir smal. Det är ju ändå inte på riktigt, liksom. Varför satsa på skrivandet, gå på dates, hänga med kompisar, ens börja spara till en resa eller satsa på det där jobbet? Du kommer ju ändå inte att lyckas förrän du är smal, så varför ens försöka?

(Eller om man försöker och ändå misslyckas, så kan man trösta sig med att det blir bättre. När man har gått ner tjugo kilo och livet på något magiskt vis faller på plats.)

Kate Harding skriver om att folk generellt sett blir arga och/eller ledsna när man säger att bantning inte funkar i längden just därför att det känns som att någon säger till en att det inte blir bättre än såhär. Man är fast i den här kroppen, i det här livet, det finns ingen väg ut. Och visst, det låter deprimerande, det tycker jag med. Men grejen med fat acceptance är just den – att acceptera sig själv som man är. Att inte vänta på att den där smala tjejen inuti dig som alla pratar om ska komma krypande, utan att inse att du faktiskt är bra, precis som du är, och du kan faktiskt göra livet till något awesome, för du är bra på en massa saker. Och mindre bra på några andra, men det kan liksom inte hjälpas.

Du kan lära dig att laga den där goda maten (eller inse att du knappt klarar att koka ett ägg men är sjukt bra på att sy). Du kan skriva klart den där boken (eller inse att du är bättre på att måla eller baka eller leka kurragömma). Du kan komma iväg på den där resan (eller inse att du faktiskt hellre vill köpa en sommarstuga ute i skogen).

Och så vidare.

Att bryta ut ur the Fantasy of Being Thin är inte direkt lätt, för det innebär ett helt nytt tankesätt. Det börjar med att inse att man ser ut som man gör, och man kan det man kan, och det är faktiskt inte helt dåligt. Bara man faktiskt gör det där man vill och inte det man tycker att man borde vilja, är den där personen man har förutsättningar för och inte den man önskar att man vore, och viktigast av allt, slutar vänta på att allt kommer ordna sig, bara man kommer i de där jeansen.

Kate Harding gör bästa slutklämmen som jag aldrig kommer kunna matcha, så jag citerar rakt av:

The question is, who do you really want to be, and what are you going to do about it? (Okay, two questions.) The Fantasy of Being Thin is a really convenient excuse for not asking yourself those questions sincerely — and that’s exactly why it’s dangerous. It keeps you from being not only who you are, but who you actually could be, if you worked with what you’ve got. And that person trapped inside you really might be cooler than you are right now.

She’s just not thin.

Och det är, tro det eller ej, helt okay.


29
Apr 10

Operera mera!

Något som gör mig absolut vansinnig är reklam gällande magsäcksoperationer, så ni kan väl föreställa er hur glad jag var när jag fick den här reklamsnutten i min mail på grund av några kommentarer här på bloggen. Pratar man om BMI får man alltså sådant här. Och visst, det är ju inte direkt med mening, det förstår ju jag också, men det är ungefär den hundrade gången det här med överviktsoperationer kommer upp de senaste veckorna, så jag känner att jag behöver skriva lite om det.

Och jag vill börja med att säga att det här inte är menat som någon slags kritik mot de som faktiskt har valt denna operation, eftersom jag är väldigt inne på det där med body autonomy. Din kropp är din och min är min, och vad vi väljer att göra med dem är faktiskt vår ensak.

MEN.

(Yes, det kom ett “men” här, det gör det alltid.)

Men när jag gick till sidan som det gjordes reklam för rekommenderades jag att kontakta dem eftersom mitt BMI är över 30 och det kan ge hälsoproblem om det konstant ligger så högt. Detta trots att de flesta som känner mig inte skulle kalla mig tjock och jag faktiskt mår bättre än jag någonsin gjorde som smal.

Därför skulle jag vilja prata lite mer om det här med magsäcksoperationer och vad de faktiskt innebär. I media pratas det främst om denna sorts operationer som någon slags saviour från övervikt, och att det ger bättre hälsa på så många vis. Det man inte säger är då att det faktiskt är ganska vanligt att man går upp åtminstone en del av vikten igen. Till exempel har jag en kompis vars mamma hade gjort en magsäcksoperation, och som trots detta fortfarande är kraftigt överviktig. Det trodde jag var ovanligt, men sedan läste jag i artikeln jag länkade till alldeles nyss, en intervju med författaren av The Obesity Myth, Paul Campos. Där säger han följande:

Gastric bypass is surgically induced bulimia. People starve for the first few months so of course their blood sugar levels go down. At five and ten year followup the average weight loss from these procedures is about 10% to 15% of body mass (it’s actually less than that since lots of people drop out of the studies) which means most of these people end up still “morbidly obese.” And they can never eat normally again. Why do you think you never see the actual stats for weight loss from stomach stapling? If they were good they’d be on billboards fifty feet high.

10-25%. Om du väger 200 kilo är det 20-50 kilo, och du kommer aldrig att kunna äta normalt igen. Det är riktigt läskigt när man tänker på det, och på vad folk gör för en så pass minimal viktnedgång. Självklart finns det de som går ner och behåller den vikten, men det är alltså precis lika vanligt att inte göra det. Det här har framför allt att göra med att de underliggande orsakerna, det vill säga, den kropp man har, hur man äter, vad man äter och så vidare, inte går att operera bort. Man måste fortfarande vara noga med vad man äter och se till att göra allt “rätt”. Ofta är det också så att om man får kronisk diarré, kräkningar eller andra problem, vilket är otroligt vanligt, får man ofta höra att det är ens eget fel; man äter för mycket eller för fort eller tuggar inte ordentligt. Felet läggs alltså återigen på personen ifråga, precis som det läggs på feta varenda jävla dag.

I de fall då man lyckas bli smal efter en sådan här operation finns en helt annan problematik, nämligen det faktum att man då har extremt svårt att få i sig tillräckligt med protein, vitaminer och annat. T.ex. finner man hos vissa magsäcksopererade en sortens vitaminbrist som inte har funnits i västvärlden på hundratals år, men som man ibland hittar i u-länder.

Sandy från Junkfood Science har för övrigt skrivit massor om det här med magsäcksoperationer och allt vad det innebär, och har kommit över en hel del skräckhistorier, från patienten som har lidit av konstant diarré i TRETTIOFEM ÅR till den unga flickan som har fått så allvarliga neurologiska skador av näringsbrist att hon inte längre har någon kontroll över vad hon säger och gör. Detta är självklart worst case scenario, men det är ändå otäckt att läsa. Och som någon som har haft just dessa problem på grund av icke-upptäckt glutenallergi (tolv år tog det, whee!) så kan jag ju säga att det inte är något litet problem heller. Man blir verkligen helt dum i huvudet när man inte får tillräckligt med järn, vitaminer och annat, man blir svag och jävlig och vågar knappt gå hemifrån eftersom man måste ha nära till toalett precis jämt.

Mitt liv har blivit så himla mycket bättre sedan jag fick ordning på det där med gluten, så jag blir verkligen helt till mig när jag läser om att den här sortens operationer orsakar precis det jag äntligen har lyckats komma undan.

Vidare skriver Sandy om det där med att man säljer den här sortens ingrepp till folk genom att säga att de inte skulle överleva annars, det är för tjocka. Hon lägger då två statistiska nummer mot varandra, och visar på en ganska intressant (om än fruktansvärd!) bild. Sanningen är nämligen att 4.6% av alla patienter som opereras på detta vis dör inom det första året. De flesta är unga, och en sådan hög risk finns överhuvudtaget inte inom något område. Som exempel ger hon hysterektomi (alltså, när man plockar ut livmodern), där chansen att dö ligger på 0.19%.

Därefter har vi det faktum att chansen för en extremt överviktig kvinna (de 0.2 tjockaste procenten) fortfarande bara har en 0.1% chans att dö av fetmarelaterade sjukdomar. Det är farligare att vara man eller African-American eller smal men måttlig rökare än det är att vara sjukligt fet och kvinna.

True story.

Överhuvudtaget finns det mycket siffror att läsa om hos Junkfood Science, en del läskigare än andra. Till exempel tyckte jag att inlägget om att skaffa barn efter en sådan här operation var särskilt oroande, med tanke på hur många fertila kvinnor det är som går i sådana här tankar, och att man i många fall säljer sådana här operationer med skräckpropagandan “om du inte går ner i vikt kan du aldrig bli gravid” eller “ditt barn kommer födas underviktigt”.

Om du vill läsa mer om detta på svenska rekommenderar jag boken Fettpaniken av Marie Carlsson. Jag har bara läst halva, men hon har ett bra kapitel om just magsäcksoperationer och dess följder. Hon konstaterar ungefär samma som Junkfood Science, men jag vet att vissa föredrar att läsa på svenska.

Och för att avsluta kan jag väl citera lite till från Junkfood Science:

One lady passes kidney stones every couple of weeks. Another regurgitates anything solid that she tries to eat and yet has only lost 20 pounds in six months. She says she makes up the calories in liquid. Another can not eat more than one slice of toast at a time without getting sick. Some have chronic diarrhea. Many have nutritional deficiencies. A couple have gained their weight back after 10 or 20 years. And yet, not one of them says they regret having the surgery, such is the praise they get from others for losing weight.

Emphasis mine. Och citatet kommer härifrån. För att läsa mer om vad Junkfood Science skriver på detta ämne, gå till hennes blogg och kolla in länkarna till höger. Om du har något att lägga till på ämnet, kommentera gärna. Jag är den första att erkänna att jag inte har några personliga erfarenheter inom detta område, men jag tycker ändå att det är viktigt att prata om, och då särskilt det faktum att vårt samhälle är så inriktat på smalhet och skönhet att man alltså rekommenderar operationer till folk snarare än kollar deras hälsa och faktiskt uppmuntrar dem till att träna och äta bra.

Och det är det allra värsta, tror jag. Visst finns det fall där folk tycker att det är värt det och kanske har fått ett bättre liv, rent fysiskt, men frågan är om det är bra att fokusera så in i på bara fetma. Bevisligen finns det de som mår alldeles utmärkt och är tjocka. Bevisligen finns det de som är smala och inte så särskilt hälsosamma. Och hur man än vänder på det så är själva idén om att det finns en multi million dollar industry som opererar tjocka med begränsade framgångar ganska läskig. Särskilt som mängden människor som betalar för det här bara stiger, samtidigt som det knappt finns några vetenskapliga bevis för att det faktiskt fungerar.

Det är ungefär som alla de där annonserna med texten “result not typical” under bilden på någon rekordbantare. Det spelar ingen roll att det finns risker. Det spelar ingen roll att tjock inte är lika med fet och ful. Inget av det spelar någon roll, jämfört med the fantasy of being thin.


27
Apr 10

Two whole cakes

Två av mina favvo-bloggare inom fat acceptance, Marianne Kirby and Lesley Kinzel har gjort ett podcast kallat Two Whole Cakes eller FatCast, där de pratar om just det här med att vara tjock. Första avsnittet handlar om media exposure och hur deras medverkande i media (Marianne har varit med i Nightline och Dr Phil, medan Lesley har skrivit en artikel för Newsweek) har lett till att folk runtomkring dem faktiskt har pratat med dem om det här.

Det kommer att bli fler avsnitt, låter det som, och jag är löjligt glad över detta! Kolla in FatCast, och för den som undrar finns mer info om vad uttrycket “two whole cakes” egentligen handlar om på Lesleys blogg.

Själv håller jag på med ett inlägg om det här med weightloss surgery, men det är långt och tar hundra år att skriva. Lyssna på det här medan du väntar!


25
Apr 10

Efterlysning

Med tanke med några kommentarer på det här inlägget skulle jag vilja prata med kvinnor som är eller ska bli mammor. Det jag söker är då den (kanske fem personer, om så många är intresserade) som har lust att prata med mig (via email eller gtalk) om följande:

* hur din kropp förändrades under/efter graviditeten,

* hur detta förändrade din självbild, ditt självförtroende, och hur du ser på dig själv,

* hur detta påverkar hur du förehåller dig till din kropp inför ditt/dina barn,

* hur mycket du tror att ditt/dina barn förstår av utseendehetsen, könsnormer, osv. som omger dem (ett exempel på det jag menar är den här Lego-annonsen och hur annorlunda de ser ut idag),

* hur du bemöttes på BVC och av sjukvårdspersonal överhuvudtaget gällande både din egen vikt före och under graviditeten, och ditt barns vikt (för mycket, för lite, what have you) när det föddes, och allt eftersom det blev (eller blir!) större.

Eventuellt blir det följdfrågor också, beroende på vilka svar jag får! Och självklart får man vara anonym om man vill. Maila mig på jumbled.wordsatgmaildotcom om du vill vara med!

Kom förresten på att den här förfrågan är extremt heteronormativ. Då jag är väldigt intresserad av just fysiska förändringar är det främst biologiska mammor jag letar efter, men om du skulle råka vara en pappa, en andra mamma eller förälder av ett adopterat barn, etc (finns säkert andra varianter jag inte kan komma på just nu), som vill vara med så kanske jag kan göra en andra del just runt det där med hur barn påverkas av värderingar runt kroppar också. Och då menar jag inte bara hos föräldrar, men typ på TV, i böcker, hos andra barn, osv.

Så jo, om det här känns intressant, maila mig!


23
Apr 10

Bloglove, del 3: Fatshionista.com

Edited to add: Du kan numera hitta Lesley på Two Whole Cakes. FYI.

Det där dot-com på slutet kommer sig av att det finns två Fatshionistas, LJ communityn där massa awesome tjockisar postar outfits of the day och andra tips om mode, etc, och bloggen jag ska skriva om nu, Fatshionista.com, där Lesley skriver om allehanda fat acceptance.

Jag läste först Lesley i boken Lessons from the Fat-o-sphere, där hon bl.a. skriver om att köpa för små kläder. Nu i veckan skrev hon en artikel för Newsweek, som blev den mest lästa artikeln på hela sidan, vilket är så roligt! Den handlade om hur hon, som barn mådde sämre av att ständigt höra att hon var för tjock, än hon gjorde av att faktiskt vara överviktig. Självklart lockade detta fram ett antal troll, och hon var därför tvungen att skriva ett blogginlägg där hon påpekade ett antal saker, bl.a. att hon inte är skyldig någon att vara fin att se på (som svar på de som påpekade för henne att hennes fat ass var disgusting), och att det faktiskt inte spelar någon roll vad hon äter, hon är tjock ändå och att det inte betyder att hon är ohälsosam. Hon påpekar även att oavsett hur bra eller dålig hennes hälsa är så är den hennes ensak, vilket jag tycker är så skönt att höra. Det blir så lätt så att man sitter där och försöker att på något vis rättfärdiga sin tjocka existens med hur nyttigt man äter och hur bra värden man har, så det är uppfriskande med någon som bara säger att nej det har inte du med att göra.

Några av hennes inlägg som är must-reads:

“You don’t get to say that to me anymore”: Some thoughts on dealing with parents

Contexualizing the invisible: How people are talking about Precious

Let’s Go To The Doctor! Part Two: On being weighed

On health care and responsibility

Excruciate Your Way To Weight Loss!

Och finally, några frågor och svar från hennes Formspring-sida, eftersom de är väldigt informativa och ganska roliga. Klicka för att läsa hela svaret, jag har bara inkluderat det jag gillar bäst med dem.

You exercise and and are a veggie lover – What do you eat that keeps you plump?
Kittens, by the handful. And the souls of Jenny Craig “consultants”, since they don’t need them anymore after taking that job.

Why are you so fat? It’s disgusting really.
I’ve only written about 100,000 words on this subject just in the past year alone, but since you’ve asked so thoughtfully, I’ll sum up: It was gnomes. Magical invisible fat-making gnomes.

But isnt being as fat as you are a huge physical burden? I can imagine that being that big must make it difficult/impossible to run.
I’ll address the running question specifically first: I won’t deny that I hate running. I’m a quick sprinter — if I had to dodge a smallish horde of shambling-zombies standing a couple yards apart on my way into the safe haven of a shopping mall just over a hundred yards away, I could do it without trouble. If I had to outrun a pack of 28 Days Later-style zippy-zombies for a mile to get to an abandoned farmhouse, yeah, I’d be utterly screwed.

Sådär. Gå och läs. Älskar Fatshionista.


20
Apr 10

Mål och listor

Metro skrev om listan från 43 Things, den där man har kombinerat de vanligaste för att få någon slags medel av “vad folk vill mest av allt”. Tog en titt på listan och plockade isär den, bara för att kunna analysera lite.

VIKTRELATERAT:
01. Lose weight (37930 people)
49. Lose 20 pounds (6837 people)
55. Lose 10 pounds (6107 people)
65. Lose 30 pounds (5277 people)

Ettan är deprimerande, men knappast förvånande. Nästan 38,000 personer har alltså “gå ner i vikt” som mål. Jämför med nästa lista, där jag har samlat de som har med hälsa att göra:

HÄLSORELATERAT:
07. Drink more water (19663 people)
25. Exercise regularly (10777 people)
28. Eat healthier (10521 people)
31. Get in shape (9664 people)
32. Quit Smoking (8915 people)
37. Have better posture (7926 people)
63. Exercise more (5288 people)

38,000 personer vill gå ner i vikt, men bara knappt 11,000 vill lära sig att äta hälsosamt och träna regelbundet. Jämför med mål som är mer, shall I say, achievable? Eller iallafall mera hälsosamma, rent psykiskt.

POSITIVA MÅL:
05. Be happy (22754 people)
22. To live instead of exist (11191 people)
27. Be more confident (10632 people)
46. Decide what the hell I would like to do with the rest of my life (7077 people)
48. Make a difference (6918 people)
54. Be a better friend (6151 people)
72. Worry less (4664 people)
73. Love myself (4648 people)
80. Get more sleep (4212 people)
84. Stop caring what other people think of me (4057 people)
93. Figure out what I want to do with my life (3722 people)
95. Be a better person (3689 people)

Nu kan väl de under hälsorelaterade-rubriken också kallas positiva, men jag var tvungen att kalla den här biten något. Här har vi alltså, på femte plats, “be happy”. 28,000 personer vill vara lyckliga, men 38,000 vill vara smala. Tror man att man automatiskt blir glad om man blir smal? Det förtäljer inte historien.

“Love myself” kommer på 73:e plats. “Live instead of exist” kommer på 22:a. Osv.

Och eftersom jag fyller the big three-oh imorgon kan jag väl lägga till ett antal saker jag hade velat göra innan min trettionde födelsedag:

KAIA INNAN 30:
01. Bli smal.
02. Ha pojkvän.
03. Ha sex.
04. Skriva en bok.
05. Jobba med något roligt.
06. Ha massa vänner, som folk på TV.
07. Bo i en storstad.
08. Sluta vara deprimerad.
09. Bo utomlands.
10. Prata ett andra språk flytande.
11. Se världen.
12. Ha familj och barn när jag har lyckats med 1-11.

Om det här kan jag väl säga följande:

KAIA EFTER 30:
01. Jag blev smal, men det hjälpte inte.
02. Jag kom på att killar inte var så särskilt intressant.
03. Jag hade sex och det var bättre än i tantsnuskromanerna jag läste om somrarna som tonåring.
04. Jag har skrivit ett antal dåliga böcker, men inte fått dem utgivna (thank God).
05. Jag har aldrig haft ett jobb jag tyckte om. Är ingen karriärmänniska.
06. Jag är inte så särskilt social av mig och det är inget fel på det.
07. Jag är ingen storstadsmänniska, och känner mig oerhört obekväm i större städer.
08. Jag är fortfarande deprimerad. Och manisk. Då och då, iallafall.
09. Jag har bott utomlands. Det var kul ett tag. Sen började jag längta hem.
10. Jag pratar engelska, inte spanska som jag drömde om.
11. Jag såg inte så särskilt mycket av världen. Är för neurotisk och hemmakär för att backpacka någonstans alls.
12. Jag har ingen partner och inga barn. Det är ganska skönt, för det mesta.

Och med det vill jag väl säga att jag hoppashoppashoppas att många på ovannämnda site är unga och får andra prioriteringar när de blir äldre. Det kan man väl få tänka iallafall? Eller är det patroniserande?


17
Apr 10

Läääääs

Another Cyborgsmanifesto skriver väldigt intressant om hur nummer kan användas för att förvränga sanningen. (Tack till Julia som twittrade länken.)

Bl.a. skrivs det:

Det har skrivits så mycket bra om vikt, tjockhet, smalhet, hälsa och vårt förhållande till kroppar och mat på sistone. Jag blir alldeles lycklig av att det finns människor som orkar gasta emot reklamidealet. BMI är något slags mått på något, men som med all statistik kan självklart även BMI-begreppet ifrågasättas.

Främst tycker jag att det är fascinerande vad man kan åstadkomma med siffror, bara siffror, och hur normalitet har förvrängts från att vara ett medelmått till att bli det enda ofarliga, det enda att sträva efter, att religiöst vilja tillhöra. Den som inte ligger på kurvan är onormal och onormalitet är tydligen farligt/dåligt omdöme/dödshotande etc etc. Trygghetstörstarna räds det onormala.

På detta läggs ett exempel som illustrerar problemet väldigt bra. Läs läs läs!


14
Apr 10

Link round-up

Har vad jag kallar en legendary man cold (så mycket värre än en vanlig förkylning, natch), så det blir inte mycket tänka och vara smart här. Sorry about that. Men jag har sparat lite länkar ett tag för att ha vid ett sånt här tillfälle, läs dem istället! Och nej, jag håller inte med samtliga nedanstående till punkt och pricka, men de är ändå läsvärda tycker jag.

====

Jenny Nordberg skriver på SvD om att förtrycka sig själv.
Vi är vuxna nu. Men det är likadant överallt. Jag har träffat kvinnor i sena 70-årsåldern som försöker banta. Jag vet inte var det gick snett någonstans; om det var Jane Austen eller Freud, men det måste ta slut snart, för jag orkar inte se det längre. Om inte vi som fick allt kan leva med det kommer det aldrig att bli någon fart, och vi har så mycket att göra. Det fungerar inte att hälften av befolkningen ägnar så mycket hjärnkapacitet åt att avsky sina egna kroppar.

====

Elin Grelsson skriver i VK Kultur om nyanserad bild av träning och sin kropp. (Och hon nämner min blogg, alltid ett bra sätt att bli länkad, haha.)
Trenden av journalister, bloggar och skribenter som skriver om mat, kropp och träning på sitt sätt visar på en allt större nyansering av både motion och hälsa. På samma sätt som jag lärde mig att träning inte behövde handla om att tvinga mig att springa efter en stor middag, visar de här texterna på alternativ till bantningshets och deffade kroppar. Det generella skrivandet kring kropp och motion har alltför länge handlat om den gamla dikotomin kropp och själ. Möjligen har en och annan mindfullness-artikel och yogaguide visat på deras sammanblandning, men fortfarande fokuseras det i mainstreammedia på hur kroppen ska tuktas och fixas och inte hur den ska må bra.

Det som jag lärt mig allra mest, sedan jag närmade mig träningen, är hur kroppen och själen hänger ihop. En helhet som måste fungera ihop för att man ska må bra. Den alltmer nyanserade bilden av kropp, motion och hälsa bidrar till en ökad förståelse för det.

====

Hanna Fridén om att hennes frukost VISST är nyttig. Skönt att se det pratas om på en sådan grundläggande nivå.
Kalkon är bra protein, så även ägg. Kaffe är jag ju beroende av och kan inte bajselilajsa utan det. Grovt bröd med fiber (glutenfritt) är knappast skit det heller, och Bregott är VERKLIGEN inte onyttigt. Naturliga fetter. Det där är bara något som folk blivit lurade med i och med all fetmahysteri.

(…)

Hur mycket fett, protein och fibrer du behöver är olika från person till person, men allt behövs. Men att bara käka sån där frukost som de vill hävda är nyttig i TV-reklam är inget annat än amerikans säljbåg.

Fibrer är inte mat, det är grejer din tarm blandar med bajset för att du ska få ut det lättare. Glöm aldrig det!

====

Slutligen skriver Neonbibeln bästa argumentation mot Malin Wollins tjockhatskrönika.
Med anledning av att någon har RO-anmält en klädkedjas mulliga modeller för spridande av osunda ideal – yes, really – handlar det nu senast om allas hemliga tankar om överviktiga. Tydligen är det inte klokt hur det daltas med tjockisarna nu för tiden, tycker Malin Wollin: “Fetma dödar och ändå ska vi låtsas som ingenting och hylla tjejer som ”älskar” sina XXXL-kroppar.”

I vilken värld detta försiggår kan man sannerligen fråga sig, för det kan inte vara den här. I dag är överviktiga närmast den sista bastiljonen för lyteskomiken. När det inte är okej att skämta om bögar, invandrare och handikappade så får vi alla fall skratta åt de dumma lata späckhögarna som inte fattar att det bara är att äta lite mindre. Att röka, dricka alkohol och aldrig träna är helt okej, bara man inte blir tjock: det är ju – wait for it – ohälsosamt.

Tjockisarna och deras bristande självdisciplin (för det är såklart enda anledningen till övervikt) är ett hot mot allt som det moderna samhället står för. En fet kropp står för underkastelse, hjälplöshet, patetik och en oförmåga att kontrollera sig själv, men inte bara det – den är dessutom en protest mot det smala ideal som vi andra människor strävar så intensivt efter att uppnå. En fet kropp är ett stort FUCK YOU riktat mot de förslavande krafter och system som får oss att ägna timmar framför spegeln och på löpbandet, och därför måste den hånas. För att slippa känna oss som förlorare där vi står i affären och jämför näringsinnehåll intalar vi oss själva att det är fettet som är fienden, inte det smala idealet. Det är övervikt som med alla medel bör bekämpas, inte den kollektiva bristen på självkänsla.

====

Megan McArdle intervjuar Paul Campus, författare av The Obesity Myth, och även om antalet typos i den här artikeln får mig att undra vilken sorts tidning The Atlantic är egentligen är innehållet intressant. Finns så mycket bra i den här artikeln att jag nog måste skriva om den mer ingående när jag mår bättre.
OK, the CDC honchos and the authors of this study you referenced are in hysterics because the obesity rate, so-called, has roughly doubled in the last 30 years. But let’s consider what that actually means.

Obesity is defined completely arbitrarily as a body mass index of 30 or higher (175 pounds for an average height woman). Now body mass follows more or less a normal distribution, which means if the the mean body weight is in the mid to high 20s, which it has been for many decades now, then tens of millions of people will have BMIs just below and just above the magic 30 line. So if the average weight of the population goes up by ten pounds, tens of millions of people who were just under the line will now be just over it.

This might be meaningful if there was any evidence that people who have BMIs in the low 30s have different average health than people with BMIs in the high 20s, but they don’t. At all. So the “obesity epidemic” is 100% a product of tens of millions of people having their BMIs creep over an arbitrary line. It’s exactly as sensible as declaring that people who are 5′11 are healthy but people who are 6′1″ are sick.

Adding to the absurdity of all this, people with BMIs in the mid to high 20s actually have the best overall health and longest life expectancy – more so than those in the so-called “normal” BMI range.

====

Marianne Kirby of The Rotund and Lessons from the Fat-o-sphere skriver om det där med ansvar när det kommer till att blogga om FA och HAES, något som jag har tänkt mycket på den senaste tiden.

I want to talk, for a hot minute, about the responsibility I feel when it comes to this blog and the things I say here. Because I know that people are reading and taking this stuff seriously and that it can be a huge thing in a person’s life. I know this because every time I go somewhere, which is on-and-off a lot since the book came out, when the event is over there is still a crowd of people who want to talk about these issues, about how they are affected, about how hard all of this is.

FA IS HARD. It is so hard. And you are brave and amazing people for taking it on.

How does this relate back to that sense of responsibility I mentioned? It relates back because I take your feedback seriously – and I want you to know that – even if I don’t appear to be changing my “laughing in the face of MeMe Roth” ways. We don’t have to agree on strategy 100% – I am all for other people taking this up if they don’t like how I’m doing it. It’s a continuation of what I’ve always felt about this blog: if you don’t think I’m saying the right stuff, say it yourself so that we can all hear you.

It’s a tall order – I said y’all are brave for taking FA on and I seriously mean that. Having a public blog that is open to scrutiny and disagreement and whatnot is a step beyond that and it’s too much for some people and that is totally okay. But, as we ride through this latest batch of publicity, I can’t help but that the responsibility I bear to y’all is about saying what I have to say the best way that I can say it and encouraging other people to say what they have to say as well. The more voices the better. The more voices that speak, the harder it is to drown us out.

====

Lesley Kintzel of Fatshionista.com skriver om det faktum att man faktiskt KAN vägra att väga sig hos doktorn. Som princip gör hon det enbart om det behövs för att räkna ut hur doser för mediciner, och pratar lite om hur vanligt det är att tjockisar undviker att gå till doktorn hellre än de blir vägda.
I am quite aware that this post will make people angry. Oh, it will make them so very angry. It’s about control. Just get on the scale, fatty! No. You don’t get to police my healthcare practices any more than you get to police the size and shape of my body or the things I choose to do with it or the food I feed myself. You don’t get to draw lines; I do. I made a decision based on knowing myself, and knowing what the experience of being weighed recalls, and what happens inside my head as a result. No one else can make that decision for me. If scales don’t bother you, then be weighed! Be weighed! Numbers are okay. Numbers shouldn’t be secrets. Numbers shouldn’t be shameful. And indeed, I have no problem with numbers — pounds or inches — themselves, in isolation of the weighing process. But we should all have the opportunity to create boundaries. And we should all have our boundaries respected. Even if they seem irrational to others. Even if they seem foolish.

No, I don’t do scales. Cheerfully, brightly. Smile.


12
Apr 10

Tre och en halv meter minnen

Det inlägg jag har fått mest kommentarer på hittills är det om att få sjukvård som tjockis, och det gör mig så himla ledsen, men samtidigt så får det mig att känna att det kanske finns en mening med den här bloggen trots allt! Jag vill skriva vidare om det, men jag är inte i så bra form idag så det blir ett kort inlägg istället.

För ett år sen ungefär så städade jag ut alla kläder jag inte kunde ha längre ur min garderob. De minsta var nog 38, och var små även när jag var som smalast. De större var väl 42 ungefär, och det var så himla befriande att få ut allt som jag ändå inte kunde få på mig. Vissa sparar plagg för att kanske komma i dem senare, men det tycker jag personligen är den mest deprimerande tankevändan någonsin. Så jo, jag ställde ner allt det här i källaren och tänkte inte mer på saken.

För åtta månader sen flyttade jag och hittade de här kläderna. Jag hade då läst en artikel i Vävmagasinet om en man som vävde världens längsta matta efter att hans partner dog, där han använde precis vartenda plagg och bara vävde tills det tog slut. Den var så stor att den inte ens gick att rulla ut i huset, och när jag läste det var det snudd på att jag började gråta mitt under en lektion. Och det var så jag kom på idén att göra något liknande själv med alla de här gamla utslitna kläderna.

För sex månader sen satte jag igång och klippte sönder allt sparat till 2 cm breda trasor, och började väva.

Förra veckan kunde jag klippa ner det hela, och upptäckte att mattan ifråga hade växt till över 3.5 meter. Såhär blev den:

Varenda rand (utom de mörkblå, som är där för någon slags stabilitet) berättar något för mig. Jag minns precis hur tröjan ifråga såg ut, och saker som hände när jag hade den på mig, eftersom jag har ett freakish detaljsinne, särskilt om jag kan binda det hela till en färg, doft eller smak. Så jo. Här är de senaste fem åren av mitt liv, på gott och ont.

Vill du läsa mer om vad som ligger bakom ränderna, och se lite close-ups, kolla in min stick-virk-sömnad-vävning-etc.-blogg. Och jag kan väl även säga att sitta där med saxen och slakta allt det här var världens bästa känsla. Bättre än all terapi i världen.


9
Apr 10

Obetänksam sjukvårdspersonal redux

Det här skrev jag också ursprungligen på engelska. Har tänkte skriva om det länge, men det har liksom inte blivit av. Nu har det tjatats så om sjukvård det senaste att jag bara inte kan hålla mig. Det började med den här artikeln från Netdoktor.se. Den pratar om att sjukvården inte frågar överviktiga om de vill ha hjälp, och undviker att prata om det. Tydligen så önskade nittio procent i någon undersökning (står ej hur representativt urvalet var eller hur stor gruppen som frågades var, så jag sätter stora frågetecken här) att primärvården skulle ta upp det här. Och det ledde alltså till en artikel om att “tjocka” önskar detta. Generaliseringar galore.

(Jag kan väl också säga att jag inte var imponerad av Netdoktors artiklar på övervikt; här har vi BMI-tjat, övertygelsen att viktnedgång enbart har att göra med intag-och-förbränning, att det är den bantandes eget fel om de går upp igen, pga avsaknad av motivation och, som grädde på moset, en artikel som talar om för en hur “farlig” ens övervikt är baserad på hur fettet är placerad. Jävla pseudo-science. Hatar’t.)

Iallafall, eftersom allla pratar om sjukvård tänkte jag prata lite mer om när JAG hamnade hos en stödperson som skulle, var det tänkt, hjälpa mig med mina ätstörningar och psykiska problem, och hur otroligt kränkande det kändes när hon enbart fokuserade på min vikt. Jag bodde då på ett ställe där väntelistan till en psykolog var tretton månader och den till psykiater var cirka ett halvår, förresten. Vårdcentralen tog inte emot mig eftersom jag var inskriven på psyk och allt jag hade att tillgå var alltså denna person, en skötare som hade gått en kurs i KBT. Det var allt, och som någon som har gått på diverse behandlingar i över tio år märktes det väldigt väl att hon inte hade mycket utbildning.

Som bakgrund kan jag väl säga att jo, jag brukade ha ätstörningar av anorektisk typ när jag var yngre, fast aldrig så illa att jag blev inlagd. Det innebar att när jag började ta en medicin som gav ett extremt sug efter mat, något jag aldrig hade känt innan, slog det hela över åt andra hållet, och jag kunde inte sluta äta. Det som fick mig att få det under kontroll var ett strikt schema, där jag tvingade mig själv att äta en exakt mängd var tredje till femte timma. Den första tiden var skit-jävla-vidrig, pga. s.k. semi-starvation neurosis, vilket innebär att man inte kan sluta tänka på mat. Man samlar på sig massor om ifall att, man räknar ner minuterna tills man får äta igen, osv.

Sådana här extrema restriktioner är inget jag rekommenderar numera, men då var jag ganska desperat och fortfarande omedveten om fat acceptance. När jag fick min tid var jag mitt inne i den här tiden av extrem kontroll, och försökte så jävla mycket att inte få ett återfall genom att begränsa det jag “fick” äta. Detta är ett väldigt bra sätt att uppmuntra just cravings och hetsätning eftersom kroppen BEHÖVER fett och socker, och man bara kan hålla emot så länge, men självklart så känner man sig i slutändan som en hemsk människa utan självkontroll, fast det är helt naturligt att reagera på det här viset.

Iallafall. Det var en jävligt lång parantes, men jo, jag gick till den här personen och försökte förklara att jag försökte få kontroll på det hela men att jag ibland inte klarade av det, och det slutade ofta med att jag hetsåt upp till tretusen kalorier på en förmiddag. Istället för att då förklara mig att det är helt normalt eftersom (se ovan) kroppen behöver också det som inte är helt nyttigt, tittade hon på mig, tog in magen (alltid den där jävla magen) och sa, under fyrtiofem minuter, bl.a.:

“Ja, du kanske skulle behöva gå ner lite, men du är ju långtifrån ENORM.”
“Du behöver nog gå ner lite på mitten.”
“Vad äter du egentligen, kaffebröd?”
“Har du hört talas om BMI? Det är ett jättefiffigt påhitt som…”

Det hela paketerades snyggt då jag använde den deciliter mjölk jag häller i kaffet som ett exempel på hur medveten jag var av kaloriantalet i olika sorters mat, och hon svarade: “Men drick kaffet svart då”, och avslutade det hela med uppmuntringen att starta en matdagbok, vilket var EXAKT vad jag höll på med när jag var ätstörd åt andra hållet. Jag har senare förstått att detta rekommenderas till de med ätstörningar, som ett sätt att faktiskt se hur lite de äter, men jag har alltid använt det i negativ bemärkelse och visste att jag skulle bli ännu sämre om jag följde hennes förslag.

I slutändan blev jag så tvärarg (och bara delvis pga. detta, hon sa även en del idiotiska grejer om mina andra besvär) att jag gick hem och skrev ett brev där jag detaljerade exakt varför jag vägrade träffa henne igen, vilket i sig innebar att jag var utestängd från ALL sjukvård eftersom jag hade vägrat den hjälp som erbjöds mig, och det slutade faktiskt med att jag flyttade tjugo mil, till staden jag kommer ifrån, i hoppet att jag skulle kunna få hjälp.

(Det fick jag, för övrigt, men inte förrän jag hade själv tagit kontroll över mitt ätande, genom att släppa på det där med att äta exakta mängder, och faktiskt tillåta mig “lyx” som bröd med smör OCH ost. Och jag kan väl lägga till att trots denne extrema period av återhållsamhet gick jag inte gick ner ett enda av de kilon jag gick upp under min hetsätningsperiod. INTE ETT ENDA. Det jag “fick” var dock förmågan att kunna äta normalt igen, men detta var alltså, helt utan hjälp från sjukvården.

Så, jo. Det är alltså det här man förespråkar när man pratar om att primärvården ska prata med folk om deras övervikt. Och visst, det finns de som har problem som faktiskt är ätstörningar och inte bara “vanlig” fetma, men det går inte att se på en person huruvida detta är fallet. Jag har hört så mycket om folk i främst USA som avskyr att gå till doktorn eftersom de, oavsett besvär får bantningsbroschyrer och svaret att det “går över om de går ner i vikt”. Jo, även om de har astma eller medfött hjärtfel eller vad det nu kan tänkas vara.

Och jag kan väl säga att om jag hade varit nitton och inte tjugonio hade jag tagit det här som ett bevis att jag faktiskt inte var a) tillräckligt smal, b) tillräckligt ätstörd, c) riktigt jävla svag och utan karaktär. Det gjorde jag inte, i det här fallet, men det gjorde mig extremt medveten om hur det skulle kunna se ut, om jag hade varit yngre, och hade förväntat mig faktisk hjälp från den här människan. På ett vis var det kanske bra att hon betedde sig på det här viset, för det gjorde mig så arg att jag tog tag i det hela på egen hand.

Så, nej. Vårdcentralen, ni kan behålla era välmenande vikt-förfrågningar. I’m just fine, thank you.