Först en parantes: Att leta bilder till det här inlägget var extremt frustrerande, eftersom det fanns otroligt få bilder på kvinnor som faktiskt var feta och inte bara “inbetweenie-feta”. Därför är de allra flesta ganska långt ner på tjockhetsskala. Sorry about that.
Jag skulle vilja prata lite om det där med kläder. Någon kallade mig ytlig eftersom jag uppehåller mig så mycket vid just det där med avsaknade av tjockiskläder, och även om man får tycka vad man vill så vill jag utveckla mitt resonemang lite mer, och förklara varför det är så viktigt för mig att det finns kläder som passar alla. Det handlar om mer än bara att kunna se fin ut. Och jo, jag inser att vissa kan tycka att JAG inte borde klaga eftersom jag faktiskt hör till nedre delen av tjockisskalan, men personligen känner jag att det är viktigt att tänka mer brett. Även om X är nöjd med vad som finns till buds och Y kan få mindre storlekar att funka och Z inte bryr sig eftersom hon tänker gå ner i vikt ändå… Även om det är på det viset så finns det inget dåligt med att propagera för större storlekar, för mer VARIATION, helt enkelt.
Jag känner en del som klarar sig bra med det som finns. Jag känner andra som inte är rädda för att handla på barnavdelningen eller bland s.k. “straight sizes” eftersom de är såpass trygga i sig själva att de inte tvekar inför tight. Sen finns det de som vägrar klänning eller kjol om den inte går nedanför knäna eller överhuvudtaget inte går hemifrån utan en tröja eller jacka som går nedanför rumpan, eftersom tjockisar “ska” gömma sig. Andra upptäcker först i trettioårsåldern att de faktiskt kan se bra ut och att kläder kan vara roligt. Och så vidare.
Vi är alla olika, har olika intresse av kläder och smink och vad det nu kan vara, precis som vi alla ser olika ut. Och det låter klyschigt, jag vet, men borde det inte finnas något för alla? Oavsett inställning, oavsett storlek, oavsett intresse.
Jag tycker det. Och det är därför jag håller på och tjatar om kläder och passform och vad det nu kan vara.
Marianne Kirby skrev väldigt bra om det här för ett tag sen, och även om jag personligen inte lider av denna sorts problem, eftersom jag har tur nog att vara en så kallad “inbetweenie”, så tycker jag att det är värt att nämna. Det hon pratar om här är just BH-ar för storväxta, och sina egna problem att hitta en som passar.
(S)ure, I can order off the internet and I totally would. But what about those days when you’re having a bra emergency? When an underwire snaps or pops loose or your old bra just isn’t working for whatever occasion?
It’s not like I can go just anywhere.
This is, in a nutshell – or should I say in a bra cup? – one of the defining issues that separates the fat from the people who think they are fat (and who may or may not be told they are fat by the culture that surrounds them because, hey, a size 8 is Hollywood fat).
Därifrån går hon vidare till den kontroll som finns i det att tjockisar ofta är rädda för att lämna ifrån sig sitt bagage när de är ute och reser eftersom de inte bara kan gå till närmsta affär och hitta något som funkar, ifall det skulle komma bort. Nu tror jag att det är bättre i Sverige än i USA, iallafall verkar det så, men hennes ord om detta är också väldigt bra:
If my luggage gets lost, it isn’t like I can run right out to Target and find something to get me through. I’m totally screwed. If my luggage gets lost and it’s carrying an especially difficult to find item like a swimsuit? Oh, man, I might as well get on the next flight home because there is almost zero chance I’d be able to replace it.
Case in point.
Och det är just därför det här är så viktigt. För att det inte borde vara så att ett antal kunder förvisas till ett litet hörn längst bak i affären. För det är så det är. Nästan jämt.
Sen är placeringen av dessa kläder inte det viktigaste i världen, men det är omöjligt att inte fråga sig om detta på något viss återspeglar samhällets syn på tjockisar. Undanträngda till ett hörn ska vi vara TACKSAMMA för att bli accepterade (att det överhuvudtaget finns kläder som passar), och inte kräva att bli behandlade som människor som faktiskt är kapabla att bli ledsna (att de dessutom är fina och sitter bra).
För vaddå, “det är ju bara att banta”.
Och om vi inte tänker på oss själva, vilket jag tycker att vi faktiskt borde i det här läget, så kan vi ju fundera på hur det påverkar den yngre generationen. Om man som tonårstjej går på stan med sina kompisar och de kan prova ALLT medan man själv får gå till tanthyllan (ursäkta, men det var så jag tänkte på den avdelningen när jag var i den åldern) och kanske, om man har tur, kan hitta något, hur får det en att känna sig? Om man är fjorton år och upplever det här, vad är chansen att man antingen får en ätstörning eller börjar hata sig själv något enormt eftersom man inte klarar av att svälta sig själv som alla andra? Att man börjar banta som en galning eftersom det är ens eget fel att man ser ut som man gör, och fuckar upp sin metabolism för alltid, för att inte nämna sitt förhållande till både sin kropp och maten?
Jag tror att chansen (risken, ska jag väl säga) är ganska stor. Jag tror att det är omöjligt att lära våra barn att ha ett normalt förhållande till sina kroppar när de inte ens kan gå och köpa en tröja utan att bombarderas med värderingar om hur de borde se ut. För även om det inte sägs rätt ut så är det väldigt talande att ha de enda kläder som passar undanträngda i ett hörn, dit ingen går (utom de tjocka, såklart, eftersom de måste).
Och visst kan du försöka prata med din tonåring om att hon är fin som hon är, men vad är oddsen att hon kommer lyssna på sin pinsamma mamma istället för de extremt tydliga signaler hon får varje gång hon går in i en klädaffär? Inte så stora, troligtvis.
Sen har vi det där med att det (särskilt men inte enbart) när man är ung är lätt att känna att det inte är kläderna det är fel på, utan en själv. Och eftersom vi är inne på ämnet vill jag citera Lesley Kinzel från Fatshionista.com. Det här skriver hon i min bibel, Lessons From the Fat-o-sphere: Quit Dieting and Declare a True with Your Body (recension finns här):
(I)t’s not my body’s responsibility to fit into some frilly container, arbitrarily shaped by someone who doesn’t even know me. It’s not my body’s fault that a size 20 won’t fit, it’s the size 20’s fault.
Men när det inte finns kläder som passar så är det väldigt svårt att komma ihåg det. Och visst, om du personligen vill banta av anledning X, Y eller Z, feel free. Så länge du inte pratar om det här får du göra precis hur du vill. Men det betyder inte att det inte ska finnas kläder för dig att köpa tills du har nått din så kallade målvikt/när du går upp igen/etc, eller för de som aktivt väljer att inte göra det.
(Särskilt för de som väljer att inte göra det.)
Som jag har sagt förut, och kommer upprepa tills jag blir blå i ansiktet, folk går inte ner i vikt av att skämmas. Om det funkade skulle inte en enda människa på denna jord vara tjock. Att medvetet eller omedvetet vis tala om för tjocka vad de är värda genom att tvinga dem till undantagsdelen av affären, eller genom att se till att de inte ens har hälften så mycket att välja på har ingen effekt utom att göra dem (oss) ledsna. Att få dem (oss) att må dåligt, bli deprimerade och känna att de (vi) förtjänar att bli diskriminerade emot.
Men ärligt talat. Det här är anledningen till att det här med kläder i alla storlekar är så viktigt. För att också tjocka har clothing emergencies. För att också tjocka förtjänar att ha på sig kläder som får dem att känna sig fina. För att också tjocka är människor och även om kläder är långtifrån en mänsklig rättighet så ÄR det svårt att må bra och känna sig bra till mods när varje shoppingrunda är ren tortyr, när man vet att om ens väska försvinner när man är ute och reser så är man ordentligt screwed, och så vidare.
Det här är några anledningar till att jag propagerar för kläder i alla storlekar. För oavsett hur ytligt det låter, och oavsett hur många som stör sig på att jag koncentrerar mig på helt fel saker så ÄR det så mycket mer än bara något att ha på sig. Och varje gång en affär satsar lite mer på plus size så betyder det mer än att det bara finns något för alla. Väldigt mycket mer.
