May, 2010


31
May 10

Nej, tack, ingen defeatism on the side

Ni som bloggar varje dag, hur orkar ni? Nu har jag iochförsig fler bloggar än någon människa borde, men även om man räknar ihop alla inlägg kommer jag inte upp i sådan produktivitet! Antingen är ni helgalna allihop eller så är det jag som är lat. Possibly both.

Iallafall.

Idag ska vi prata lite mer om det här med defeatism, eftersom jag (för ganska längesen nu) fick en kommentar som kallade fat acceptance-bloggar för “defaitiska”. Själv föredrar jag ordet “defeatism” helt enkelt eftersom de flesta termer jag använder är på engelska, och då blir det enhetligt och bra.

Defeatism betyder att ge upp. Att resignera sig för att något inte kommer gå vägen och därför inte ens försöka. Och visst, vid första ögonkastet verkar det kanske som att det är det vi pysslar med när vi pratar om bantning och hur minimal chansen att det faktiskt går vägen är. Kanske verkar det som att vi ger upp. Grejen är bara den att det gör vi inte.

Vi ger inte upp. Vi accepterar fetma som en del av vardagen, vi tycker om våra kroppar som de är och hoppas att de runtomkring oss gör detsamma. Vi pratar om ideal och hur de påverkar oss, vi argumenterar för allas lika värde och vi berättar för de som orkar och/eller vill lyssna om varför det där med att vara tjocka inte är en dödsdom.

Så, nej. Det här är inte defeatism. Det är, på sätt och vis, raka motsatsen. För vi ger inte upp. Vi jobbar på att vara positivt inställda till våra kroppar oavsett hur de ser ut. Vi slutar mäta vårt människovärde i vikt eller hur mycket vi gått ner eller vad vi har ätit.

Och i slutändan mår vi så mycket bättre. Iallafall gör jag det. Jag hoppas att du gör det med.


27
May 10

Tjockismat, del 7: Linslimpa med hemmagjord champinjonsås

Efter ett helt liv med problematisk syn på mat har jag under de senaste månaderna ägnat mig åt att försöka göra mig av med alla hang-ups som gör att man (som i jag) ger mat värderingar som bra och dålig, känner dåligt samvete om man äter “fel”, osv. Här kommer jag att posta recept med bilder (när kameran samarbetar) för att visa vad en tjockis kan tänkas äta egentligen. All mat kommer att vara vegetarisk och glutenfri, och kommentera gärna om du provar ett recept, skulle vara kul att veta om det blev bra!

Ibland blir det vanlig svennemat, fast på vegetariskt vis. Idag var en sådan dag, och det blev sjukt gott. (Konstig kombination av ord, lite som “jättelite”, men iallafall.) Har testat många sorters fake-köttfärslimpa genom åren, men det här är bästa varianten, mest eftersom jag föredrar att spara tofun till mer komplicerade måltider. Och förresten, den här äter jag med hemmagjord champinjonsås eftersom det verkar finnas vete i nästan alla påssåser, så det kommer ett recept på det med.

Ingredienser till limpan:
1.25 dl fullkornsris
1 dl röda linser
1 riven morot
1 dl ketchup, tomatpuré, chilisås eller liknande (eller en kombination)
1-2 msk mjöl (majsmjöl för mig)
salt, peppar, chilipulver, salvia, eller vad du vill i kryddväg

Ingredienser till champinjonsåsen:
0.5 riven lök
1 liten burk champinjoner
2-3 dl mjölk
1 buljongtärning (optional)
soya (tamari om du är glutenfri)
svartpeppar, chilisås, salvia, etc
Maizena redning för ljusa såser

Gör såhär med limpan:
Börja med att koka riset och linserna, och koka dem gärna för länge så de blir ordentligt mosiga. Riv moroten medan du väntar och när allt är klart så geggar du ihop det hela med ketchupen. Och jo, du kan kombinera egentligen vad du vill här, har även testat hälften ketchup, hälften barbecuesås med bra resultat.

Blanda i mjölet och krydda ordentligt. Sätt in i ugnen på 200°C i ca 30-45 minuter. Den är färdig när ytan är hård och krispig.

Gör såhär med såsen:
Fräs lök och kryddor i lite olivolja eller smör. När det ser färdigt ut häller du i champinjonerna och stek någon minut till. Häll i mjölk, kryddor, soya och eventuellt buljongtärningen. Om du skippar den måste du krydda ordentligt, men det säger sig självt.

Det ser lite ofräscht ut när du kommer såhär långt, eftersom oljan eller smöret flyter runt i mjölken, men det råder vi bot på när vi häller i Maizena. (Om du kör med buljongtärning, koka på låg värme tills den smält innan du gör nästa steg.) Häll i lite i taget, tills du ser att såsen tjocknar och ser god ut.

That’s it. Ät med potatis och lingon eller hur du vill.


24
May 10

Bästa formuleringen

Idag tycker jag att man kan läsa Julia Skotts blogginlägg “Du kan ju bara…”

Här pratas det mest om en specifik bantningsmetod, eller rättare sagt varför det är shitty att rekommendera bara sådär, men det hon skriver gäller i ALLA fall där det “tipsas” om sådant. Oombedda bantningstips är inte okay. Det spelar liksom ingen roll hur man vänder på det.

Julia ger flera anledningar, men det här är den jag gillar mest:

Vad är det med folk som verkar tro att tjockisar typ bara inte hört talas om konceptet ”gå ned i vikt”? Är ni medvetna om att många av oss har närmast encyklopedisk kunskap om olika metoder och strategier, om näringslära och extrema experiment, om knep som drick vatten vänta en kvart ta en promenad ta en morot istället byt till lättmjölk ta en bit jävla mörk choklad. Oavsett om vi faktiskt testat alla metoder och knep så har vi, i desperation och skam, lärt oss om de flesta. Jag är beredd att satsa pengar på att jag, och många tjockisar med mig, kan mer om bantning än genomsnittssvensken. Så nej, jag behöver inte dina vänliga tips om den obskyra och hemliga metoden low carb high fat. Tack.

Så sant. Och så bra. Gå läs resten. Chop, chop.


23
May 10

Mera träning

När jag först började läsa mer om fat acceptance var det tolv år sen jag tränade regelbundet. Jag var i princip livrädd för att gå till ett gym, helt säker på att jag skulle bli utskrattad. Det som fick mig att ge mig iväg var… health at every size. Alla de berättelser jag hörde om folk som faktiskt var tjocka och tränade, som mådde bra och så vidare, tillsammans med min upptäckt att jag faktiskt inte kunde dammsuga utan att bli så anfådd att jag var tvungen att sätta mig.

Nu tänker jag inte ge mig in i “good fatty/bad fatty”-debatten (som i princip särskiljer på de tjockisar som tränar och äter nyttigt och därmed “förtjänar” att bli behandlade som människor, något som är så fucked up att jag inte ens vet var jag ska börja) men för mig var det vändpunkten. Det spelade liksom ingen roll hur tjock jag var, jag ville bara orka mer.

Jag tittade på min mamma, BMI ca 35 skulle jag tippa, som lätt går en mil på raken eller tränar spinning och cyklar till jobbet, sex kilometer i uppförsbacke, och ville vara som henne. Hon är ett bevis på att man inte måste vara smal för att vara aktiv, och det var det jag ville åt.

Så jag följde med henne till gymmet och gick försiktigt på löpbandet, lyfte lätta vikter, alltsammans gömd i världens största T-shirt. Nu är det nog två månader sedan jag började. Jag har uppgraderat till tight linne, något jag aldrig skulle vågat innan jag började. Vikterna är tyngre. Jag springer lite mer än en fjärdedel av tiden på löpbandet. Inga stormsteg, med andra ord, men det är väldigt skönt. Att se att jag kan. Att jag orkar. Och att inte gömma magen, som är lika stor nu som när jag började.

Det gör inget. Jag är inte intresserad av att gå ner i vikt. Inte det minsta. Och det gör det hela så mycket skönare. Annat fokus. Andra mål. Ingen besatthet.

De senaste veckorna har jag kompletterat gymbesöken med att gå ut i skogen och springa en runda. Och jag kan väl säga att det där med att springa på ett löpband är ingenting mot att springa i skogen. Det är otroligt jobbigt. Knäna tar mer stryk. Man orkar inte lika länge. Å andra sidan ligger skogen inte ens en minut från min lägenhet, och Räddningsskolan har varit omtänksamma nog att märka ut en tvåkilometers runda precis där jag bor.

När jag inte hinner åka in till stan och gymmet går jag dit. Tjugo minuter tar ett varv. Idag gick jag ut vid nio på kvällen och det var fortfarande ljust. Orkade springa sju minuter totalt, och älskade både Sverige (ljusa kvällar, så magiskt!) och min kropp, för att jag kunde.

Någon gång i framtiden kanske jag orkar springa hela. Hoppas det. Tills dess tänker jag glädja mig åt mina sju minuter, ignorera onda knät (åtta år i handbollshallar och på fotbollsplaner, från nio till sjutton års ålder, var inget bra drag) och vetskapen att tjockisar också kan. Att jag kan.

Det var bara det.


19
May 10

Bloglove och mera Photoshop-disasters

Linus Fremin skriver en massa bra på senaste tiden. Fortare än jag hinner göra det, faktiskt. Han har massor med inlägg jag vill länka till, bland annat om helvetesjävla Roman Polanski (som jag är så trött på men det är knappast Linus fel), om brösts eventuella äkthet (och om Hollywood), om Laura Bush’s erkännande att hon faktiskt är pro-choice, om att bli våldtagen, om sorg, och så vidare och så vidare och så vidare. Så himla mycket bra. Och när jag har bläddrat lite för att hitta de här länkarna känns det synd att bara prata om det jag faktiskt hade tänkt att prata om, så gå och läs resten också, för det är det verkligen värt.

Och jo, orkar du inte så kolla in inläggen under kategorin “ätstörningar”. Det är egentligen de enda som är on topic för min blogg, men det är svårt att begränsa sig ibland. När något är så himla bra. Och jo, det finns ett inlägg om just modellsmala män, eller rättare sagt, om hur idealen har förändrats för också män i modevärlden, något jag har velat skriva om men faktiskt inte vet tillräckligt om, känns det som.

Iallafall.

Senast idag skrev han om att retuschera modeller till att se större ut, vilket börjar bli vanligare låter det som. Och detta i bemärkelsen att lägga på sjukt smala kvinnor några extra kilon istället för att antingen anlita “tjockare” (extremt stora citattecken där!) modeller alternativt se över förutsättningarna i modevärlden som faktiskt är anledningen till att de ser ut som de gör.

Hans inlägg om detta finns här. Själv läste jag först om detta på Jezebel, där man citerar chefredaktören på ett sätt som gör det hela än mer läskigt:

Sometimes when you cast a model, they look OK, but then when they turn up on the shoot day, they might not have eaten for two or three days. You’re not in charge of their health.

When she did arrive, there were plenty of clothes that we couldn’t put on her because her bones stuck out too much. She looked beautiful in the face, but really thin and unwell.

Och det man kan konstatera är väl att inte ha ätit ordentligt på några dagar inte orsakar en nedgång i vikt på 15-20 kilo vilket tydligen är den mängd som fattades på den här modellen. Grejen är väl den att om man tar en spinkig modell och fotar henne och sedan fixar henne större i Photoshop, då slipper man tänka på det där jobbiga, man kan hålla fast vid det gamla invanda “plus size-modeller får inte plats i sample sizes”, “det har alltid varit såhär”, “nothing tastes as good as being thin feels”, och så vidare ad infinitum.

Samma gamla vanliga. Samma samma samma samma.

Och det läskigaste är väl egentligen inte att modeller är smala, utan att de är så smala att de ser sjuka ut. Eller nej. Det läskigaste är att de är så smala att de ser sjuka ut och istället för att börja fundera vad det beror på så öppnar man Photoshop, utan att bry sig nämnvärt om a) hur modellerna mår och de enorma mängder självmord som begås av just denna yrkesgrupp, b) vilken effekt dessa skruvade ideal har på “vanliga människor”, c) att nämnda ideal är, just det, HELT SJUKA.

En annan sak man (och när jag säger man menar jag inte bara mig själv utan både Linus och Jezebel och många andra) undrar är om valet att photoshoppa i det här sammanhanget har att göra med att man då kan kontrollera precis var och hur de där extrakilona är placerade. Och ovanpå den lilla tanken har vi frågan om denna sortens retuschering är bättre än motsatsen.

Jag vet inte. Jag blir bara trött.


18
May 10

Nytt hatord

“Okynnesäta”.


15
May 10

Two whole cakes

Two Whole Cakes FatCast handlar den här veckan om precis det jag skrev om igår! Finns tillgängligt här, men följande var det jag gillade bäst:

Marianne: There’s also the sort of facet of it where a lot of people will say “well, I don’t want to be political, I just want to get dressed”, but any time you are visible it’s a political action.

Lesley: Absolutely.

Marianne: And, I feel like, we don’t have any choice, really. I mean, your body is a political object when you are fat, particularly the fatter you get. And so, fashion cannot help but being political because that’s the sort of medium you use to, medium meaning matter rather than size, that you use to communicate your visibility to people.


15
May 10

Twitter my love

I väntan på mitt nästa inlägg, som kommer att handla om defeatism eller rättare sagt hur HAES =/= defeatism i mina ögon snor jag en idé av Rebecka / It’s All Gonna Be Fine. Hon skrev nyligen en Twitter-lista, med massa bra folk man måste följa (och jo, jag är med!), så nu vill jag också göra det. Började helt seriöst med HAES/politik/feminism-inspirerade, och sen spårade det ur. Sorry about that.

HEALTH AT EVERY SIZE-TWITTRARE
Julia Skott (fast skriver om mycket mer, såklart)
Kate Harding (of KateHarding.net)
Lesley Kinzel (of Fatshionista.com)
Marianne Kirby (of TheRotund.com)
Michelle (of FatNutritionist.com)
Thina Grotmark (uppdaterar sällan, men skriver bästa bloggen)

RANDOM POLITIK OCH ANNAT BRA
Baby Power Dyke (uppdaterar sällan, men hennes blogg är också guld)
Bryan Safi (gör Current TV’s Infomania-inslag “That’s Gay”)
Immanuel Brändemo
NCA Censorship (of ncacblog.wordpress.com.)
Rachel Maddow (*fangirling*)
Sarah Haskins (också från Infomania)

BARA FÖR ATT
Agnes Arpi
Alisa Krasnostein (från Twelfth Planet Press)
Elin Grelsson
Glitterfittorna
Malin Hanås
Minna Jonsson
Motvind
Rebecka (som jag stal idén från)
Rebecka Ahlberg
Stephanie Pearl-McPhee (ingen lista är komplett utan sticknörderi)
Tansy Rayner Roberts (bästa co-writern)
Åsa Roos

Har glömt massor, säkert. Fyll på i kommentarerna!


14
May 10

När kläder är mer än kläder

Först en parantes: Att leta bilder till det här inlägget var extremt frustrerande, eftersom det fanns otroligt få bilder på kvinnor som faktiskt var feta och inte bara “inbetweenie-feta”. Därför är de allra flesta ganska långt ner på tjockhetsskala. Sorry about that.

Jag skulle vilja prata lite om det där med kläder. Någon kallade mig ytlig eftersom jag uppehåller mig så mycket vid just det där med avsaknade av tjockiskläder, och även om man får tycka vad man vill så vill jag utveckla mitt resonemang lite mer, och förklara varför det är så viktigt för mig att det finns kläder som passar alla. Det handlar om mer än bara att kunna se fin ut. Och jo, jag inser att vissa kan tycka att JAG inte borde klaga eftersom jag faktiskt hör till nedre delen av tjockisskalan, men personligen känner jag att det är viktigt att tänka mer brett. Även om X är nöjd med vad som finns till buds och Y kan få mindre storlekar att funka och Z inte bryr sig eftersom hon tänker gå ner i vikt ändå… Även om det är på det viset så finns det inget dåligt med att propagera för större storlekar, för mer VARIATION, helt enkelt.

Jag känner en del som klarar sig bra med det som finns. Jag känner andra som inte är rädda för att handla på barnavdelningen eller bland s.k. “straight sizes” eftersom de är såpass trygga i sig själva att de inte tvekar inför tight. Sen finns det de som vägrar klänning eller kjol om den inte går nedanför knäna eller överhuvudtaget inte går hemifrån utan en tröja eller jacka som går nedanför rumpan, eftersom tjockisar “ska” gömma sig. Andra upptäcker först i trettioårsåldern att de faktiskt kan se bra ut och att kläder kan vara roligt. Och så vidare.

Vi är alla olika, har olika intresse av kläder och smink och vad det nu kan vara, precis som vi alla ser olika ut. Och det låter klyschigt, jag vet, men borde det inte finnas något för alla? Oavsett inställning, oavsett storlek, oavsett intresse.

Jag tycker det. Och det är därför jag håller på och tjatar om kläder och passform och vad det nu kan vara.

Marianne Kirby skrev väldigt bra om det här för ett tag sen, och även om jag personligen inte lider av denna sorts problem, eftersom jag har tur nog att vara en så kallad “inbetweenie”, så tycker jag att det är värt att nämna. Det hon pratar om här är just BH-ar för storväxta, och sina egna problem att hitta en som passar.

(S)ure, I can order off the internet and I totally would. But what about those days when you’re having a bra emergency? When an underwire snaps or pops loose or your old bra just isn’t working for whatever occasion?

It’s not like I can go just anywhere.

This is, in a nutshell – or should I say in a bra cup? – one of the defining issues that separates the fat from the people who think they are fat (and who may or may not be told they are fat by the culture that surrounds them because, hey, a size 8 is Hollywood fat).

Därifrån går hon vidare till den kontroll som finns i det att tjockisar ofta är rädda för att lämna ifrån sig sitt bagage när de är ute och reser eftersom de inte bara kan gå till närmsta affär och hitta något som funkar, ifall det skulle komma bort. Nu tror jag att det är bättre i Sverige än i USA, iallafall verkar det så, men hennes ord om detta är också väldigt bra:

If my luggage gets lost, it isn’t like I can run right out to Target and find something to get me through. I’m totally screwed. If my luggage gets lost and it’s carrying an especially difficult to find item like a swimsuit? Oh, man, I might as well get on the next flight home because there is almost zero chance I’d be able to replace it.

Case in point.

Och det är just därför det här är så viktigt. För att det inte borde vara så att ett antal kunder förvisas till ett litet hörn längst bak i affären. För det är så det är. Nästan jämt.

Sen är placeringen av dessa kläder inte det viktigaste i världen, men det är omöjligt att inte fråga sig om detta på något viss återspeglar samhällets syn på tjockisar. Undanträngda till ett hörn ska vi vara TACKSAMMA för att bli accepterade (att det överhuvudtaget finns kläder som passar), och inte kräva att bli behandlade som människor som faktiskt är kapabla att bli ledsna (att de dessutom är fina och sitter bra).

För vaddå, “det är ju bara att banta”.

Och om vi inte tänker på oss själva, vilket jag tycker att vi faktiskt borde i det här läget, så kan vi ju fundera på hur det påverkar den yngre generationen. Om man som tonårstjej går på stan med sina kompisar och de kan prova ALLT medan man själv får gå till tanthyllan (ursäkta, men det var så jag tänkte på den avdelningen när jag var i den åldern) och kanske, om man har tur, kan hitta något, hur får det en att känna sig? Om man är fjorton år och upplever det här, vad är chansen att man antingen får en ätstörning eller börjar hata sig själv något enormt eftersom man inte klarar av att svälta sig själv som alla andra? Att man börjar banta som en galning eftersom det är ens eget fel att man ser ut som man gör, och fuckar upp sin metabolism för alltid, för att inte nämna sitt förhållande till både sin kropp och maten?

Jag tror att chansen (risken, ska jag väl säga) är ganska stor. Jag tror att det är omöjligt att lära våra barn att ha ett normalt förhållande till sina kroppar när de inte ens kan gå och köpa en tröja utan att bombarderas med värderingar om hur de borde se ut. För även om det inte sägs rätt ut så är det väldigt talande att ha de enda kläder som passar undanträngda i ett hörn, dit ingen går (utom de tjocka, såklart, eftersom de måste).

Och visst kan du försöka prata med din tonåring om att hon är fin som hon är, men vad är oddsen att hon kommer lyssna på sin pinsamma mamma istället för de extremt tydliga signaler hon får varje gång hon går in i en klädaffär? Inte så stora, troligtvis.

Sen har vi det där med att det (särskilt men inte enbart) när man är ung är lätt att känna att det inte är kläderna det är fel på, utan en själv. Och eftersom vi är inne på ämnet vill jag citera Lesley Kinzel från Fatshionista.com. Det här skriver hon i min bibel, Lessons From the Fat-o-sphere: Quit Dieting and Declare a True with Your Body (recension finns här):

(I)t’s not my body’s responsibility to fit into some frilly container, arbitrarily shaped by someone who doesn’t even know me. It’s not my body’s fault that a size 20 won’t fit, it’s the size 20’s fault.

Men när det inte finns kläder som passar så är det väldigt svårt att komma ihåg det. Och visst, om du personligen vill banta av anledning X, Y eller Z, feel free. Så länge du inte pratar om det här får du göra precis hur du vill. Men det betyder inte att det inte ska finnas kläder för dig att köpa tills du har nått din så kallade målvikt/när du går upp igen/etc, eller för de som aktivt väljer att inte göra det.

(Särskilt för de som väljer att inte göra det.)

Som jag har sagt förut, och kommer upprepa tills jag blir blå i ansiktet, folk går inte ner i vikt av att skämmas. Om det funkade skulle inte en enda människa på denna jord vara tjock. Att medvetet eller omedvetet vis tala om för tjocka vad de är värda genom att tvinga dem till undantagsdelen av affären, eller genom att se till att de inte ens har hälften så mycket att välja på har ingen effekt utom att göra dem (oss) ledsna. Att få dem (oss) att må dåligt, bli deprimerade och känna att de (vi) förtjänar att bli diskriminerade emot.

Men ärligt talat. Det här är anledningen till att det här med kläder i alla storlekar är så viktigt. För att också tjocka har clothing emergencies. För att också tjocka förtjänar att ha på sig kläder som får dem att känna sig fina. För att också tjocka är människor och även om kläder är långtifrån en mänsklig rättighet så ÄR det svårt att må bra och känna sig bra till mods när varje shoppingrunda är ren tortyr, när man vet att om ens väska försvinner när man är ute och reser så är man ordentligt screwed, och så vidare.

Det här är några anledningar till att jag propagerar för kläder i alla storlekar. För oavsett hur ytligt det låter, och oavsett hur många som stör sig på att jag koncentrerar mig på helt fel saker så ÄR det så mycket mer än bara något att ha på sig. Och varje gång en affär satsar lite mer på plus size så betyder det mer än att det bara finns något för alla. Väldigt mycket mer.


12
May 10

Mini update

Något längre kommer, men så länge skulle jag vilja länka till den här artikeln på Jezebel. Den handlar om plus-size models och Gary Dakin, en man som representerar de flesta större namn inom denna kategori. Artikeln i sig talar om hur branschen håller på och förändras, hur plus-size models är mer synliga nu för tiden, och får bättre betalt. Det som jag särskilt lade märke till var dock den här biten:

“It’s been a struggle, for a long time. They had to come with their hair and make-up done already. No one wanted to clothe them. They were in and out before the straight-size girls got there. Everyone knew the big girls had to be photographed, but for the photographers it was the most boring work on earth. The magazines would not feature them. No one wanted to be the first… Not so long ago people were dismissive. Nobody wanted to shoot the bigger girls. Nobody wanted to give it a go. This year has been the culmination of about ten years of not saying no.”

Och då måste man ju fråga sig… Om det var (och fortfarande säkert är, det är nog inget som förändras över en natt) på det här viset, är det så konstigt att de man ser på TV och i tidningar är så himla smala?

Here’s to hoping att plus-size-trenden (hatar ordet trend, hatar hatar HATAR) håller i sig, även om “plus” i de här sammanhangen betyder allt över storlek 38…