Del 3 av The Biggest Loser-serien kan nu läsas här. Och som en disclaimer så håller jag inte med om allt Kai som person säger (hon är långtifrån down with fat acceptance, om man säger så), men jag tycker ändå att det här är viktigt att läsa.
Over and out.
Jag skulle egentligen inte skriva mer om The Biggest Loser, men sen postade Beyond Sizes några videos med genomvidriga Jillian Michaels, och OH MY GOD. Jag visste att hon var elak och slavdrivaraktig, men det där var verkligen mer än jag hade kunnat tänka mig.
Ett citat:
“Unless you faint, puke or die, KEEP WALKING.”
Ursäkta, men exakt hur är det bra för en överviktig person som förmodligen går till gymmet för första gången på länge, kanske någonsin, att pusha sig tills de spyr? Hur får det honom eller henne att fortsätta träna? Om man gör motion till ett straff, till något man gör för att man är så genomvidrig att man faktiskt inte förtjänar bättre, hur stor är chansen att man fortsätter?
Inte så särskilt stor.
Det vanligaste argumentet brukar vara att det “blir bättre TV” på det här viset, när man bara lär ut till tittarna att det inte räknas om man inte svimmar eller spyr av överansträngning. Man lär dem att träning är något negativt, någon man ska straffa the big bad fatties med. Som att man skulle kunna FÖRÖDMJUKA folk till att gå ner i vikt.
Jag gillar träning. Jag gillar det hur mycket som helst, något jag inte skulle ha sagt för ett år sen, men jag tror att om jag hade pushat mig såhär mycket hade jag förmodligen slutat efter tre veckor. Eller tre minuter.
Ärligt talat, jag blir så arg. Så provocerad. Träning kan vara roligt, avkopplande, skönt, etc, etc, och jag älskar när jag orkar lyfta mer eller springa ett par minuter längre, men när jag hör sådant här blir jag helt obstinat och vill vägra träna bara för att.
Det är så jävla idiotiskt.
Det här är inte det enda sättet. Det är det VÄRSTA sättet. Och om du vill veta hur ett bra sätt ser ut? Kolla in Linna Johanssons träningsskola. Har nämnt den förut, kommer nämna den igen, för det behövs som motvikt.
Själv har jag bara en sak att säga till Jillian Michaels. Det låter ungefär såhär:
FUCK DIRECTLY OFF, thank you.
Jag har suttit och väntat på att andra och tredje delen av The Biggest Loser-bloggserien ska postas på BodyLoveWellness.com, och hoppades på att få läsa alla tre delarna innan jag skrev det här, men nu pratar alla om det, så jag känner att jag vill säga något innan det blir gammal skåpmat.
För övrigt så är det tydligen lite tjafs gällande ursprunget på det här – Perez Hilton av alla människor snodde i princip hela texten från del två av serien jag pratar om och postade den utan credit, vilket ledde till att många tror att det faktiskt var hans story från början. Det är det inte. Den skrevs av Golda Poretsky, som är en holistic health counselor, och finns även på Jezebel.
Iallafall.
Golda har pratat med Kai Hibbard (och det där var den enda före-efter-bild jag kunde hitta där före-bilden inte hade arrangerats för att se helt hemsk ut) som gick till final i tredje säsongen av amerikanska The Biggest Loser om hur det faktiskt är att vara med i just den här serien. Tydligen får man inte säga något om detta i efterhand och nu riskerar hon stämning från NBC för intervjun och har fått en massa kritik från fans av TV-programmet. Jag har själv sett ungefär en halv säsong för sådär en tre-fyra år sen när jag själv bodde i USA så jag kan inte säga att jag är insatt i det hela, men det jag minns var absolut inte positivt på något sätt.
Nu är väl reality TV inte direkt den bästa miljön att befinna sig i, de skapar ju konflikter och svåra förhållanden som underhållning, vilket är en anledning till att jag har så svårt för den här sortens program, men det här gör inte det hela mer okay. Snarare tvärtom. Som Golda påpekar, snarare är det ännu viktigare att se efter sina deltagare när de går igenom något som är psykiskt påfrestande.
Några exempel:
- Under uttagningarna tar man ifrån deltagarna nycklarna till deras hotellrum, och låter dem inte gå därifrån utan sällskap. Det är bara början; när de väl kommer till ranchen får de inte ta emot brev på sex veckor, och efter åtta veckor tilläts de FEM MINUTER på telefon med sin familj, och detta med en representant från programmet närvarande.
- Efter en extremt hård challenge tvingades samtligare deltagare dricka varmt vatten som hade suttit i en varm bil en hel dag medan TV-teamet, programledaren och – märk väl – tränarna, som då inte hade sprungit som galningar i 35 graders värme, fick vattenflaskor från kylväskor. När en av deltagarna bröt ihop och påpekade att de faktiskt inte var djur utan människor, så tystades han ner och påmindes om vilken tur han hade som var där, och att han skulle dö om han inte gick ner i vikt.
- De får överhuvudtaget höra i princip varje dag vilken tur de har att få vara där, eftersom hundratusentals tjockisar blev bortvalda för deras skull, detta även när de blöder, tränar skadade, kissar blod för att de är så uttorkade, och blev tillsagda att de slösar bort sin enda chans att bli smal, att må bättre, att inte dö i förtid, och så vidare.
- De tränade två till fem timmar per dag, och även om det FANNS läkare och dietister till förfogande, så gick tränarna och TV-teamen rakt emot deras råd och tog ifrån deltagarna drycker som läkarna hade ordinerat; de påstod att de skulle binda salt och få dem att gå upp i vikt.
- De äter långt under vad som är normalt, i Kai’s fall var det ca 1000-1200 kalorier per dag, något som hon fortsatte med när hon kom hem, ända tills hennes man satte stopp för det hela. Vid det laget hade hon blivit av med sin mens, sov kanske tre timmar per natt och tränade upp till åtta timmar per dag. Under hela den här tiden fick hon mail från producenterna som frågade om hon tränade, hur hon åt och så vidare, vilket gjorde det hela ännu värre
- En vecka i showen är inte en riktig vecka, utan kunde pågå mycket längre eller kortare tid. I vissa fall var det flera veckor som passerade, så när tittarna ser att en person lyckats gå ner 12 lbs på en vecka så är det i själva verket mycket längre tid. Och även när det faktiskt är den tid som anges är de medverkande extremt ohälsosamma, skadade, uttorkade och mår hur dåligt som helst.
Och så vidare. Det är så hemskt att läsa så jag slutar där. Det som jag fastnade vid var det allra sista Kai sa i del två, nämligen:
“I believe that … most of the contestants felt like it was okay to treat us like we were subhuman when we were there, that the ends justify the means. If they were going to make us thin, then it was totally worth it to humiliate us and treat us poorly all the way along. I just don’t feel that way.”
Och jag kan väl lägga till att enligt CBS News så har hon gått upp 70 av de 118 lbs som hon gick ner under de tre månader programmet pågick.
Edited to add: Och nu hör jag att det kommer till Sverige till hösten. Oh joy.
Jag läser mycket, och har därför tänkt att recensera böcker som finns på ämnet, både faktaböcker och skönlitterärt. Börjar så smått här, men vi får se hur det går! Har för övrigt extremt svårt att läsa översatta böcker, så det här kommer främst vara böcker på engelska – om de inte är skrivna på svenska från början.
Lista på alla recenserade böcker (nuvarande och kommande) finns här.
Hela titlen på den här boken är egentligen Ät allt! – hellre nästan rätt än helt fel, men rubriken till det här inlägget var tillräckligt lång ändå.
Det här är en liten bok, bara strax över hundra sidor, och handlar enbart om näringsaspekten av ätande och hur vi kan göra så fel när vi försöker vara nyttiga och tänka på vår hälsa. Bland annat ifrågasätter de varför man ska jaga fettprocent om man inte vet exakt hur mycket fett kroppen behöver, och påpekar att röd mjölk som har hela 3% fett faktiskt är… till 97% fettfri, något som man inte kan säga om många andra livsmedel (om man nu ska vara på det humöret).
Vidare pratar de om till exempel.
1) Att socker och kolhydrater, två saker som ofta utesluts när folk börjar banta, faktiskt är nödvändigt för att hjärnan ska fungera normalt; båda två förvandlas i kroppen till serotonin, som är den transmittorsubstans man saknar när man är deprimerad,
2) Att hög saltkonsumtion kan leda till högt blodtryck, medan låg saltkonsumtion orsakar muskelkramper, aptit förlust och cirkulationsrubbningar, och i extrema fall koma och död. Trots detta rekommenderas det i diverse tidningar och TV-program en mängd salt som är ungefär hälften av det vi behöver (om jag minns rätt).
3) Att kroppen är påhittig, och skulle man inta en liten mängd kolestorol så tillverkar den mer och tvärtom. Man måste alltså äta ganska mycket kolestorolrik mat för att få ett högt värde här. Exakt hur det där med “bra” och “dåligt” kolestorol spelar in pratar de dock inte om.
Det finns mycket mer i den här boken, som är intressant och relativt lättläst. Det negativa jag kan säga om den är att även om det finns en referenslista i slutet, så används inget system som visar vilken bok som stödjer vilka argument, något som jag tycker är synd, då jag ofta vill veta vem som har sagt vad och varför.
Min allra största besvikelse, som faktiskt fick mig att ta resten av boken med en nypa salt eftersom det är så fel, var kapitlet där de sa att det skulle vara, för att citera, “oetiskt och slarvigt” att inte prata om hur vegetarisk kost påverkar oss negativt, hur lite energi och näringsämnen man får i sig rent volymmässigt och så vidare. Och självklart kunde de inte hålla sig ifrån den gamla klassikern (not!) att det syns på våra tänder att vi är menade att äta blandkost.
Suck.
I en annars bra bok fick den biten mig att bli riktigt irriterad, eftersom det är långtifrån sant och det faktum att två dietister sitter och skriver sådant är riktigt ledsamt. Någon gång ska jag skriva mer om hur vegetarianismen fick mig att må bättre, äta bättre och bry mig om vad jag faktiskt äter, eftersom det var en ganska stor del i att jag slöt fred med maten och ätandet. Jag säger absolut inte att man måste vara vegetarian för att må bra, men för mig är det definitivt det.
Kanske imorgon, eller dagen därpå, det beror på hur fint vädret är och hur mycket jag har att göra.
Förresten så skriver min kära vän Jenn så att det bara skär i hjärtat idag. Läs I See Me Through Your Eyes. Den är ett måste.
Alltså, Urban Outfitters. Mitt hat för dem bara växer, trots att jag aldrig har varit inne i en av deras affärer. Varför, kan man undra? Jo, alltså, deras T-shirtsäventyr blir bara värre och värre.
Först var det den här tröjan, som togs bort ur sortimentet efter bara en vecka, back in 2008. Bitch Magazine skriver mer om det hela, och nämner bland annat ägarens privata intressen (hint: högerhögerhöger), samt delar ut en douche-bag-reward.
Därefter lyckades man erbjuda en tröja utan tryck i färgerna “charcoal grey” och “Obama/black”. Den försvann snabbt ur sortimentet, men omnämns på HuffPo.
Sen kom den här. Tasteful, no? Det var knappt en vecka sedan detta uppmärksammades av Feministing, så man skulle ju kunna tro att de inte skulle hinna med en till controversy innan idag, men ack så fel man kan ha…
Sedan kom nämligen den här. Den har, sedan det först omnämndes av HuffPo (och Feministing, och Jezebel) försvunnit från deras webbshop, men finns tydligen ännu tillgänglig i deras affärer… Enligt Huffington Post beskrevs den med texten “Eat less or more or however much you’d like in this seriously soft knit tee cut long and topped with a v-neck.”
Eh, ja. Det är väl skitsamma vad de har för säljtext när själva tröjan har ett budskap i den här stilen. Och om man är på det humöret kan man ju undra varför modellen har blivit retuscherad till att ha lår som inte bara är extremt olika tjocka, utan också ungefär lika breda som hennes händer.
Jag hatar verkligen reality-TV, och särskilt de program som går ut på att låta mer eller mindre duktiga deltagare sjunga eller dansa eller talanga sig på olika sätt. När vi hänger hemma hos mor och far och lillasyster envisas med att titta på typ Idol så sätter jag hellre på egen musik i hörlurarna än lyssnar på det hela i bakgrunden. Därför är det extremt konstigt att säga följande, men here goes:
Ni måste bara kolla in Megan Carter i So You Think You Can Dance. Jag kan absolut ingenting om dans, det ska erkännas, men det är bara så underbart att se en större dansare som är så otroligt duktig, och den reaktion hon får; mot slutet av hennes nummer så gråter två av domarna öppet, även om den tredje självklart är “den elaka” och måste försöka ta ner henne på jorden.
I slutändan gick hon inte vidare, vilket är väldigt synd, men hon är enormt duktig, iallafall i mina ögon, och den reaktion hon får är helt underbar.
Se hennes nummer här:
Och eftersom en tidigare version av den här videon togs bort på grund av copyright reasons, och även för att jag vet att vissa har svårt att koncentrera sig nog för att titta på YouTube-clip, så har jag även skrivit av det domarna säger, om ifall att. Dock rekommenderar jag att du kollar själv, för jag blev helt gråtmild trots att jag inte vet något överhuvudtaget om dans och alltså inte har någon aning om hur bra hon faktiskt är!
NIGEL: Look at these two, they’re both crying here.
MIA: I’m not crying.
ADAM: Oh, shut up, you are too crying, you liar. You just blew every single stereotype so far out of the water. You are so gorgeous…
MEGAN: Thank you.
ADAM: …and you love to dance, it sets you free. It was so ugly, what I was saying, “What am I looking at?” because, you know why? Because I think that I hold stereotypes sometimes too. And I am SO HAPPY that you just schooled me. You just schooled everyone out there. That was fantastic.
MEGAN: Thank you.
MIA: Yeah. Yeah. You make me so happy to be a woman of size. You know, I was told… (crying) …that I would never dance, because of my body, and, um, I’m one of those choreographers that look at the dancer, and the spirit of the dancer, and no matter what size we are, and what shape we are, we are truly an artist, and it doesn’t matter. And you exemplify that to me.
NIGEL: Listen, facing the reality of things, it’s going to be very difficult to find the jobs, for you to become a professional dancer, as Mia found it difficult to the point, Mia, I think it’s fair to say that you got very few jobs, which spurred you on…
MIA: I didn’t get ANY jobs.
NIGEL: …Mia didn’t get any jobs, which spurred her on to become a choreographer and a creator. So, without question, you’re going to find it difficult, and whether it’s stereotypes or it isn’t, it’s going to be difficult for you. How do you feel about that?
MEGAN: I mean, it’s difficult, but at the same time it’s reality, so you just have to face it, but, I mean, I wanna change that, so… so I’m here, because it’s like my dream to be on this show.
NIGEL: You really gave a fabulous performance, and that’s what impressed me.
MEGAN: Thanks.
NIGEL: So, yes, I’m very happy to put you through to choreography.
Och man kan säga så otroligt mycket om den mentalitet som finns inom den här branschen, men jag tror inte att jag vill det idag. Titta på den här videon istället, den är absolut värd varenda minut.
Har funderat på om det där med gym bara är till för friska människor. Mitt ligger nämligen två trappor upp, utan hiss. Eller jo, det finns nog en hiss, men den är jävligt bra gömd, för den ligger absolut inte där man kan se den.
Utanför finns två bänkar att sitta på. Det vill säga, om man har lust att antingen gå upp för fyra trappsteg eller ta en tjugo meter lång omväg. Vilket är aningen opraktiskt om man har ont och vill sätta sig ner medan man väntar på skjuts, och med tanke på att det ligger i samma byggnad som vårt äventyrsbad, som tydligen kostade 478 miljoner att bygga så tycker man att det kanske skulle vara mer tillgängligt.
Det här stör mig dock inte alls lika mycket som det rent psykiskt påfrestande, eftersom det är just det jag personligen har besvär av. Då jag är “of a mentally interesting flavour” som jag brukar kalla det, har jag extremt lätt att få sensory overload. Mycket ljus, ljud, saker som rör sig och så vidare gör mig enormt trött. Därför väljer jag alltid löpbandet längst inne i ena hörnet, för hamnar man längre ut i salen har vi cirka tio TV-apparater, inställda på cirka tre olika kanaler, vilket tredubblar synintrycken, och sen har vi alla de människor som rör sig mellan maskinerna, som pratar och beter sig som människor gör mest, och ovanpå det musiken. Oftast är den på någorlunda låg volym, så att jag kan stänga ute den med ipoden, men idag? Idag jobbade killen som gillar vidrig vad-det-nu-heter-musik, sån där som får en att undra om man inte håller på att få ett anfall av något slag.
Long story short (eller short story long, kanske jag ska säga), så blev det ingen stretching för mig, eftersom jag var på sensory overload deluxe och typ var tvungen att springa därifrån. Icke roligt.
Dock kan jag upplysa den som är intresserad av att jag har nya skor, lång vila (sex dagar!) och en magisk kombination av tejpning och knäskydd, vilket innebär att mina knän knappast gör ont alls. Mormor håller på och fixar in mig hos sin sjukgymnast, men tills dess får jag hålla till god med ovanstående.
Och för att ge det här åtminstone något så när tjockis-relaterat innehåll, finns det någon som läser det här som är tjockis och pysslar med yoga och/eller pilates? Känner att jag måste byta ut ett av mina spring-som-en-galning-pass mot något sådant, men vet inte alls hur väl anpassade de är för någon med begränsad smidighet. Alla tips mottages tacksamt!
Sist men inte minst, här kommer bilder på Kaia-i-tight-linne. Det var bara en person som frågade efter detta, men jag är väl inte den som är den. Så här är jag. Osminkad, stressad och med otvättat hår. Samt i träningskläder, såklart.
Jag kan väl för övrigt upplysa den som undrar att jag ser likadan ut som innan jag började träna. Visst, jag orkar mer, jag är starkare och dör inte av att springa till bussen längre, men jag ser precis likadan ut, har inte blivit smalare och om vågen inte ljuger (det brukar den göra) har jag gått upp fyra kilo. Och nej, så bra form är jag inte i att samtliga fyra kilo kan räknas bort som muskler.
Så, jo. Här har ni ett exempel på att man inte måste träna för att gå ner i vikt, att man inte måste gå ner i vikt för att man tränar och att det är möjligt att pyssla med sånt här helt enkelt för att det får en att må bra, oavsett hur läskigt det är att gå ut i det där lagom tighta linnet och byxorna det bara inte går att gömma sin tjockhet i.
Det är fullt möjligt. Även om det är extra svårt på grund av samtliga anledningar listade i början av inlägget. Jag skulle må så mycket bättre om de bara stängde av de där jävla TV-apparaterna, men det är väl mitt problem och inte deras, kan jag tänka mig…