Tack till Sofia för att hon länkade mig till artikeln det här inlägget kommer att handla om, The Surprising Relationship Between Weight and Mortality av by Diana Nguyen and David Frederick (obs, PDF, obs!). Det här är egentligen inga nyheter, men det är roligt att se det här skrivet om på ett såpass kortfattat, lättförståeligt sätt.
Det är nämligen såhär:
2004 kom det en ny studie, gjord av bland andra Ali Mokdad. Där fann man att övervikt (från BMI 25 och uppåt) kunde associeras med hela 400,000 dödsfall per år. Man drog därför slutsatsen att fetma snart skulle orsaka mera dödsfall än rökning inom några få år. The Center for Disease Control and Prevention (CDC) i USA publicerade studien, det kom ut i media och snart kunde man höra överallt att FETMA DÖDAR OMG.
Kort därefter gick the head of the U.S. Department of Health and Human Services ut och sa “Americans need to understand that overweight and obesity are literally killing us.”
(Tar en paus för “OMG OMG OMG” och “will somebody please think about the children!!!!!” här. Väldigt ofta är det nämligen så fetmaepidemin framställs, framför allt i media.)
Året därpå granskade en forskare som heter Katherine Flegal (passande nog en epidemiologist) resultaten och metoden och hittade enorma statistiska fel. Då hon körde sin egen analys kom hon fram till siffran 112,000, det vill säga lite drygt en fjärdedel. Drar man dessutom ifrån de färre dödsfall som finns i BMI-gruppen 25-29 (övervikt, ej fetma), jämfört med normalkategorin, 86,000, så har vi istället 26,000 totalt. Det är ganska stor skillnad.
Min favvobit i den här artikeln är dock att det påpekas att correlation does not equal causation. Med det menas att så väl fetma som för tidig död kan härledas till fattigdom, fysisk inaktivitet, dåliga matvanor, avsaknad av färska matvaror och avsaknad av sjukförsäkring, men att det inte betyder att de leder till båda två samtidigt.
Correalation.
Causation.
Två olika saker.
Det bör väl nämnas att det blev en väldig massa uppståndelse över Flegals artikel, att folk bestämt sa att det här inte kunde vara korrekt och att det därefter publicerades artiklar om hur fel hon hade haft, bland annat på en webbsida som tillhör Harvard av alla ställen. Detta trots att the CDC faktiskt tog tillbaka sitt stöd för Mokdad-artikeln och istället framhöll Flegals version som den mer korrekta.
När jag läste den här artikeln kände jag igen siffrorna och gick då till Fettpaniken av Marie Carlsson (som jag rekommenderar, även om du säkert måste leta dig igenom hyllmetrar av Atkinsbantning för att hitta den på bibblan), och mycket riktigt finns det ett kapitel där hon pratar om just de här två undersökningarna.
I samband med detta påpekar hon följande:
* Av de 2 miljoner amerikaner som dör varje år är 70% över 65, en åldersgrupp där undervikt ger sämre snarare än bättre chans till överlevnad.
* Av de i åldersgruppen 45-65 dör största delen i cancer.
* Av de i åldersgruppen 45 och under dör största delen i olyckor, främst bilolyckor.
* Bland tio-i-topp-orsakerna till för tidig död hos folk under 65 kan bara tre – hjärtsjukdomar, diabetes samt en liten del av cancersjukdomar – korreleras till övervikt, och till och med då är det inte säkert att just dessa sjukdomar är orsaken till dödsfallet ifråga.
* Även om man antar att samtliga dödsfall i dessa tre kategorier är orsakade av fetma kommer man bara upp i 174,000 döda per år, och då vet man inte hur många smala som dör av exakt samma sjukdomar. (Eller det kanske man vet, men det påtalas aldrig i den här sortens sammanhang.)
Så, som ni hör håller Marie Carlsson (och jag!) med Katherine Flegal i det här fallet, och av en god anledning. Sanningen är nämligen att en stor del av OMG WE’RE GOING TO DIE-dreven antar att samtliga dödsfall hos tjockisar beror på fetma – oavsett om man dör i en bilolycka, tar sitt liv eller ramlar nerför ett stup.
Vidare pratar den här artikeln lite snabbt om det där med feminism och viktnedgång. Det är intressant och något jag vill prata mer om, för det är viktigt. Dock citerar jag här, bara så att jag vet var jag ska börja i mitt nästa inlägg!
Over the past several decades, more and more feminists have suggested that the preoccupation with body fat is just one more way that people try to control men’s and women’s bodies. They argue that there is a long history of science being used to argue that stigmatized groups are in some way inferior to “normal” people.
(…)
Many feminists might argue that even if being fat does elevate somewhat one’s risk of dying, it is still important to celebrate the diversity of body shapes and sizes that we see. Trying to eliminate an entire class of people – the nearly 70% of men and women who are classified as overweight or obese – is not a desirable or acceptable social goal.
Tänk på det.
PS. Jag ska recensera Fettpaniken snart. Lovar.
