November, 2010

various — 4 Comments
28
Nov 10

Släkten, julmaten och allt vad det innebär

Alltså, på ämnet storhelger och mat så började vi lite tidigt i år eftersom min moster fyllde sextio och det fanns massa massa mat och sällskap och allt det där igår. Och då utspelade sig följande… På ett ungefär alltså, har långtifrån fotografiskt minne.

Lillebror: Såhär mätt är jag, kolla det ser ut som att jag är gravid!
Kusin: Haha, ja, det ser verkligen ut som att du ska föda en matbebis.
“Hjälpsam” släkting 1: Ja, du borde verkligen börja träna.

(Insert tre sätt att säga detta på varefter lillebror tar sin iphone och röker utan att säga ett ord.)

Jag: Lägg av, det är elakt att säga sådär!
“Hjälpsam” släkting 2: Jamen det är bra att träna.
Jag: Det är klart det är, men du kan ju inte säga det sådär ju. Det är elakt.
Kusin: Men tror du han blev ledsen för att jag det?

Jag sa då till henne att det nog inte spelade så stor roll eftersom hennes var skämtsamt medan de “hjälpsamma” petade honom i magen och snörpte på munnen och talade om för honom vad han borde göra, och att det nog var det som gjorde honom ledsen.

Därefter hade jag och kusinen en diskussion om naturlig kroppsvikt och träning och hon (som är smal) sa att jo, hon har tränat regelbundet i tre år och varken gått upp eller ner i vikt. En av de “hjälpsamma” lyssnade, men det skulle inte förvåna mig om det gick in i ena örat och ut genom det andra.

Och det får mig verkligen att undra hur de riktiga helgdagarna kommer att se ut. Och alltså, man kanske inte vill sitta vid julmiddagen och föreläsa, men i mitt fall blev jag glad att en av mina kusiner iallafall var engagerad och kunde prata om det på ett smart sätt, även om hon är långtifrån insatt på det vis jag (och säkert många av er!) är.

Om du vill ha lite mera tips på hur man hanterar släktingar och suckandet över att man har ätit för mycket och allt det där roliga som kommer med storhelger och julbord så rekommenderar jag, som alltid, FatCast. Deras senaste episod handlar om just det, och det kanske var för att jag lyssnade på det nyss som jag lade märke till den här diskussionen…

De pratar om det på ett smart sätt, på sätt att hantera det även om man inte orkar ta den diskussionen just då, och jo. Väldigt bra att lyssna till om du behöver lite stöd.

various — 2 Comments
22
Nov 10

Mera blygt och tjockt

Har haft det här liggande som draft väldigt länge. Det handlar inte om fat acceptance egentligen (eller överhuvudtaget) men eftersom jag får så många kommentarer på inlägget om blyghet så ville jag skriva lite om det ändå. Det inlägget handlar om att “jomen jag hade pojkvänner fast jag var tjock” används som ett argument för att det går att vara nöjd med sitt liv även om man är tjock.

Eh, gå och läs om du vill veta mer, annars blir det ännu en utläggning på samma ämne. Men alltså, blyga människor. Läste nyligen ett par artiklar på Psychology Today’s hemsida, om introverts. Och hjälp vad det förklarar hur jag är! Och många andra med mig, tror jag.

I den första hittade jag det här:

When psychologists Catherine Caldwell-Harris and Ayse Ayçiçegi compared U.S. and Turkish samples, they found that having “an orientation inconsistent with societal values” is a risk factor for poor mental health. The findings support what the researchers call the personality-culture clash hypothesis: “Psychological adjustment depends on the degree of match between personality and the values of surrounding society.” To the extent that introverts feel the need to explain, apologize, or feel guilty about what works best for them, they feel alienated not only from society but from themselves.

Vilket, efter lite funderande, fick mig att undra om det inte går att jämföra med att vara tjock. Nu finns det iochförsig hundra olika anledningar att känna sig utanför och alienerad från sig själv. Om vi pratar rent kroppsligt så är det första jag kommer att tänka på är just sjukdom som gör att man inte riktigt har kontroll över sin kropp längre, men det gäller även när man är tjock. När man känner som att kroppen är ens största fiende, den blir aldrig smalare, den får cravings man inte kan stå emot, den är helt enkelt frustrerande och hemsk att ha att göra med.

Ungefär så fungerar hjärnan när man är introvert. Och hur blir det då om man är både det och tjock? Blir det värre? Svårare att säga “jo, jag är tjock och jag mår bra och jag behöver inte förklara och rättfärdiga min kropp med att jag har iallafall pojkvänner och kompisar, sådetså!”

Jo, det blir det nog. Helt enkelt därför att man inte kan säga “jamen jag är ju iallafall snygg” eller “jag är iallafall social”, “jag har vänner och familj och pojkvän/flickvän/man/fru/partner/etc” som något slags försvar. Och det där med att man ens behöver försvara sig för att man är tjock skulle jag kunna prata om i evigheter, men nej. Jag sätter punkt där.

Och notera att jag INTE sätter likhetstecken mellan “ha något av ovanstående” och “rättfärdigar sin tjockhet”; det är inte alls det jag säger. Det är de som faktiskt säger det här jag pratar om. Inte samtliga tjocka som en enda stor homogen grupp.

En annan artikel, eller nej, ett blogginlägg säger för övrigt såhär om introverts:

I do have friends with whom phone conversations get deep and I enjoy those, but they require a block of time. When that kind of call ambushes me, it derails my whole day. I try to schedule them–and even so, a certain amount of bullet biting is necessary for me to keep the appointment.

Introverts tend to be slow thinkers and responders and long pauses don’t go over well on the phone. If I am on the phone with a talkative person, I struggle to get my say. I end up doing a lot of listening and uh-huhing. After a while, I get bored.

It can be difficult to focus a busy, busy introvert mind on the abstraction that is telephone conversation. Listening to one thing and seeing something else is a lot of sensory input piled on top of everything that’s already going on in our heads. This is exhausting and my mind often drifts back into itself; I have to force it back to the conversation.

Det där hade absolut inget med diskussionen att göra. Dock är det så väldigt sant att jag skriver med det ändå.

Men, nu vill jag gärna höra ifrån mina läsare. Tror ni att det är svårare att vara tjockis om man är blyg eller introvert? Är det svårare när man inte kan försvara sig på detta vis? Är det sjukt att man ens ska behöva göra det? (MItt svar: ja.) Och hur svårt är det att inte göra det, om man nu råkar vara tjock men utåtriktad?

Det här är bara lösa funderingar jag har. Säg gärna vad du tycker, skulle vara intressant med en diskussion på ämnet!

various — 1 Comment
21
Nov 10

Spam eller… ironi

…

Fick det här på inlägget Varför fungerar inte bantning i längden?

Kan inte bestämma mig för om det är humor, idioti eller tråkig spambot. Förmodligen det sistnämnda, men det är mycket roligare om det inte är det.

various — 2 Comments
17
Nov 10

Länk länk länk

Nu är jag sådär lat igen, men gå och läs Hoppas du är smal nu. Gud, så bra. Vill egentligen citera hela grejen rakt av, men, eh, det är bättre att ni går och läser själva. Ger er bara följande smakprov:

Jag minns hur mycket beröm jag fick, ständigt detta beröm. Vad mycket du gått ner, vad DUKTIG du är. Vad SNYGG du är nu. Varje gång var som en heroinfix för en junkie. Orden smalt in i mig, in i varenda cell. Duktig. Smal. Snygg. Duktig. Smal. Snygg. Duktig. Smal. Snygg. Orden blev till något mer än en identitet – de blev som en hel världsbild. Världen definierades av denna duktighet, av min prestation att inte äta och min ständigt sjunkande vikt. Det var det enda som fanns, de enda giltiga parametrarna. Allt annat var… en oförstående axelryckning.

various — 12 Comments
5
Nov 10

Om personlighet och tjockisskap

Jag har inte för vana att klaga på folk som skriver saker om fat acceptance, men igår fick jag nys om ett visst bloginlägg via Twitter. Du kan hitta det här, på amerikanska feministtidningen Bust’s hemsida. Största delen är bra, och handlar om att inte be om ursäkt för att man är tjock, men ett par saker fick mig verkligen att muttra ilsket för mig själv.

Först av allt skriver den här bloggaren om att fat hate är den enda sortens fördomar som faktiskt är okay. Det har jag själv skrivit, det ska jag erkänna direkt. När man på Twitter påpekade att det faktiskt är ganska missvisande eftersom rasism, sexism, homofobi och transfobi fortfarande är vanligt tänkte jag på det, och jo, det är sant. Väldigt sant. Dock är skillnaden här att fat hate faktiskt i vissa kretsar som annars är insatta i alla de andra -ismerna och -fobierna är accepterade. Så jag håller med om att generellt sett är det maginaliserande att vifta bort alla de andra varianterna av xenofobi, men samtidigt… fat hate sträcker sig längre.

Men iallafall. Det kan jag ta på mig. Den bit som gjorde mig allra mest upprörd var den här:

I was watching The Biggest Loser, the weight-loss reality show on NBC, as a contestant in her early 20s melodramatically sobbed. She’d been fat her whole life, never got asked on a date, never went to a prom, never had a boyfriend, and she “wanted her life back.”

I rolled my eyes. I was fat in high school, and I had no trouble. I got asked to the prom (though, as a high school anarchist, I chose not to go), I had boyfriends. I couldn’t help but think this crying girl on television was buckling to the pressure. What if she was just a boring person? What if, instead of accepting or trying to change her personality, she blamed her problems on being fat because everyone told her that’s where her problems lay? I wanted to tell her that losing weight doesn’t rid you of all your problems-in fact, she would probably just find new ones.

Alltså. Håller med om att smalhet inte är lika med lösningen på alla problem, men jag är så jävla trött på att “jag var populär, jag hade pojkvänner, blah blah blah” används som någon sorts måttstock på hur “normal” man är, trots att man är tjock.

Jag är extremt blyg. Jag har problem med sociala situationer, jag har svårt för att föra ett normalt samtal om det är för mycket annat som händer samtidigt. I skolan var jag en outsider, jag hade två eller tre kompisar och resten av skolan tyckte (antog jag då) att jag var jävligt tråkig som aldrig pratade och inte vågade säga vad jag tyckte.

Jag var så extremt jävla medveten om allt det här. Jag menar, WTF? Hon föreslår alltså att man behöver ÄNDRA SIN PERSONLIGHET.

Visst det är ett “or accept” tillagt där, men det gör mig ändå så oerhört ragey. Att ändra sin personlighet är inte mer uppnåeligt än att nå sin drömvikt och stanna där. Visst, man kan jobba på sin blyghet, man kan lära sig att prata inför folk och så vidare, men det är extremt svårt. Och i grunden är man ändå den man är.

Som att den här tjejen (har ingen aning om vem hon är, tittar inte på TV) är så jävla medveten om sina tillkortakommanden. Blyga eller ensamma människor vet att de inte räcker till. Det är inte så annorlunda från det utanförskap man känner som tjockis.

Faktiskt.

Edited to add: Hon som skrev det här har bett om ursäkt på Twitter för det förstnämnda, dvs att hon kallade sizeism den sista typen av diskriminering.

various — 1 Comment
3
Nov 10

Mostly incoherent rant

(Uppdaterade för övrigt det här inlägget för att fixa hundra stavfel. Oerhört slarvigt skrivet!)

Så tydligen har San Francisco förbjudit att lägga leksaker i Happy Meals. Och först av allt bör jag väl påpeka att:

a) Har inte varit på McD på tusen år, föredrog alltid Wendy’s när jag var som mest snabbmatig.

b) Att vara sur för att en sådan jätte inte får göra något känns lite sådär.

c) Happy Meal-leksakerna är väl sådär roliga till att börja med.

d) Ewww.

Men iallafall. Såhär står det i artikeln:

“We’re part of a movement that is moving forward an agenda of food justice,” said Supervisor Eric Mar, who sponsored the measure. “From San Francisco to New York City, the epidemic of childhood obesity in this country is making our kids sick, particularly kids from low income neighborhoods, at an alarming rate. It’s a survival issue and a day-to-day issue.”

och:

Mar said it would lead the fast-food giant and other restaurants to provide more healthful food for kids. The ban, he said, was crucial to the fight against childhood obesity and the illnesses that go along with it, including diabetes and the risk of heart problems and stroke. The cost of fighting those diseases, he said, will be in the billions.

“It’s astronomical how much it’s going to cost if we don’t address it,” Mar said. “It’s incredible the crisis that’s going to hit us.”

Emphasis mine.

Idén är att alla måltider som har mer än 600 kalorier och får mer än 35 % av dem från fett inte får ha leksaker medskickade.

Men alltså. Idén att människor inte är smarta nog att själva fatta att de inte borde äta snabbmat sju dagar i veckan är så otroligt patronising. Att dessutom skylla det på låginkomsttagare är för jävligt. Här finns det nästan alltid en ICA eller Konsum eller whatever nära, vart man än bor, men särskilt i USA är “grocery deserts” vanliga. Det innebär att det, främst i fattiga områden, inte finns några mataffärer. Man måste ofta ha bil för att ta sig till dem, och då är det självklart att det är lättare att gå och köpa snabbmat, eftersom sådana restauranger finns i typ vartenda gathörn.

Och visst finns det barn som är överviktiga på grund av dåliga matvanor, men det är precis lika vanligt att de är det för att de är födda såna. För att de ser ut så trots att de äter bra och rör på sig. Att tro att det kommer ändra på sig bara för att man förbjuder leksaker? Eh. Tror det mest kommer resultera i trotsiga barn.

Särskilt gillar jag slutklämmen där. Obviously har det inte att göra med att ge barn bra matvanor, utan för att kostnaderna för att behandla dessa sjukdomar kommer att bli för stor.

Och don’t get me started på det där om att man faktiskt räknar alla som dör eller har problem med hjärtat/diabetes/etc. som att det var orsakat av fetma, samt att när man säger “fat accounts for X deaths” räknar man alla feta, oavsett om de dör i en bilolycka eller av en hjärtattack.

(Källa för detta är Fettpaniken av Marie Carlsson, så det blir ingen länk. Ska recensera den någon dag.)