January, 2011


30
Jan 11

Artikelspam

Okej. Här kommer lite förslag på research och diverse artiklar som skulle kunna hjälpa om man till exempel vill slå sina lärare i huvudet med like faktisk forskning, som Läsare Linnea frågade efter. Jag har inte läst många av artiklarna i sin helhet, men abstracten ser lovande ut, och kanske går det att få tag i hela artiklarna om man går genom en högskola.

Jag börjar med att rekommendera Kate Harding’s blogginlägg Don’t You Realise Fat Is Unhealthy?, för där länkar hon till hur mycket bra som helst. För att köra en lista på innehållet (jag gräver åt er, fatta hur lyxigt!), så låter följande riktigt intressant:

1. Om tjockisar och hjärt-kärlsjukdomar. Länken går till Junkfood Science, som i sin tur länkar till ett par studier, varav en har den lättsmälta titeln Impact of body mass index on cardiac mortality in patients with known or suspected coronary artery disease undergoing myocardial perfusion single-photon emission computed tomography. I princip handlar den om att människor med BMI över 25 (dvs övervikt eller fetma) faktiskt har större chans för överlevnad än underviktiga. Abstract till den hittar du här.

2. Om tjockisar och sjukdomar som till exempel “infections, cancer, lung disease, heart disease, osteoporosis, anemia, high blood pressure, rheumatoid arthritis and type 2 diabetes”. Mer Junkfood Science. Man pratar där bland annat om en artikel om dialyspatienter, Reverse epidemiology of cardiovascular risk factors in maintenance dialysis patients (dock är länken trasig men abstract finns även här). Jag rekommenderar för övrigt att du klickar på Junkfood Science-länkarna först, hon beskriver varför det är viktigt på ett bra sätt.

3. Om oförmågan att göra tjockisar smala och tvärtom. Det här är en otroligt intressant artikel av Gina Kolata. Den berättar om ett antal studier där man har försökt att göra just detta. Jag rekommenderar artikeln i sig som startpunkt, för den är oerhört fascinerande. Bland annat pratar hon om en undersökning där det visat sig att tjockisar förbränner upp till 24% mindre kalorier per kvadratmeter kroppshydda jämfört med smala. Möjligtvis går det att få tag på artiklarna i sig också, men jag har inte testat att söka efter dem.

4. Om det faktum att det tär mer på kroppen att jojo-banta än att vara tjock. True story. Det visas i en artikel med titeln Frequent intentional weight loss is associated with lower natural killer cell cytotoxicity in postmenopausal women: possible long-term immune effects (alltså, de gör det inte lättsmält direkt). Abstract finns här.

5. Om att viktnedgång nästan aldrig ger ett permanent resultat. I detta inlägg finns länkar till ett antal studier, och samtliga visar att det är fullt möjligt att gå ner i vikt, men nästintill omöjligt att behålla denna vikt i fem år eller mer. Vi har till exempel:

* Confronting the failure of behavioral and dietary treatments for obesity från 1991 (abstract).
* Medicare’s search for effective obesity treatments: diets are not the answer från 2008 (abstract). Lite mer lättläst om denna artikel finns här.
* The answer to weightloss is easy – doing it is hard! från 2001 (abstract).

6. Om biverkningar av kraftig viktnedgång. Det här är ett otroligt intressant blogginlägg om en undersökning av Ancel Keys (dvs, samma dude som dammade av BMI-skalan). Han satte ett antal friska män på “svältdiet” (1600 kalorier per dag, mer än många bantningskurer) och observerade resultaten. En undersökning av denna typ skulle aldrig tillåtas idag (det här var 1950). Kanske skriver mer om det här en annan gång, men gå och läs. Väldigt intressant.

Vidare har jag tittat i Lessons From the Fat-o-sphere av Kate Harding och Marianne Kirby och i källförteckningen har jag hittat följande artiklar som låter intressanta:

* Marcia Wood. Health at every size: New hope for obese Americans. Agricultural Research 54 (2006): 10-11. (Hela finns online.)

* D. Neumark-Sztainer, et al. Shared risk and protective factors for overweight and disordered eating in adolescents. American Journal of Preventative Medicine 33 (2007): 359-369. (Abstract.)

* Peter Muennig, et al. I think, therefore I am: Perceived ideal weight as a determinant of health. American Journal of Public Health 98 (2008): 501-506. (Abstract.)

* Xuemei Sui, et al. Cardiorespiratory fitness and adiposity as mortality predictors in older adults. Journal of the American Medical Association 298 (2008): 2507-2516. (Hela finns online.)

* Susan C. Wooley och David M. Garner. Obesity atreatment: The high cost of false hope. Journal of the American Dietetic Association 91 (1991): 1248-1251. (Abstract.)

* Kelly D. Brownell och Rebecca Puhl. Stigma and discrimination in weight management and obesity. Permanente Journal 7 (2003): 21-23. (Hela finns online.)

* K. M. Flegal, et al. Excess deaths associated with underweight, overweight, and obesity. Journal of the American Medical Association 293 (2005) 1861-1867. (Hela finns online.)

Bara några exempel.

På lite andra ställen har jag även hittat följande. Det här är inte researchartiklar, men intressant ändå.

Om att antalet dödsfall på grund av fetma är överdrivet. I Fettpaniken pratar Marie Carlsson om just detta, och om det faktum att samtliga dödsfall där personen ifråga råkar vara tjock räknas som död på grund av fetma. Det var nämligen så att det kom en artikel 2004 om just detta, men senare korrigerades dessa siffror eftersom de var överdrivna.

Om vilket dåligt verktyg BMI-skalan är. Det har jag även skrivet om här.

Även Fettpaniken har ganska många källor, men de flesta är till vanliga artiklar, inte forskningsartiklar. Om det finns intresse kan jag fota av de sidorna, det är för mycket att skriva av. Hoppas att det här hjälper, Linnea! Och alla andra som kan tänkas vara intresserade.


28
Jan 11

Det som får dig att må bra

En blogg som jag älskar är Fat Nutritionist. Michelle skriver bra saker allt som oftast, och nu senast var det något väldigt basic. Något som låter självklart, men som inte alltid är det. Tydligen. Nämligen följande:

When it comes to food, at least in the immediate term, it’s pretty obvious that people like food that tastes good, and dislike food that tastes bad. But there is more to food than just our immediate experience of it.

Those of you with lactose intolerance, especially, will understand when I say:

How food makes you feel is often as important as how it tastes.

If you’ve never, ever stopped to think about how food makes you feel after eating it, maybe you’ve been so caught up in the shame-spiral of restraint and disinhibition that you haven’t had much mental real estate to devote to the idea. Or maybe you’ve been eating according to externally-imposed nutrition rules and guidelines without really pausing to notice how you actually feel when you eat that way. Or you’re in the midst of the great divorce. And you’re not alone.

But learning how food makes you feel, both immediately and a little way down the road, is a fundamental part of learning how to care for yourself.

Och längre ner:

To me, “wanting” something means more than just liking how it tastes — it also means considering how it makes me feel. The two variables comes together in a sort of split-second cost-benefit analysis, each time I eat, to answer the eternal question, what do I want?

No matter what I end up choosing in any given situation, the answer is always the same: I want to feel good.

Det här tyckte jag var väldigt bra sagt. När man är mitt inne i förvägra-förvägra-binge-binge-binge-förvägra-förvägra-binge-binge-binge så kanske man inte klarar av att särskilja de här två. Det är fullt möjligt. (Been there, done that.) Och grejen som skrämmer många med intuitive eating är just att man tror sig vilja äta bara choklad och pommes frites dygnet runt. Vilket, till en början, är fullt möjligt. Men jag vet att för mig så funkar inte det i längden. Jag kan bara inte. Kroppen blir svag, jag blir svimfärdig av ingenting, jag sover för mycket, orkar för lite. Och så vidare.

För övrigt kan jag påpeka att när jag har varit som allra fattigast är det inte godis eller skräpmat jag cravear när jag äntligen får lön. Det är färska grönsaker. Och to each their own och allt det där, men jag tycker ändå att Michelle är väldigt klok här. För sanningen är att mår man dåligt av mat, så är chansen att man äter den mindre. Faktiskt.

Detta gäller särskilt om man är allergisk mot något. Folk frågar ofta mig hur jag klarar att inte äta gluten. Är det inte svårt? Saknar jag inte saker? Eh, jo. Det gör jag, såklart. Typ Max-hamburgerbröd, Lingongrova, Start-flingor, Vinegum (eh, stavas det så?), Barilla-spaghetti, Findus kardemummabullar. Bland annat. Men samtidigt så vet jag hur jag mår när jag äter minsta smula gluten, och tro mig, det är inte roligt. Så det är inte svårt att avstå. Faktiskt.

Just hur starkt de här två är sammankopplade för mig personligen insåg jag när jag på bussen hamnade två decimeter från en plansch med reklam för Lantmännen. På bild fanns pasta, bröd, mjöl, matvete, mera mjöl, mera bröd, osv, osv. Jag blev illamående bara av att titta på bilden.

Så det går. Det är inte så svårt. Och att göra samma när det gäller vanlig mat? Jo. Det går. Det är kanske inte alltid lätt, men det går och det är därför intuitive eating är så viktigt. Så bra.

Vidare så räknar Michelle upp vad hon äter, hur hon får det att gå ihop med hur det får henne att må, osv. Det tyckte jag var intressant. Till exempel berättar hon att hon gillar smaken av Cola massor, men att hon måste ha vatten vid sidan om för annars blir hon bara mer törstig. Popcorn med smör hon tillsätter själv får henne att må bättre. Etc.

Väldigt intressant läsning.

Och för att vända tillbaka det här till mig kan jag ju ge några exempel på mitt ätande, bara så ni får se. Alla är som sagt olika för alla, men såhär är det för mig:

Kött och fisk gör mig dels ledsen och lite äcklad, men också… tung, liksom. Det känns som en sten i magen, så även om jag inte hade brytt mig om att jag åt en levande varelse skulle jag nog ha låtit bli. Samma med ägg. Tofu är bättre, lätt och gott.

Jag dricker mycket (för mycket egentligen) Cola, bara för att jag tycker om det. Väger upp med vatten, för annars blir jag illamående. Dock tycker jag inte om smaken på vattnet där jag bor, så jag dricker det med en skiva citron i. Minst två glas per dag.

Jag tar så mycket mjölk i mitt kaffe att jag blir illamående om jag dricker mer än en kopp om dagen. Oftast väljer jag te istället.

Mina favoritgrönsaker är ångad broccoli och/eller edamame-bönor. Det kanske bara är inbillning, men jag känner mig stark och liksom skuttig av det. Tomater däremot, tycker magen bäst om i små mängder. Eller tillagade. Rå tomat = bad idea. Överhuvudtaget gör sallad (särskilt mamma style, gurka, tomat, majs och isbergssallad) mig uttråkad. Då äter jag hellre ångade grönsaker.

Enda bönan jag tycker om kall är kikärter. Gillar mina linser mest om de är röda. Dock ej för att jag mår dåligt av dem annars. Det är bara en egenhet.

Jag äter choklad nästan varje dag, men mjölkchoklad mår jag illa av. Kanske därför att jag lätt sätter i mig en halv chokladkaka på en gång om jag äter mjölkchoklad. Med mörk räcker två rutor, så det är det jag äter mest.

Överhuvudtaget är det massor med mat som gör mig illamående. Hade inte insett det förrän jag skrev ner det här. Men det är tydligen så det är. Egenheter är bra, egentligen, det är något kroppen gör för att man ska må bättre. Tror jag iallafall.

Men gå och läs Michelle’s inlägg. Hon säger en massa klokt jag inte fick med här.


24
Jan 11

Svarsstund, del 6 (random edition)

Julia:

Vilka plagg tar du på dig när du vill känna dig riktigt bekväm?

Alltså, jag borde nog egentligen strunta i bilder eftersom jag bara har Photo Booth och bilderna är ganska hemska. Man ser överhuvudtaget inte vad det är jag har på mig. Men såhär:

Svart klänning. Ganska kort, v-ringad, skuren under bysten. Kapp Ahl. Storlek 44/46.
Svarta jeansleggings. H&M’s tjockisruta. Storlek 48.
Och ibland vanliga tights också. Beror lite på.

Prickig tröja (svart med vita prickar, det är något med ljuset på bilden). Ellos. 44/46.
Jeanskjol. Kapp Ahl. Storlek 48.
Random tjockstrumpbyxor. I detta fall lila i storlek 48/50. Kapp Ahl.

Ungefär så. När jag var yngre levde jag i jeans och linne, men sedan jag blev tjockis har jag varit tvungen att tänka om. Det är inte roligt att ha byxor som åker ner precis jämt. Så det blir antingen jeanskjol (har bara en vinterkjol, måste råda bot på det) eller tights. Eller jeansleggings då.

Det här var sista frågan! Nu återgår vi till regular scheduled programming.


24
Jan 11

Svarsstund, del 5 (HAES-edition)

Veronika:

Jag förstår skräcken, men drabbades nu av enorm prestationsångest. Jag måste komma på en bra fråga. Argh!

Det här borde jag kanske fråga i andra bloggen, men var hittar man källor om man vill skriva om “fetma-operationer”? Jag har läst en grej jag skulle vilja besvara, men då jag har svårt att hitta fakta (alla sidor om dylika betalas ju typ av företag som ägnar sig åt sådana operationer), tänkte jag att du kanske vet.

Jag har dröjt med att svara på den här frågan eftersom den är så oerhört svår att svara på. Särskilt om man vill ha information som gäller Sverige och inte USA, som de flesta HAES-bloggare utgår ifrån. Men om vi börjar med amerikanska vinkeln så har Junkfood Science mycket bra. Irriterande nog använder hon inte taggar eller kategorier, men ungefär halvvägs ner på sidan har hon, i kolumnen till höger, en lista med inlägg som handlar om just bariatric surgery. Jag rekommenderar till exempel följande inlägg:

Bariatric surgery – the most life-altering decision you’ll ever make

When scares become deadly – weighing the actual risks of dying of obesity

Why we never hear, why people don’t talk and why people don’t want to know…

Särskilt det sista inlägget är tänkvärt, och visar verkligen vad som kan hända om man går igenom det här ingreppet.

Om vi pratar svenska källor så har Netdoktor.se faktiskt lyckas med en någotsånär kritisk text. Om man vill ha siffror kan man kolla på Danderyds Sjukhus’ sida, var dock medveten om att den är pro-operation. Här finns en annan text, skriven på ett ganska pro-operationsvis, men pratar ändå om riskerna. I denna artikel pratas det om att dödsrisken är låg, under en procent, men medger också att viktnedgången efter tio år bara ligger runt 17%. Detta innebär, om man säger att en person väger 125 kilo innan, bara 21 kilo. Vidare kan jag ju påpeka att om man, i detta hypotetiska fall vore 1.70 lång, fortfarande skulle vara “morbidly obese”, eller, som man säger på svenska, “sjukligt fet”, och över den gräns som man måste vara för att få operationen från början.

En annan bra artikel är America’s moral panic over obesity, där Paul Campos, som har skrivit The Obesity Myth, pratar om bland annat denna sorts operation.

Och som alltid rekommenderar jag Fettpaniken av Marie Carlsson. Finns på biblioteket, men du behöver nog gräva dig igenom ungefär hundra kilo bantningslitteratur för att hitta den. Har ett kapitel eller så om överviktsoperation.

Ett till inlägg om just detta kommer nog. Har ett på lager som jag aldrig har skrivit färdigt.


21
Jan 11

Svarsstund, del 4 (HAES edition)

Linna:

Jag undrar vad du tror är skälet till att fetma seglat upp och blivit en sån jättefråga just precis nu? (Enormt omfattande fråga jag vet, jag blir själv knäckt om nån student skickar frågor av slaget “vad jag tror att kvinnoförtrycket beror på?” – men några ledtrådar i form av ett par tre nyckelord räcker fint!)

Först så fixade jag till din kommentar lite eftersom jag skulle hatat om ett av mina typos kom med i ett sånt här inlägg.

Min första impuls här var att säga att det har pratats om länge i USA och att vi brukar vara lite, ja, efter här. Det kommer inte så snabbt till Sverige liksom. Men sen gick jag och kollade hur länge de svenska tjockisbloggar jag läser har hållit på och oj. Det var länge. Både Beyond Sizes och Tjockisbloggen har hållit på sedan sommaren 2008 ungefär. Det kanske bara är jag som är efter.

Nej men ärligt talat så tror jag att det har att göra med att folk bloggar mer om det än någonsin förut. Jag skulle till exempel aldrig ha startat den här bloggen om jag inte hade läst Shapely Prose och The Rotund, med flera. Och jag skulle aldrig ha hittat andra svenska bloggar av tjockisar om jag inte hade börjat skriva den.

Och har man en gång råkat ramla över någon blogg som faktiskt ifrågasätter till exempel researchartiklar om fetma och magsäcksoperationer och vad det nu kan tänkas vara, så är det ju automatiskt lättare att själv säga “nej men vem är det som har skrivit det här egentligen, vem är det som finansierar?”.

Så det blir ett tråkigt svar. Jag tror helt enkelt att det har kommit mer och mer. Ifrågasättandet alltså. Folk som muttrar om att tjockisar tar upp för mycket plats och borde betala tjockisskatt och inte ha rätt till sjukvård och allt vad det nu är har nog alltid funnits.

Sen spelar media säkert också in till viss del, från att de gör stora rubriker på grund av någon ny forskningsartikel till att de man ser i reklam och i TV, etc, ofta är så smala och traditionellt vackra.

Nu känns det som att jag inte har svarat på frågan överhuvudtaget, men jag tror alltså att en stor anledning till att det är så stort just nu är att vi ser andra som ifrågasätter och då blir det lättare att göra det själv. Samt att man inte får glömma att det är mycket lättare att kolla upp research och googla sig till vad folk tycker om det som skrivs nu än det var för ett par decennier sen. Och så vidare.

====

Vad är din uppfattning om Veckorevyns redaktionsutvik?

Min första tanke var i princip: “Igen? Suck.”

Och det kanske behöver förklaras vidare lite. Till att börja med så håller jag till viss del med Hanna Fridén. Om man riktar in sig på yngre tjejer och de som faktiskt redan har ätstörningar så vinner man ingenting. De vill a) inte se ut som alla andra, och b) kan se att jo, de här ser helt okej ut, men ändå tycka att de själva ser helt vidriga ut.

Men det är egentligen inte det som gör mig lite trött.

Det som dock gör mig lite trött är inte bilderna i sig, eller initiativet. Alla vet att jag älskar Julia Skotts projekt Kroppsbilder, jag var ju med på bild till och med. Det projektet känns annorlunda på något vis, eftersom bilderna inte är tillrättalagda. Och Veckorevyn må säga att det är såhär deras redaktionsmedlemmar ser ut, men det går inte att komma ifrån att de är väldigt noga arrangerade. Hälften av bilderna är nästan bakifrån, resten har låren till hälften skymda. Man ser egentligen ingenting.

Med det här vill jag inte förringa dessa sju kvinnors mod. För det är modigt att ställa sig framför en kamera på det här viset. Det är det absolut. Men jag är lite trött på att vi alltid måste klä av oss för att visa våra skavanker. Alltså. Det fyller kanske en funktion, men när jag hörde om det suckade jag mest och tänkte “igen?”. För sanningen är ju att alla de här tjejerna ser väldigt bra ut. De flesta är relativt smala. Och medan Kroppsbilder har folk av alla storlekar, från de väldigt smala till de som har BMI över 30 (notera att jag inte säger det numret med någon sorts värdering), i olika situationer, så är de här bilderna väldigt tillrättalagda och ganska… tråkiga.

Förlåt, men det är de.

Och sen har vi det faktum att rubrikerna säger saker som “Bäst av allt är att jag är proportionerlig”, “Jag älskar min rumpa och mina små, fasta bröst”, “Jag intalar mig att jag ser ut som J.Lo”, osv. Vi har även hela tre rubriker som innehåller ordet “älskar”, och en som pratar om att “om jag ser mig själv som en läckerbit så gör andra det också”. Jag har alltså inte läst själva artiklarna, utan bara sett rubrikerna och bilderna, men när jag tittar på det jag har så undrar jag hur det här får tjejer som inte är proportionerliga, som har små men inte nödvändigtvis fasta bröst eller som inte har självförtroende nog att älskar någon del av sig själv, att känna sig.

(Den där klyschan om att inget är så attraktivt som självförtroende och att älska sig själv, förresten? Jag vill fan döda folk när de säger det. Den funkar bara på ett sätt: den får folk med dåligt självförtroende att må ännu sämre och få ännu sämre självförtroende för att de inte klarar av något “så enkelt” som att gilla sig själv.)

Så, nej. Trött. Gjort. Tråkigt. Gå och kolla in Kroppsbilder istället.

====

Samt vilket är ditt bästa fat-awarenessbloggen för den som vill hålla sej uppdaterad men bara har tid att läsa en (eller möjligen två)?

Jättesvår fråga! Det beror på vad du vill läsa för sort, så jag fuskar och ger flera alternativ. Om du vill läsa om fetma ur ett personligt perspektiv säger jag The Rotund. Om du vill ha en mer politisk synvinkel säger jag Two Whole Cakes. Och om du föredrar att läsa på svenska tipsar jag om Beyond Sizes, som är till stor del outfit-bilder, men även en del politiska inlägg och lite bloggdagbok.

Det blir tre, men välj efter smak!


20
Jan 11

Svarsstund, del 3 (HAES edition)

Okej. Nu tar vi de svåra frågorna, de som har att göra med health at every size, fat acceptance och diverse kroppspolitiska frågor. Jag tänkte för övrigt ta en hel hög av de här frågorna på en gång, men det här svaret blev så långt så det får stå alldeles för sig självt.

Helen:

Har du tips på vad man kan göra för att förändra sitt störda förhållande till mat? Om man tex. äter för att fira, som tröst, för att roa sig, för att man har tråkigt. Hur gör man så mat bara blir föda och inte så betydelsebärande?

Det här är svårt. Jättesvårt. Det enkla svaret är ju såklart intuitive eating – att äta det man vill när man vill det gör att maten blir bara mat – men det är inte alltid det funkar. Jag har skrivit om just detta i nästan ett år nu (den 25:e januari är min bloggaversary, påminn mig att fira!), jag har funderat på det långt innan jag satte igång att blogga om det, och jag har ändå perioder då det är svårt. Då jag strängt måste påminna mig själv om att en kaka bara är en kaka och en frukt bara är en frukt.

Men det jag tror på är egentligen någon slags blandning av intuitive eating och att försöka tänka på både hur man tänker på och pratar om mat. Det förstnämnda kan vara bra – är bra nästan jämt – men ibland när man känner för att äta popcorn till middag kanske man låter bli helt enkelt eftersom man vet att det bara slutar med att man får ställa sig och laga mat klockan tio på kvällen. Skillnaden där är då att man undviker popcornsmiddagen inte för att det är “fel” att äta popcorn mitt i veckan eller vad det nu kan vara, utan för att man vet att man mår bättre om man får i sig ett riktigt mål mat.

(Ironin att jag skriver det här samma dag som jag kom på halv elva på kvällen att jag inte hade ätit middag och satte i mig tre vändor chips och salsa istället? Ganska stor.)

Så jo. Jag tror på intuitive eating. Om choklad eller pasta eller bröd eller vad det nu kan vara inte är förbjudet utan att man kan äta så mycket man vill när man vill, så är det liksom inte så kul längre. Eller jo. En macka kanske, eller två. (Eller fem om det är nybakt bröd!) Men en hel limpa? Varje dag? Nej, det blir ganska tråkigt.

Därför tror jag på intuitive eating, men det är ju inte alltid det når ända fram. Särskilt om man har eller har haft problem med hetsätning och over eating (överätning låter så fel på något vis) kan det vara svårt. Dvs, intuitive eating är en ganska viktig del, men det är liksom inte hela historien.

För sanningen är ju att det till viss del kan vara skönt att använda mat för just dessa syften. Inte så att man tar till mat i ren desperation, men att det kan bli något fint också. Typ att man äter ett gott när någon fyller år eller man har lyckats med något särskilt. Det är väldigt svårt att beskriva det här, men Marianne Kirby bloggade precis om det där med att det ibland är okej att använda mat just som en coping mechanism, här och här.

Nu börjar det bli väldigt långt här, men jag har två saker kvar att säga. Nummer ett; Tina Hemmingsson sa något väldigt bra på Twitter häromdagen. Det var en lista på saker man kan göra för att förebygga ätstörningar hos barn, men punkterna på slutet adresserade det här ganska bra tyckte jag:

Hemmingsson
7. Säg inte saker som “Det här var syndigt gott”, “Farligt god efterrätt”, “Den kakan var nästan för god” etc.

Hemmingsson
8. Prata inte om att vara mätt som något negativt, typ “Usch, vad mätt jag blev”.

Hemmingsson
9. Kommentera inte hur/hur mycket ditt barn äter. T.ex. “Vad glupsk du är”, “Du är ett riktigt litet matvrak”, “Lisa är så liten i maten”.

Det här är väldigt klokt tycker jag. Det är ju bara ord och man kanske inte lägger någon värdering i något av det här, men det finns ändå där. Under ytan, liksom. Och så länge det finns därunder tror jag att det är svårt att komma ifrån det, och tänka på mat som just mat.

Nummer två har att göra med något jag pratar mycket med min psykolog om (fast i ett helt annat sammanhang), nämligen säkerhetsbeteenden. Det är saker man gör för att klara av en viss situation, men som i längden gör att man istället blir helt beroende av att göra X så att man klarar av Y. Och funkar man så att man inte klarar av en jobbig situation utan att tröstäta, jo, det är inte bra. Det man får jobba på då är helt enkelt att försöka att göra Y utan X tills de två inte längre hänger samman. När man väl har lyckats separera dem är det lättare att ibland göra X och Y tillsammans, ibland var för sig och ibland X tillsammans med Z eller Q eller vad det nu kan vara.

Det här är svårt. Väldigt svårt. Jag är själv så fullproppad med säkerhetsbeteenden att de liksom rinner ur öronen, så jag är den första att erkänna att det här inte är lätt att göra sig av med. Men ändå. Början är nog att försöka känna efter vad man vill ha, och om det råkar bli chokladpudding i en vecka säger nog kroppen ifrån och vill ha något nyttigt. Om man inte har riktiga problem av ätstörningstyp såklart, och inte längre har kontroll över impulserna. Men då funkar nog inte några små råd jag kan komma med överhuvudtaget.

Jag vill avsluta det här med att påpeka att det faktiskt är mänskligt att falla dit då och då, att äta lite “för mycket”, att proppa i sig tills det känns som att man rullar fram, men att det är helt okej. Och jag tror att just det här är en viktig del i det hela; att inte känna att man har gjort något dåligt när man har ätit för mycket av något. Alla gör ju det, mer eller mindre. Själv gör jag det mer och mer sällan, fast det händer fortfarande att jag äter ett halvt paket Oreos på en gång. Som idag, till exempel.

Eh, hjälpte det här? Känns som att jag svarade med ingenting alls, fast i väldigt många ord.


20
Jan 11

Svarsstund, del 2

Det här inlägget blir del 2 av de personliga frågorna. Den sista, ser det ut som. Kom inte så många frågor. HAES-frågor behöver lite mer betänketid, så det blir ett senare inlägg. Och om du inte har frågat än, gå och gör det! Tar jättegärna emot fler frågor, men delar upp lite så att varje inlägg inte blir för långt.

Katakunda:

Känns ju litet läskigt att fråga personliga saker för man vill ju inte snoka! Men du förstår säkert att jag så klart inte tycker att du ska svara på nåt du inte vill svara på. OK:
Först: Ingen fara. Jag skriver ju väldigt personligt, och då är det klart att frågorna blir därefter.

1. Vad är det för terapi du går i? KBT?
Yes, det är KBT. Jag är inte helt hundra överens med min psykolog för att jag tycker vissa övningar är lite fåniga, men till största delen är han helt okej fast jag egentligen inte gillar manliga psykologer och utelämnar vissa detaljer just för att han är man.

Men jag har lärt mig jättemycket, och klarar mycket mera nu än förut. Så det hjälper även om det är väldigt jobbigt ibland.

2. Har du fortfarande den där läkaren som du inte gillar?
Alltså. Har haft så många läkare jag inte tyckt om så jag är inte hundra på vilken du menar, men just nu har jag ingen läkare. Alls. Då och då får jag träffa en hyrläkare på öppenpsyk, men det är en ny varje gång eftersom den jag vägrade träffa (kanske är det han du pratar om?) är den enda fasta.

Har iochförsig en på vårdcentralen som är lite småläskig, men han är duktig och kom på att det är celiaki jag har, så honom gillar jag. Och ska ringa snart. Really.

3. Hur många syskon har du egentligen? Har följt din blogg ett tag men har ändå ingen riktig uppfattning. Fast jag har väldigt dåligt minne också så du kanske har skrivit det.
Jag har bara två. En lillasyster som bloggar på okänd ort och en lillebror som mest hänger på Facebook och inte finns i bloggvärlden. Vad jag vet iallafall.

Så när jag säger lillasyster tänk lång, blond amazon med barnslig humor och diskmani, och när jag säger lillebror tänk lång, ohängd slacker som älskar Dexter. (Det där att han älskar Dexter betyder inte att han ska bli seriemördare, väl?)

Systern är två år yngre och brodern sex år yngre vilket gör mig till storasyster. Och som sådan blir jag såklart rädd för att de röker så mycket, men det är sånt där man inte ska hålla på och förmana om. Eh, särskilt inte som att jag brukade göra det själv. Efter mammas barndomskompis dog av lungcancer när hon var femtio är jag rädd för sånt. Mer än vanligt, menar jag.

3. Och bara för att det går i tema med min egen blogg, läser du skräcklitteratur? Några bra tips i så fall?
Egentligen inte. Har bara läst speculative fiction i ett par år, och har mest hållit mig inom urban fantasy-genren. Dock läser jag just nu John Ajvide Lindqvist och är typ livrädd. Om du har några tips, säg till! Själv kan jag prata länge om fantasy, men inte alls länge om skräck. Men vill veta mer. Ju.

====

Lotta:

Jag såg i din förra post att du hade en målsättning om hur många böcker du tänkte läsa i år. Har du redan en lista över vilka böcker du vill läsa, eller kommer du gå mer efter humör? Jag har också satt upp en sån målsättning för i år, så jag tyckte det var roligt att se! Och tack för länken hit, förresten! Jag följer din andra blogg via RSS, men kände inte till den här.
Jag har en to-read-shelf och en to-buy-lista. Mitt mål är att läsa iallafall hälften av böckerna i hyllan innan jag köper nya. Vilket är svårt, Book Depository gör det så himla lätt att skaffa nytt, särskilt eftersom de kör med PayPal.

(Eh, och cirka tjugo minuter efter jag skrev det där beställde jag tre böcker. Skäms!)

Av de böcker jag äger går det efter humör vilken jag väljer, men några böcker jag väldigt gärna vill köpa och läsa i år är The Hunger Games-serien av Suzanne Collins, de två sista böckerna i The Creature Court-serien av Tansy Rayner Roberts (som jag känner, är inte helt opartisk här), Guardian of the Dead av Karen Healey, sista boken i The Demon’s Lexicon-serien av Sarah Rees Brennan och ganska många av The Twelve Planets-böckerna som är en serie av Twelfth Planet Press. Under 2011 kommer de att ge ut en bok per månad, varje med fyra noveller, samtliga skrivna av kvinnor. Ser fram emot att se vad de kommer handla om, och vilka författarna kommer bli. Känner till ett par medverkande, men långtifrån alla. (Margo Lanagan är en av dem. Bara det, liksom.)

Och tack, alltid roligt när folk hittar hit.


19
Jan 11

Svarsstund, del 1

Det här inlägget blir del 1 av de personliga frågorna. De här frågades allihop i min vanliga blogg, men lägger till dem här också ifall ni händelsevis skulle vilja veta lite mer om mig. HAES-frågor behöver lite mer betänketid, så det blir ett senare inlägg. Och om du inte har frågat än, gå och gör det! Tar jättegärna emot fler frågor, men delar upp lite så att varje inlägg inte blir för långt.

Rebecka:

1. vad har du för förhoppningar på 2011?
Jag hoppas att 2011 blir ett friskt år. Friskare, iallafall. Jag vill slå sociala fobin och diverse nojor i huvudet. Har kämpat med det i typ tre år nu, tycker det är dags att jag får vinna. Lite, iallafall. Önskar mig ett deltidsjobb i en bokhandel eller garnaffär, en agent som vill representera mina böcker (det där med att skriva så bra att de vill det är svårt, hinns kanske inte med i år). Vill även lära mig att baka glutenfritt bröd från scratch.

2. Vad drömmer du om?
Det jag drömmer mest om egentligen är ett sådant där vanligt liv. En fin lägenhet någonstans där jag trivs. Ett jobb. Tid att skriva. Vänner som inte bor hundra mil bort. Om jag någon gång får ge ut några böcker blir jag glad, men det är en sån där stor önskning som man egentligen inte vågar säga högt.

3. Hur mår du idag?
Bättre än förut. Jag orkar lite mer, kan lite mer, men har fortfarande långt kvar till ett “riktigt” liv. Det är jobbigt och frustrerande, men det går framåt. Bara lite för sakta för min smak.

4. Hur stor/liten är bloggvärlden?
Väldigt liten. Twitter krympte den ännu mer känns det som. Älskar dock att den är så liten. Minns när jag var liten tonåring och flyttade till Stockholm, kände ingen, var ensammast i världen. Nu, tack vare Twitter och bloggar halvkänner jag (känns det som) hur många som helst. Tror min flytt skulle varit helt annorlunda om den hade hänt nu.

Den är dock stor på ett sätt: Man hittar alltid nya bloggar som man inte har hört om förut. Och ibland är de sådär tokbra. Man kanske inte kan säga att bloggvärlden är liten när man läser minst hundra om dagen (eller ja, regelbundet iallafall), men alla känner alla som i en riktig småstad. Därför säger jag liten, fast det är en sanning med modifikation.

5. Vilken är din favoritstad i hela världen?
Alltså. Sån himla svår fråga! Jag har bott på många ställen, svårt att välja. Jag gillade Östersund väldigt mycket när jag bodde där. Säkert ofattbart om man kommer därifrån, men den är lagom stor, med vatten och fina fjäll i bakgrunden. Jag kommer från en håla med bara tallskog och en fontän på torget som mesta vattensamling. Jämfört med det är Östersund fint.

Stockholm känner jag mig alltid hemma i när jag är och hälsar på, fast jag bara bodde där i tre månader 1999. Tänker alltid alltid alltid “här vill jag bo” när jag kommer dit, men egentligen är jag ingen storstadsmänniska. Samt att jag hatar kollektivtrafik.

Och ibland saknar jag stadsdelen Riverside i Jacksonville, Florida, där jag bodde några år. Resten av staden var inte så mycket att ha, men där fanns mycket gamla hus, gångavstånd, bibliotek och diverse små affärer. Samt en park som jag har bloggat om flera gånger, för att jag gillade den så mycket.

6. Nämn fem saker du är bra på?
Sticka, laga mat, skriva, göra upp storslagna planer, vimsa runt och stöka ner. Obs, sista två hör ihop, annars blir det sex ju!

7. Gillar du att resa?
Egentligen inte. Det är väl tråkigt, men jag tycker det är läskigt med ställen där jag inte vet vad som är okej att äta (vegetarian och glutenfri, mycket att tänka på), där jag kanske inte kan språket och där det finns otäcka insekter. Att backpacka låter som världens mardröm för mig.

Gillar iochförsig att besöka storstäder, men jag blir trött efter tre dagar och vill åka hem. Dvs, jag gillar korta resor till platser med mycket asfalt och fina hus. Älskade Edinburgh när jag var där, vill gärna åka tillbaka. Skulle även vilja besöka Australien, men det är mest för att två av mina bästa vänner bor där.

8. Har du något musikminne som ligger dig varmt om hjärtat?
Jag har alltid varit tant på det viset att jag tycker festivaler är besvärliga och ganska jobbiga. En gång på Emmaboda fick jag en sådan panikattack att min tjej tog mig till sjukvårdstältet men de visste inte vad de skulle göra med mig och det slutade med att vi flyttade vårt tält till utanför festivalområdet och glömde låsa det när vi sov så någon gick in och snodde mina pengar plus minidisc (haha, minns ni dem?).

Men jag får nog vara tråkig igen och säga Kent på Hovet 1999 (2000, kanske?). Har skrivit om det här, på punkt två.

Annars kan vi säga Ani DiFranco, första gången jag såg henne live och det var två rader med folk vid scenen och hälften var flator som stod och hånglade. Hade aldrig sett så många queers på en gång och hade ögon som tefat. Såg henne ett par gånger i USA sen, men det var inte alls samma magi.

9. Vad är det viktigaste hos en annan människa för att du ska bli intresserad/falla/ingå en relation med den personen?
Det är så himla längesen nu att jag knappt vet vad jag ska säga. Men generellt sett gillar jag folk som är nördiga, för den där passionen för vad-det-nu-är gör mig så himla glad. Om en människa kan bry sig så mycket om något är det ett bra tecken! Om hon eller han förstår sig på mitt skrivande och hur mycket tid jag lägger på det, ja, då är det ett plus. Det viktigaste är egentligen ansvar med pengar, vilket låter tråkigt men är sjukt viktigt. Har man en gång varit ihop med någon som lever över sina tillgångar vet man hur jobbigt det är.

Vilket egentligen har att göra med nummer tio…

10. Hur viktigt är pengar?
Det är viktigt. Inte så att det är viktigt att tjäna mycket pengar och ha råd med dyra saker, men att ha tillräckligt med pengar för att slippa oroa sig för räkningar, låna pengar från andra till mat och bli helt rädd varje gång man får ett fönsterkuvert på posten tycker jag är viktig för ens psykiska hälsa. Att vara ett nervöst vrak runt den 25:e är inget roligt. Man blir inte så kul att ha och göra med heller.


17
Jan 11

Morbid humor

Någon på Twitter (minns ej vem, min tidslinje går för snabbt!) länkade till den här bilden. Klicka länk för att se hela, snodde bara en bit för att illustrera.

Gillar morbid humor. Särskilt när den är om zombies. (Har aldrig gillat zombieböcker förrän jag läste Feed av Mira Grant. Läs den om du har tid. Väl värt det!)


17
Jan 11

Frågestund!

Hela bloggosfären verkar just nu köra frågestund. Klart jag hakar på, har inte riktigt tid att blogga på riktigt just nu. Så fråga något. Vadsomhelst egentligen. HAES-frågor och vad jag tycker om dem mottages tacksamt, och har du lust att fråga något annat du är nyfiken på, om mig eller vad jag tycker om, kör på det med.

Crosspostar det här till min vanliga blogg också. Frågor från både där och här kommer postas på båda ställena, för enkelhetens skull.

Och snälla fråga något. Skräcken för noll kommentarer när man kör något sånt här är enorm!

Edited to add: Och här kommer en fin rad med länkar för att visa svaren på ett och samma ställe:

Rebecka frågar tio frågor, bland annat om resande, förhoppningar, musik och favoritplatser.

Katakunda och Lotta frågar om böcker, KBT, läskiga läkare och syskon.

Helen frågar om att förändra sitt förhållande till mat.

Linna frågar om fetma som ämne, Veckorevyn och bloggtips.

Veronika frågar om var man kan hitta info om fetmaoperationer.

Julia frågar om bekväma kläder.