March, 2011


28
Mar 11

Är det bögarnas fel?

Fick några kommentarer på förra inlägget gällande något i artikeln som jag länkade till. Där skrivs det nämligen att det är de homosexuella fashion designernas fel att sådan enorm smalhet finns i modevärlden. Det här är något jag aldrig har tänkt på, men jag blev såklart nyfiken och frågade min vän Google vad hon tyckte om det hela. Jag hittade då bland annat följande…

Enligt New York Times satte man år 2006 en minimum längd-vikt ratio (BMI minimum 17.4-18.5) samt ålder (minimum 16 år) i bland annat Madrid och Milan för att undvika alltför smala modeller, medan man i USA försvarade sig med:

1) Weight-height ratios are an unfair standard because they vary naturally with age.
2) We can’t tell each designer what to do.
3) Don’t make models jump through a lot of hoops.
4) Thinness isn’t our fault; it’s growing among celebrities generally.
5) It’s a problem only for models who aren’t “emotionally stable.”
6) Fashion will eventually solve the problem by shifting back toward curvier women.

Som synes gäller detta inte exklusivt homosexuella designers, men jag tyckte ändå det var intressant och skulle vilja säga följande:

1) Det är just det som är problemet med BMI. Varför används det för resten av oss om det inte är rättvist för modeller?
2) Eh, va?
3) För det här med att banta ner sig till ingenting är inte “jumping through hoops”?
4) Alltså. Inte deras fel? Dvs “han började”. Hur gamla är vi? Fem?
5) Oavsett om man är “instabil” som det så finns kallas innan man blir ätstörd är risken ganska stor att man blir det av sjukdomen. FYI.
6) När då? Det här skrevs för fem år sen. Det har inte hänt än.

Jag kunde för övrigt inte hitta något om huruvida detta uppehölls eller om det var något tillfälligt det skrevs om 2006 och som inte hölls fast vid.

När jag sedan läste vidare hittade jag en hel del som var… ja, fördomsfullt. Kan inte säga något annat. Och jag är den första att säga att nej, modevärlden är inte okej. Det sätt den behandlar kvinnor, det sätt de lever och dör på för att leva upp till ett sjukt ideal är för jävligt.

Men är det verkligen bögarnas fel? Som vi alla vet, correlation does not equal causation. Detta innebär till exempel: a) Många designers är gay, b) Många designers hävdar att smalhet är nödvändigt (klädhängare, samma storlek, blablabla). Detta ger en positiv korrelation, men vad det inte ger är bevis på att det är sant. Något av det viktigaste när man gör research är att vara säker på att man mäter rätt sak. Gör man inte det får man låg construct validity, vilket ger undersökningen ifråga ett ordentligt minus i kanten.

Så det kan vara något att tänka på.

Något jag har funderat över är snarare om de är lika påverkade som resten av oss. Vi vet att modeller blir påverkade att gå ner i vikt av miljön de jobbar i. Gäller detsamma för designers? Blir de också hjärntvättade?

Intressant fråga.

Men för att återgå till vad Google fiskade fram till mig så är det främst diverse personer som säger att det är såhär det är. Några exempel:

I The Atlanta Post, under rubriken Is The Homoerotic Pull of The Fashion Industry To Blame For Anorexic Standards? skriver Yvette Carnell följande:

Think about it. Isn’t it is agonizingly obvious from watching a model’s morbidly thin frame strut down the runway that straight men, and gay women, don’t share the same beauty ideals as fashion designers? Which begs the question: Who are these fashion designers and what images are they envisioning when they design haute couture?

(…)

In answering these claims, many designers feign insult and claim that the job of models is to be a hanger for the clothes. In other words, designers are claiming that they are nullifying the feminine features of their models so that buyers of women’s clothes – mostly women – won’t be distracted by a woman’s body. Apparently, designers feel that breasts and hips are distractions to be designed around, not incorporated into designs for clothes which will eventually adorn the bodies of women who have, you guessed it, breasts and hips!

(…)

The problem here is that gay designers are driven by the wrong impulses. Their primary desire is to satiate their own appetite by recreating their sexual desires in the bodies of their female models. Gay designers have transformed the fashion industry into their own little autoerotic and self-sustaining play pen, creating a vampire effect which sucks the self-esteem right out of women.

Sedan har vi Beth Ditto, sångerska och plus size-modell, vars kollektion med brittiska klädkedjan Evans fick tjockisar att pipa av lycka, som säger följande:

“If there’s anyone to blame for size zero, it’s not women. Blame gay men who work in the fashion industry and want these women as dolls.

“Men don’t know what it feels like to be a woman and be expected to look a particular way. The Beckhams are part of the machine, Paris Hilton is part of the machine.

Och i sin blogg (som sedan dess har lösenordsskyddats) säger Tracie Egan, som brukade skriva för oftast feministiska siten Jezebel följande:

I think that gay men are actually the most to blame for many of the problems in the fashion industry, like the absence of womanly curves on the runway, and the hideous, figure-assaulting trend that is the tent dress, which no women who have tits, and no straight men who have an appreciation for tits, have any use for.

Som synes finns det många som säger samma sak, och det är inte så konstigt att många av oss tror att så är fallet, eftersom ingen verkar prata om det motsatta. Den enda artikel jag har hittat som faktiskt argumenterar emot detta fenomen är New York Magazine, som skriver:

It’s hard to argue that gay male designers perpetuate the “tent”-dress trend any more than female designers or straight male designers. And it’s hard not to admire Lanvin designer Alber Elbaz, who designed some of the most famous tent dresses in recent memory. Elbaz does not design clothes for straight men who “have an appreciation for tits.” As Ariel Levy wrote in her New Yorker profile of the designer, he designs clothes “that a woman wears when she falls in love herself,” not clothes “that will make a man fall in love with the woman who wears [them].”

As for the skinny-model issue, all of the top designers essentially pull from the same group of a couple hundred girls each season, who mostly have 34-inch hips and thighs smaller than arms. So you see the same skinny girls in all the top shows. Also, Marc Jacobs recently put Daisy Lowe, someone who may be slender but much more closely resembles real women than the typical runway fare, in a campaign. And who discovered Lara Stone and made her a star? Riccardo Tisci of Givenchy. The problems with the fashion industry may be many, but it seems unfair to place most of the blame on gay men when there are plenty of women and a handful of straight dudes working in it, too.

I och för sig tycker jag inte att man kan skryta med att ha upptäckt plus size-modeller när en av de ovannämnda har storlek 34-36, men jag gillar det man nämner om att skapa kläder som får en kvinna att älska sig själv och inte får en man att älska en kvinna.

Som sagt, det finns många problem inom modevärlden och jag är enormt frustrerad över att inget förändras där, men vems fel är det egentligen? Och hur hänger det ihop med just det här om det ideal som tvingas på oss var vi än går? Och ärligt talat, även om det är homosexuella fashion designers som ligger bakom besattheten kring figur, är det verkligen för att de vill att deras modeller ska se ut som småpojkar? (Och ärligt talat, homoerotik?)

Som Dvärghundspossen kommenterade på mitt förra inlägg:

Förresten, jag kom på att det finns en koppling mellan skylla-på-bögarna och fetma-debatten. När man diskuterar fetma så handlar det egentligen om vad som är fult, men alla låtsas att det handlar om hälsa. När man börjar dra in det här skylla-på-bögarna så glömmer man OCKSÅ bort hälsan och börjar prata utseende istället. För “att se ut som en pojke/man fast man är kvinna” har ju ingenting alls med hälsa att göra.

Nej, det är ju det det inte har. Särskilt inte inom modevärlden där kvinnor springer runt i kläder och smink en man knappast skulle ha på sig. Det jag önskar egentligen är att man skulle fokusera lite mer på att förändra hur det ser ut på catwalken. Och det bästa sättet att göra det är nog inte att säga att det är bögarnas fel.


24
Mar 11

Läskigt smala modeller

Det finns hör och häpna en riktigt bra artikel i the Daily Mail. Någon på Twitter (minns inte vem, sorry!) länkade. Den handlar återigen om modellers oerhörda smalhet och har några riktigt läskiga bilder. Skribenten säger bland annat att hon då hon såg modellerna komma ut på catwalken blev påmind då hon låg på sjukhuset och fick dropp, vägandes 31 kilo. Här är några exempel på hur modellerna såg ut, samtliga shamelessly snodda från artikeln ifråga:

Tjejen i lila är Marc Jacob’s Chloe Memisevic, som är representerad av en agency (Wilhelmina Models) vars managing director var med i en debatt om behovet av mer naturliga (läs: mindre utsvultna modeller). Artikeln säger inte om hen var för eller emot i nämnda debatt, men nämner att en modell, Calvin Klein’s Natalia Vodianova, faktiskt började då hon berättade hur hon hade blivit åthutad för att inte ha gått ner tillräckligt snabbt efter att ha fött barn. (Och då var hon tillbaka på catwalken tre veckor senare.)

Den mest talande biten av artikeln var dock denna:

[...] it was Lorraine Candy who made me see red. Asked about the airbrushing used by her magazine, she said: ‘My readers want amazing and beautiful… Are women so stupid to believe the image is real?’

Well, yes, I am sorry, we are. When I saw the airbrushed photos of Britney Spears released to promote her latest album, my brain told my body: ‘Hmmm, why do you have cellulite and she doesn’t?’ Only when the pop star released the unairbrushed photos (in the industry, these are called ‘raw’) did I realise the sleight of hand that had taken place. And if I — as a former glossy magazine editor — fall into this trap, of course other women will.

I’m sorry, Lorraine (a fellow columnist at the Mail), but you sounded like the Mubarak of the fashion world, unwilling to change due to fear — in your case of losing advertisers and therefore your job. You’ve just put Keira Knightley on your cover and even by this actress’s standards, she looks skeletal.

Du läste rätt. “Är kvinnor så korkade att de tror att de här bilderna är riktiga?” Nice.

Och nej, jag tror inte att det är så det är heller. Vi kan vara mycket väl medvetna om airbrushing och photoshopping, men om vi omges av de här bilderna ständigt och jämt så är det möjligt att vi – medvetet eller omedvetet – påverkas av dem. Och det är det som är det farliga.


23
Mar 11

Meta

Eftersom jag har fått två förfrågningar om min email den senaste veckan har jag (äntligen!) kommit mig för att skriva något i högerkanten. Mailadress och allt! Kanske kommer det ett foto i framtiden. Är inte direkt photogenique, så det kan nog komma att dröja. Men there you go. Behöver du få tag på mig finns mitt kontaktinfo där.


18
Mar 11

Så tar vi det igen (och igen, och igen, och igen…)

Läsare Matilda länkade mig till den här artikeln igår. Extrem headdesk på den. Det är Helena Soto, som SvD betecknar “kristen civilekonom och förläggare”, som skriver om en dating site för gifta (tror det är den, hon specificerar inte och det var den första Google serverade mig). Jag har hört lite om den förut, men inte riktigt orkat bry mig. Antog att den på något vis handlade om gifta i öppna förhållanden som ville ha fler partners. Det låter inte så på beskrivningen, och som någon som blivit bedragen är jag… ja, let’s just say att jag inte är förtjust i idén. Jag vet hur livet rämnar när man får veta en sån sak. Jag har inget emot polys, måste säga det, det är bara något jag aldrig skulle klara av själv. Är för svartsjuk. För osäker.

Men.

Vi kan prata i hundra år om vad vi tycker om idén med den här dating-siten och att göra en sån sak, det är helt klart. Dock är det inte det som intresserade mig mest. Det jag (och Läsare Matilda, tack för länken!) vänder mig emot i artikeln är nämligen den liknelse Helena Soto drar. Den låter nämligen såhär:

En liknelse kan hjälpa oss att förstå paradoxen: Man kan inte säga till en överviktig människa att äta det hon själv känner för så länge hon inte medvetet skadar andra – det är då mycket troligt att hon kommer att äta för mycket och ta kål på sig själv (och endast en hjärtlös och amoralisk person skulle förbli likgiltig inför detta). Inte heller kan man säga till en sjuk värld och en vilsen människa att göra det hon själv känner för – hon kommer då obevekligen förr eller senare att gå fel.

Här måste jag (återigen) påpeka följande:

1. Vi överviktiga behöver ingens tillåtelse för att äta. Vi äter så bra på egen hand, lovar, och behöver ingen som talar om för oss vad som är rätt och fel. Vi vet mer om näringslära än många smala människor. Vi kan rabbla kaloriinnehåll in absurdum. Varför? Jo, Helena, det har att göra med att många av oss har bantat halva våra liv. Vi kan allt det där. Faktum är att det är bantningen som i många fall har gjort oss tjocka(re) och bidragit till våra hälsoproblem. Vi klarar oss så bra utan att någon talar om för oss vad vi ska äta. Vilka “livsstilsförändringar” som är rätt för oss. Osv.

2. Mat “tar inte kål” på en. Visst finns det människor som är mer eller mindre hälsosamma, men som jag har sagt ungefär hundra gånger, alla av dem är inte tjocka. Kroppsbyggnad sitter nämligen i generna. Lika mycket (eller mer!) som längd. Det finns tjocka som äter onyttigt, men man måste göra så i evigheters evigheter för att utveckla till exempel hjärt-kärlsjukdomar. Faktum är att bara 0.1% av de allra, allra tjockaste löper risk att dö av fetmarelaterade sjukdomar. Och om man skulle få en hjärtattack eller liknande så har tjocka högre chans att överleva än smala.

3. Sjuka människor, vad det än må vara för sorts sjukdom (psykisk, fysisk, same shit), behöver inte någon slags övermänniskor som sitter och talar om för dem vad de ska göra. Det spelar till exempel ingen roll hur många gånger du säger till en psykiskt sjuk människa att hon kommer må bättre om hon går ut och tar en nypa luft, om hon äter det eller det och vad det nu kan tänkas vara. Sjuk är sjuk är sjuk. Bemästrande toner ändrar inte på det. Vet du vad som hjälper? Mediciner. Terapi. Läkare. Behandling. Förståelse.

Förståelse. Du borde prova det nån gång.

Och sist men inte minst: Jo, förstår att Helena menar väl. Att hon valde en olycklig metafor. Men, trots detta ville jag säga något. Varför? Jo, därför att jag är trött på att vara något slags exempel på hur fel det kan gå. På bemästrande toner. Som att vi aldrig tänkt på att banta förut! Som att röra på sig är ett så revolutionerande begrepp! Det är det inte. Det är tråkigt. Gjort. Sagt. Särskilt för de av oss som faktiskt tränar, oavsett om folk tror på det eller inte.

Därför blir jag irriterad. Därför skriver jag sådana här inlägg. Och för övrigt tog det lika lång tid att hitta de här länkarna som det tog att skriva resten av inlägget.


16
Mar 11

Boktips

Läste idag en text av Mattias Hagberg. Den handlar om en bok av Juli Zeh, Corpus Delicti. I princip handlar den om ett samhälle där god hälsa är plikt. Samtliga medborgare måste rapportera sin hälsostatus och sjukdom är ett brott. Huvudpersonens bror vägrar ta hand om sig och det slutar med att han anklagas för ett sexbrott eftersom diktaturen inte vill uppmuntra andra att göra detsamma, vilket såklart (det är en roman after all) har ödesdigra följder.

Den låter riktigt intressant och åker på min att-läsa-lista.

Största delen av Mattias text är för övrigt klockren. Han skriver om dagens samhälle där läkemedelsindustrin hjälper många, men också skapar sjukdomar där det inte finns några. Vad gäller oss tjockisar kommer jag såklart att tänka på främst magsäcksoperationer, men även diverse bantningsmedel. Det kallas utveckling, men är det det? Egentligen?

Det enda med texten som stör mig är följande paragraf:

Nedstämdhet, som tidigare var en naturlig del av livet, har blivit depression. Det naturliga åldrandet kläs i medicinska termer. Den som avviker från normalfördelningskurvan i fråga om längd anses i behov av hormonbehandling. Menopausen är föremål för medicinsk forskning eftersom övergångsålder numer är definierad som en sort sjukdom. Sneda tänder är något som måste botas. Barn som har svårt att sitta still är genetiskt defekta. Barn som är blyga lider av social fobi. Hela livet håller på att förvandlas till en katalog över medicinska diagnoser – allt som inte är perfekt är sjukt.

Jag förstår mycket väl vad han menar, vill säga det, MEN:

Nestämdhet är inte depression. Om jag bara var “nedstämd” skulle jag inte äta tre sorters mediciner efter att ha gått igenom ett tiotal på lika många år.

Att vara blyg är inte att ha social fobi. Jag har varit blyg hela mitt liv. Det var aldrig helvetet på jorden, förrän jag utvecklade social fobi på riktigt.

(Dock önskar jag att jag – tandläkarskräck och allt – inte hade lidit mig igenom några år med tandställning, vilket innebar många läskiga besök, eftersom mina tänder så fort den togs av sa “eh, skulle inte tro det” och åkte tillbaka till sina ursprungliga positioner…)

Men visst. Förstår att Mattias antagligen inte håller med om dessa påståenden. De är antagligen bara ett uttryck för hur läkemedelsindustrin tänker. Men ändå.

Dock en intressant text och en intressant bok låter det som. Rapporterar om/när jag får tag på och läser den.


11
Mar 11

Brain explodey

Det här har legat som draft i evigheter (eller det känns så iallafall) eftersom jag inte riktigt orkade leta reda på källor och kolla vetenskapliga artiklar och allt det där, men nu bestämde jag mig för att skriva lite utifrån vad jag faktiskt tycker och inte vad andra säger.

Men för en vecka sen ungefär läste jag den här artikeln från Expressen. Den pratar om att LCHF inte är all that, och att det i vissa fall har visat sig att en kost med mycket fett och lite kolhydrater faktiskt kan vara…. nämen, farligt! Nu är det ju så att Expressen och Aftonbladet inte direkt är kända för att inte överdriva och slå LARM och lägga till -CHOCKEN i slutet av var och varannan rubrik, men jag tycker ändå att det är intressant.

Eller är det det?

Här har vi en diet där man blir tillsagd (enligt mormors LCHF-broschyr) att undvika följande…

ÄT HELST INTE: Potatis, ris, majs, pasta, bröd, flingor, gröt, blodpudding, tårta, kakor, osv.

ÄT LITE AV: Bönor, linser, frukt, korv och alkohol, osv.

Det som fick mig att gå i taket var dock den här biten:

Frukt innehåller mycket socker (särskilt vindruvor och bananer). Fruktosen går rakt in i fettväven och lagras där som fett, varför man bör vara restriktiv med frukt vid viktnedgång. Ät högst en frukt om dagen, ingen alls om du är kärlsjuk eller överviktig.

Alltså. Det är okej att äta kött. Fett. Grädde. Etc. Men det är INTE okej att äta en banan? Seriöst? Och det här tas på allvar. En läkare (hej Annika Dahlqvist, vad tänker du med?) sitter och säger att man ska äta på det här sättet, när många av de fördelar som tillskrivs LCHF enligt Lena Ljungkrona-Falk, vice ordförande i Dietisternas Riksförbund, är fördelar som man upplever oavsett viktminskningsmetod. Och ändå står doktor Annika där och säger att denna studie är fem dagar det är ingenting och man kan faktiskt inte kontrollera för alla variabler här, så det denna rapport säger ska tas med en nypa salt.

Ursäkta mig, men hur är det i glashuset? Varmt och skönt? Vill du ha ett lass sten?

Ni vet alla att jag personligen förespråkar hälsa och tycka-om-sig-själv-som-man-är snarare än viktnedgång. Särskilt om viktnedgången resulterar i en sämre hälsa i stort. Detta har att göra med att man faktiskt inte kan se på en person om hon mår bra eller inte, bara genom att titta på kroppshydda.

(Exempel: Min vän som har börjat träna, kan nu springa 20 minuter utan att stanna, för några månader sen klarade hon inte en halv minut. Hon brukade äta donuts till frukost, nu är det smoothie eftersom hon bestämt sig för att äta fem portioner grönsaker och tre frukter per dag. Hon mår mycket bättre. Enormt mycket bättre. Dock är hennes jeansstorlek densamma, och hon anser detta ett misslyckande. Fast hon mår bättre än någonsin förut. Hur sorgligt är inte det?)

Vill inte låta som en skiva som hakat upp sig (haha, minns ni när det hände jämt?), men det här tycker jag att man kan tänka på:

1) Om det är omöjligt att justera för alla variabler i en undersökning som visar att LCHF inte är the magic solution, hur är det möjligt att göra det i en undersökning som visar att det faktiskt är världens bästa uppfinning?

2) Hur kan man säga att överviktiga samt personer med kärlsjukdomar inte ska äta frukt. Alls? Betyder det att vi ska ta ifrån barn deras fruktstunder och ge dem en köttbit istället? (Och om svaret är “nej, såklart inte”, varför äter du en kost du inte skulle vilja ge ditt barn? Är inte det väldigt konstigt?)

3) Det faktum att det är “intressant” att det är andelen animaliskt protein som är förknippad med ökad hälsorisk? Är det en nyhet? Jag menar, med tanke på det som sägs om vegetarisk kost är detta ganska självklart.

4) Om du vill veta mer om vad dietisten Lena tycker, kolla in det här. Tyvärr finns inte hela kartläggningen, men där har vi ett sammandrag iallafall.

Nej, orkar inte. Gå inte på det där med LCHF. Eller Atkins. Och allt vad det heter. Säger som the Fat Nutritionist: Eat food. Stuff you like. As much as you want.