April, 2011

various — 13 Comments
20
Apr 11

Nu är jag tillbaks!

Oj. Fick veta tidigare idag att min domän inte funkade (tack Julia), vilket jag inte hade märkt ens. Förfallodatumet var först nu i slutet på månaden så jag vet inte ens varför den föll bort långt innan dess. Men nu är jag tillbaks, hoppas att ni inte har saknat mig alltför mycket, haha.

Två små saker såhär i förbifarten.

a) Har någon av er som har gått upp i vikt mellan tillfällen ni har testat löpning känt det i kroppen? När jag tränade på gym och sprang massa på löpband hade jag lite gnälliga knän, men det fixades med knäskydd. Nu har jag gått upp tio kilo och börjat springa i skogen istället (obs, ej relaterade), eftersom jag är för fattig för att lägga 300 i månaden på gym. Älskar det ännu mer än att springa på löpband, tack vare den briljanta Couch to 5k-appen (finns för övrigt till både iPhone och Android, mvh mobbad Android-ägare).

Tyvärr så har jag, som aldrig någonsin fått träningsvärk av någon träning överhuvudtaget (omänskligt, jag vet) fått otroliga problem med mina ben. Vet inte om det är benhinnorna eller bara träningsvärk i vader, skenben, fötter, osv, men skillnaden! OMG. Gör ont. Detta problem hade jag alltså inte när jag vägde 90 kilo, fast jag använde samma skor och knäskydd, etc. Någon som vet om det är viktökningen som belastar mer eller om jag bara är otränad? Vill fortsätta ju, tycker yoga är så sjukt tråkigt. Och jo, jag stretchar. Ska dock börja göra det mer ordentligt, inte så random.

b) Har bestämt mig för att göra en liten serie med sammanfattningar av diverse intressanta vetenskapliga artiklar. Detta kommer sig av att jag för en uppgift i skolan läste ett antal artiklar av bland andra Traci Mann, Linda Bacon och Samantha Thomas, alla välkända inom fat acceptance och health at every size. De var så himla intressanta, så mycket jag vill prata om här. Hinner dock inte just nu, men det kommer!

Men det är det jag har på G.

Sådär. Liten update i förbifarten bara så att din RSS-läsare ska tala om för dig att jag är tillbaks. Glad påsk! (Säger tjejen som inte äter ägg, kött, fisk, gluten och bara lite laktos. Ha. Ingen påskmat för mig.)

various — No Comments
11
Apr 11

Saker som sägs om och till tjockisar

Tydligen finns det en hashtag på Twitter som heter #thingsfatpeoplearetold. Jag hittade den alldeles nyss via ett inlägg som sammanfattar ganska många av dessa tweets. Jag har alltså inte varit med från början, men det är ganska vidrig läsning. Några exempel från detta inlägg:

@mymilkspilt: Your body sends a bad message to your children.
#thingsfatpeoplearetold @red3blog
Apr 9, 2011 10:20 PM GMT

@BookMD: Fat people are stupid. If they were smart, they wouldn’t be fat.
#thingsfatpeoplearetold
Apr 9, 2011 11:58 PM GMT

@Living400lbs: But have you really, really TRIED to lose weight?
#thingsfatpeoplearetold
Apr 10, 2011 02:22 AM GMT

@meag26: From my doc, when I explain how healthy my lifestyle is: “well obviously you’re doing SOMETHING wrong.”
#thingsfatpeoplearetold
Apr 10, 2011 02:52 AM GMT

@AmadiTalks: In the back of an ambulance, by a police officer: “Who would rape you?”
#thingsfatpeoplearetold
Apr 10, 2011 03:28 AM GMT

@redheadedgirl: Why would anyone want to fuck you?
#thingsfatpeoplearetold
Apr 10, 2011 04:18 AM GMT

@red3blog: “Take this fat out while we are in here” -Surgeon during a C-Section
#thingsfatpeoplearetold
Apr 10, 2011 06:22 AM GMT

@annacaronz: If you were thin you wouldn’t need to be gay anymore
#thingsfatpeoplearetold
Apr 10, 2011 09:06 AM GMT

@FatVeganCommie: Yes, you are perfectly healthy. Have you considered bariatric surgery?”
#thingsfatpeoplearetold
Apr 10, 2011 02:24 PM GMT

@Lyrical_Huldra: “I don’t know why you bother. You’re so fat you look awful no matter what you wear.”
#thingsfatpeoplearetold #bymymother
Apr 10, 2011 03:51 PM GMT

@notinseason: All fat patients will lie about their diet and exercise.
#thingsfatpeoplearetold #thingsivelearnedinmedschool
Apr 10, 2011 06:01 PM GMT

@kawaiimarti: You don’t have to pretend to be happy with yourself to me. I know it can’t be true. #thingsfatpeoplearetold
Apr 10, 2011 10:17 PM GMT

Klicka gärna vidare, det finns massor som jag inte har tagit med här. Saker folk har sagt till tjocka, alltifrån läkare till anhöriga. Jag själv har haft tur. Det mesta jag har fått höra är kommentarer om huruvida jag är gravid eftersom min mage är tjockaste delen på min kropp. Men folk säger alltså sånt här. Till sina medmänniskor. Det är så hemskt att man inte vet var man ska ta vägen. Själv vet jag inte riktigt vad jag ska säga utom a) vi är inte ensamma, b) folk är vidriga, c) IT’S NOT FAIR (med fotstampande och allt).

Och det låter alltför vidrigt och överdrivet så föreslår jag att du läser Fat Heffalump som skriver vidare om folks reaktioner av typen “men så illa kan det väl inte vara” alternativt “men herregud, varför har ni inte sagt något innan”. (Svar: Det har vi. I åratal.)

När jag ändå är inne på Twitter kan jag nämna de bästa FA/HAES-twittrare jag följer. Det finns många fler (kolla in listan i första inlägget, där finns många), men några stycken är:

@FatStigma (rekommenderas verkligen)
@Living400lbs
@Doc_Samantha
@Definatalie
@TheRotund
@FatNutritionist
@KateHarding
@52stations

Och på svenska…
@HannaFriden
@JuliaSkott

Finns det fler på svenska? Säg till isåfall. Och jag själv finns såklart på @jumbledwords, även om mina FA-tweets ofta kommer bort i allt babbel om skrivande, fotboll och handarbete.

various — 2 Comments
9
Apr 11

Att se på sin kropp ur en praktisk synpunkt

Hi, Jamie! I’m only saying awesome things about you, I promise!

Underbara Jamie Keiles är tjejen som hade The Seventeen Magazine Project, där hon under en månad löd alla de tips som gavs i den amerikanska “tjejtidningen” (alltså, hatar det uttrycket, men ni vet vad jag menar) Seventeen och bloggade om det. Numera har hon bloggen Teenagerie, och nyligen (eh, för två veckor sen, ligger efter i bloggläsandet!) skrev hon det här om att kvinnors kroppar ofta behandlas och förväntas vara vackra ur en rent estetisk synpunkt. Inga nyheter, jag vet, men det här, OMG, så bra:

I’m not going to say that looking good isn’t empowering, because sometimes it can be! I find it sort of unstable and problematic, though, that physical appearance is the status quo form of bodily empowerment marketed to women. How can it be that you should only feel empowered by your body if you are a) naturally really pretty or b) willing to put in a lot of work to look like you are?

Whenever I find myself feeling unpretty, I make an effort to recontextualize my body mentally. When it comes down to it, your body is really a tool. It carries your brain. It lets you get from point a to point b. It’s a home for the senses that let your perceive the world in all of its awesomeness. Thinking of my body in a practical sense, as opposed to an aesthetic one, makes me feel super empowered. My body can do lots of cool things. Its worth is not dictated by how well it meets some set of arbitrary standards that someone else set for me, but but how well it serves the functions I need it to in my daily life.

Hur awesome är inte detta? Hon sätter fingret på något jag har försökt uttrycka i evigheter. Och kan ni fatta att Jamie bara är nitton år? Om jag hade varit hälften så medveten när jag var i hennes ålder hade jag kanske inte slängt bort dem på att nära ätstörningar vid min barm.

Läs Teenagerie och kolla in The Seventeen Magazine Project. Hur bra som helst. Det är dagens rekommendation.

various — 1 Comment
8
Apr 11

Låt ungen få en Barbie

Att Barbie är ett sjukt ideal är knappt någon nyhet och jag tror att folk har förstorat upp henne förut, men jag tyckte ändå att den här artikeln var intressant. Huvudet borde vara större, men i övrigt är detta Barbies proportioner.

Och så några stats, snodda rakt av ifrån artikeln. De är översatta och något ommöblerade, men i stort sett samma:

• Det säljs två Barbiedockor varje sekund.

• Barbie är riktad till flickor i ålder 3-12 år. De flesta får sin första vid tre års ålder och äger totalt sju stycken under sin barndom.

• Om Barbie var av naturlig storlek skulle hon var 175 cm lång och väga 50 kilo.

• Detta ger henne ett BMI på 16.24, under den magiska gränsen för anorexia. Hon skulle förmodligen inte menstruera.

• Hon skulle ha storlek 33.5 i skor och inte kunna gå upprätt på grund av sina proportioner.

• Slumber Party Barbie introducerades 1965 och kom med en badrumsvåg satt på 110 lbs (50 kilo) och en bok med titeln How To Lose Weight. Inuti stod det bara “Don’t eat”.

various — 1 Comment
8
Apr 11

Spring spring spring släpp tjockisarna fria

Crosspostat här, eftersom jag insåg när jag skrivit där att det inlägget passade här också.

Jag testar nu Couch to 5k eftersom jag inte hade råd med gymmet längre. (Har jag skrivit om det förut? Minns inte.) Det finns en skog två minuter härifrån med en två kilometers slinga. Den är mindre tjock med folk än elljusspåret och mindre… arrangerad också. Enda spåret av mänsklig inverkan är små röda fyrkanter på träd då och då så att man inte ska gå vilse.

Men Couch to 5k. Tanken är att man ska jobba upp till att springa fem kilometer på åtta veckor. Jag har två kompisar som kör med det nu, har gjort det några månader och kan springa 25 minuter i sträck utan att stanna. Så jag bestämde mig för att testa och OMG, jag är sjukt otränad. Att springa på löpband är ingenting i jämförelse, inget motstånd, inga backar. Första dagen kör man fem minuters promenad som uppvärmning och sedan 60 sekunders löpning och 90 sekunders promenad, gånger nio. Tanken är alltså att man ska öka efter bara en dag, men jag orkade bara sex löpsekvenser första dagen så jag repeterar. Om och om igen.

Det bästa är egentligen appen, som man kör över musiken i öronen. Den timear åt en, räknar ner varje period och när man hamnar på noll säger den strängt RUN eller WALK. Gör det hela mycket lättare, även om jag var tvungen att köra Spotify på telefonen istället för bästa playlisten på ipoden. Gillar inte Spotify. De har inte mina älsklingsband, inte alla av dem iallafall. Men de har åtminstone lagt till en del The Lucksmiths.

Alltid när jag tränar är jag så medveten om Good Fatty-begreppet. Som att jag inte “får” vara tjock om jag inte är nyttig och tränar. Thina på Beyond Sizes har skrivit om det här förut. Att det är okej att vara tjock om man skäms, tar hand om sig, som någon slags “men jag gör iallafall”-grej. Och jag hatar att jag tänker så mycket på det. Att det alltid finns i bakhuvudet.

So what om jag äter two whole cake till frukost och blir andfådd och att gå i trappor. Gör det mig till mindre människa? Till den sortens tjockis man “får” se ner på?

Nej. Det gör det inte. Jag får göra precis vad jag vill med min kropp, det är ingens business utom min. Ändå är det så svårt att hålla fast vid. Alltså, inte så att jag förvägrar mig god mat eller så, men ibland kommer det dåliga samvetet och knackar på.

Inte okej.

Jag mår bra av att träna. Av att äta relativt nyttigt. Men jag hatar att tankarna flyter på såhär, att jag blir påmind om det här. Varje jävla gång. Det är iochförsig inte bara tjockisskapet jag har i tankarna. Det är även balansgången mellan vad som är nyttigt och som får mig att må bra och ätstörningsträsket. Det är en smal lina att balansera på, och något jag är oerhört medveten om. Och bara det faktum att det måste vara så, att jag fortfarande minns de tankar jag hade för – wait for it! – FJORTON ÅR SEN är inte bara ledsamt utan nästan sjukt. Mina fysiska besvär är borta, evighetslänge sedan borta, men det psykiska? Not so much.

Eller jo. För det mesta är de det. Men ibland minns jag. Ibland dyker de upp. Och då sparkar jag dem ilsket ut ur dörren och springer lite fortare. För att jag vill. För att jag kan. Och för att jag tycker det är roligt.

various — 2 Comments
6
Apr 11

“Make it work”

Ni vet att jag inte är mycket för outfit-bilder, men jag insåg häromdagen att jag gick runt i en tröja storlek 40. Den tillhörde en gammal roomie, svinsmal och träningsnarkoman. När hon flyttade lämnade hon den och jag var så nära att ge bort den utan att prova. Glad att jag inte gjorde det, för det är numera en av mina favorittröjor.

Detta trots att den, som synes, bjuder på riktigt ordentligt magfokus. Det här är även anledningen till att folk tror jag är gravid fast jag bara är tjock. All min fetma bor i magen, eller ja, en hel del iallafall. Och hade jag en riktig kamera och inte bara Photobooth skulle jag kanske bjuda på ansiktet också. Ni får tacka katten för att hon sparkade ner min gamla på golvet. Som att ha småbarn, seriously.

Men det är det här folk menar när de säger “make it work”.

various — No Comments
1
Apr 11

Drive-by blogging

Hinner inte skriva egentligen, har en läskig hemtenta som ska in på söndag, halva kvar att skriva, men… Men det var ju såhär att Linus Fremin skrev sådär bra igen. Just det här inlägget handlar om att lära sig handla mat som en normal människa efter att ha haft en ätstörning. Han beskriver hur han köpte saker han egentligen inte ville ha eftersom det skulle vara mindre uppenbart då, och att han har kommit på sig själv med att fortfarande göra det.

Jag hade en period för ett par år sen då jag vände mitt sedan tidigare för-lite-mat-beteende till alldeles för mycket alldeles för snabbt. Det blev aldrig bulimi av det för att jag blev så arg på en så kallad stödperson som jag försökte prata med det om. Hade jag varit yngre eller mer lättpåverkad kanske det hade puttat mig över kanten, men istället blev jag arg och gick hem och satte mig på en bantningskur. Den varade en månad, sen hittade jag fat acceptance och sen vet ni vad som hände.

Men det Linus skriver om, hur han skämdes och köpte nyttigt som han aldrig åt, Gud vad jag känner igen mig. Jag hade så lite pengar så jag hade aldrig råd att köpa extra, men gå till olika affärer? Check. Handla av olika kassörskor? Check.

Och som jag skämdes. Det fanns liksom inget slut på det. Inte ens när jag slutade överäta och istället hårdbantade skämdes jag. Vaddå, skitsamma om jag bara köpte morötter och grovt bröd, en tjockis som jag skulle inte äta! Någonsin. Jag tittade på andra som handlade, dömde dem för det som låg på bandet, målade upp scenarion i huvudet om deras liv.

Som man gör.

Eller så var det bara jag. Mycket möjligt. Hursomhelst måste jag tacka fat acceptance och health at every size för mitt tillfrisknande. Hurdan jag hade varit idag om jag inte hade hittat Kate Hardings blogg vet jag inte.

Vad jag vet är detta: Idag gick jag till affären i mysbyxor, handlade chips och choklad, fnissade åt det faktum att jag kom en kvart innan stängningsdags på fredagkväll, som om jag hade skickats av barnen för att fixa fredagsmyset. Inte för att jag har barn, men bara bilden fick mig att skratta för mig själv. Inte skämmas. Inte skynda. Bara fnissa, packa ner det hela och gå hem till katten. Nu sitter jag med chips i skålen, katten på knäna och försöker låta som att jag vet vad jag pratar om när jag skriver om construal level theory.

Livet ändras fort. Och tur är väl det.