May, 2011

various — 1 Comment
30
May 11

Boken: Praktiska aspekter

Jag håller nu på och pysslar med boken, skriver lite nytt och redigerar gamla inlägg för att reflektera sådant jag har kommit på under vägen. Och eftersom jag faktiskt inte är så intresserad av att tjäna pengar på det här (alltså, det skulle väl vara kul, men mest gör jag den så folk som inte, eh, förstår sig på datorer kan läsa också), så tänker jag lägga upp de extra bitarna här också.

Det här kommer från kapitlet om träning, och om du har tips på andra märken av träningskläder som passar tjockisar, kommentera!

====

Jaha. Men hur gör man då? Hur kommer man sig för att träna? Om du verkligen vill få motivation av denna typ så rekommenderar jag Linnas träningsskola. Hon säger allt jag skulle kunna säga om saken, men jag tänker ändå babbla lite om det. Det känns mer komplett så, det här kapitlet. Men för att förenkla det hela är det bra att komma ihåg åtminstone några saker:

a) Kläder och skor. Bra att ha när man ger sig iväg. Sådär allmänt.
Just nu springer jag i antingen mysbyxor eller gamla fotbollsshorts samt tighta linnen. Dock har byxorna en decimeterlång reva på insidan av låret och jag börjar växa ur en del av mina linnen, som nog har krympt lite, så jag behöver köpa nytt. Trots detta kan jag rekommendera figurnära. Man springer liksom fortare då, är inte så hindrad av det bylsiga. Och Röhnisch må vara dyra, men de har en plus size-linje som verkar helt okej. I övrigt har jag inte så stor koll på vad som finns, men har märkt att man ofta kan ha mindre storlekar än vanligt vad gäller linnen eller tröjor. De töjer sig såpass. Tills du råkar tvätta dem i 60 grader vill säga.

Vad gäller skor? Ingen koll alls. Jag köper bara de spädisen i affären pekar på.

b) Andra träningsfreak är mindre läskiga än du tror.
Låt dig ej skrämmas av gymkillarna som har kafferep mellan maskinerna. Iallafall inte förrän de tar upp fem stycken varav du behöver använda fyra. Då kan du muttra lite på dem så de går och skvallrar elsewhere. Gäller även om du går ut och går och folk med kondition av kullerbyttor och hoppsa-steg rusar förbi i spåret.

c) Testa olika sorter. Smörgåsborda dig igenom träningsschemat.

Vissa gillar gym, andra kärringgympa (som lillasyster så diskret kallar det) och för en del är yoga det bästa som finns. Själv började jag tycka träning var riktigt roligt när jag började gå och springa i skogen istället för att tvinga iväg mig själv på gruppträning eller somna under yogapasset.

d) Skäms inte. Inte för magen, inte för tuttarna, och definitivt inte för att du inte orkar så mycket i början. 

Det är otäckt i början. Det går liksom inte att gömma sig i träningskläder. Dock sneglade jag massor runtomkring och insåg att nej, jag var inte den enda tjockisen, och folk var så inne i vad de höll på med att de inte hade tid att stirra på hon i dåliga skor och för stora kläder. Du vågar. Kom igen.

e) Ta hand om kroppen. Pausa när det behövs. Att springa tills man spyr rekommenderas bara på The Biggest Loser.
Här kommer det viktigaste, nämligen: Skäms inte för dina skador. Om du har ont i knäna eller lederna eller vad det nu må vara gå till en sjukgymnast. Även om det är den sortens skada vi har blivit itutade Jag väntade jättelänge innan jag tog mig iväg eftersom jag var rädd för mässandet om bantning, men när jag väl kom dit så sa han (och då pratar vi läkaren som inte drar sig för att klämma ur sig det mindre taktfulla, typ “du är ju KOBENT!”) inte ett ord om min vikt.

Och en sak till: Pausa när det gör ont. Man ska inte springa som en tok när man inte har tränat på tio år. Man behöver inte kämpa sig igenom ett helt varv i spåret baraföratt. Det ska vara kul att träna. Om du har träningsvärk i en vecka efteråt, ja, då har du gjort för mycket. Titta på d) en gång till. Ont? Tjurigt? Sakta ner. Ta en paus. Gå till farbror (eller tant!) doktorn om det behövs.

Det var nog allt såhär långt. Kolla in Linnas Johansson blogg för mera info. Hon säger mycket klokt om träning.

various — 2 Comments
14
May 11

På ett och ett halvt årsdagen

Den tionde juni är det ett och ett halvt år sedan jag skrev den här bloggen. Har funderat på att sammanställa de bästa alt mest informativa inläggen i en bok, pdf eller liknande. Största anledningen: att jag vill ha en bok att ge till min mamma när hon säger sitt “jag ska ALDRIG äta choklad igen” för hundrade gången. Jag är så dålig på self-promotion, klarar inte ens att länka till mina inlägg på Twitter, så bara tanken att jag ska publicera min egen bok är egentligen skrattretande. Men ändå.

Det jag tänker mig är isåfall pdf för nästan gratis, e-bok för kanske en femtiolapp, bok för hundra. Typ. Lite beroende på vad det kostar att göra dem på Vulkan. Det är väl där man gör såna böcker? Finns det några bättre alternativ?

Anyway, finns intresse, säg till. Annars gör jag kanske bara till mig själv (eller de jag tycker behöver ett ex), men kan även lägga ut för försäljning här om någon är intresserad. Och då är det självklart okej att sprida vidare till de man tycker skulle behöva det. Eller ja, det gäller väl främst pdf-en, men ni vet vad jag menar.

En idé bara. För jag har inte tillräckligt med galna infall redan.

various — 1 Comment
14
May 11

Litet tillägg

Tycker det är skitroligt att Lesley från Two Whole Cakes har skrivit om exakt samma artikel som jag gjorde häromdagen och kommit till en helt annan slutsats. Antingen läste jag för snabbt eller så är hon mycket smartare än mig. Bland annat säger hon följande:

We need to remember that when we cite numbers like the above with aghast horror, we’re suggesting it’s unfathomable that someone might rather be blind than fat, because we think of blindness as a terrible terrible fate. In this manner we are valuing able-bodied fatness over non-fat disability. There are lots of blind folks who might take exception to that, and using blindness (or any disability or other social stigma) in this way serves as yet another marginalizing force on folks who are already classfied, like fat people, as the other, outside of acceptable norms.

Låter väldigt bra, makes sense, osv, MEN jag blir irriterad när folk hellre säger att de skulle vilja vara deprimerande eftersom jag vet hur det känns för mig när jag hör något sådant. Sen kan det mycket väl vara annorlunda för folk med andra disabilities och jag vill verkligen inte tala för någon annan än mig själv, men jo, för mig känns det så.

Sen är det ganska troligt att jag inte håller med om allt Sirota, som skrev ursprungsartikeln säger, men just den biten? Jo. Står för det. Med ett JAG JAG JAG i parantes i bakgrunden, dvs, talar bara för mig själv.

various — 6 Comments
12
May 11

Det hypotetiska priset för smalhet

För några dagar sedan på Twitter skrev jag en del lösryckta fakta från artiklar om fat stigma jag läste inför ett empiriskt arbete i skolan (kanske behöver några deltagare att svara på några frågor snart, I’ll keep you posted), och bland annat:

Läser artiklar om body image. Artikel 1: jämfört med samma undersökning 1985 hade missnöje med kroppen 1994 ökat från 30 till 48%.

Artikel 2: “The obesity war-mongerers aren’t our enemies. Rather they’re the logical result of living in a fat-phobic culture.” Linda Bacon.

Förresten. Artikel 3: 89% (!) av före detta tjocka personer sa i en undersökning att de hellre skulle vara BLINDA än att bli tjocka igen.

Biten från artikel 3 kom från en helt annan artikel från 1991, där man intervjuat ett antal personer som undergått gastric bypass (magsäcksoperation). Jag kollade lite snabbt upp abstractet, som lyder såhär:

Patients (n = 47) who lost 45 kg (100 lb) or more and who successfully maintained weight loss for at least three years following gastric restrictive surgery for morbid obesity viewed their previous morbidly obese state as having been extremely distressful. In spite of the strong proclivity for people to evaluate their own worst handicap as less disabling than other handicaps, patients said they would prefer to be normal weight with a major handicap (deaf, dyslexic, diabetic, legally blind, very bad acne, heart disease, one leg amputated) than to be morbidly obese. All patients said they would rather be normal weight than a morbidly obese multi-millionaire.

Emphasis mine.

Varför dra upp detta igen? Jo, idag skrev Salon nämligen om en nyare studie som har ungefär samma resultat, om än i lite mindre deprimerande procenttal:

[Women] were asked to choose whether they would rather be obese or have one of 12 socially stigmatized conditions, such as alcoholism or herpes. In many cases, the women would rather have more of the other conditions, with 25.4 percent preferring severe depression and 14.5 percent preferring total blindness over obesity.

Emphasis återigen min.

Faktum är att abstractet till den sistnämnda artikeln inte överhuvudtaget nämner denna bit, skulle vilja läsa den i sin helhet för att se vad som egentligen sägs, men det hindrar mig inte från att gå all capslock. Eller ja, försöker behärska mig lite här men:

SEVERE DEPRESSION. SERIOUSLY.

Som någon som medicinerats för kronisk depression sedan jag var tjugo år gammal (elva år nu), för tillfället tar tre olika mediciner och trots detta orkar en bråkdel av vad en frisk människa gör det här mig så otroligt provocerad. Jag har ingen erfarenhet av någon av de andra, men kan tänka mig att reaktionen kan vara ungefär densamma där.

David Sirota (han som skrev artikel på Salon.com) påpekar att detta bara är rent hypotetiskt, men säger även att det är ett tecken just på hur besatt av skönhet och smalhet dagens samhälle är. Det är svårt att veta vad som orsakar vad, men det är egentligen inte det viktiga här. Det som spelar roll är att det är på det här viset. Man kan inte ändra på saker över en natt, men man kan capslocka och säga högt och tydligt att det här är inte okej. Inte någonstans.

Come on, say it with me:

TJOCK ÄR INTE EN DÖDSDOM. TJOCK ÄR INTE VÄRRE ÄN (INSERT VALFRI SJUKDOM HÄR). TJOCK ÄR TJOCK ÄR TJOCK. OCH DET ÄR HELT OKEJ.

Slut på capslock.

various — 5 Comments
11
May 11

Boktips

Finns det några bra böcker på svenska om fat acceptance / HAES / etc? Har Fettpaniken, vill ha mer.

various — 1 Comment
8
May 11

PS

Har nu tänkt lite på det jag skrev igår kväll, delvis på egen hand och delvis på grund av en kommentar från läsare Hanna. Så nu ska jag försöka reda ut det här lite bättre.

1. Det som var ouchy med den här krönikan var egentligen inte att det är såhär det är, utan att det finns de som känner att det faktiskt är så. Ganska stor skillnad där. Att det finns unga som känner på det viset om sin fetma är ledsamt och egentligen inget jag håller med om.

2. Man kan mycket väl respektera och tycka om sig själv fast man är tjock. Sen har jag personligen inte upplevt att vara ett tjockt barn, så jag vet inte hur det känns att vara det när man är i den åldern. Försökte därför hålla mig ifrån att kommentera den biten, helt enkelt eftersom jag inte vill säga att någon annans upplevelse är fel.

3. Alltså, det där med killar och lycka, som Hanna nämner. Jag har skrivit om förut hur sur jag blir när folk säger “jag får killar fast jag är tjock”, som att det skulle vara ett mått på att man faktiskt är en lyckad tjockis. Jag vet själv att jag var vidrigt smal när jag gick på högstadiet och gymnasiet. Det hjälpte inte. Ingen ville ha mig ändå.

4. Att som Mia pratar om, vara sjuk med ett hjärta som bankar, bröst som försvinner till ingenting, händer som är blåaktiga pga dålig cirkulation, ingen mens, ingen ork, osv, är inte bra. När jag var sån var jag inte lycklig. Jag mådde för jävligt, orkade ingenting, klarade knappt att sitta upp i bänken i skolan. Kanske hade jag inte mått men känt mig bättre om jag hade varit “lyckad”, dvs, fått mer uppmärksamhet, varit sådär fin och vän, inte skranglig med benknotor (min lillasyster och hennes kompis Kajsa brukade banka på mina utstickande höftben med sina knytnävar, inte hårt utan bara för att liksom visa att jag var för smal nu, var tvungen att sluta) och orkeslöshet. Det är ledsamt att det finns folk (läs: unga) som mäter lycka på det viset. Men det är ändå viktigt att påpeka att jo, det händer faktiskt. Det är så man tänker, när man är mitt inne i det. Säger inte att det är rätt, men ibland är det så det känns.

5. Att “Gud vad smal hon har blivit, nu får hon inte gå ner mer” är underbart, en komplimang, är så ledsamt. Dock minns jag detta. När mamma tvingade upp mig på vågen därhemma, siffrorna var för låga och hon och lillasyster pratade strängt medan jag vägrade att erkänna att jag vägde så lite fast det stod där, svart på rött. Att jag förnekade att jag var en liten speta, och sen gick jag därifrån med lätt hjärta, kände mig lyckad. Ledsamt. Men ofta sant.

6. Sist men inte minns, det här med att som tjockis skämta bort sig själv, för att på något vis hinna före, det är en sak. Att skämta för att man tycker det är kul, för att det är den personligheten man har det är något helt annat. Faktiskt så skriver hon i texten, vilket jag inte fick med, om hur alla vuxna tyckte det var charmigt att hon var så försigkommen, att hon alltid hade något att skämta om. De fattade inte. Och jag tror att det är just det som är viktigt att poängtera. Det är två vitt skilda saker. Två helt olika fenomen. (Om man nu kan säga fenomen om en sån sak.)

Hoppas det blev lite tydligare så. Jag kände när jag vaknade i morses att jag inte hade uttryckt mig rätt, liksom inte fått fram vad jag menade. Det här med ätstörningar är så svårt att skriva om. Att få fram vad man menar på rätt sätt.

various — 5 Comments
7
May 11

Den roliga tjockisen

Läser sådär hundra år efter alla andra Dyngkåt och hur helig som helst och aj. Första krönikorna är sådär roliga, sådär som jag har hört att Mia Skäringer är (ja, jag har ett popkulturellt hål i huvudet, jag vet), och sen kommer den. Den om att vara tjock.

Och jag bör väl börja med att säga att nej, det här är egentligen ingen kritik mot den. Jag håller inte med om allt hon säger, bland annat biten om att det är svårt att respektera sig själv när man inte ens ser sina egna fötter när man duschar (eller jo, det är svårt ibland, men ni vet vad jag menar). Det är en del fat hate i själva texten, men hon vänder den på ett vis som känns som “det suger att det är såhär, men så är det” snarare än “haha, fat people suck”.

Så ta det för vad det är, men säg inte att de här bitarna inte är hjärtskärande:

Det värsta är tjocka människor som driver med sig själva om hur tjocka de är Typ: jag har gett upp, men om jag skojar om mig själv så märker kanske ingen hur ledsen jag är, hur obekväm jag egentligen är. Hur otrevligt det är när låren skaver mot varandra. När det är svårt att andas. När jag svettas. När jag skäms och drar i tröjan så fettvalkarna inte ska synas så tydligt. När jag tittar på alla som är smalare och flyger som lätta små ärilar genom livet.

och,

När jag var tretton fick jag anorexia. Jag var tydligen tvungen att bli lika smal som jag hade varit tjock. Det slog liksom över. Jag kunde plötsligt kontrollera hela världen genom kalorier. Kalorierna var min ingång till killarna. Min första nyckel till kärlek. Ju färre kalorier, desto fler killar. Att vara för smal var fan så mycket lättare. Alla tyckte så synd om mig. Alla tyckte jag borde äta. Det var hundratusen gånger lättare. Jag behövde inte vara rolig. Jag kunde bara vara tyst och smal. Alla såg mig ändå. Killarna ville plötsligt kyssa mig. De ville inte bara ha mig bredvid, de ville ha mig i knät, ta mig på brösten, de små brösten som sakta försvann under tröjan. Försvann för att jag aldrig åt. Skitsamma. Mitt hjärta bankade så det ekade i revbenen. De ville ha mig och jag var lyckligare än någonsin. Sjuk. Men lycklig.

och,

Jag behövde inte längre skämta bort hela mig. Vända mig själv ut och in i självironi för att få vara med. För jag var inte längre tjock. Jag var en äril. En dagslända som skulle ta igen tusen förlorade dagar på en enda. Och runt hela Jorden ljöd de underbara orden: “Gud, vad smal hon har blivit. Nu får hon väl ändå inte gå ner mer.”

Aj. Gör ont att läsa.

Och som sagt, håller inte med om allt, men hon beskriver väldigt på pricken hur det egentligen är. Vad smalhet ger en. (Fast, sanning med modifikation, det spelade liksom ingen roll hur smal jag blev, jag fick ändå inga killar. Inget kunde liksom gömma töntstämpeln.) Skulle kunna skriva mer om detta, metervis till och med, men är så trött och vill läsa vidare. Kanske fixar jag det en annan dag. Eller så säger jag bara att jag ska det och glömmer det sen. Sådär som man gör.

various — No Comments
5
May 11

Dålig självkänsla i ett paket

Jag vet att jag lovade seriösa recaps av research articles, men istället får ni det här. Bild från BonPrix’s katalog som jag inte ens vet varför jag får då jag aldrig beställt av dem och har “ingen reklam, tack”-skylt på dörren. Notera att de längst till vänster, med texten “normalt” lår i det finstilta säger: Trendjeansen med super passform och push up-effekt bak: lyfter rumpan och ger den en optimal, fast form.

Alltså ursäkta, men det finns inga jeans i världen som kan få min mage att se platt ut eller ge min röv en optimal form. Och inte bara för att de bara går upp till storlek 48.

PS. Tycker det är jätteroligt att trean från vänster räknat heter Conny.