July, 2012


18
Jul 12

“Mostly I grew up”

Jag har ett par ganska enkla, korta inlägg på kö nu! Tänka sig! Det var inte igår. Den här lämnar jag mestadels utan kommentar, för det här är något jag funderar över en del. Från det här inlägget hos Gluten-Free Girl and the Chef, en blogg jag läser helt och hållet för recepten, men som ibland säger lite mer än bara vad hon har ätit till middag och hur man kan laga det själv. Som till exempel det här:

Both those meals were right in the moment: the fresh-caught salmon, sea-salt-brined, and served with just-picked peas, as well as the peanut butter and jelly sandwich made first thing in the morning to gulp down a cup of coffee. Honestly, they were both great.

Here’s the sad part: someone, somewhere will be offended by both of these meals I ate.

I might get a letter from a vegan, angry that I’m eating animal products. I seem to get an email a day right now from someone who’s on the Paleo diet, urging me to go grain-free because it has worked so well for him or her. Someone else will spot a bit of cream in that sauce in the dish on the top and go on a tirade about the evils of dairy. I’m certain there’s someone fuming that I’m drinking a cup of coffee instead of herbal tea.

And this isn’t about me. This is everywhere. Go on Twitter and watch strangers attack each other for their dietary choices. (Are you really eating bacon? How can you not be bored to death if you’re eating primal?) There are the snarky commenters, who have nothing kind to say, and the well-meaning, who mistake their own zealous passion for your need to change. Everyone, it seems, has something to say about the way you are eating.

When did we start this? When did people start believing it was perfectly fitting to make judgments about other people’s diets?

I used to do this too, a bit. And then I started writing a food website, and I realized what a panoply of forces make up every bite of food we choose. Mostly, I grew up.

Gillar särskilt sista meningen där. Och nej, det här har inget med fat acceptance att göra. Inget alls. Men det tål att tänka på.


17
Jul 12

Konsten att förstöra ett budskap

Var hemma hos mor och far, där det ligger bli smal-recept i köket, LCHF-bok i sovrummet och mamma skriver upp maten hon äter i en liten bok. När jag säger till henne att hon inte behöver banta för att hon är fin ändå blir både hon och pappa helt tysta innan de byter ämne.

Där hittade jag ett nummer av Må Bra. Vet ej hur gammalt det var eller kanske helt nytt, har ingen aning. Vad jag vet är att jag hittade följande:

Förstasidan.

Sidan 16.

Sidan 38.

Sidan 40.

Sidan 42.

Och sen, på sidan 61, kommer detta. Artikeln är säkert bra, tjejen som berättar är modig, men vad gör det när man måste vada sig igenom 60 sidor viktviktvikt-valkarvalkarvalkar-tränatränaträna först? Och citatet? “Svält är ett försök att förbättra självbilden”?

NÄHÄ. DET SÄGER DU INTE?

Alltså förlåt, men finns det en bättre illustration på hur vårt samhälle fungerar? Prata vikt, prata valkar, uppmuntra till träning, men bara om det gör något åt dessa valkar, vifta recept på smalmat, och oj, titta på de här tjejen, trettiosex kilo, men Gud vad HEMSKT. Att hon ens kände att hon behövde gå ner så mycket för att bli accepterad! Hur i hela fridens namn kan det komma sig?

Orkar inte.