Hälsa är mer än en siffra

Lyssnade på ett till avsnitt av Fatcast. Det tionde i ordningen om man inte räknar de mittemellan-avsnitt som kommer då och då. Igår pratade de om träning och det var så bra att jag känner att jag måste skriva lite mer om vad de pratade om. Ibland räcker liksom inte “lyssna på det här” till.

(Och innan jag glömmer bort det, om du vet något annat podcast om fat acceptance som jag borde lyssna på, länka! Är alltid intresserad av sånt, det här är bara det bästa jag känner till.)

Ska väl även påpeka att de också pratar om varför de gillar att träna, inte bara de negativa aspekterna (till exempel säger Marianne att hon älskar att springa eftersom dunsandet som kommer med varje steg påminner henne om hennes vikt, hennes “impact”, som hon säger (något som jag också gillar med att springa), men det var alltså följande som jag tyckte var mest intressant:

* Det är faktiskt classist och ableist (kan ej översätta de orden, sorry) att förutsätta att alla a) har råd med ett gymkort, b) har TID att gå till gymmet tre-fyra gånger i vecka som det propageras för i många sammanhang, och c) att alla KAN hoppa, springa och utföra de här traditionella träningsformerna. Här i Sverige är det ganska lätt att ta sig fram i kollektivtrafiken, men så är det inte överallt.

* De utvecklar det som nämns ovan, nämligen det där med att det bara är gymmet som räknas. Om man dansar runt i vardagsrummet i bara trosorna i evigheter eller leker med sina barn eller går i affärer en hel dag så är det liksom inte träning “på riktigt”, fast man rör på sig i princip hela tiden.

* I många fall så är det så att tjocka har lärt sig att det där med att gå ut i illasittande kläder (och det är ÄNNU svårare att hitta träningskläder som passar), särskilt till ställen där de vet att det kommer finnas många vältränade och antagligen smala personer inte är en bra idé. Det är väldigt svårt att lära om, och får många av oss att känna att vi kanske borde gå ner i vikt innan vi ens vågar oss iväg.

* Vidare pratar de om det där med själva idén med gym är (eller känns som att de är) designade för att få oss att gå ner i vikt, och i förlängningen talar om för oss att vi inte ser “rätt” ut och måste förändra hur vi ser ut för att överhuvudtaget få vara med. Det här behöver självklart inte vara sant i praktiken – jag vet att mitt gym inte får mig att känna mig så överhuvudtaget – men inuti en tjockis huvud kan det kännas så.

Med allt det här sagt, så tycker jag själv om att träna, men steget till att ge sig iväg kan vara stort, och det här kan vara några anledningar. Jag säger inte att det upplevs såhär av ALLA, men jag kan tänka mig att det är ganska vanligt. Själv för jag ständigt en kamp med mig själv för att försöka behålla träning som något roligt och inte ett måste. Nu på sommaren, till exempel, är själva idén om att gå till ett gym ganska… eh, tråkig. Och då måste man inte. Så är det bara.

Innan jag börjar upprepa mig själv igen ska jag dela med mig av ett par citat från det här podcastet och avsluta inlägget:

Citat 1:

“So it’s classist and it’s ableist to have all these cultural expectations that everybody is going to exercise in this one particular fashion and I would also say it’s sexist because it’s predominantly women. There was this study recently about how women past a certain age need to up their exercise an hour a day to maintain their youthful figure or whatever. And that pissed me off on so many levels, I mean, there’s so much WRONG with that kind of bullshit, both from an ageism perspective and a sexism perspective and a general fuck-off-it’s-my-body-perspective.”

Citat 2:

“As women we are taught that we need to minimise ourselves, that we need to, you know, take up as little space as possible, that we need to have as small of a physical body as possible and I feel very strongly that that is an actual physical manifestation of the minimising of women’s power and embodiment and self-will and all that stuff.”

Något att fundera över kanske.