Jag har inte för vana att klaga på folk som skriver saker om fat acceptance, men igår fick jag nys om ett visst bloginlägg via Twitter. Du kan hitta det här, på amerikanska feministtidningen Bust’s hemsida. Största delen är bra, och handlar om att inte be om ursäkt för att man är tjock, men ett par saker fick mig verkligen att muttra ilsket för mig själv.
Först av allt skriver den här bloggaren om att fat hate är den enda sortens fördomar som faktiskt är okay. Det har jag själv skrivit, det ska jag erkänna direkt. När man på Twitter påpekade att det faktiskt är ganska missvisande eftersom rasism, sexism, homofobi och transfobi fortfarande är vanligt tänkte jag på det, och jo, det är sant. Väldigt sant. Dock är skillnaden här att fat hate faktiskt i vissa kretsar som annars är insatta i alla de andra -ismerna och -fobierna är accepterade. Så jag håller med om att generellt sett är det maginaliserande att vifta bort alla de andra varianterna av xenofobi, men samtidigt… fat hate sträcker sig längre.
Men iallafall. Det kan jag ta på mig. Den bit som gjorde mig allra mest upprörd var den här:
I was watching The Biggest Loser, the weight-loss reality show on NBC, as a contestant in her early 20s melodramatically sobbed. She’d been fat her whole life, never got asked on a date, never went to a prom, never had a boyfriend, and she “wanted her life back.”
I rolled my eyes. I was fat in high school, and I had no trouble. I got asked to the prom (though, as a high school anarchist, I chose not to go), I had boyfriends. I couldn’t help but think this crying girl on television was buckling to the pressure. What if she was just a boring person? What if, instead of accepting or trying to change her personality, she blamed her problems on being fat because everyone told her that’s where her problems lay? I wanted to tell her that losing weight doesn’t rid you of all your problems-in fact, she would probably just find new ones.
Alltså. Håller med om att smalhet inte är lika med lösningen på alla problem, men jag är så jävla trött på att “jag var populär, jag hade pojkvänner, blah blah blah” används som någon sorts måttstock på hur “normal” man är, trots att man är tjock.
Jag är extremt blyg. Jag har problem med sociala situationer, jag har svårt för att föra ett normalt samtal om det är för mycket annat som händer samtidigt. I skolan var jag en outsider, jag hade två eller tre kompisar och resten av skolan tyckte (antog jag då) att jag var jävligt tråkig som aldrig pratade och inte vågade säga vad jag tyckte.
Jag var så extremt jävla medveten om allt det här. Jag menar, WTF? Hon föreslår alltså att man behöver ÄNDRA SIN PERSONLIGHET.
Visst det är ett “or accept” tillagt där, men det gör mig ändå så oerhört ragey. Att ändra sin personlighet är inte mer uppnåeligt än att nå sin drömvikt och stanna där. Visst, man kan jobba på sin blyghet, man kan lära sig att prata inför folk och så vidare, men det är extremt svårt. Och i grunden är man ändå den man är.
Som att den här tjejen (har ingen aning om vem hon är, tittar inte på TV) är så jävla medveten om sina tillkortakommanden. Blyga eller ensamma människor vet att de inte räcker till. Det är inte så annorlunda från det utanförskap man känner som tjockis.
Faktiskt.
Edited to add: Hon som skrev det här har bett om ursäkt på Twitter för det förstnämnda, dvs att hon kallade sizeism den sista typen av diskriminering.
Tags: skrivet på internet, stupidity, wtf
Like x eleventyone!
(ooh, min första kommentar här)
Matilda – Tack. Och roligt med nya kommentatorer!
Åh vad bra skrivet! DET är väl förresten en fördom eller ett hat eller vad man ska kalla det som verkligen är spritt och accepterat – hatet mot dom som inte är socialt kompetenta go-getters, utan lite missanpassade och osociala sådär.
Vad lustigt att så fort folk blir medvetna om ETT område där det förtrycks/hatas så trillar man bara in i nästa.
Du skriver så jävla väl. Din blogg har varit ett enormt stöd och kanske den största anledningen till att jag numera äter med gott samvete, tränar när jag vill för att må bra (har varit ganska ätstörd i mina dar) inte ser på överviktiga människor som “sjuka” (i brist på bättre ord) m.m.. Blir så ledsen av att så många vänner och bekanta fortfarande slår knut på sig själva för att bli smala för att som det heter “äntligen kunna tycka om sig själva”. Blir så uppgiven av att läsa om deras dåliga samveten när dom misslyckas (typ äter potatis) och hur folk uppmuntrar något som jag numera inte förstår varför man uppmuntrar. Länkar hit så fort jag stöter på detta. Så trött på det här att vägen till att må bra/bättre alltid innebär att man måste förändra någonting.. du är så smart, tack för det! Ursäkta novellkommentaren.
Ååååh vad kär jag blev i din blogg! Shit va jag hade behövt den här för tre år sedan. Härligt att den finns nu och att du säkert får andra att må bra. Hoppas du fortsätter vara så härlig och att allt blir apbra med dig!
Jag verkar inte kunna kommentera på din blogg men ville i alla fall försöka säga att du verkar vara jättehärlig och att din blogg är viktigt. Den hade hjälp mig otroligt mycket för tre år sedan!!
Åh, roligt med många kommentarer!
Dvärghundspossen – Älskar ditt användarnamn! Så roligt. Och jo. Det tycker jag. Det är verkligen inte kul att anses vara tråkig och intetsägande när man bara inte kan få ur sig något vid rätt tillfälle. Och på något vis anses det vara ens eget fel, vilket gör mig galen.
Anna – Gud, vad glad jag blir. Hoppades när jag började att det skulle göra skillnad för någon iallafall! Skönt att höra att det är så för någon. Det där med mat och kroppsbild är så himla svårt, men det är alltid skönt att höra om någon som har blivit hjälpt av det jag skriver.
Jessica – Jag har en inställning som gör att första kommentaren man gör här måste bli godkänd innan den syns, men efter det så är det fritt fram. Så nu kan du kommentera så mycket du vill utan att vänta på mitt OK. Men glad att du gillar det jag skriver! Alltid roligt att höra. Synd bara att du inte hittade något sånt här för tre år sen…
första gången jag läser din blogg. håller med i mycket du skriver i detta inlägg, hur kan man ÄNDRA sin personlighet? visst finns det brister man kan behöva arbeta med, men i grunden är man ändå den man är.
Angående andra paragrafen: Tack, tack, tack snälla för att du tog upp det. Detta är något jag har stört mig länge på. Under tonåren var jag visserligen smal, men jag var (och är till viss del) blyg, osocial och återfanns ofta med näsan i en bok. Jag hade en del kompisar men mitt första förhållande fick jag först vid 23 (!) års ålder.
Jag blir så ledsen när just det här med pojkvän (eller hur mycket sex man har) ska användas som bevis för hur normal någon är. För det innebär ju att jag var/är onormal. Och på något sätt så innebär en sådan argumentation att man normalförklarar en typ av person till priset av att en annan typ (den osociala, den utan förhållande, den med få kompisar) förklaras onormal. Och då vet jag ärligt talat inte om så där hemskt mycket är vunnet.
Jag kan tillägga att jag har en psykossjukdom som hängt med sen tioårs-åldern. Numera är jag väl trots detta ganska “socialt kompetent” som man säger, men det var jag verkligen inte i tonåren. Jag brukade önska att folk skulle vara lite mer ytliga, haha, för rent utseendemässigt var jag smal och uppfyllde nån sorts allmänna snygghets-kriterier… Men alla uppfattade mej som ett totalt freak pga min personlighet.
Det är sånt som folk inte tänker på när dom vill framhålla att PERSONLIGHETEN är det viktigaste, men utan att ifrågasätta att “personlighets-idealen” kan vara minst lika snäva som skönhets-idealen, och minst lika svåra och jobbiga att leva upp till för många…
Elin – Det är precis det jag tycker! Och att kalla någon melodramatisk och tråkig bara för att de inte har den “rätta” sortens personlighet gör mig bara så arg.
Christine och Dvärghundspossen – Precis. Jag var smal i gymnasiet och ändå enormt opopulär samt enstöring. Det är jag nu med, iochförsig, men jag känner mig verkligen inte mera normal nu än jag gjorde då!
Och jo. Personlighetsideal är också sjukt svåra att passa in i. Läste intressant om hur vissa kulturen (den amerikanska gavs som exempel) inte är det minsta anpassad för introverts och hur mycket svårare det gör det för de som råkar vara av den läggningen att göra x, y, z eftersom de inte har de “rätta” förutsättningarna. Väldigt fascinerande, faktiskt.