Isabelle Caro och ätstörningar

isabellebefore

Jag tvekar egentligen att skriva om det här, för jag har hört att de här bilderna används som, eh, motivation på pro-ana websites, men det är inte som att de inte känner till det här redan. Jag tänker nämligen skriva om Isabelle Caro, en modell som dog nyligen efter tretton års kamp mot anorexia.

Bilderna är starka och ganska läskiga, så jag gör ett cut här. (För övrigt är den första bilden den enda jag hittade då hon såg någorlunda frisk ut på. Hon är hemskt smal här också, men inte lika mycket som på de andra.

isabelleafter

2007 var Isabelle med i en kampanj mot anorexia. Hon såg då ut såhär. Tjugosju kilo. Hon blev poster girl för kampen mot just anorexia efter att hon – tvärtemot vad alla läkare sa – vaknade från en koma som jag antar hade att göra med hennes tillstånd. Det var då hon insåg att hon var tvungen att göra något åt det hela.

Att gå upp från 27 till 32 eller så kilon var en vinst för henne, och i ett klipp jag såg på YouTube pratade hon en del om det. Hon berättade även att hon förstört sitt hår för alltid, förlorat sju tänder och låg på ett BMI runt 14.

Och alltså. Det här med bantning är just att det är okej så länge man ligger på en normal nivå. Så länge man är i kontroll. Att hetsäta? Inte bra. Ingen viljestyrka. Att få anorexia och inte förstå hur smal man egentligen är? Definitivt inte okej. (Alltså. Rent allmänt. Inte min åsikt.)

Det är just det som är det farliga här. Det är nästan obligatoriskt att banta lite till och från när man är kvinna, men tappar man kontrollen är det som att man visar sig svag. Som att det är något fel på en, fastän det är väl känt att bulimi kan triggas av bantning, iochmed att man inte alltid orkar stå emot när man förvägrat kroppen socker eller fett eller vad det nu kan vara.

Det vidrigaste med Isabelle är egentligen att hon – enligt egen utsago, se klippet från CBS ovan – varit inlagd flera gånger, men aldrig fått hjälp med något annat än det fysiska. Det svåraste är egentligen inte det, även om det såklart är farligt i längden. Det är i princip omöjligt att komma över en ätstörning om man inte har psykhjälp också.

Och när jag ser bilder på Isabelle, särskilt den sista, så vill jag säga förlåt. Det är väl inte mitt fel personligen, men för att läkarna och psykologerna och kroppen och allt svek henne. Om hon hade fått adekvat hjälp kanske hon hade levt till trettio, eller ännu längre.

Hon blev 28 år gammal.

Tags: ,

3 comments

  1. Jag har läst och sett förut – och det hjälps inte att jag vet det, jag blir alltid lika förvånad över att hon var så ung. Hon ser ut att vara femtio.

  2. Jag vet. Hon ser väldigt gammal och väldigt medtagen ut. Tyckte det var synd att jag inte kunde hitta några bilder från innan hon blev så väldigt sjuk.

  3. Jag har också gått och funderat på Isabelle Caro de senaste dagarna – såg de sista minuterna av en dokumentär om henne i söndags kväll (tysk TV) och funderade just på det här att hon själv visste att hon var sjuk, och ändå inte lyckades bromsa sjukdomen. För mig är det beviset på att ätstörning inte handlar om mat, eller ens om kontroll – det handlar om sår i själen, och får man inte de såren att läka kommer man ingen vart med sjukdomen heller.

    För många år sedan jobbade jag på ett företag i IT-svängen. Där var en tjej som pratade vitt och brett om sin väninna som skulle starta företag för att hjälpa tjejer med ätstörning (sedermera gick min kollega också till det företaget) – och det revolutionerande med företaget var att de INTE skulle hålla på med psyktjafs – utan bara fokusera på att få i tjejerna mat. Hela jag stod där och stammade (inombords) “Men, men… Hur fan tänker ni då??” Fast jag sa inget. Jag hade inte outat min egen historia, och ville inte göra det då heller. Jag vet inte hur det gick för företaget, heller. Men jag har tänkt på det där ibland. Att sjukdomen sitter i huvudet/själen, inte i kroppen. Inte egentligen.

Leave a comment