Det där med BMI

Det här inlägget är baserat på Fat Acceptance 101 från min engelskspråkiga blogg. Jag har delat upp det skitlånga inlägget på flera, och det här är del 3.

Del 1: Varför fungerar inte bantning i längden?
Del 2: Size doesn’t matter! (På riktigt.)
Del 4: Välfärdssjukdomar.

(Det här klippet kommer från Kate Hardings BMI project.)

Något som gör mig så jävla irriterad är när folk – inklusive sjukvårdspersonal – kommer dragande med BMI. Det har, erm, hänt att jag har skrivit brev till obetänksamma terapeuter (yes, samma som i tidigare inlägg, ska blogga den historien någon dag) och föreläst för vänner och familj om varför BMI är förlegat och dumt, och det här vore inte en riktig fat acceptance-blogg om jag inte förklarade varför.

Men ok. Body Mass Index uppfanns enligt The Slate av en dude som hette Adolphe Quetelet någon gång mellan 1830 och 1850. Det är 160-180 år sedan, vilket är en anledning till att den är förlegad. En annan anledning till att ifrågasätta BMI är det faktum att medan Quetelet var vetenskapsman så var de ämnen han forskade inom astronomi, matematik, statistik och sociologi. Han uppfann BMI under sina försök att definiera “den normala människan”, vilket innebar att hitta metoder för att förutsäga fucking everything, från längden på en mans arm (yes, seriously) till vilken ålder han, rent statistiskt sett, borde gifta sig.

Hans forskning hade alltså inget att göra med viktrelaterade sjukdomar eller ens fetma i sig. Han använde enbart denna ekvation för att beskriva standardproportionerna hos den genomsnittslige människan. Och precis som nästan all forskning på människokroppen så använde han uteslutande vita män för sina beräkningar.

Ingen brydde sig dock nämvärt om stackars Quetelets forskning förrän 1972, när en annan dude vid namn Ancel Keys fiskade upp den här beräkningen och döpte om den till Body Mass Index. Den blev riktigt populär och runt 1985 så användes den flitigt, mestadels för att varna patienter som man tyckte var i riskgruppen för viktrelaterade sjukdomar.

Det är också värt att notera att när BMI först började användas fanns bara undervikt, normalvikt och övervikt. Gränsen mellan normalvikt och övervikt lades på 85%, dvs ett nummer som 85% av befolkningen vägde mindre än. Detta innebar värdet 27.8 för män och 27.3 för kvinnor. Så var det tills 1998 när man bestämde sig för att man behövde ett nummer för fetma också. Man ändrade då gränserna till 25 för övervikt och 30 för fetma. (På engelska är begreppen underweight, normal weight, overweight, obese och morbidly obese, btw.)

Jag ligger för övrigt på 29.5, så jag kan dansa på gränsen mellan övervikt och fetma hela dan om jag skulle vilja!

Det är intressant att den andra vetenskapsmannen, Ancel Keys, aldrig hade för avsikt att BMI skulle användas på detta vis. Faktum är att hans första artikel på ämnet varnade t.o.m. emot att använda det på enskilda individer, eftersom BMI ignorerar faktorer som ålder och kön, och tyckte att det var en sak att använda det för att räkna ut ett genomsnitt på en stor mängd människor med många olika kroppsformer, och en helt annan att använda det på en person utan att ta hänsyn till ålder, kön, hälsa, osv.

Artikeln jag länkar till i början påpekar;

Some researchers say BMI’s inaccuracies in individual measurements result in little actual harm, since an attentive doctor can spot outliers and adjust her diagnosis accordingly. But this begs the question: If a doctor’s eye is better than BMI at determining a patient’s healthy weight, then why use BMI for individuals at all?

Och sist men inte minst, den amerikanska radiostationen NPR har skrivit en lista som heter Top Ten Reasons Why BMI Is Bogus, som förklarar i extremt få ord varför BMI inte är en bra idé.

Tags: , ,

7 comments

Leave a comment