Hälsa är mer än en siffra

Jag är inte bra på det där med att klä mig snyggt. Det är liksom inte min första eller andra eller ens femte prioritet. Därför skriver jag inte så mycket om fat fashion – det finns helt enkelt de som gör det sååå mycket bättre. På svenska finns Beyond Sizes och Tjockisbloggen, på engelska har du hur många som helst, t.ex. Fatshionista och Inbetweenies på LJ, och ungefär hundra andra. Som sagt, jag har inte så bra koll.

Men idag skrev Tjockisbloggen om något som jag faktiskt har tänkt att skriva om ett tag, nämlligen det faktum att modeller är så sjukt underviktiga. Det är väl inga nyheter direkt, men de länkar till en artikel om en modell som var storlek 32 och en vecka ifrån att alla hennes organ slutade fungera, och ändå blev tillsagd att hon var för fet.

Yes, seriously.

Jag har skrivit lite om det förut i min engelskspråkiga blogg, när jag länkade till en artikel om en modell som berättade lite mer om hur det egentligen var att jobba inom the fashion industry. Framför allt reagerade jag då på bl.a. det hon sa om att modeller inte nödvändigtvis är korkade; det är mer det att de slutar skolan och börjar jobba när de är 13-14, de har aldrig tid att läsa och känner överhuvudtaget ingen som bryr sig om något annat än hur det ser ut, men även på följande bit:

QUESTION: So, that vacuous, hollow expression you see on runway models’ faces is actually because they’re seconds away from passing out?

ANSWER: Oh my God, totally. I’ll tell you what it is, no joke. People say, “Oh, you people are so bitchy and vacant” and whatever. And I’m like: “They’re hungry. They’re hungry and tired and they don’t know what you’re talking about because they can’t think straight because they haven’t eaten for a month.”

Min contribution till detta ämne är själva historien om Crystal Renn. Jag tror de flesta känner till henne vid det här laget, men hon är alltså en modell som blev tillsagd att om hon kunde banta ner sitt höftmått med tio inches, dvs. 25 cm, så skulle hon kunna bli supermodell. Hon lyckades med det, men inte förrän hon hade gått ner 40% av sin totala kroppsvikt.

Efteråt såg hon ut såhär ungefär (iallafall enligt min Google-sökning), och såg väl ut som modeller gör mest. Jag läste en intervju med henne av the Guardian (I love the Guardian, deras fotbollsartiklar är bäst!), där hon pratar om hur svårt det var för henne att hålla sig kvar på den vikten, eftersom hennes kropps normala vikt låg runt 75 kilo, inte 45, och att hon blev så besatt av att gå ner i vikt (eftersom hon vid det här laget hade utvecklat anorexia) att hon gick med i två gym, så att ingen skulle märka att hon tränade upp till åtta timmar per dag. Till slut sa hennes metabolism ifrån och hon började gå upp i vikt igen – och fick rådet att banta.

Jo, att banta, fast hon redan hade riktigt ordentliga ätstörningar och inte åt något fett, socker eller minsta lilla kolhydrat. Det var vändpunkten, verkar det som, för hon vägrade och bytte till en agent som är känd för dess plus size models. Där fick hon lärde sig äta normalt, gick upp i vikt och är numera en så kallad plus size model, eller snarare THE plus size model.

Jag säger så kallad eftersom hon ser ut såhär; hon har ca storlek 42 och är alltså ganska smal jämfört med den genomsnittsliga kvinnan. Här finns en bildserie där hon och en “normalstor” modell, dvs. en riktig speta modellar samma kläder, bara för att visa skillnaden.

Och som avslutning, något Crystal säger i Guardian-artikeln jag länkar till ovan. Jag känner igen mig väldigt mycket i det, och tror att vemsomhelst som har haft någon form av ätstörning gör det. Extremt talande hursomhelst, det är det här the fashion industry ser som ideal:

I see someone who has nothing inside, who is unfeeling, incapable of understanding what is happening to them. I talk about it as if it is a separate person. I don’t feel that I am that person in any way. I am startled by the way my body looks when I don’t eat. I think that is a picture of someone who looks like they are dying. That is me facing death at a really young age. I was all bones. My face looks weirdly bloated. My lips don’t match the rest of my face – it looks as if I’d had lip injections. My back would stick out more than my front. I am just a straight line. At the time that is what I thought I needed to be.