Hälsa är mer än en siffra

Let’s talk about food for a bit. Eller det gör vi väl mest hela tiden, men jag har läst en del de senaste dagarna, och lärt mig några nya, väldigt intressanta saker. T.ex. läste jag en artikel på Salon.com en av mina favvo-häng på internet (fast läs inte kommentarerna, det får man fan fel av), där man pratar om det där med skillnaden mellan sött och socker när det gäller mat.

Bl.a. säger man det här:

There is a big psychological difference between “sweetness” and “sugar.” Sweetness is good. It tastes good, and it feels good, going all the way back to our reptilian brains. But our nutritional superego constantly battles our sweet-toothed id: Sugar is bad, it’s tooth decay and empty calories. We call in a seemingly endless string of substitutes, from rat-killing chemicals to low-glycemic-index nectars, to exorcise the demon of sugar from the deliciousness of sweet things.

Dvs, man pratar om hur farligt man får lära sig att socker är, att det är tomma kalorier och man får hål i tänderna av det, men kroppen bryr sig inte, den vill bara ha mer. Och som någon som är ganska beroende av socker (min enda last, really) kan jag skriva under på det där med att kroppen säger “ja ja ja meeeeer” när man ger den sött.

Och jag har svårt att tänka mig att det inte har något att göra med hur det var när jag var barn. Min mamma bantade till och från, men vi fick äta i princip vad vi ville, bara det inte fanns något socker i det. Man fick absolut inte ta för mycket marmelad på mackan, helst inget alls, ost räckte, bara sylt på pannkakorna även om de blev torra och tråkiga, godis enbart på lördag och colan begränsades till två 33 cl flaskor på fredag kväll, som delades systerligt mellan mig och mina två småsyskon. I likadana glas, så vi kunde kontrollera att alla fick lika mycket.

Socker var lika med hål i tänderna, och hål i tänderna var döden. Punkt slut.

När jag började högstadiet och fick min efterlängtade månadspeng (äntligen!) så började jag självklart proppa i mig socker som en galning. Godis, läsk, tuggummi, you name it. Jag åt väldigt lite mat, eftersom den smakade typ ingenting, men mackor och te (med tre sockerbitar) och frukt i kopiösa mängder? Oh, yes.

Det där med att förbjuda vissa sorters mat tror jag inte är bra på något vis, och med facit i hand kan jag ju säga att jag nog skulle ha varit mindre benägen att stoppa i mig alla sorters socker som fanns om det inte hade varit så förbjudet när jag var liten. Jag tror även på att det är bättre att barn äter överhuvudtaget än att man tvingar dem att äta nyttigt hela tiden. I Salon-artikeln jag nämner ovan säger man t.ex. att det kanske är bättre att ge sina barn chokladmjölk, som visserligen har lite mer socker, än att de inte dricker någon mjölk alls.

Generellt sett så hör barn mer än man tror. Min mamma kanske inte tvingade oss att äta viktväktarkost, men den där jävla vågen stod på diskbänken jämt, och varje gång hon sa att “nu ska jag inte äta godis/choklad/pizza/pommes frites någonsin” så överfördes det till oss att den här sortens mat var ‘dålig’. Och det finns verkligen inget bättre sätt att få barn att bli besatta av att äta något som att förbjuda den. Minns fortfarande hur vi gjorde pommes frites efter skolan och åt som galningar, och sen diskade och städade bort alla spår eftersom mamma inte tyckte om när vi åt det heller.

Numera äter jag mycket mindre socker, lustigt nog, eftersom jag nu ‘får’ äta vad jag vill. Intuitive eating, baby! Det funkar. Visst, man kan inte alltid äta det man känner för, eftersom man inte alltid har det hemma, men överhuvudtaget så är mat lättare att hantera när man inte förbjuder det ena eller det andra.

Moral of the story: Ät det du vill, särskilt om du har barn hemma som tittar på hur du äter. Och socker är ingen fiende, det är snarare alla förutfattade meningar om mat som är farliga. Okay att det inte är bra att äta enorma mängder av något, men det gäller nästan allt.

Och i mitt nästa inlägg ska jag prata om boken jag läser just nu, Fettpaniken. Hur intressant som helst…