Hälsa är mer än en siffra

Idag besökte jag ett gym för första gången. Det har tagit mig evigheter att komma mig för att göra det, och inte för att jag inte vill få bättre kondition eller för att det är bekvämare att ligga i soffan. Nej, hela anledningen var att jag var livrädd för att alla andra skulle vara så himla vältränade. För hur mycket man än pratar om det här med fat acceptance, så ÄR det svårt att alltid vara smart och självsäker gällande sig själv och sin kropp, och det som man aldrig skulle låta andra komma undan med, är det sååå himla lätt att göra själv.

Det som fick mig att boka tiden var Elin Grelssons text om träning, Linna Johanssons träningsskola och Joy Nashs YouTube-videos. Här tänkte jag skriva lite mer om de sistnämnda, men gå och läs Elin och Linnas blogginlägg på ämnet också! Så himla bra.

Hursomhelst, de här klippen passar väl egentligen inte in under ämnet “bloglove”, men de förtjänar ett eget inlägg, så det får bli så ändå. Det finns tre stycken, som du kan se här:

Fat Rant
Grunderna, mest. Runt 4:00 finns referensen till träning, men det finns mycket annat bra också. Det här är min favvo, den är mer seriös och går igenom ganska mycket. Sju fullpackade minuter!

Fat Rant 2: Confessions of the Compulsive
Ett klipp om en tjej som går till ett OCD-möte och presenterar sig som “compulsive eater, drinker, pooper, pee-er and breather”. Ger perspektiv på saken, verkligen, och det med mycket humor.

Fat Rant 3: Staircase Wit
Handlar om BRA sätt att svara på kommentarer om ens vikt – staircase wit är helt enkelt det där man kommer på att man skulle ha sagt fem minuter efter att man behöver det, när man är på väg ner för trapporna… Också hur bra som helst.

Det som hjälpt mig mest är dock det första klippet, så det tänkte jag prata lite mer om. Nedan har jag gjort ett transcript på det hon säger i hela den här videon, eftersom det är så svårt att diskutera valda bitar när man bara har ljud och inte text. Tycker jag iallafall. Titta gärna, men läs även nedan, och kolla efter mina kommentarer i kursivt!

YURI:
Yeah, I tried to quit smoking, but I gained like five pounds. I’d so rather screw up my lungs than get fat… oh my God, she should not be wearing that.

JOY:
Yuri. Her name is Yuri, and I can’t kick her out of the car, because it’s hers.

YURI:
Yeah, I’d totally kill myself before I let myself turn into such a blob.

JOY:
Does she not realise that I’m fat too? Or does she just not care? Maybe she doesn’t think I’m that fat. Maybe. But I am. According to my doctors I’m “moderately obese”. If you ask the fashion industry I’d barely deserve to be allowed to wear clothing. And I’m definitely, definitely, fatter than the girl who “should not be wearing that”.

Lite överdrivet, såklart, men seriöst – vi säger så mycket som vi inte borde. Att peka ut någon annan som är tjock och sedan vända sig om och säga “nej, men jag menar inte DIG, såklart” när ens kompis ifråga vet att hon faktiskt väger mer än den man pratar om? Inte bra. Inte bra alls. Även om man själv absolut inte menar att det är något fel på ens kära vän… så känns det. Riktigt ordentligt. Och jo, det gäller även när man klagar på sin egen kropp.

====

JOY:
I’m fat. And it’s okay. It doesn’t mean that I’m stupid, or ugly, or lazy, or selfish. I’m fat. The vast majority of the time I don’t let the tiny little minds get me down. It happens a lot – I hear somebody talking about TWO HUNDRED POUNDS. Like it’s breathtaking. I weigh 224, and my quality of life hasn’t suffered dramatically.

Fat. It’s three little letters. What are you so afraid of?

Now, America is in the midst of this obesity epidemic, I’m sure you’ve heard about it. I’m not saying that’s not true. I’m not saying we should sit around, patting ourselves on the back, cramming ourselves full of junkfood with our sweatpants stapled to the sofa. Obviously, diet and exercise are vital. I am saying that if you do all those things, eat right and exercise, and you still aren’t thin? Your life is not over.

Ingen kommentar här. Hon säger det så bra att jag inte har något övrigt att tillföra. Förutom “health at every size, baby!”.

====

JOY:
America needs to rearrange her thinking, and I think fat people are just the ones to kick it off. Tell people how much you weigh. It’s just a stinking number! It does not reflect on your intelligence, or your work ethic, or your character.

And protest with your pocket books, people! Shop at stores that sell halter tops in triple-X. Forget about tent dresses, and don’t even think about squeezing into normal sizes.

I got this friend, Krista, who drives me freaking crazy. Whenever we talk about this stuff she gives these ridiculous head-in-the-sand answers with such sincerity that I wanna kill her. She’s fatter than I am, but she refuses to acknowledge that the fashion industry has a problem.

KRISTA:
Joy, oh my god, that is such a cute skirt!

JOY:
Thanks. I got it at (ack, hör inte namnet på affären hon pratar om här!). It’s a dress actually. That store is amazing, they’ve got sizes all the way up to 5X.

KRISTA:
That’s not… that’s not… 5X, is it?

JOY:
No, it’s 3X.

KRISTA:
Uh, it doesn’t look that big.

JOY:
Well, it is.

Is she kidding me? I’m thrilled that someone’s making sizes “this big”. How many times have I walked through H&M, or Guess, or Urban Outfitters? I see this incredible red dress, wrap around with all this flowy organza crap. It’s perfect. They have it in size… 2, 4, 4, 0, double-0, 12, 10 – getting warmer – and that’s it.

Sometimes they squeeze all the way up to a 14. I wear an 18. At least. Sometimes 20. Often – dare I say it? – triple-X!

Please. If Anthropologie won’t open its eyes and make clothing that fits me? They don’t need my money. No more spending an hour and a half in a store, vainly searching for anything with a size larger than 14, eventually realising that the only thing I’m allowed to buy here are socks, and hair clips. No thank you. I’ve got living to do, baby!

For the record, en amerikansk size 14 är typ storlek 44, och det är sant att det knappt finns något större i vanliga affärer. De har plus size sections ibland, men de är enormt minimala och ofta är kläderna sådana som får en att se ännu större ut, typ blommigt. Fast måste säga att på senaste tiden har jag hittat en del på H&Ms plus size-avdelning, så det varierar mycket med årstiderna.

Men hursomhelst – vi som är lite större får typ två hyllor, medan mindre storlekar får en hel affär. Hur deprimerande som helst, ju.

====

JOY:
And no more hiding out at home because I look lumpy in my workout clothes.

“What if I sweat the most?” “What if I can’t keep up? “What if somebody laughs at the fat girl running around the track?”

What if? So what? I’m playing basketball, and softball and swimming – in a swimsuit – with the best of them! I’m eating icecream and peanutbutter and carrot sticks. Dieting? Ha! Listen to this: The International Journal of Obesity says that 95-98% of dieters who lose 75 pounds or more gain back every single pound within three years. Two thirds of them do it within that first year. 95-98% is all of them. Success is practically a freak occurance!

The secret to staying permanently thin? Choose two thin parents. Ideally, choose four thin grandparents as well. I’m just saying.

Yes, det var den här biten som fick mig att pallra mig iväg till gymmet idag. Det var inte lätt, kan jag inte säga, men hoppas att det kan bli lättare med tiden! Och som vanligt, för en recap om varför bantning inte funkar, kolla in det här inlägget.

====

JOY:
I think we need to expand our souls, and I think there’s a whole lot of fat people out there who could use a whole lot more confidence. Stop putting life on hold. “I’ll go dancing when I can wear this dress again.” “I’ll go to the Bahamas when I look good in a bathing suit.” “I’ll get my wedding dress fitted as soon as I lose 30 pounds.” No, now. It’s all you got.

Don’t buy any more clothing in sizes too small, clothing that will “motivate you” to get slimmer. And throw out the stuff you got that doesn’t fit anymore! It’s just taking up space and pissing you off.

Det var med det sistnämnda i åtanke som jag gjorde mig av med en stor del av min garderob för något år sen. Mår så himla mycket bättre sedan dess, måste jag säga, och någon dag ska jag skriva om mattan jag vävde av trasorna till alla för små kläder…

====

JOY:
And don’t, oh don’t use being fat as an excuse. Holy crap, I’m good at that. “They’re not gonna hire me. I’m fat.” “They won’t like me. I’m fat.” “That guy would never ask me out. I’m fat.”

As if that is the only thing that could possibly be wrong with me! How about – I’m late all the time, how about – I’m mean to people, I’m a bitch. I’ve got this automatic, built-in excuse, I never have to work on any other aspect of my personality. The only thing anyone could possibly have a problem with is the fact that I’m fat.

And, I’m also not giving people the benefit of a doubt. Maybe this guy’s not a weight bigot. Maybe he just doesn’t talk to me because I look so zoned out all the time. Maybe he hates the band whose T-shirt I’m wearing. Maybe he just doesn’t have anything interesting to say. I make this guy’s failure to fall in love with me the fault of my fat. It’s silly. A waste of so much time.

So, I’m through with excuses. I’m spreading the word. Fat. It’s a descriptive, physical characteristic. It’s not an insult, or an obscenity, or a death sentence.

When you see a fat person, look them in the face, and smile. You should do that to everybody, but don’t forget to do it to fat people too. There’s a whole new world out there, baby. Get happy in that skin you’re in!

Yes, yes, and yes. Hur ofta använder man det här som en ursäkt? Och om man inte gör det medvetet, så kommer den sortens tankar alltid smygande när man minst anar det. För de flesta, iallafall.
====

Joy bloggar här, men uppdaterar inte så ofta, så kolla in hennes videos istället!