Posts Tagged: “life style changes”

various — 1 Comment
30
Aug 12

Största möjliga tystnad

Jag har övergivit bloggandet nästan helt. Alla bloggar, och jag har ganska många. Twitter med, till största delen. Jag Instagrammar, men det är nog allt. Det är inte naturligt för mig att inte skriva precis jämt, så jag vet inte riktigt vad som händer här.

Jag har tankar om fat acceptance och om health at every size, men på något vis känns det som att jag inte riktigt är den som ska skriva om det längre. Jag har tappat en fjärdedel av den vikt jag hade när jag var “frisk”. När jag mådde bra. Och jag vet att det är FEL FEL FEL, men på något vis känns det som att jag inte är kvalificerad att prata om det här längre. Fast jag ragear över korkade reklamer, idiotiska artiklar och vidriga tidningsomslag, precis som förut. Eller, som det är ganska ofta nuförtiden när jag mår som jag gör, inte orkar göra mer än att sucka uppgivet.

Det är så mycket jag inte orkar längre.

Obs detta är inget hejdå. Jag kommer finnas kvar. Men jag tyckte att ni borde veta varför jag inte bloggar baddräktsbilder (jag vill inte visa upp mig som smal – fortfarande överviktig om man frågar BMI, men ni vet jag jag tycker om det – det är fel budskap), varför jag inte skriver så mycket som jag brukar (fast jag egentligen har så mycket att säga) och varför jag inte riktigt orkar.

Med det ur vägen måste jag säga en sak eller två om mitt jobb. Eller praktiken, snarare. Det känns mer som ett jobb men inte om man tittar på inkomsten.

Men iallafall. Jag har tre kollegor. En av dem har stympat magsäcken. Två lever på “dricklunch”, som de kallar det. Diet shakes. Samma smak varje dag. En kör med pulver som hon vispar ut i vatten. Ser ut som tunn, tunn broccolisoppa. Den andra dricker färdig ur tetrapack, och festar till det ibland med en sån där viktväktar-proteinbar. De talar stolt om hur mycket de har gått ner i vikt och jag håller tyst. Så himla tyst. Jag vet att om jag börjar predika kan jag inte sluta och jag orkar inte.

Känner mig som en fegis.

Så hej allihopa. Det är inte så lätt alltid, det här. Ibland är det jättesvårt. Men det kanske är skönt för er att veta att det är det för mig också.

Dock köpte jag just Lesley Kinzel’s book Two Whole Cakes. (Den kostade 9 dollar. Portot kostade 15. YAY.) Hoppas att den kan inspirera lite.

various — 5 Comments
24
Jun 12

Back to the start

Jamen såhär. En kommentar om att fat acceptance är att misslyckas, och dessutom skriven utan giltig epost-adress? Kommer ej godkännas. Kommer raderas från kön. Kalla mig fascist och skrik censur, sådär som folk gör på internet om någon säger ifrån, men mina fina läsare ska inte ramla över sån skit.

Och! Hej på er allihop! Jag mår fortfarande dåligt, jag släpar mig fortfarande till praktiken varje vecka och kroppen vill inte vara med. Trots detta ska jag försöka författa något här, baserat litegrann på min arga Twitter-rant tidigare i veckan, dock mer genomtänkt eftersom jag faktiskt inte står på en busshållplats och kokar av ilska efter världens längsta vecka. Och jo, ilskan kanske var lite ur proportion eftersom kommentaren inte var otrevlig eller äcklad, bara nedlåtande. Ni vet, den sortens nedlåtande ton vi tjockisar måste möta precis varje dag. Dock fick den ur mig ur bloggapatin, så det kanske fanns nån mening med det.

Men om vi börjar från början, och jag pratar inte enbart till den person som kommenterade här, utan till alla som ännu inte har fått in i skallen att vi är olika. Bara så det är klart.

1. Fat acceptance är inte att ge upp. Alltså jag vet inte hur personer som denna kommentator funkar, men jag kallar inte att låta bli och banta sig galen och träna för att man vill, inte för att man enligt något slags ideal “borde” och “måste”, ett misslyckande. Snarare säger jag de som inte klarar att ta in detta, som dömer de av oss som har gjort detta val, är de som har misslyckats. De har nämligen misslyckats med att förstå att alla människor inte är likadana, att vi har olika förutsättningar, olika liv, olika prioriteringar och, framför allt, har vår egen vilja och förmåga att göra val som är bra för oss.

2. Visst, det är skitbra för din del att du har tid, lust, ork och förmåga att träna fyra gånger i veckan och kan springa en mil eller whatever, men vet du vad? Vi är olika. Alla människor är olika. Det är ableist att förutsätta att alla människor kan träna så mycket, eller överhuvudtaget, till och med. Vissa kan inte gå så bra, har värk eller någon annan fysisk eller psykisk sjukdom. Jag har haft sådan ångest att jag inte har klarat att gå runt kvarteret. Jag har varit så orkeslös (är det just nu, skitkul är det, verkligen) att jag släpar mig hem från jobbet efter bara fyra timmar och knappt klarar att laga mat eller diska. När jag går till bussen på morgonen önskar jag verkligen att jag kunde gå ut och springa. Jag hoppas varje dag att jag ska klara det efter jobbet. Det kan jag aldrig. So shut up, please. Bara för att du klarar det, rent fysiskt, är det inte säkert att alla kan det. Och de som gör det? De kanske bara hinner en gång i veckan, eller två. De kanske tränar för att det är skönt och får dem att må bra, inte för att gå ner i vikt. Det är inget fel på det. Snarare är det något fel på den som tycker att det är något fel med det, om du hänger med. Och då har jag inte ens pratat om de av oss som inte har tid (småbarnsföräldrar, anyone?) eller råd med mer än promenader. Vilket för övrigt är en verklighet många lever i.

3. Banta och träna? Magiskt koncept det där. Inget tjockisar har hört om förut heller. Inget de har provat hundra gånger utan att lyckas. Inte alls.

4. Om du ser en människa, en tjockis kanske, som råkar äta en cheeseburgare? Ja, det är inte en inbjudan att rynka på näsan. Hur vet du att hon (eller han!) inte är på väg till ett viktigt möte/för att möta mamma på stationen/hämta på dagis/något annat som gör att de inte hinner riktig middag? Hur vet du att hon Äter Onyttigt varenda dag? Du bara vet det? Jaha. Bra argument det där. Det bara sprudlar av saklighet.

5. Detsamma gäller den där tjockisen du möter på vägen från jobbet, hon som du är helt säker på att hon inte har tränat på hundra år. Du har ingen jävla aning om vad hon gör resten av sin dag, förutom de fem sekunder du ser henne på gatan. Hon kanske gymmade en timme i morses. Hon kanske är på väg hem efter en långpromenad. Det kan du omöjligt veta. Det står liksom inte i pannan på henne. Visst, du kanske gick ner i vikt av att träna, det kan jag inte säga något om, men du är en person och senast jag kollade var en sample size på en person inte sådär särskilt statistiskt relevant.

6. Och även om det var det hade du ändå inte haft rätt att döma henne. Hon är en människa, och lika lite som du har någon slags skyldighet att bevisa för mig att din diet+exercise fungerade, så har hon ingen skyldighet överhuvudtaget att bedyra för dig att hon visst äter bra och tränar och att liksom ursäkta hur hon ser ut och att det bara inte fungerar för henne för att hon gör något fel. Varför? För att det är hennes kropp. Bara det att jag måste påpeka detta är otroligt deprimerande.

Ja, har jag fått med allt nu? Antagligen inte, jag är liksom inte van vid att blogga och låta sådär perfekt påläst längre, men jag kan säga en sak: Jag väger mindre än någonsin just nu. Eller ja, mindre än jag gjort på över fem år Jag har aldrig mått sämre, rent fysiskt. Jag kan inte sluta gå ner i vikt och jag hatar det. Jag vill må bra, jag vill orka att springa och vara aktiv, men det är så otroligt svårt. Så nej, prata inte med mig om det där med smal = hälsosam för då skäller jag som en arg tax.

Fast det kanske är lite sent för den varningen…

various — 6 Comments
18
Mar 11

Så tar vi det igen (och igen, och igen, och igen…)

Läsare Matilda länkade mig till den här artikeln igår. Extrem headdesk på den. Det är Helena Soto, som SvD betecknar “kristen civilekonom och förläggare”, som skriver om en dating site för gifta (tror det är den, hon specificerar inte och det var den första Google serverade mig). Jag har hört lite om den förut, men inte riktigt orkat bry mig. Antog att den på något vis handlade om gifta i öppna förhållanden som ville ha fler partners. Det låter inte så på beskrivningen, och som någon som blivit bedragen är jag… ja, let’s just say att jag inte är förtjust i idén. Jag vet hur livet rämnar när man får veta en sån sak. Jag har inget emot polys, måste säga det, det är bara något jag aldrig skulle klara av själv. Är för svartsjuk. För osäker.

Men.

Vi kan prata i hundra år om vad vi tycker om idén med den här dating-siten och att göra en sån sak, det är helt klart. Dock är det inte det som intresserade mig mest. Det jag (och Läsare Matilda, tack för länken!) vänder mig emot i artikeln är nämligen den liknelse Helena Soto drar. Den låter nämligen såhär:

En liknelse kan hjälpa oss att förstå paradoxen: Man kan inte säga till en överviktig människa att äta det hon själv känner för så länge hon inte medvetet skadar andra – det är då mycket troligt att hon kommer att äta för mycket och ta kål på sig själv (och endast en hjärtlös och amoralisk person skulle förbli likgiltig inför detta). Inte heller kan man säga till en sjuk värld och en vilsen människa att göra det hon själv känner för – hon kommer då obevekligen förr eller senare att gå fel.

Här måste jag (återigen) påpeka följande:

1. Vi överviktiga behöver ingens tillåtelse för att äta. Vi äter så bra på egen hand, lovar, och behöver ingen som talar om för oss vad som är rätt och fel. Vi vet mer om näringslära än många smala människor. Vi kan rabbla kaloriinnehåll in absurdum. Varför? Jo, Helena, det har att göra med att många av oss har bantat halva våra liv. Vi kan allt det där. Faktum är att det är bantningen som i många fall har gjort oss tjocka(re) och bidragit till våra hälsoproblem. Vi klarar oss så bra utan att någon talar om för oss vad vi ska äta. Vilka “livsstilsförändringar” som är rätt för oss. Osv.

2. Mat “tar inte kål” på en. Visst finns det människor som är mer eller mindre hälsosamma, men som jag har sagt ungefär hundra gånger, alla av dem är inte tjocka. Kroppsbyggnad sitter nämligen i generna. Lika mycket (eller mer!) som längd. Det finns tjocka som äter onyttigt, men man måste göra så i evigheters evigheter för att utveckla till exempel hjärt-kärlsjukdomar. Faktum är att bara 0.1% av de allra, allra tjockaste löper risk att dö av fetmarelaterade sjukdomar. Och om man skulle få en hjärtattack eller liknande så har tjocka högre chans att överleva än smala.

3. Sjuka människor, vad det än må vara för sorts sjukdom (psykisk, fysisk, same shit), behöver inte någon slags övermänniskor som sitter och talar om för dem vad de ska göra. Det spelar till exempel ingen roll hur många gånger du säger till en psykiskt sjuk människa att hon kommer må bättre om hon går ut och tar en nypa luft, om hon äter det eller det och vad det nu kan tänkas vara. Sjuk är sjuk är sjuk. Bemästrande toner ändrar inte på det. Vet du vad som hjälper? Mediciner. Terapi. Läkare. Behandling. Förståelse.

Förståelse. Du borde prova det nån gång.

Och sist men inte minst: Jo, förstår att Helena menar väl. Att hon valde en olycklig metafor. Men, trots detta ville jag säga något. Varför? Jo, därför att jag är trött på att vara något slags exempel på hur fel det kan gå. På bemästrande toner. Som att vi aldrig tänkt på att banta förut! Som att röra på sig är ett så revolutionerande begrepp! Det är det inte. Det är tråkigt. Gjort. Sagt. Särskilt för de av oss som faktiskt tränar, oavsett om folk tror på det eller inte.

Därför blir jag irriterad. Därför skriver jag sådana här inlägg. Och för övrigt tog det lika lång tid att hitta de här länkarna som det tog att skriva resten av inlägget.

various — No Comments
23
Jul 10

Det där med bantningspreparat

Det känns som att det enda jag har gjort den senaste veckan är att klicka “misleading” på Facebook-reklam för bantning. De kom tillbaks gång på gång tills jag skrev något mindre trevligt med versaler. Nu är ju det där med att svära och gapa på folk som inte tycker som mig själv inte något jag vanligtvis sysslar med, men fan vad provocerande det är.

Och med tanke på det skulle jag vilja skriva lite mer om bantningspreparat, och vad som räknas som “lyckat” när det kommer till denna form av bantning. Jag har försökt att hitta lite fakta om hur verksamt just den formen som det gjordes reklam för var (och jag nämner den inte med namn eftersom jag inte vill ge dem minsta lilla länk), men det finns faktiskt en del studies som visar på att just den här bantningsformer var relativt lyckad.

Grejen är dock den att en bantningsform för att anses vara lyckad av amerikanska Food and Drug Administration, det vill säga den instutition som kontrollerar och godkänner olika sorters mediciner och hälsokostsprodukter, bara behöver resultera i 5% viktnedgång. Detta skrivs det om i bloggen Living 400 lbs, som jag verkligen rekommenderar, den är väldigt fascinerande.

I nämnda bloggpost påpekar hon även att detta hos en person som väger hundra kilo bara är fem kilo. Och hur många känner att de efter en bantningskur där de har gått ner fem kilo har “lyckats”? Inte så många skulle jag tippa på.

Vidare skriver hon i ett helt annat inlägg om hur folk ofta förväntar sig att rasa i vikt på ett sätt som överhuvudtaget inte rekommenderas, ens inom så kallad “obesity treatment”. Det man rekommenderar nämligen inte att banta ner sig till det som kallas “normalvikt” enligt BMI. Nej. Det som amerikanska (förlåt att det är så USA-centric här, det blir så ibland) National Institute for Health rekommenderar är nämligen ca 10% av din startvikt. Det är alltså dubbelt så mycket som ett bantningspreparat behöver resultera i för att anses lyckat, men ändå en ganska liten del av en persons vikt. Om jag till exempel skulle gå ner 9.5 kilo, 10% av min nuvarande vikt, så skulle jag gå från långt ner på fetma-skalan till högst upp på övervikts-skalan. Inte så stor skillnad, med andra ord.

Som hon skriver:

I’ve lost 10% of my baseline weight many, many times in my life. I’ve never had a parent, teacher, or medical professional congratulate me for it. The closest I ever got was being told to “keep it up”. Because 10% is not enough. Because I was still fat. If losing 10% of your current weight would get you into the “normal weight” range, you’re not very fat. (Of course, most people who are fat aren’t very fat.)

En annan viktig poäng som hon påpekar är att tjockisar (och det här blir ofta mer vanligt ju mer man väger) ofta har förhoppningar att gå ner minst dubbelt så mycket som rekommenderat, minst tjugo och ofta trettio eller mer procent av sin startvikt. Och då är det inte så konstigt att man misslyckas, eller hur?

Detta är viktigt att påpeka eftersom läkare, sjuksköterskor och framför allt de som säljer bantningspreparat och “life style changes”, typ Viktväktarna, inte använder sig av en modell som har godkänts av någon medicinsk kommitté. Tvärtom. Vidare kan man prata om att NIH faktiskt påpekar att man måste fortsätta med en vis diet resten av livet för att gå upp i vikt. Det säger man sällan på Viktväktarna, eller hur?

Och även om jag personligen inte tror på bantning (nej, inte ens om det är fem eller tio procent), så är det nästan skönt att se en sådan här officiell sammanställning. Det får en liksom att känna åtminstone lite hopp om det där med vikttjatet. Det skulle förstås hjälpa om läkare och annan sjukdomspersonal faktiskt använde sig av de här kriterierna, men det är väl en diskussion för en helt annan dag…

PS. Jag vet att vi inte NIH i Sverige (vi har Läkemedelsverket istället), men eftersom många bantningspreparat och andra viktnedgångsmodeller är baserade på något som kommer från USA från början så tycker jag ändå att det är intressant att prata om. Och om du vill läsa den publikation som Living 400 lbs fick den här faktan ifrån så länkar hon till den i blogginläggen jag nämner ovan.

various — 5 Comments
24
May 10

Bästa formuleringen

Idag tycker jag att man kan läsa Julia Skotts blogginlägg “Du kan ju bara…”

Här pratas det mest om en specifik bantningsmetod, eller rättare sagt varför det är shitty att rekommendera bara sådär, men det hon skriver gäller i ALLA fall där det “tipsas” om sådant. Oombedda bantningstips är inte okay. Det spelar liksom ingen roll hur man vänder på det.

Julia ger flera anledningar, men det här är den jag gillar mest:

Vad är det med folk som verkar tro att tjockisar typ bara inte hört talas om konceptet ”gå ned i vikt”? Är ni medvetna om att många av oss har närmast encyklopedisk kunskap om olika metoder och strategier, om näringslära och extrema experiment, om knep som drick vatten vänta en kvart ta en promenad ta en morot istället byt till lättmjölk ta en bit jävla mörk choklad. Oavsett om vi faktiskt testat alla metoder och knep så har vi, i desperation och skam, lärt oss om de flesta. Jag är beredd att satsa pengar på att jag, och många tjockisar med mig, kan mer om bantning än genomsnittssvensken. Så nej, jag behöver inte dina vänliga tips om den obskyra och hemliga metoden low carb high fat. Tack.

Så sant. Och så bra. Gå läs resten. Chop, chop.

various — 9 Comments
7
Feb 10

Välfärdssjukdomar…

Det här inlägget är baserat på Fat Acceptance 101 från min engelskspråkiga blogg. Jag har delat upp det skitlånga inlägget på flera, och det här är del 4.

Del 1: Varför fungerar inte bantning i längden?
Del 2: Size doesn’t matter! (På riktigt.)
Del 3: Det där med BMI

Den där OMG-OBESITY-TAKING-OVER mentaliteten som finns nästan överallt är tröttsam, särskilt när den kommer från läkare, sjuksköterskor och annan personal inom vården. Den är nämligen helt och hållet baserat på det faktum att alla feta äter chips till frukost lunch och middag, vilket är långtifrån sant. Jag har redan pratat om hur viktigt det är att äta varierat och träna någorlunda regelbundet (promenader räknas!), och som Joy Nash säger i sin Fat Rant-video (kolla in #3 också, den här hur bra som helst): “If you do all those things and you still aren’t thin? Your life is not over.”

Jag länkar till Kate Harding hela tiden känns det som, men hon (och hennes co-writers) har så mycket bra att säga. I inlägget Don’t you realise fat is unhealthy? påpekar hon exakt det jag vill säga, så om du orkar läsa engelska rekommenderar jag att du läser där direkt. Om du hellre vill ha det på svenska kommer här en liten crash course.

Först och främst: att vara tjock är inte ett hälsoproblem i sig, förutom i extrema fall (om man är så underviktig att man får problem med hjärta, njurar, etc, eller är så fet att man överhuvudtaget inte kan röra sig). Det finns många undersökningar som visar att överviktiga och/eller feta människor har större chans att överleva hjärtattacker och liknande. För fancy vetenskapslingo, kolla här, och för en med mindre långa fina ord, ta ett titt på en sammafattning som gjorts på bloggen Junkfood Science.

Ancel Keys (för övrigt samma dude som introducerade BMI-skalan på 70-talet) bekräftade detta genom att under 50-talet granska sexton undersökningar i sju länder. Han fann ingen korrelation gällande detta, utan fastslog ungefär att det var snarare mättat fett som var boven i dramat, fast även det kan tas med en nypa salt, verkar det som.

Min favvo-bit av inlägget hos Junkfood Science var dock ett citat av Dr. Paul Ernsberger, som även han har forskat på ämnet, bl.a. genom en studie av nära 400 vetenskapliga undersökningar. Resultatet bekräftade vad Ancel Keys hade funnit nästan fyrtio år tidigare. Iallafall, citatet ifråga lyder såhär:

The idea that fat strains the heart has no scientific basis. As far as I can tell, the idea comes from diet books, not scientific books. Unfortunately, some doctors read diet books.

Ett annat inlägg på Junkfood Science pratar om en undersökning som visar att det även gäller för att citera rakt av, “infections, cancer, lung disease, heart disease, osteoporosis, anemia, high blood pressure, rheumatoid arthritis and type 2 diabetes.” Yes, t.o.m. diabetes.

Här bör kanske även inflikas att om man är tjock OCH äter dåligt, som t.ex. tjejen jag kände som fick typ 2-diabetes och erkände att hon drack upp till åtta (!) burkar läsk per dag, så är chansen att man har mindre risk att drabbas av de här sjukdomarna ganska liten, och jag antar att anledningen till att smala har problem med denna typ av sjukdomar helt enkelt har att göra med den där tron om att smal = hälsosam.

Vidare påpekar Kate Harding följande:

Poor nutrition and a sedentary lifestyle do cause health problems, in people of all sizes. This is why it’s so fucking crucial to separate the concept of “obesity” from “eating crap and not exercising.” The two are simply not synonymous — not even close — and it’s not only incredibly offensive but dangerous for thin people to keep pretending that they are. There are thin people who eat crap and don’t exercise — and are thus putting their health at risk — and there are fat people who treat their bodies very well but remain fat. Really truly.

Dvs, dåliga matvanor och soffpotatis-lifestyle orsakar problem med hälsan oavsett hur fet man är. Därför är det extremt viktigt att se övervikt och äta-dålig-mat-och-inte-träna som två separata fenomen. Det finns nämligen smala människor som äter extremt dåligt och inte tränar och därmed riskerar att få hälsoproblem längre fram i livet; t.ex. så har jag en kompis som är naturligt smal, inte har tränat en dag i sitt liv och nu har en rygg som är så uppfuckad att hon fått rådet av sina läkare att BÖRJA TRÄNA. Detta är långt ifrån ovanligt, och det har faktiskt inte kunnat bevisas att tjocka äter mer eller tränar mindre än smala. Detta är inte för att man inte har försökt. Oh no. Långtifrån. Jag har inga länkar gällande detta, men Kate Harding rekommenderar boken Rethinking Thin av Gina Kolata för mer info, och jag tänker absolut läsa den.

I samma inlägg påpekar hon (yes, Kate Harding, fortfarande, är en hopplös fangirl) ett antal saker, bl.a:

1) Feta människor går inte ner i vikt bara för att man får dem att skämmas för hur tjocka de är. Chansen är att de redan är extremt medvetna om sin storlek, om hur misslyckade de är, osv, och om shame fick dem att bli smala? Då skulle det inte finnas en enda tjock person i denna värld.

2) Feta människor är den enda grupp det diskrimineras mot som anser att de FÖRTJÄNAR denna diskrimination.

3) Feta människor är också människor. Alla människor förtjänar att behandlas med respekt.

4. Bantning fungerar inte. Nej, inte ens om man kallar dem “lifestyle changes”. De flesta feta människor har bantat mer i sina liv än du någonsin kommer göra, och risken är att själva bantandet är mer påfrestande för deras hälsa än fetman i sig.

5. Det viktigaste när det kommer till studier på ämnet fetma är att vara källkritisk. Det gäller iochförsig alla ämnen, men i just detta fall är det skit-jävla-vanligt att undersökningarna som visar på hur farligt fetma är, är sponsrade av bantningsföretag eller organisationer som har betalat en research group att lägga fram denna sorts information. Kolla dina källor. Please and thank you.

various — 13 Comments
26
Jan 10

Varför fungerar inte bantning i längden?

Det här inlägget är baserat på Fat Acceptance 101, från min engelskspråkiga blogg. Jag har delat upp det skitlånga inlägget på flera, och det här är del 1.

Del 2: Size doesn’t matter! (På riktigt.)
Del 3: Det där med BMI.
Del 4: Välfärdssjukdomar.

Det finns, visar det sig, ganska mycket forskning gällande fetma, och det jag kommer fokusera på i det här inlägget är försök att göra feta människor smala och tvärtom. Borde det inte vara så enkelt som att äta mindre? Det låter ju ganska enkelt. Räkna kalorier man förbränner, ät mindre än det? Right?

Tyvärr är kroppen långtifrån en enkel konstruktion, och anpassar sig snabbt till nya förhållanden. Detta läste jag om i en undersökning där ett antal feta människor under åtta månader fick hårdbanta. Då pratar vi superstrikt ätande, ca 600 kalorier per dag, så allesammans gick ner ganska mycket i vikt och i slutänden vägde de i genomsnitt 50 kilo mindre än när studien först påbörjades.

Det intressanta här är att när de efter åtta månader fick återgå till att äta normalt (vilket de gjorde i sjukhusmiljö, så de inte kunde fuska och äta massamassamassa mat) så började de gå upp i vikt. Detta skedde fast de åt det antal kalorier som rekommenderas för den som inte vill gå upp eller ner, utan bara stanna kvar på samma vikt.

Man kan tänka sig att forskaren som gjorde denna undersökning blev nyfiken på varför, för han gjorde om undersökningen flera gånger, och var noga med att mäta metabolism/förbränning, psykisk hälsa, kroppstemperatur och puls de följande gångerna. Baserat på dessa värden kunde han fastställa att feta människor som bantar ner sig SER UT som smala, men deras metabolism är jämförbar med en person som är utsvulten (tänk anorexia). Innan de började banta var metabolismen normal, dvs. det antal kalorier kroppen förbrukade bara genom att existera var, per kvadratmeter, exakt densamma som den hos en smal person. När de gick ner i vikt ändrades detta och plötsligt förbrände de upp till 24% mindre kalorier per kvadratmeter än en person som var naturligt smal.

Och ju mer man bantar, desto mer uppfuckad blir ens metabolism, och ju svårare blir det att gå ner i vikt.

En annan sak som samma forskare lade märke till var den psykiska påfrestningen hos samtliga deltagare. De led allesammans av ett fenomen som mestadels finns hos människor som är utsvultna eller allvarligt anorektiska. Termen för detta är semi-starvation neurosis, och det innebär att man tänker på mat, drömmer om mat och kan helt enkelt inte tänka på något utom när man ska få äta nästa gång. Man blir deprimerad och ångestfylld, och det är jättevanligt att man – när man väl får äta – gömmer mat så att man vet att man har senare (även om man bor fem minuter från närmsta affär), hetsäter och gör andra mindre hälsosamma saker.

Jag har känt mig såhär hur många gånger som helst; det är jättevanligt hos folk som “bara” bantar.

Slutsatsen av denna undersökning var följande:

It is entirely possible that weight reduction, instead of resulting in a normal state for obese patients, results in an abnormal state resembling that of starved nonobese individuals.

Något som också bör noteras är att samma forskare senare gjorde en undersökning där han försökte göra smala människor feta. Försökspersonerna fick tillbringa 4-5 månader med att försöka gå upp i vikt, och det visade sig att dessa naturligt smala individer behövde mer än 2700 kalorier per kvadratmeter för att förbli feta, men bara 1800 kalorier för att bibehålla sin tidigare vikt. När studien var över gick samtliga personer ner i vikt utan problem, eftersom deras metabolism kämpade för att återgå till sitt normala – smala – läge.

Det är alltså så metabolism funkar, vilket är en av de största orsakerna till att bantning inte ger långsiktiga resultat hos feta människor, och att äta upp sig bara inte GÅR om man är smal. (Och jag kan säga detta med eftertryck; när jag var barn var jag skitjävlasmal och mutades med choklad och grädde så att jag skulle gå upp i vikt. Det gjorde jag aldrig. Förrän jag började fucka around med mitt ätande i försök att bli ÄNNU smalare, alltså.)

En annan udersökning (man, I love science) som jag hittade via Feministing kartlade (kartlägga, kartlade, kartlagt, fan vad skumt det ordet ser ut) alla vetenskapliga undersökningar de kunde hitta som rörde långsiktigt bantande, dvs. alla som pågick under 2-5 år.

Man fann då att nästan alla deltagare, upp till två tredjedelar, gick upp den vikt de hade gått ner, och mer än det. Resultatet skulle antagligen ha blivit ännu högre om samtliga undersökningar som analyserades hade följt försökspersonerna över fem år eller mer.

Slutsatsen i detta fall låter ungefär såhär:

We concluded most of them would have been better off not going on the diet at all. Their weight would be pretty much the same, and their bodies would not suffer the wear and tear from losing weight and gaining it all back.

Det betyder att visst, man KAN gå ner i vikt, men förr eller senare, ofta inom sex månader, ibland tidigare än så, så trappar viktminskningen av även om man äter exakt som man har gjort innan. Det sker när metabolismen ändras, oavsett hur mycket du tränar eller hur strikt du är med att räkna kalorier. Detta är särskilt vanligt i program som Viktväktarna, där man först har en diet för att gå ner i vikt, och sedan en mindre strikt diet för att behålla denna nya vikt.

Det händer alltså för att ens metabolism tror att man är utsvulten och börjar förbränna energi långsammare, så att det är helt omöjligt att inte gå upp i vikt igen. Det betyder inte att du är misslyckad eller inte har tillräckligt stark karaktär. Det betyder att din kropp tror att du svälter den och desperat försöker att skydda dig från att gå ner i vikt.

Och jag säger det som en person som var så undernärd en gång i tiden att jag fick en massa extra hårväxt, s.k. lagunohår, för att min kropp försökte kompensera. Det var riktigt jävla freaky, by the way.

Grejen med olika bantningsmetoder är att ledarna (eller bara “hjälpsamma” människor som bantar med samma metod) inte vet eller tror på detta. Istället frågar de ut dig som om du var någon slags brottsling. Tuggade du tuggummi? Åt du halstabletter? Räknade du kalorierna i olivoljan du stekte din mat i? Rundade du av nedåt när du vägde dina morötter? (Och om du tror att jag överdriver, läs gärna det här inlägget hos Shapely Prose där folk delar med sig om saker deras Viktväktarledare har frågat dem. Det gör det extra tydligt att bantning bara är en annan sorts ätstört beteende.)

Det här är alltså anledningarna till att the fat acceptance movement säger att bantning inte funkar. Det är därför jag påstår samma sak. Visst, det finns vissa som kan gå ner i vikt och inte gå upp igen, men chansen är att inom fem år så har de återvänt till sin ursprungliga vikt, och gör de inte det så är chansen att de tränar fem dagar i veckan, äter extremt begränsat med mat eller har något annat slags skumt förhållande till mat. Inte alltid, men ofta, Riktigt jävla ofta.

Och ja, det här gäller även om man kallar sin specifika bantningsmetod “lifestyle changes”.