Jag håller nu på och pysslar med boken, skriver lite nytt och redigerar gamla inlägg för att reflektera sådant jag har kommit på under vägen. Och eftersom jag faktiskt inte är så intresserad av att tjäna pengar på det här (alltså, det skulle väl vara kul, men mest gör jag den så folk som inte, eh, förstår sig på datorer kan läsa också), så tänker jag lägga upp de extra bitarna här också.
Det här kommer från kapitlet om mode, media och ätstörningar. Och som vanligt, kommentera! Det här är inte set in stone. Förändringar kan komma att ske, inte minst om jag får kommentarer om att jag är helt fel ute.
====
Hönan eller ägget
Publicerades den 5 juni 2011
http://haespasvenska.se/?p=2414
När man skriver om ätstörningar i relation till mode, media och omvärlden i stort så är det lätt att säga ‘smala kändisar, smala modeller, bantningtips, det är ert fel’. Men är det verkligen så lätt? Visst, den ständiga strömmen av budskapet smal = framgångsrik från media påverkar oss till någon grad, det kan nog vemsomhelst skriva under på, men är det inte mer än så? Jag frågade min BFF Google vad hon tyckte om det hela, och hon grävde fram en artikel som menade att även de som faktiskt inte begränsar sitt matintag är medvetna om de budskap som serveras dagligen, men att anorektiker och de med andra sorters ätstörningar använder informationen på ett helt annat sätt.
Detta föreslås bero till viss del på att unga människor (artikeln säger ‘unga kvinnor’, men alltså, pojkar kan också få ätstörningar, FAKTISKT) läser just denna sorts tidningar till större grad än de som är lite äldre, och om man då är ung och inte riktigt säker i sig själv och sin identitet är det klart att man är mer lättpåverkad.
(Och det här med tidningar, förresten, ta en titt på The Seventeen Magazine Project. Där skriver Jamie Keiles om sina upplevelser då hon under en månad följer tips ur en sådan där ‘tjejtidning’. Det blir mycket rakning, peeling, manikyrer och så vidare. Ganska dyrt också. Det är ett intressant projekt främst för att Jamie är extremt smart och analyserar på ett både roligt och kritiskt sätt.)
Men för att återgå till den ursprungliga artikeln så bygger den på en studie där man intervjuade 28 stycken anorektiker. Ingen av dem skyllde helt och hållet på media, men de medgav att modetidningar spelade en stor roll i deras liv. Artikeln nämner även hur många av de intervjuade som var så kallade ‘type A-personalities’, det vill säga perfektionister. Inget vi inte har hört förut, men ändå värt att notera.
En mening som verkligen gjorde ont att läsa var följande:
“I wanted to be the best anorexic,” one patient explained. Another added, “If the article said she weighed 88 pounds, then I knew I could do 87.”
Många av dessa kvinnor använde alltså skräckhistorier om andra ätstörda som någon slags måttstock för hur de skulle se ut snarare än en varningsignal. Detta är inte heller något nytt. Vi minns väl alla de ätstörningsböcker som skulle vara avskräckande, men som istället fungerade som någon slags manual? Jag gör det iallafall.
Steven Thomsen, en av forskarna i studien ovan säger följande då han intervjuas om implikationerna av resultaten i studien ifråga:
“There is a fine line of responsibility on the part of the media. The media do not act as an initiating, but, rather, as a perpetuating force to those who suffer from an eating disorder. To these young women who are at risk, some of these beauty and fashion magazines can be as dangerous as giving a beer to an alcoholic. The very factors that have made them vulnerable to an eating disorder also heighten their vulnerability to images of thinness and false promises of happiness.”
Det han säger här är alltså att det inte är media som initierar oss till själva ätstörningarna, utan att de mer fungerar som fuel on the fire, so to speak. Dock känns detta som en sanning med modifikation. Det är bara att titta på modetidningar och hur de kanske en gång om året har ett nummer med större modeller, och sedan förväntar sig en duktighetsstämpel på det. Vi minns väl alla bilden på Glamour-modellen Lizzi Miller som hade mage att, eh, ha mage? Bara det faktum att en sådan pyttebild gömd på sidan 194 fick sådan respons säger ganska mycket.
Modetidningarna och media i stort menar självklart att de inte har något med detta att göra och att det inte är deras fel att folk tolkar texten på fel sätt, samtidigt som organisationer som till exempel brittiska Royal College of Psychiatrist säger det motsatta.
Med andra ord är det svårt att säga med säkerhet att det är på det ena eller andra sättet. Själv håller jag nog med om att media spelar in till ganska stor roll, men att det inte är den enda förklaringen. För visst får vi dessa budskap från så många andra håll, typ kompisar, familjen, böcker, sjukvården och inte minst inifrån oss själva, men det man måste fråga sig är vad det då är som får oss att ha dessa uppfattningar i första hand?
Som sagt. Vi kan gå i cirklar här i evigheter. Istället gör jag så att jag skuttar vidare. Next up, mode.
