Posts Tagged: ätstörningar


8
Sep 10

Bloglove och ätstörningar

Another CyborgManifesto skriver så underbart bra om fysiska vs psykiska besvär när det kommer till ätstörningar.

Det är konstigt hur fysisk sjukdom alltid får gå före psykisk. Ätstörningsproblematik tas inte på allvar förrän den fysiska kroppen tar skada. I princip överallt där man kan läsa om anorexi, bulimi, ortorexi osv, finns listor på kroppsliga skador och biverkningar. Mag- och tarmproblem, tandköttsproblem, hjärtsvikt, ledvärk och försämrad ämnesomsättning tas alltid upp. Håret kan falla av, småsår som aldrig läker. Detta är fysiska reaktioner på en psyskisk sjukdom som för väldigt många inte ens har med kroppen att göra. Det är bara biverkningar av en sjukdom men lik förbannat är det extremt svårt att få hjälp för sin ätstörning om man inte uppvisar starka tecken på fysiska besvär. Det räcker liksom inte med att vara sjuk, man måste vara sjuk på ett korrekt sätt, som vården kan förstå och angripa.

Det här är sant. Och vad som är än värre är att i de flesta fall (läs: om man lyckas bryta loss ifrån ästörningarna innan det är riktigt illa) så återhämtar kroppen sig snabbare än psyket. Jag var ästörd en period när jag var sjutton-arton, och sen igen som tjugoett-tjugotvååring. När det var som värst förlorade jag min mens, hade så dåliga blod- och järnvärden att läkarna misstänkte leukemi (testen kom, såklart, tillbaks negativa, tack gode gud för det), orkade knappt gå upp för en trappa eller sitta upp på lektionerna i skolan, jag fick massa kroppsbehåring och hela munnen var full med sår som gjorde så ont att jag knappt kunde äta, om jag nu hade velat göra det.

Under första perioden hade jag läkare som undersökte precis allt fysiskt som kunde tänkas. De tänkte aldrig ätstörning eftersom a) jag vägrade föra det på tal själv, och b) JAG INTE VAR TILLRÄCKLIGT SJUK. Med detta menar jag att jag aldrig kom under, säg 50-55 kilo. Jag vet inte hur jag tog mig ur det hela. Jag tror att en del var min kära vän Henrietta, som tålmodigt satt med mig när jag försökte lära mig äta igen. Jag minns att vi vid ett tillfälle, när jag hade tagit mig igenom det allra värsta, satt på McDonalds och det tog mig två timmar att få i mig ett Happy Meal.

Det är tretton år sedan jag mådde som allra sämst. Min kropp har återhämtat sig helt och hållet. Om man tittar på mig nu kan man överhuvudtaget inte se att jag någonsin haft de här problemen. Psyket däremot? Det kämpar jag fortfarande med till och från. Intuitive eating har hjälpt. Det har hjälpt något enormt, lärt mig att mat inte är något man är slav under.

Det jag vill ha sagt är att i de flesta fall (riktigt allvarliga fall undantaget) återhämtar man sig fysiskt. Psykiskt är en annan femma.

Det är inte så annorlunda med bantningshets. Visst, kroppen far sämre av att gå upp och ner i vikt in absurdum än den gör av att väga mer, stadigt, utan förändring, men det är i huvudet det sitter. Det dåliga samvetet. Kaloriräknandet. Duktighetskänslan. Allt det där. Personligen mådde jag psykiskt sett lika dåligt då jag bantade på sedvanligt vis som när jag var riktigt ätstörd. Och det är därför det är så viktigt att prata om fat acceptance. Om att bryta loss ur det där.

Gå och läs Another CyborgManifesto. Hon säger mycket klokt.


6
Aug 10

Actually, you can

Det här var en sån där grej som jag tänkte “orkar inte” om. Reklam finns det gott om, dålig reklam finns det nästan precis lika mycket av och fat shaming på billboards är inte nåt nytt. (Paradexempel: PETA, bubblare: The Gap.)

Men sen såg jag det här YouTube-klippet med en protest mot just denna kampanj, och det var så bra att jag ville lägga upp det här. Några fakta jag har tagit direkt från det här klippet om du inte orkar kolla själv:

* 1 av 200 kvinnor har anorexia.
* 2-3 av 100 kvinnor har bulimi.
* Av de 8 miljoner amerikaner som tros ha en ätstörning är 10-15% män.
* Ätstörningar har den största risken för dödsfall av alla psykiska sjukdomar.
* Antalet döda pga av anorexia är tolv gånger högre än för ALLA andra dödsorsaker hos kvinnor i åldern 15-24.
* 95% av de som har ätstörningar är i 12-25 års ålder.
* Bara 30-40% blir helt friska.
* Anorexia är den tredje vanligaste kroniska sjukdomen hos tonåringar.
* 50% av flickor i åldern 11-13 år tror att de är tjocka.
* 80% av alla 13-åriga flickor har försökt gå ner i vikt.

Notera att de här siffrorna är baserade på det amerikanska folket, och att jag alltså inte har kollat källor utan bara tagit det ifrån videon ovan. Siffrorna på Ätstöring.se är något positivare, men inte mycket.

Det bör väl sägas att tillverkaren har hållit fast vid att de “pratar om pretzels, inte folk”, och i princip menade att om folk tog åt sig var det deras eget fel, men att de till slut bestämde sig för att dra tillbaks den här kampanjen. Ibland funkar Internet Rage, verkar det som.


28
Jul 10

Innehållsförteckning?

Alltså. Mera bantningspiller-reklam på Facebook. Jag vill därför skriva lite mer om ingredienserna i detta “mirakelmedel”, som på sin hemsida inte har någon feedback från någon som har använt det här i mer än tolv veckor. Men okay, ingredienserna är följande:

Sorbitol (E420), Garcinia cabogia extrakt (150mg), Grönt te extrakt (75mg), Magnesiumstearat, Talk, Citrus aurantium extrakt (15mg).

Sorbitol (E420)
En sockeralkohol som används som sötningsmedel, i kosmetika och liknande. I stora mängder kan detta ha en laxerande effekt med viktnedgång som följd, och det kan även förvärra olika magåkommor, typ Irritable Bowel Syndrome. Jag antar att man måste ta enorma mängder för att det här ska ske, eftersom till exemple sockerfritt tuggummi har en varning om laxerande effekt, MEN man tillsätter alltså socker till kroppen för att motverka sötsug, vilket är så bakvänt att jag inte ens vet var jag ska börja.

Garcinia cambogia-extrakt (150 mg)
Är en frukt ifrån Indonesien som ursprungligen användes i indisk traditionell medicin – alltså som ett komplement till den konventionella varianten. Där användes det främst för att framkalla försenad mens, mot förstoppning, tarmparasiter (eh, felöversatt?), reumatism och diverse magproblem. Extraktet används i curry och finns i vissa aptithämmande produkter, energidrycker och så vidare, trots att det inte finns några bevis för att det faktiskt fungerar.

Grönt te-extrakt
Har inget negativt att säga om grönt te. Det enda är att den förmodade ökade förbränningen via högre kroppstemperatur påminner om de anorektiker som äter massvis med cayennepeppar för att “svettas ut” fettet. I övrigt är jag för te 100%, älskar te, hatar kaffe.

Citrus aurantium-extrakt
Kommer från frukten pomerans, som främst används i marmelad, likörer och bakning. Pomerans innehåller stora mängder synefrin, som är väldigt lik preparatet Efedrin. Efedrin klassades som läkemedel i Sverige 2005 och kan alltså inte längre säljas som naturläkemedel, och det är därför man ersatte just Efedrin med Synefrin i bantningspreparat. Enligt läkemedelsverket finns det inte tillräckligt med Synefrin i mat och alkohol för att det ska vara farligt, men de poängterar att höga doser kan leda till högt blodtryck och problem med hjärtat. Dock finns det ingen maxdos, så hur man ska veta att man får i sig för mycket… ja, det har jag ingen aning om.

De övriga är inte aktiva ingredienser så jag hoppar över dem. Och nej, det här skulle knappast vara ett godkänt naturläkemedel om det var FARLIGT, men jag tyckte ändå att det skulle vara intressant att ta reda på lite mer om vad som finns i dessa substanser. De flesta av mina källor är Wikipedia (for shame!) men om du vill veta mer rekommenderar jag att du följer källhänvisningarna DÄR istället.

Källor: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8.


25
Jul 10

Crystal Renn igen

För några veckor sedan länkade min kompis Jenn mig till några bilder med Crystal Renn (som vi båda två älskar), där hon var riktigt otäckt smal. Hon är då alltså plus size-modellen jag har bloggat om tidigare. Jag skrev inget om det då eftersom jag hoppades att det inte var sant, särskilt som jag vet hur svårt det är att komma över ätstörningar utan återfall.

Och igår hittade jag svaret i den här artikeln.

I den säger hon att hon, då hon fick se bilderna bara stirrade på dem i typ fem minuter utan att säga ett ord, eftersom hon blev så upprörd över hur hon hade blivit retuscherad. De bilder jag talar om är då den högra ovan, i svart-vitt. Den i färg är från en video som hennes publicist har delat med sig av så att man ska kunna se hur hon faktiskt såg ut under fotograferingen.

Om detta säger Crystal själv:

That’s what I look like. Yeah! And I just did a three-page shoot with V magazine that I love. I look like me; I look strong. But in the new pictures…well, that body doesn’t look like my body. It doesn’t. Having had an eating disorder, I know what that very thin body looks like on me, and it’s not something I find attractive. It’s not something I aspire to.

I feel completely confident in my own health because I know I don’t look like that, but even to see it in an image was really disturbing to me.

Fotografen å andra sidan sa att hon ser ut som hon gör på grund av vinkeln och den lins han använde, men medgav också att “I shaped her…I did nothing that I wouldn’t do to anyone. I’m paid to make women look beautiful.”

(Som om Crystal Renn inte skulle vara vacker utan att man suddade ut x antal centimetrar av hennes lår.)

I artikeln pratar hon också om att försöka återintroducera träning i sitt liv, något hon har varit rädd för eftersom hon använde det på ett så destruktivt sätt när hon var sjuk. Det är något jag tror att många kan känna igen sig i. Vidare pratar hon om att visst, hon får en del kommentarer om att hon är för smal för att vara plus size modell, men att de ändå är färre än den kritik hon fick utstå när hon vägde 48 kilo.

Överhuvudtaget är det en bra artikel som alla borde läsa. Jag menar, hur ofta läser man artiklar där en modell är orolig att folk ska tro att hon är sjuk igen, att hon promote-ar ohälsa och sjuklig smalhet? Inte så särskilt ofta, faktiskt, och jag måste bara säga att jag är så lättad att hon inte har fallit tillbaks i gamla spår.

Älskar Crystal när hon har lite former, och det faktum att hon kan prata om det här och har så mycket att säga är helt fantastiskt. Önskar bara att det fanns fler mainstream-modeller av denna typ! (Och storlek.)


21
Jun 10

The Bravest Loser

Jag har suttit och väntat på att andra och tredje delen av The Biggest Loser-bloggserien ska postas på BodyLoveWellness.com, och hoppades på att få läsa alla tre delarna innan jag skrev det här, men nu pratar alla om det, så jag känner att jag vill säga något innan det blir gammal skåpmat.

För övrigt så är det tydligen lite tjafs gällande ursprunget på det här – Perez Hilton av alla människor snodde i princip hela texten från del två av serien jag pratar om och postade den utan credit, vilket ledde till att många tror att det faktiskt var hans story från början. Det är det inte. Den skrevs av Golda Poretsky, som är en holistic health counselor, och finns även på Jezebel.

Iallafall.

Golda har pratat med Kai Hibbard (och det där var den enda före-efter-bild jag kunde hitta där före-bilden inte hade arrangerats för att se helt hemsk ut) som gick till final i tredje säsongen av amerikanska The Biggest Loser om hur det faktiskt är att vara med i just den här serien. Tydligen får man inte säga något om detta i efterhand och nu riskerar hon stämning från NBC för intervjun och har fått en massa kritik från fans av TV-programmet. Jag har själv sett ungefär en halv säsong för sådär en tre-fyra år sen när jag själv bodde i USA så jag kan inte säga att jag är insatt i det hela, men det jag minns var absolut inte positivt på något sätt.

Nu är väl reality TV inte direkt den bästa miljön att befinna sig i, de skapar ju konflikter och svåra förhållanden som underhållning, vilket är en anledning till att jag har så svårt för den här sortens program, men det här gör inte det hela mer okay. Snarare tvärtom. Som Golda påpekar, snarare är det ännu viktigare att se efter sina deltagare när de går igenom något som är psykiskt påfrestande.

Några exempel:

- Under uttagningarna tar man ifrån deltagarna nycklarna till deras hotellrum, och låter dem inte gå därifrån utan sällskap. Det är bara början; när de väl kommer till ranchen får de inte ta emot brev på sex veckor, och efter åtta veckor tilläts de FEM MINUTER på telefon med sin familj, och detta med en representant från programmet närvarande.

- Efter en extremt hård challenge tvingades samtligare deltagare dricka varmt vatten som hade suttit i en varm bil en hel dag medan TV-teamet, programledaren och – märk väl – tränarna, som då inte hade sprungit som galningar i 35 graders värme, fick vattenflaskor från kylväskor. När en av deltagarna bröt ihop och påpekade att de faktiskt inte var djur utan människor, så tystades han ner och påmindes om vilken tur han hade som var där, och att han skulle dö om han inte gick ner i vikt.

- De får överhuvudtaget höra i princip varje dag vilken tur de har att få vara där, eftersom hundratusentals tjockisar blev bortvalda för deras skull, detta även när de blöder, tränar skadade, kissar blod för att de är så uttorkade, och blev tillsagda att de slösar bort sin enda chans att bli smal, att må bättre, att inte dö i förtid, och så vidare.

- De tränade två till fem timmar per dag, och även om det FANNS läkare och dietister till förfogande, så gick tränarna och TV-teamen rakt emot deras råd och tog ifrån deltagarna drycker som läkarna hade ordinerat; de påstod att de skulle binda salt och få dem att gå upp i vikt.

- De äter långt under vad som är normalt, i Kai’s fall var det ca 1000-1200 kalorier per dag, något som hon fortsatte med när hon kom hem, ända tills hennes man satte stopp för det hela. Vid det laget hade hon blivit av med sin mens, sov kanske tre timmar per natt och tränade upp till åtta timmar per dag. Under hela den här tiden fick hon mail från producenterna som frågade om hon tränade, hur hon åt och så vidare, vilket gjorde det hela ännu värre

- En vecka i showen är inte en riktig vecka, utan kunde pågå mycket längre eller kortare tid. I vissa fall var det flera veckor som passerade, så när tittarna ser att en person lyckats gå ner 12 lbs på en vecka så är det i själva verket mycket längre tid. Och även när det faktiskt är den tid som anges är de medverkande extremt ohälsosamma, skadade, uttorkade och mår hur dåligt som helst.

Och så vidare. Det är så hemskt att läsa så jag slutar där. Det som jag fastnade vid var det allra sista Kai sa i del två, nämligen:

“I believe that … most of the contestants felt like it was okay to treat us like we were subhuman when we were there, that the ends justify the means. If they were going to make us thin, then it was totally worth it to humiliate us and treat us poorly all the way along. I just don’t feel that way.”

Och jag kan väl lägga till att enligt CBS News så har hon gått upp 70 av de 118 lbs som hon gick ner under de tre månader programmet pågick.

Edited to add: Och nu hör jag att det kommer till Sverige till hösten. Oh joy.


9
Apr 10

Obetänksam sjukvårdspersonal redux

Det här skrev jag också ursprungligen på engelska. Har tänkte skriva om det länge, men det har liksom inte blivit av. Nu har det tjatats så om sjukvård det senaste att jag bara inte kan hålla mig. Det började med den här artikeln från Netdoktor.se. Den pratar om att sjukvården inte frågar överviktiga om de vill ha hjälp, och undviker att prata om det. Tydligen så önskade nittio procent i någon undersökning (står ej hur representativt urvalet var eller hur stor gruppen som frågades var, så jag sätter stora frågetecken här) att primärvården skulle ta upp det här. Och det ledde alltså till en artikel om att “tjocka” önskar detta. Generaliseringar galore.

(Jag kan väl också säga att jag inte var imponerad av Netdoktors artiklar på övervikt; här har vi BMI-tjat, övertygelsen att viktnedgång enbart har att göra med intag-och-förbränning, att det är den bantandes eget fel om de går upp igen, pga avsaknad av motivation och, som grädde på moset, en artikel som talar om för en hur “farlig” ens övervikt är baserad på hur fettet är placerad. Jävla pseudo-science. Hatar’t.)

Iallafall, eftersom allla pratar om sjukvård tänkte jag prata lite mer om när JAG hamnade hos en stödperson som skulle, var det tänkt, hjälpa mig med mina ätstörningar och psykiska problem, och hur otroligt kränkande det kändes när hon enbart fokuserade på min vikt. Jag bodde då på ett ställe där väntelistan till en psykolog var tretton månader och den till psykiater var cirka ett halvår, förresten. Vårdcentralen tog inte emot mig eftersom jag var inskriven på psyk och allt jag hade att tillgå var alltså denna person, en skötare som hade gått en kurs i KBT. Det var allt, och som någon som har gått på diverse behandlingar i över tio år märktes det väldigt väl att hon inte hade mycket utbildning.

Som bakgrund kan jag väl säga att jo, jag brukade ha ätstörningar av anorektisk typ när jag var yngre, fast aldrig så illa att jag blev inlagd. Det innebar att när jag började ta en medicin som gav ett extremt sug efter mat, något jag aldrig hade känt innan, slog det hela över åt andra hållet, och jag kunde inte sluta äta. Det som fick mig att få det under kontroll var ett strikt schema, där jag tvingade mig själv att äta en exakt mängd var tredje till femte timma. Den första tiden var skit-jävla-vidrig, pga. s.k. semi-starvation neurosis, vilket innebär att man inte kan sluta tänka på mat. Man samlar på sig massor om ifall att, man räknar ner minuterna tills man får äta igen, osv.

Sådana här extrema restriktioner är inget jag rekommenderar numera, men då var jag ganska desperat och fortfarande omedveten om fat acceptance. När jag fick min tid var jag mitt inne i den här tiden av extrem kontroll, och försökte så jävla mycket att inte få ett återfall genom att begränsa det jag “fick” äta. Detta är ett väldigt bra sätt att uppmuntra just cravings och hetsätning eftersom kroppen BEHÖVER fett och socker, och man bara kan hålla emot så länge, men självklart så känner man sig i slutändan som en hemsk människa utan självkontroll, fast det är helt naturligt att reagera på det här viset.

Iallafall. Det var en jävligt lång parantes, men jo, jag gick till den här personen och försökte förklara att jag försökte få kontroll på det hela men att jag ibland inte klarade av det, och det slutade ofta med att jag hetsåt upp till tretusen kalorier på en förmiddag. Istället för att då förklara mig att det är helt normalt eftersom (se ovan) kroppen behöver också det som inte är helt nyttigt, tittade hon på mig, tog in magen (alltid den där jävla magen) och sa, under fyrtiofem minuter, bl.a.:

“Ja, du kanske skulle behöva gå ner lite, men du är ju långtifrån ENORM.”
“Du behöver nog gå ner lite på mitten.”
“Vad äter du egentligen, kaffebröd?”
“Har du hört talas om BMI? Det är ett jättefiffigt påhitt som…”

Det hela paketerades snyggt då jag använde den deciliter mjölk jag häller i kaffet som ett exempel på hur medveten jag var av kaloriantalet i olika sorters mat, och hon svarade: “Men drick kaffet svart då”, och avslutade det hela med uppmuntringen att starta en matdagbok, vilket var EXAKT vad jag höll på med när jag var ätstörd åt andra hållet. Jag har senare förstått att detta rekommenderas till de med ätstörningar, som ett sätt att faktiskt se hur lite de äter, men jag har alltid använt det i negativ bemärkelse och visste att jag skulle bli ännu sämre om jag följde hennes förslag.

I slutändan blev jag så tvärarg (och bara delvis pga. detta, hon sa även en del idiotiska grejer om mina andra besvär) att jag gick hem och skrev ett brev där jag detaljerade exakt varför jag vägrade träffa henne igen, vilket i sig innebar att jag var utestängd från ALL sjukvård eftersom jag hade vägrat den hjälp som erbjöds mig, och det slutade faktiskt med att jag flyttade tjugo mil, till staden jag kommer ifrån, i hoppet att jag skulle kunna få hjälp.

(Det fick jag, för övrigt, men inte förrän jag hade själv tagit kontroll över mitt ätande, genom att släppa på det där med att äta exakta mängder, och faktiskt tillåta mig “lyx” som bröd med smör OCH ost. Och jag kan väl lägga till att trots denne extrema period av återhållsamhet gick jag inte gick ner ett enda av de kilon jag gick upp under min hetsätningsperiod. INTE ETT ENDA. Det jag “fick” var dock förmågan att kunna äta normalt igen, men detta var alltså, helt utan hjälp från sjukvården.

Så, jo. Det är alltså det här man förespråkar när man pratar om att primärvården ska prata med folk om deras övervikt. Och visst, det finns de som har problem som faktiskt är ätstörningar och inte bara “vanlig” fetma, men det går inte att se på en person huruvida detta är fallet. Jag har hört så mycket om folk i främst USA som avskyr att gå till doktorn eftersom de, oavsett besvär får bantningsbroschyrer och svaret att det “går över om de går ner i vikt”. Jo, även om de har astma eller medfött hjärtfel eller vad det nu kan tänkas vara.

Och jag kan väl säga att om jag hade varit nitton och inte tjugonio hade jag tagit det här som ett bevis att jag faktiskt inte var a) tillräckligt smal, b) tillräckligt ätstörd, c) riktigt jävla svag och utan karaktär. Det gjorde jag inte, i det här fallet, men det gjorde mig extremt medveten om hur det skulle kunna se ut, om jag hade varit yngre, och hade förväntat mig faktisk hjälp från den här människan. På ett vis var det kanske bra att hon betedde sig på det här viset, för det gjorde mig så arg att jag tog tag i det hela på egen hand.

Så, nej. Vårdcentralen, ni kan behålla era välmenande vikt-förfrågningar. I’m just fine, thank you.


6
Apr 10

Att nå size zero

Jag har en särskild tag bland mina bokmärken i Firefox där jag sparar saker jag vill skriva om någon gång. Idag när jag gick igenom dem för att se vad jag skulle kunna göra ett blogginlägg utav fastnade jag för den här artikeln hos Daily Mail (som jag vanligtvis hatar). Den är skriven av Dawn Porter, som är journalist/programledare/något-i-den-stilen, och handlar om hennes hårdbantning för ett program som heter Super Slim Me, där hon utforskar exakt hur galet mycket man måste banta för att gå ner från en UK 12 (vår storlek 40) till Hollywood-idealet size zero (vilket är en 32:a på svenska, och en fyra i England). Och för att göra det till sensations-TV utförde hon detta på ÅTTA VECKOR.

Och jo, jag ska väl nämna att hon inte direkt verkar vara en seriös journalist med program som Super Slim Me, How To Look Good Naked (förlagan till svenska Snygg Naken eller vad det nu heter), och en serie med program som heter, i tur och ordning, Dawn Gets Her Man, Dawn Gets a Baby, Dawn Goes Lesbian och Dawn Gets Naked, men den här artikeln var faktiskt riktigt intressant och pratade mer om hur det kändes att gå ner så mycket så fort än själva sensationselementet.

Artikeln inleds med att hon står i en provhytt och inser att UK 8-jeans är för stora, något som hon har drömt om väldigt länge, men att hon aldrig har mått sämre än hon gör just då. Hon pratar om hur hon var tvungen att gå ner till 500 kalorier per dag för att nå sitt mål, och åt åtta blåbär och en sked yogurt till frukost, två riskakor och en pytteskål soppa till lunch och samma till middag, ibland med salladsblad utan dressing till. Samtidigt så tränade hon varje dag, extremt hård fysisk träning, och efter åtta veckor var hon deprimerad för första gången i sitt liv, kunde inte sova, hade konstant huvudvärk och humörsvängningar. Hon var så utmattad att hon knappt orkade klä på sig på morgonen och även om själva kuren låter lite överdriven så känner jag igen mig så otroligt på den här beskrivningen. Jag kommer verkligen ihåg hur det kändes att må såhär.

I början säger hon följande, som en förklaring till att hon gjorde det här experimentet:

My career as a TV presenter was taking off, and I found myself subject to a subtle ‘the camera puts 10 lbs on you’ pressure.

No one ever said anything to me directly, but when you’re surrounded by extremely skinny people, it’s hard not to equate that size to success, and the fact that I was even thinking along those lines outraged me.

I’m a strong-minded woman of 28 and I thought that if I found it hard to resist this body fascism, how can young teenage girls cope? I decided to show just how extreme the measures need to be for a normal-sized woman to shrink herself to superskinny proportions.

My aim was to demonstrate what kind of miserable life you have to lead, what food you must – or must not – eat and the exercise regime you have to follow if you want to be a size zero.

Vidare pratar hon om hur hon, trots att hon gick in i det här experimentet för att försöka visa just hur hemskt det är att leva på det här viset, faktiskt blev besatt av sin viktnedgång, av mat och var konstant hungrig. Hon gick på en enda date under den här tiden, och den var misslyckad eftersom hon inte kunde sluta prata om kalorier.

Överhuvudtaget så fick hennes självförtroende sig en rejäl knäck, och de flesta män hon frågade tyckte att hon inte var lika snygg som vanligt, eftersom hon hade tappat all självkänsla. Kvinnor, å andra sidan, var antingen avundsjuka eller gratulerade henne till att ha “lyckats”.

Och det är väl inget nytt, direkt, men det säger ganska mycket.

Det här citatet säger också en hel del:

What kept me sane throughout the diet, and stopped me from tipping over the edge and wanting to keep the new skinny self I’d worked so hard to achieve, was the realisation that my life was no better, or more successful, or colourful, when I was thin than before.

In fact, the reverse was true. It was the single worst time of my life. The fact that I’d lost weight didn’t make a scrap of difference, other than to make me miserable and ill.

Och det första hon gjorde när experimentet var över? Ätaätaätaäta. Massor.

Jag har inte sett programmet, men jag tror att jag ska leta upp det på YouTube nu tror jag. Och förresten? Hon hade läkare och psykologer och hela köret genom de här åtta veckorna, eftersom det var en så extrem bantningskur, och de sa till henne att om hon hade gjort det här i längre än två månader kunde hon ha orsakat sin kropp permanenta skador.

Nu är väl de flesta som bantar inte såhär extrema om de inte är allvarligt ätstörda, men artikeln är ändå värd en extra titt, eftersom den visar vilka längder man måste gå till (svengelska på den!) för att faktiskt gå ner så fort och mycket. Tänk på det nästa gång du ser bantningstips på löpsedeln.


3
Mar 10

Nightline-debatt = huvudvärk

Det här inlägget skrevs först på engelska här. Eftersom jag tänker på det språket blev det så, och jag hoppas att jag kan översätta utan att det haltar alltför mycket…

Tidigare i veckan sändes en debatt på den amerikanska kanalen ABC. Programmet hade temat “Is it okay to be fat?”, och om du vill se det hela själv, klicka på länken, men var beredd på en hel del fat-phobic content och ganska mycket moralkakor. Två av gästerna var hur bra som helst, det måste sägas, och de är anledningen till att jag orkade titta på det hela överhuvudtaget. Jag har tänkt att skriva lite mer om de BRA saker som sades lite senare.

oktobefat

Gästerna var (från vänster till höger, med programledaren i mitten):

Marianne Kirby, en av författarna till Lessons From the Fat-o-sphere: Quit Dieting and Declare a Truce On Your Body, som jag recenserade här. Hon skriver även bloggen The Rotund, som jag läser jämt, och verkar vara pretty awesome (säger jag helt opartiskt).

Crystal Renn, som är världens högst betalda plus size model. Hon började dock som “vanlig” modell och utvecklade världens ätstörningar i sina försök att vara tillräckligt smal. Jag fangirlade henne som bara den här, och kolla gärna in de här bilderna, där hon testar samma kläder som en “normalstor” modell. Man ser skillnaden väldigt bra där, och hon är hur snygg som helst, t.o.m. i världens hemskaste kläder.

Kim Bensen, som har skrivit boken Finally Thin!, en memoar om hur hon bantade ner sig från 350 pounds (dvs. 160 kilo) till någon löjligt liten storlek. Det här är enligt hennes mening bevis att vemsomhelst kan göra det, och på hennes hemsida kan du köpa allt från låg-kalori-socker, via väskor med ordet BELIEVE tryckt på, och fina saker som fotoramar med magneter på baksidan så att du kan rama in ett foto på dig själv när du var tjock och sätta på kylskåpet. Som motivation, antar jag.

MeMe (Meredith) Roth, som har bildat en organisation mot fetma. Den heter National Action Against Obesity och jag bör väl lägga till att den är en enmansoperation mot tjockisar, inte någon stor organisation. Överhuvudtaget är hon känd i bloggvärlden som random fatphobic crazycakes (favorituttrycket!) lady. Det är svårt att sammanfatta henne kortfattat, men det här inlägget på The-F-Word.org lyckas ganska bra, och den här artikeln hos the Guardian är också väldigt bra. Ooh, och här skriver Jezebel mer om hennes “credentials”.

Och nej, jag kan inte förneka att jag inte var helt opartisk när jag presenterade de fyra, men det är svårt att inte vara det när det de säger talar så himla tydligt för hur vettiga de faktiskt är. Som exempel kan vi ta deras opening statements, som baserades på frågan “Is it okay to be fat?”

====

Programledaren:
“Is it okay to be fat? Let’s start with you, MeMe.”

MeMe:
“It’s not okay to be fat when we realise that in almost every single case being over-fat is a result of habitual improper eating. Obesity ravages the body, there’s an untold cost of human suffering, and there’s a financial burden to all of us, not just the person that is eating themself into obesity.”

Programledaren:
“But is there a way to be fat and healthy?”

MeMe:
“Not if you have feet, hips and knees, not if you have an endocrine system, and not if you have an arterial system.”

Programledaren:
“Marianne, you would respectfully disagree?”

Marianne:
“Like, I HAVE feet and hips and knees, it’s very exciting. I –”

MeMe:
“I’m sure the orthopedist finds the effect of your weight on those feet and hips and knees very exciting too.”

Marianne:
“Actually, no. I’m actually a very healthy person. It’s kind of amazing, I’m far healthier now than I was when I started dieting, you know, at seven, and continued for a lifetime.”

Programledaren:
“What do you make of the question, though? Is it okay to be fat?”

Marianne:
“I think it’s kind of an unfair question, because that’s like asking ‘is it okay to be anything other than white, middle class, heteronormative, mainstream body type?’. I mean, it’s my body. It’s totally okay. It’s noone else’s business.”

MeMe:
“I have a question for you. Would you be willing to forfeit any payout from an insurance company, Medicare or Medicaid for any medical costs associated with your obesity?

Marianne:
“I don’t understand why you think that’s even a good thing. It’s –”

MeMe:
“Well you said that it’s your body and that it’s nobody else’s business, I was just curious if you would be willing to forfeit any payout for any sickness associated with your obesity from Medicare or Medicaid which we all pay for, or insurance. I’m just curious!”‘

Programledaren:
“I think MeMe’s getting a little bit ahead in the debate, which is the idea of the cost or burden to society of medical expenses. And we all know that something like 9% of all medical expenses are related to obesity. But we can get to that in a minute. Why don’t we continue with our opening statements? And I turn to Kim. Is it okay to be fat?”

Kim:
“Well, I think that first of all you have to define okay. What does okay mean? Is it a permission? Because once we start policing what goes in our mouths from a legislative point, that’s very scary. And what is fat? Are you talking about a term that the government set up? Is it a pound overweight? How long have you carried it? I mean, I think it’s very difficult to be overweight and healthy. I think there’s exceptions, especially when you’re young there can be exceptions, but it takes a toll on your body and I speak from experience. But my husband told me I was beautiful when I was 350 pounds. It’s not a beauty thing, it’s a health thing.”

Programledaren:
“Crystal, for your industry, it’s very much a beauty thing. Is it okay to be fat?”

Crystal:
“I think that it’s okay to eat, well, a balanced diet. I also think that it’s good to exercise and wherever your body falls, whether that’s actually a four, or an eighteen, I think that it’s really about the actual healthy eating habits that you have and wherever your body falls. I believe, actually, because I have met people, in my side of things, you know, my division is the plus size industry, and I meet quite a few women who eat a very healthy, balanced diet, and they just happen to be a size eighteen.”

Programledaren:
“But doesn’t the fact that you’re a plus size model speaks volumes about the fashion industry, because looking at you, you don’t look like a plus size person to me.”

Crystal:
“Oh, absolutely. I do know that the society, when they hear plus size model, they have a picture in their mind, but in the industry, a plus size is anything above a thirty-four inch hip, thirty-five inch hip, and that goes all the way up to a twenty. What I’m fighting for is a variety on the runway. I want all different types of women in magazines, because I think that’s an accurate portrayal of what women are. And I think that they could look at those magazines and those ads and feel really positive from that. Because people ARE all different sizes, and no matter if you’re, if you’re starving yourself down to be healthy, I don’t agree with that. And an interesting point that was brought up earlier was about the hips and the knees and it causing problems when you’re ‘obese’. Well, I remember when I’d been exercising for eight hours a day, what that did to my hips. It was quite amazing, I found myself having trouble to walking down the street.”

Programledaren:
“So you’re saying that the quest for being thin can be quite unhealthy as well?”

Crystal:
“Oh absolutely. I think it’s all about moderation, which is my stance.”

====

I de första fem minuterna så har MeMe alltså talat om att det är helt omöjligt att vara tjock och hälsosam om man har höfter, knän och fötter, ett hormonsystem (tror jag översättningen är, “endocrine system” är ju det som regulerar hormoner, bl.a, och har du ett bättre svenskt ord för detta, hojta!) eller artärer.

När Marianne påpekar att hon faktiskt inte har problem med sina leder trots sin storlek så hoppas MeMe på henne och frågar om hon skulle vara beredd att avstå från sjukförsäkringspengar för sjukdomar som har att göra med hennes fetma, eftersom det är något vi alla betalar för och om Marianne säger att det är hennes kropp och hennes business så ska andra minsann inte behöva betala för det…

Och när Marianne försöker fråga varför det skulle vara en bra idé så blir hon avbruten och programledaren säger att 9% av alla kostnader för sjukvård i USA är för sjukdomar relaterade till fetma, och för sedan över frågan till Kim istället för att utreda färdigt.

Kim är sugary sweet och använder sin egen erfarenhet som grund för vad hon tror på, och jämfört med MeMe är hon faktiskt helt okay att lyssna på, iallafall till att börja med. Därefter pratar Crystal om hur dåligt hon mådde när hon var som smalast och nämner även problemen hon hade med sina leder när hon var anorektisk.

Det tar med andra ord inte många minuter för en att börja tycka illa om MeMe, eftersom hon pratar högst, drar egna helgalna slutsatser och inte drar sig för att avbryta de andra. Och det här är bara början.

Innan vi går vidare kan jag även påpeka att den procentsats, 9%, som nämns, gäller ALLA kostnader för sjukdomar som KAN bero på fetma, oavsett om patienten faktiskt är fet eller inte. Nyfiken på hur stor del av alla kostnader som spenderas på olika sjukdomar, eftersom jag ville veta om 9% var mycket eller lite, hittade jag den här tabellen, som visar procenter ganska bra. Hjärtsjukdomar ligger i topp på 8.3%, men trauma (typ olyckor, tror jag?) och cancer är inte långt efter, på 6.9 och 6%.

Sedan har vi det där med att tjocka människor har större chans att överleva hjärtattacker och liknande, att banting och viktpendling skapar lika mycket hälsoproblem som att vara tjock och att när man pratar om fetma-relaterade sjukvårdskostnader så ingår lapband surgeries (som jag inte vet vad det heter på svenska, gastric by-pass?).

Och sedan har vi det faktum att många tjocka inte går till doktorn när de borde eftersom de ofta blir tillsagda att gå ner i vikt även om de har svårt att andas för att de var för tidigt födda och har underutvecklade lungor, som en kompis till mig, eller har oupptäckta blodproppar i lungorna eller, för att ta ett helt annat exempel, har ont i knät eftersom de har ramlat.

====

Allt eftersom debatten fortsatte så rabblade MeMe Roth resultaten av diverse undersökningar, varav en påstod att feta har mindre hjärnor. Vid detta påstående brast hela publiken i skratt, vilket fick mig att känna mig mycket bättre. När jag letade efter vidare information om den här undersökningen hittade jag en blog som påpekade just hur galet ett sådant här resonemang är:

There’s also the small matter in which Roth stated that overweight/obese people had brains “4% smaller” than “healthy weight” people. I understand the study’s from the University of Pittsburgh, as she noted, but I want to know what exactly the university said, since this sounds – as the audience for the debate attested – like total crap. Does the brain shrink as someone gains weight? What of the five percent of dieters who used to be obese and are now considered “normal” weight, such as Kim Benson? Do their brains enlarge as these people continue to keep the weight off?

The only way this makes sense is if evolution slowly progressed over centuries to the point that genetically larger people had 4% smaller brains, but then that’s admitting that weight and size has very much to do with genetics and very little to do with willpower or one’s moral worth, which Roth won’t concede to. Except when it comes to fat women giving birth to kids with spina bifida, at which point Roth says, “You’re fighting against Darwin here!”

Well, MeMe, you can’t have it both ways – either weight is caused by genetics or it’s caused by one being a self-indulgent slob, and it looks like you’ve undermined your lazy-slob position right there. Check… and… mate.

====

Vidare pratade Crystal lite mer om hur sjukt hennes ätande var då hon var anorektisk, vilket blev extra läskigt då MeMe satte igång att berätta om sin icke-bantning, som baseras på idén att lägga på två nollor på den vikt man vill ha, vilket är så korkat att det liknar inget. I hennes fall så var hennes målvikt 130 pounds, ca 59 kilo, och alltså “får” hon äta 1300 kalorier per day. Och eftersom hon vill äta mer än det per dag så springer hon four miles, 6.5 kilometer, per dag och kan därför äta 1800!

Vilket låter väldigt hälsosamt, eller hur?

Vid ett tillfälle i debatten sa Kim helt bestört till Marianne: “But you don’t know how much you’re eating, because YOU’RE NOT COUNTING YOUR CALORIES”.

Sedan kom en manlig barnläkare dit och mansplain-ade (otroligt klumpig översättning, men…) exakt det som redan hade diskuterats. Senare pratade han om tragiskt över-matade sexmånaders bebisar och var allmänt irriterande. En sak som han gjorde bra var dock hans fråga till MeMe om hon tyckte att stigmatisering av människor är en bra idé. På detta svarade hon att hon inte tycker att vi ska stigmatisera MÄNNISKOR men att stigmatisering kan användas på ett positivt sätt för att bota the obesity crisis.

Vilket i princip betyder att det inte är okay att frysa ut enskilda människor, men feta som grupp ska behandlas som sämre människor. Det hon missar här är väl det faktum att det inte går att stigmatisera feta som grupp och lagstadga emot dem genom att t.ex. vägra dem sjukvård, utan att det drabbar enskilda personer.

oktobefat02

Som svar på detta sa Marianne:

“But what your message does is stigmatise fat people. You don’t run an organization that attacks school systems for not having recess. What your organization does is making people feel bad about themselves. There are no ‘powers of stigmatization’ that can do anything good for a person. You know, shame doesn’t work that way.”

Dvs, hon påpekade just det jag sa ovan, och pratade lite mer om att det enda MeMes budskap gör är att ge enskilda människor dåligt samvete för hur de råkar se ut. Själv tycker jag att MeMe’s argument låter väldigt mycket som “åh, jag gillar inte homosexuella, men DU är ju okay fast du är gay”, och det är så fucked up att jag inte ens vet var jag ska börja.

====

Ett annat citat är:

“We’ve gotten ourselves to the point where we are behaviorally and neurochemically dependant on food.”

Yes, hon sa verkligen just det. Hon satt i TV och berättade att våra hjärnor får oss att tro att vi måste äta, annars dör vi. Oh REALLY? Stoppa pressarna! Sådana nyheter kan vi inte hålla tyst om!

Eller, jo. Det vet väl vemsomhelst. Utom MeMe Roth, tydligen.

====

oktobefat03

Kim var i jämförelse riktigt trevlig. Hon pratar med en söt-som-sirap-röst, och tittar på dig som om hon inte vill något hellre än att DU, bara du och ingen annan, ska tänka på din hälsa och din framtid och göra något åt din tjockhet. Hon var faktiskt inte så hemsk förrän mot slutet, då hon sa följande…

Kim:
“I just don’t understand. Are you saying that obese people are obese because of genetics, not because of behaviour?”

Marianne:
“I’m saying that there are a lot of things, and no one reason. And the argument –”

Kim:
“Can I just ask about you? Are you obese simply because you have an obese gene, and not because you overeat? Because you’re talking about eating healthy food, eating in moderation, exercising… (och här SKRATTAR hon) … I gotta ask about you. I’m just asking, not condemning or making any statements, I just want to know. Are you the size you are because you overeat, or because you’re just genetically pre-disposed?”

Marianne:
“I’m this size because I dieted for twenty years.”

Kim:
“Well, DIETING doesn’t get you to that size.”

Marianne:
“It DOES, actually. It gets you to the point where you lose a little bit of weight, and then you regain like 10% more than what you lost, I can’t remember the exact statistics on that. So when you go through the cycle of gain and loss, of gain and loss, of gain and loss, you do wind up at this size.”

Kim:
“I know! I did! I was bigger than you are!”

Um, yes. Först sa hon att man inte kunde banta sig till över 300 pounds (135) kilo, och skrattade överlägset medan hon sa det, bara för att i nästa andetag medge att HON minsann hade bantat ett helt liv och vägt mycket mer än så i slutändan. Contradictions much?

====

På slutet fick de alla säga något lite snabbt, och här kan vi (återigen) se hur olika deras tankebanor är:

Kim:
“I think that beauty comes from within, not from without. But I don’t want people to fall into the trap that if they want to lose weight, that they feel that they can’t do it. I don’t want them to think that just because they’ve been overweight for a million years, have tried every diet out there, um, have yo-yo-ed up and down a million times… If they truly want to get to a healthy weight it doesn’t matter how long you’ve been overweight or how much you weigh, the only way you’ll never lose weight is if you stop trying.”

Crystal:
“I think women have a problem with self-hatred and lack of confidence. I believe that there’s absolutely a prejudice in this country to anyone over the size of… probably a ten, and I think that’s very sad, and I think that, you know, if this country got over that and maybe started to accept, you know, different types of people, maybe women wouldn’t feel so pushed down and maybe they would even take it to the next step from where they are and they’ve already come so far. I would like to see that happen and I’m so proud of women and I really think that people need to be an individual to find success. Be happy with who you are, and then go out and live your life.”

MeMe:
“If we’re going to do anything about reversing the obesity trends in the U.S., we’re going to have to take most of our resources and focus on the pre-pregnancy to age five bracket, before children have developed their body compositions and their eating and exercise habits. It may not be in the constitution, but it is in the Declaration of Independence that we have the right to pursue happiness and without your health you don’t have that. Every child born in this country should have a chance at being healthy and a chance at pursuing happiness. We owe that to them. So let’s focus on the pre-pregnancy to five-year-olds and foster Generation H for ‘healthy’.”

Marianne:
“My body and my health doesn’t look like everybody else’s body and their health. Everybody is an individual, everyone has their own challenges when it comes to their health, however that’s defined. And I think that it’s incredibly damaging to judge someone and their health level solely on this one factor. It’s ridiculous. And it has reached a point in our society where it’s not just, you know, fatty-fatty-fat people like me, it’s trickling down to people of all sizes, and children and we’re actively damaging ourselves by being obsessed by this one number instead of doing things that are actually good for us.”

Kim säger att man borde försöka banta bara en enda gång till och då, underförstått, med hennes metod.

Crystal påpekar att dagens kvinnor verkar ha problem med sin självkänsla, och att hon tror att det inte kommer att kunna lösas om vi inte gör något åt de ideal som finns idag. Hon pratar om att försöka vara nöjd med den man är, etc, etc.

MeMe säger att vi bara kan lösa the obesity crisis om vi koncentrerar oss på “pre-pregnancy to age five”, dvs. BLI INTE GRAVID om du inte är smal för då är ditt barn fördömt från början. Det faktum att gener för ens kroppsform inte ligger i ens fysiska utseende utan i ens, eh, gener, har hon tydligen missat. Hon säger också något om att man inte kan vara lycklig om man är tjock, och är inte det en helt lovely syn på livet?

Marianne säger att kropp och hälsa är individuellt och att hon tror att det är extremt farligt att döma folk efter hur de ser ut, särskilt när det kryper ner i åldrarna. Vidare pratar hon om att man istället bör satsa på saker som är bra för en, vilket låter ganska vettigt.

====

Och nej, jag har verkligen inte skrivit det här för att försöka få “min” debattörer att låta smartare. Jag har i princip bara återgett det hela som det var, och alla korkade/totally awesome uttryck är deras förtjänst, inte min. Fast i slutändan måste jag hålla med den här bloggen om vad hon säger; att folk som MeMe och Kim inte aktivt försöker att skada tjockisar, utan att de bara tror på sitt budskap så mycket att de inte fattar att de gör mer skada än nytta eftersom de TROR på det så mycket. Ord för ord:

I don’t believe fat-fighting generals like Roth and Bensen are truly evil – I don’t believe they wake up every morning and ask themselves, “Hmmm, now how can I torture a fat person today?” Rather, they just have their heads far up their own behinds. They’re more invested in their own PR than they are in creating real beneficial change for other people. It’s their way or the highway, simply because they say so. And their way – at least in their eyes – has taken on an almost holy shimmer. They couldn’t possibly be doing wrong by other human beings when they’re feeling so darn right.

Och nu är jag uppe i nästan 4000 ord, så nu får det vara nog!


4
Feb 10

Fangirling Crystal Renn

Jag är inte bra på det där med att klä mig snyggt. Det är liksom inte min första eller andra eller ens femte prioritet. Därför skriver jag inte så mycket om fat fashion – det finns helt enkelt de som gör det sååå mycket bättre. På svenska finns Beyond Sizes och Tjockisbloggen, på engelska har du hur många som helst, t.ex. Fatshionista och Inbetweenies på LJ, och ungefär hundra andra. Som sagt, jag har inte så bra koll.

Men idag skrev Tjockisbloggen om något som jag faktiskt har tänkt att skriva om ett tag, nämlligen det faktum att modeller är så sjukt underviktiga. Det är väl inga nyheter direkt, men de länkar till en artikel om en modell som var storlek 32 och en vecka ifrån att alla hennes organ slutade fungera, och ändå blev tillsagd att hon var för fet.

Yes, seriously.

Jag har skrivit lite om det förut i min engelskspråkiga blogg, när jag länkade till en artikel om en modell som berättade lite mer om hur det egentligen var att jobba inom the fashion industry. Framför allt reagerade jag då på bl.a. det hon sa om att modeller inte nödvändigtvis är korkade; det är mer det att de slutar skolan och börjar jobba när de är 13-14, de har aldrig tid att läsa och känner överhuvudtaget ingen som bryr sig om något annat än hur det ser ut, men även på följande bit:

QUESTION: So, that vacuous, hollow expression you see on runway models’ faces is actually because they’re seconds away from passing out?

ANSWER: Oh my God, totally. I’ll tell you what it is, no joke. People say, “Oh, you people are so bitchy and vacant” and whatever. And I’m like: “They’re hungry. They’re hungry and tired and they don’t know what you’re talking about because they can’t think straight because they haven’t eaten for a month.”

Min contribution till detta ämne är själva historien om Crystal Renn. Jag tror de flesta känner till henne vid det här laget, men hon är alltså en modell som blev tillsagd att om hon kunde banta ner sitt höftmått med tio inches, dvs. 25 cm, så skulle hon kunna bli supermodell. Hon lyckades med det, men inte förrän hon hade gått ner 40% av sin totala kroppsvikt.

Efteråt såg hon ut såhär ungefär (iallafall enligt min Google-sökning), och såg väl ut som modeller gör mest. Jag läste en intervju med henne av the Guardian (I love the Guardian, deras fotbollsartiklar är bäst!), där hon pratar om hur svårt det var för henne att hålla sig kvar på den vikten, eftersom hennes kropps normala vikt låg runt 75 kilo, inte 45, och att hon blev så besatt av att gå ner i vikt (eftersom hon vid det här laget hade utvecklat anorexia) att hon gick med i två gym, så att ingen skulle märka att hon tränade upp till åtta timmar per dag. Till slut sa hennes metabolism ifrån och hon började gå upp i vikt igen – och fick rådet att banta.

Jo, att banta, fast hon redan hade riktigt ordentliga ätstörningar och inte åt något fett, socker eller minsta lilla kolhydrat. Det var vändpunkten, verkar det som, för hon vägrade och bytte till en agent som är känd för dess plus size models. Där fick hon lärde sig äta normalt, gick upp i vikt och är numera en så kallad plus size model, eller snarare THE plus size model.

Jag säger så kallad eftersom hon ser ut såhär; hon har ca storlek 42 och är alltså ganska smal jämfört med den genomsnittsliga kvinnan. Här finns en bildserie där hon och en “normalstor” modell, dvs. en riktig speta modellar samma kläder, bara för att visa skillnaden.

Och som avslutning, något Crystal säger i Guardian-artikeln jag länkar till ovan. Jag känner igen mig väldigt mycket i det, och tror att vemsomhelst som har haft någon form av ätstörning gör det. Extremt talande hursomhelst, det är det här the fashion industry ser som ideal:

I see someone who has nothing inside, who is unfeeling, incapable of understanding what is happening to them. I talk about it as if it is a separate person. I don’t feel that I am that person in any way. I am startled by the way my body looks when I don’t eat. I think that is a picture of someone who looks like they are dying. That is me facing death at a really young age. I was all bones. My face looks weirdly bloated. My lips don’t match the rest of my face – it looks as if I’d had lip injections. My back would stick out more than my front. I am just a straight line. At the time that is what I thought I needed to be.


27
Jan 10

Size doesn’t matter! (På riktigt.)

Det här inlägget är baserat på Fat Acceptance 101 från min engelskspråkiga blogg. Jag har delat upp det skitlånga inlägget på flera, och det här är del 2.

Del 1: Varför fungerar inte bantning i längden?
Del 3: Det där med BMI.
Del 4: Välfärdssjukdomar.

Jag måste bara skriva lite om det där med att man inte kan se om en person är hälsosam eller i något så när god kondition enbart genom att titta på dem. Det finns nämligen de som väger lite mer men som tränar och äter någorlunda rätt och de är troligtvis i bättre form än en riktig speta som lever på halvfabrikat och cola light.

Det är egentligen mycket bättre att mäta hälsa genom blodtryck, kolestorol och diverse andra blodprover än med vikt. T.ex. har jag en kompis som är “överviktig” (citattecknen runt “överviktig” och “normalviktig” kommer sig av att jag hatar tanken att det finns en vikt som påstås vara normal, men ibland räcker språket inte till). Hon föddes i vecka 25, dvs. i sjätte månaden, och har därför problem med sina lungor, som inte hann utvecklas riktigt. Varje vinter får hon svårt att andas och vanliga astmamediciner (som funkar resten av året) gör varken till eller från.

I år när hon gick dit tog de hennes blodtryck tre gånger för att de trodde att de hade mätt fel när det visade sig vara normalt, och sedan fick hon världens föreläsning om att hon borde banta och att det inte var hälsosamt att väga så mycket som hon gör, trots att hennes blodtryck, hennes kost osv. antagligen ser lika bra ut som de hos en smal person.

Och som det inte vore nog – tre dagar senare, när hon gick till en annan läkare eftersom den medicin den första skrev ut efter att ha föreläst om näringslära i en halvtimme inte fungerade, hände samma sak igen. Och det här med att få bantningstips när man går till doktorn av en helt annan orsak är inte ovanligt. Det finns en hel blogg dedikerad till just det här ämnet. Den heter First, Do No Harm, och är riktigt jobbig att läsa.

(Btw, en historia som jag alltidalltidalltid blir alldeles ledsen och gråtmild av är den här, som jag kunde ha svurit fanns på bloggen jag just nämnde, men tydligen är så inte fallet.)

Själv har jag råkat ut för terapeuter som inte tror på att jag har varit ätstörd eftersom jag väger så mycket som jag gör nu. Jag ser inte ut som någon som har varit anorektisk, men tankegångarna går aldrig ur. Det spelar ingen roll hur mycket jag väger eller hur rätt jag tycker det är med intuitive eating, jag måste ändå vara jävligt försiktig med att inte falla tillbaka i extremt destruktivt tänkande. Det faktum att sjukvården bara ser det som finns mitt framför dem är jävligt jobbigt, tråkigt och skadar mer än det hjälper. (Särskilt när de tittar på en och säger “ja, du skulle nog må bra av att gå ner lite” när man pratar om dessa tankebanor…)

Iallafall. Kom in på ett sidospår där. Det jag ville prata om idag var egentligen något helt annat, nämligen hur det är möjligt för en smal människa att vara i sämre form än en fet. Borde det inte vara bra att gå ner i vikt, hur man än gör det? Och även om man röker ett paket cigg om dagen och vägrar äta grönsaker men har turen att vara naturligt mager, är inte det bättre än att vara tjock?

Tyvärr är det inte så enkelt.

Jag var extremt fascinerad när jag hittade en hel serie inlägg om kroppsfett, eftersom de var så pedagogiskt upplagda. I vanliga fall orkar jag inte läsa när man börjar prata om bodybuilding och procent fett och sånt där, men de här inläggen är riktigt intressanta. De handlar om allt från fetma ur ett filosofiskt perspektiv till mera medicinska eller vetenskapliga diskussioner om hur vi lagrar fett, hur mycket fett man behöver ha för att överleva, bästa metoder för att mäta kroppsfett, osv.

(Tydligen är den mest pålitliga metoder för att mäta kroppsfett obduktion. True story.)

Om du har mindre tålamod eller inte orkar läsa på engelska så tänkte jag sammanfatta det mest intressanta från de inläggen här, eftersom det är ungefär vad jag har försökt säga sedan jag började det här inlägget…

Men ok, säg att vi har två personer, A och B. Båda två väger 90 kilo och har 30% kroppsfett, dvs. 63 kilo lean body mass (vilket jag antar betyder “muskler och annat krafs”) och 27 kilo fett vardera.

Säg att båda två bestämmer sig för att gå ner i vikt. Deras mål är 70 kilo.

Säg att A börjar träna och äta en mer varierad, nyttigare kost. På detta vis tar hon sig ner till 70 kilo och 20% kroppsfett. En del av viktnedgången har hon betalat genom förlorad lean body mass (LBM), eftersom hon numera bara har 56 kilo LBM och 14 kilo fett, men hon har alltså förlorat mer fett (13 kilo) än muskler (7 kilo).

Säg att person B istället går ner till 70 kilo genom kedjerökning, hinkvis med kaffe och dagliga promenader, och eftersom hon går ner på ett mindre bra sätt slutar hon med 25% kroppsfett. Det innebär att hon numera har 52.5 kilo LBM och 17.5 kilo kroppsfett. Hon har därmed förlorat 10.5 kilo i LBM och 9.5 kilo kroppsfett, och borde, till skillnad från person A känna sig mindre i form.

Person A: 70 kilo. 20% fett. 56 kilo LBM, 14 kilo fett.
Person B: 70 kilo. 25% fett. 52.5 kilo LBM, 17.5 kilo fett.

Nu kanske du frågar dig hur den här kunskapen ens är användbar. Det, eh, är den inte. Det är inte direkt så att du kan få din fettprocent uträknad åt dig, eller rättare sagt, du kan det men bara på ett ungefär eftersom det enda sätt man kan mäta det exakt är genom en obduktion. Det man kan säga (eller rättare sagt, det Krista, som skrev inläggen jag baserade den här lilla lektionen på, säger om det hela) är att även om dessa två hypotetiska människor väger lika mycket så borde B se ut som att hon väger mer, hon kommer inte att må lika bra som A och chansen att hon går upp i vikt lika snabbt som hon gick ner är mycket större. Vilket i sig är anledning till att man måste träna riktigt hårt om man ska lyckas gå ner i vikt permanent – och även om man blir av med ett antal kilon so fuckar det med ens metabolism och man kan därför gå upp igen utan att man tycker sig göra något “fel”. Det är helt enkelt naturligt, hur jävla irriterande ett sånt påstående kan tänkas vara.

Så där har du anledningen till att en tjock person kan ha bättre kondition än en smal. Det beror på hur stor procent av ens kropp som är fett och hur stor del som är muskler, inte på själva storleken. Och om den här bloggen får lite läsare och sådär så ska jag försöka hitta någon som faktiskt tränar lite mera intensivt som kan skriva om hur det har påverkat deras mående, kropp, etc, eftersom jag och mina gnälliga fotbollsknän inte pallar mer än promenader och yoga.