Posts Tagged: bantning

various — 3 Comments
17
Jul 12

Konsten att förstöra ett budskap

Var hemma hos mor och far, där det ligger bli smal-recept i köket, LCHF-bok i sovrummet och mamma skriver upp maten hon äter i en liten bok. När jag säger till henne att hon inte behöver banta för att hon är fin ändå blir både hon och pappa helt tysta innan de byter ämne.

Där hittade jag ett nummer av Må Bra. Vet ej hur gammalt det var eller kanske helt nytt, har ingen aning. Vad jag vet är att jag hittade följande:

Förstasidan.

Sidan 16.

Sidan 38.

Sidan 40.

Sidan 42.

Och sen, på sidan 61, kommer detta. Artikeln är säkert bra, tjejen som berättar är modig, men vad gör det när man måste vada sig igenom 60 sidor viktviktvikt-valkarvalkarvalkar-tränatränaträna först? Och citatet? “Svält är ett försök att förbättra självbilden”?

NÄHÄ. DET SÄGER DU INTE?

Alltså förlåt, men finns det en bättre illustration på hur vårt samhälle fungerar? Prata vikt, prata valkar, uppmuntra till träning, men bara om det gör något åt dessa valkar, vifta recept på smalmat, och oj, titta på de här tjejen, trettiosex kilo, men Gud vad HEMSKT. Att hon ens kände att hon behövde gå ner så mycket för att bli accepterad! Hur i hela fridens namn kan det komma sig?

Orkar inte.

various — 1 Comment
27
Apr 12

Unbearable Lightness

Oj, det har gått nästan fyra månader sedan mitt sista inlägg. Jag är fortfarande inte helt hundra, men jag har tänkt mycket på det där om health at every size och att man faktiskt inte blir utesluten ur tjockisklubben bara för att man går ner i vikt. Fat acceptance och health at every size funkar för alla, liksom.

Men det var inte riktigt därför jag kom hit för att skriva faktiskt. Jag har nämligen läst en bok. Ingen FA-bok egentligen, men den handlade mycket om just kroppen och hur den kan vara en fiende oavsett hur man ser ut. Boken heter Unbearable Lightness och är skriven av Portia de Rossi. Nelle från Ally McBeal, ni vet. Hon var ordentligt ätstörd och delar av boken gör ont att läsa. Kan nog vara triggande, om man är känslig för sådant, men den beskriver oerhört bra hur man kan vara hur het som helst och ändå känna den här pressen inuti.

Jag blir också oerhört ilsken på Hollywood, eftersom man tydligen inte hade några problem att casta henne i en film när hon vägde 82 pounds. (Det var också där anorexian kom i kapp henne, så att säga.

Mot slutet, i epilogen säger hon en del bra, saker som faktiskt låter väldigt health at every size. Det gjorde mig glad.

Och nej, jag tror inte att jag är tillbaka här egentligen. Men jag kanske kan lyckas titta in någon gång ibland. Har saknat att skriva här, men tiden räcker inte riktigt till.

various — 2 Comments
3
Jan 12

I have no content of my own

Jamen hej. Känner ni ens igen mig? Det är så länge sen jag bloggade något som inte bara var ett snabbt citat nu. Jag har inte riktigt bloggat någonstans alls, det måste sägas, men ändå. NaNoWriMo tog kål på mig, och då blev det liksom bara så.

Men jag tänkte ändå peka er mot några inlägg ni säkert hört talas om redan (isåfall, gå och läs igen), eftersom de är viktiga och det är roligt att se vad andra har att säga om det också. Och jo, jag hade nog tänkt att skriva om det här också, men de hann liksom före, och säger så mycket klokt, så jag står över.

Det började med att Isobel Hadley-Kamptz skrev ett inlägg om en artikel hon hade läst som handlade om just det där som jag har skrivit så mycket om. Det som slog henne – och mig med då jag läste den – var just den konstanta medvetenheten om mat som krävdes för att personerna i artikeln skulle klara att stanna kvar på sin nya, lägre vikt. Bland annat har vi kvinnan som ringer till restaurangen innan hon går dit, så att hon vet vad hon kan beställa som inte är för kaloririkt. Som Isobel konstaterar; det är just det här som är en ätstörning.

Det tog självklart inte lång tid för någon att rekommendera LCHF i kommentarerna. Sådär som man gör när någon pratar ätstörningar. Uppenbarligen. Det skulle jag också kunna prata länge om, men innan jag kom så långt hann både Julia Skott och Cyborg-Christina skriva om det, så… jo. Gå och läs deras inlägg.

Och kom ihåg: ätstörningar finns i så många fler varianter än bara anorexia. Det handlar mer om mentalitet (eller ja, minst lika mycket iallafall) som om faktiskt viktnedgång. Alla som bantar är inte ätstörda, men det är så himla mycket vanligare än man skulle kunna tro. Jag bryr mig inte vad folk säger, att inte våga äta på restaurang utan att kolla först vad som är “säkert” att äta, att räkna varje kalori man bränner eller äter, och så vidare. Inte normalt. Inte på något jävla vis.

Så är det bara.

various — 6 Comments
9
Sep 11

Link round-up

Idag har jag hittat ungefär en miljon smarta saker att länka till. Därför blir det en länk extravaganza idag.

Via Sleepy Dumpling, vars Tumblr verkar vara en awesome mash av fat acceptance, söta djur och gifs. Rekommenderar starkt, även om jag alltid verkar ha 30+ olästa inlägg av hennes. Postar mycket, med andra ord.

Your body’s weight is determined by genetics. Like height or skin color, weight and body type vary from person to person. A person’s ideal weight range is called their set-point weight.

Your set-point weight is controlled by a part of the brain called the hypothalamus. The hypothalamus regulates the body’s feeling of hunger and satiety—the full feeling you get after you’ve eaten a meal. One of the jobs of the hypothalamus is to keep you as close to your set-point weight as possible.

When you go on a diet and lose weight, your hypothalamus interprets the sudden weight loss as a problem somewhere in the body. It will do whatever it can to get you back to your set-point weight. The hypothalamus will release hormones to increase your appetite. It will slow down your metabolism, so you don’t lose weight quickly. It will even make you feel more lethargic, or sluggish, and less likely to exercise.

Dieting can backfire by resetting your set-point weight at a higher level, to protect your body against the sudden changes of future diets.

Via en artikel i National Geographic. Den innehåller en intervju med Linda Bacon, så jag är nu än mer intresserad av hennes bok! Dock vill jag skutta upp och ner av lycka av när jag läser denna enkla förklaring om varför vikt varierar så från person till person. Så enkelt kan man alltså beskriva det hela.

So this morning I see that professional fat-hater Jamie Oliver has posted a petition which he’s asking people to sign in support of his “Food Revolution,” and in which he’s included the bullshit stat that “obesity in the US costs $10,273,973 per hour” (sure) and notes, in all-caps, “OBESITY IS PREVENTABLE.”

Celebrities who have signed the petition are posted in rotation: Jennifer Aniston, Eva Longoria, P. Diddy, Kim Kardashian, Ryan Seacrest, Ellen Degeneres.

It’s always nice to see wealthy people with access to the best food, comprehensive healthcare, personal trainers, private chefs, and individual nutritional plans put their names to a petition admonishing the fatties that OBESITY IS PREVENTABLE.

When there are people for whom that is not true, people for whom obesity is not preventable, for myriad reasons, to bray about how their bodies (our bodies; ourselves) are “preventable” is to engage in eliminationist rhetoric.

I will never be not fat.

To get rid of my fat body, you have got to get rid of me.

Ur ett inlägg i underbara feministbloggen Shakesville. Gå och läs hela inlägget, det är hur bra som helst och innehåller många länkar värda att följa.

Jag orkar inte riktigt ta tag i det här, så jag pekar er bara i riktning mot Shakesville. Dock gör det faktum att Ellen DeGeneres skrev på det här riktigt ledsen. Älskar Ellen. Vill inte att hon ska sätta sitt namn på sånt här.

Buhu.

Via Simple Things, också en Tumblr. Och nej, har ingen. Iallafall inte som jag uppdaterar oftare än en gång i halvåret. Dock läser jag ett par via RSS…

Då hände något märkligt. Jag tror inte att min BM är van vid att man pratar emot för hon lutade sig tillbaka och sen kom världens svada. Ni skulle inte tro grejerna hon slängde ur sig. Det var samma sak som innan om hur jag skulle vara för stressad för att gå ner i vikt med dagislämning hit och dit och så skulle jag bara bli tjockare och tjockare och sen var jag minsann fast i kvinnofällan! vilket fick mig att skratta så mycket att hon kom av sig, för jag var hundra på att kvinnofällan var något helt annat och hela situationen blev så bisarr när jag satt där lugnt på en stol och sa att jag var ganska fin i mina kilon och hon satt helt askgrå och upphetsad och svor över kvinnofällor. Hysteriskt.

Ur ett inlägg i bloggen Att vara någons fru. Jag har överhuvudtaget inte läst den förut, men någon länkade och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Alltså, barnmorskor. Det finns säkert många bra också, men det känns som att allt man läser om är rabiata barnmorskor som föreläser om bröstmjölk och så vidare.

Denna tjej gick alltså upp arton kilo under sin graviditet, till hela åttiotvå kilo (where’s my fainting couch?), vilket inte var LÄMPLIGT. Alltså. Dra åt helvete.

Men sådär. Två saker ni borde läsa, två fina bilder. Jag nöjer mig med det.

various — 19 Comments
30
Aug 11

Snabbt om LCHF vs miljö

Jamen.

Twitter pratar just nu om hur miljön drabbas av köttbaserade bantningsmetoder. Finns ett par artiklar om det också, här och här. Som vegetarian sedan elva år är jag lite förvånad över… well, förvåningen. Eller varningen. Det finns många olika sorters vegetarianer och veganer. Några gör det på grund av djurrätt. Andra tycker inte kött är gott. En tredje variant baserar sitt val på miljön. Det är liksom inget nytt det här.

Det jag vill göra här är inte predika fördelarna med vegetarisk eller vegansk mat, även om jag föredrar detta själv, men det är ändå viktigt att påpeka miljöpåverkan av detta slag, särskilt när man hör om hur BRA och NYTTIGT LCHF är var man än går. Det är för övrigt inte bara köttåttgången som spelar in här, utan även det faktum att man bannlyser de grönsaker som har minst mijöpåverkan.

Att äta kött som en del av vanlig kost, visst, to each their own, men att ersätta bra, nyttiga och energisnåla grönsaker med mera kött och mejeriprodukter (till exempel), är knappast en bra idé.

Önskar att jag kunde hitta lite opartiskt info gällande miljö, livsmedel och så vidare som inte kommer från köttindustrin, Livsmedelsverket eller, som i fallet av en viss debattartikel, Brödinstitutet. Tips mottages tacksamt.

various — 4 Comments
7
Aug 11

Tro inte på allt du läser…

Jag tror det är dags för ännu en Därför Ska Du Inte Tro På Bantningspiller-lektion.

Vi börjar med den här bilden. Ingen hård träning, ingen svält, kilona rasar, hurra!

Vilket tar oss hit. Ser ni vad jag ser? Jomen precis. Detta medel är utveckat av samma företag som gjorde (gör, förresten) pillren jag pratade om sist. Bio Serae heteter de.

På deras hemsida kan man se flera saker. Först och främst så jobbar de inom the nutraceutical industry, vilket är den industri som tillverkar kosttillskott och så vidare. De är alltså inget medicinskt labb. Vidare finns en liten rad om att det är deras MARKETING TEAM som försöker få ut “det bästa” inom just denna industrin. Bara en liten grej, jag vet, men vi kan komma överens om att det knappast är läkare eller medicinska forskare med tjockisars bästa i syfte som sitter och hittar på de här pillren.

Det man ser om man går till sidan för medlet ifråga, ID-ALg, är att den så kallat vetenskapligt bevisade undersökningen pågick under två månader. Åtta veckor. Det är så kort tid att man i princip inte kan säga något om det överhuvudtaget.

Intressant är också att det inte finns någon som helst länk till den research som styrker att detta fungerar. Men med lite Google-fu hittade jag artikeln ifråga (varning, PDF-fil). (Notera även att denna artikel som “bevisar” att det är ett medel som hjälper inte har någon författare eller tidskriftsnamn och nummer på sig. Det enda som finns är en gigantisk Bio Serae-logga.)

Här kan man se att efter åtta beckor hade försöksgruppen gått ner cirka 2.8 kilo, medan kontrollgruppen hade gått upp 0.96 kilo. P, det vill säga sannolikheten för att detta inte skulle vara korrekt, ligger på 0.047. Vanligt värde här är annars 0.02, så chansen att man inte har ett korrekt resultat är något högre än normalt.

Vidare kan man notera att då undersökningen sägs koncentrera inte bara på vikt utan även kroppsfett, BMI och omfång så använde man sig av såväl måttband, frågeformulär och en fancy slags våg som även mäter kroppsfett. Grejen är då den att kroppsfett mäts med minst felmarginal genom obduktion. Om att mäta kroppsfett med denna metod läste jag följande:

This method CAN be accurate (4% margin of error) but the results are affected by hydration, food intake and skin temperature. If you’re dehydrated, you’re body fat percentage will read higher than it is.

Men om vi hoppar vidare till the conclusion…

Först och främst kan vi ta en titt på the per-protocol conclusion. Per protocol är då de deltagare som uppfyller alla kriterier och har följt instruktionerna ordentligt. Vad gäller denna undersökning så är skillnaden i resultat inte så särskilt stora.

Som synes gick försöksgruppen ner 0.22 kilo, medan kontrollgruppen gick upp 0.02 kilo, om man kollar på hela per protocol-populationen. Det är en skillnad på 0.2 kilo totalt, det vill säga 200 gram. Detta skyller man på att populationen var så varierad, med BMI från 28 till 39. Därför tar man också och plockar ut alla med BMI över 30 och ger dem sin egen lilla kolumn. Där ligger skillnaden i vikt mellan grupperna på +0.96 kilo och -2.80 kilo. Känner ni igen de numren?

Oh yes. Det var de som rabblades i abstractet som resultat. Fast det inte var det man undersökte från första början. Man riktade inte in sig på kvinnor med BMI över 30. Man riktade in sig på överviktiga kvinnor. Punkt.

Och det faktum att denna artikel, som jag sa ovan, inte har några författare angivna, är skriven av företaget som tillverkar medlet ifråga och vad jag kan se aldrig har varit publicerat i någon tidskrift överhuvudtaget… Ja, det säger en hel del.

various — 2 Comments
25
Jun 11

Att “investera” i sig själv

Jamen så har vi IGEN den gamla klyschan “Jag investerar i mig själv” i kombination med viktnedgång. Jag vet inte ens var jag ska börja kritisera det som skrivs i den här artikeln, men vi kan väl göra ett försök.

Först och främst: Det som är en “investering” för en person är för en annan något som får dem att må sämre. Och ärligt talat, den investering denna tjej pratar om är egentligen bara att äta bättre och träna. Vilket, som alla vet, kan men inte måste leda till viktnedgång. Personligen skulle jag vilja säga att det jag mässar jämt och ständigt, nämligen “var snäll mot dig själv” är mer av en investering än att träna med tappade kilon som mål.

Sedan har vi (citat) “Tidigare levde hon med ständig ångest över sin kropp.” Och det enda sättet att bli av med denna ångest är att gå ner i vikt? Allt det får mig att tänka på är det som min psykolog präntade in i mig, nämligen att fly inte är ett alternativ för ett normalt liv. Och nej, jag tror inte att den här personen (vill verkligen inte kritisera henne personligen, det är inte det jag försöker göra här) känner att hon flyr, men det går att dra paralleller. Tänk dig något du tycker är läskigt, som ger dig ångest. I mitt fall är det att vistas ute bland människor, att prata med folk jag inte känner, och så vidare. Flykt (eller undvikandebeteende som det också kallas) är då att bestämma sig för att nej, jag går inte ut. Någonsin. Kanske om jag måste, men inte annars.

Vad händer då med ångesten? Man blir aldrig av med den. Den finns alltid där, den styr ens liv, bestämmer vad man gör, hur man gör det och varför man undviker sådant man tycker om. Om vi ska jämföra det med att vara tjock: Den tjocka kanske undviker stranden, att köpa kläder, situationer som innebär mat, etc. Att banta känns då som ett självklart alternativ eftersom man kan då göra alla de där sakerna. Egentligen är det dock bara är en annan sorts undvikande. Man kan nämligen bara göra dem om man är smal. Går man upp i vikt igen, ja, då är det kört.

Nu säger inte jag att den som är inne på fat acceptance alltid tycker om sin kropp (hej glashus, någon dag ska jag skriva om hur jag mår just nu), men jag tror ändå det är lättare att hantera sin kropp oavsett hur den förändras om man faktiskt försöker jobba med det man har och på att känna att man duger som man är snarare än att försöka ta bort det som ger en ångest.

Sedan nämner hon det där med att det inte funkade för henne att förbjuda vissa sorters mat eftersom hon då åt extra mycket av just detta. Det är naturligt. Det är kroppen som får cravings eftersom den behöver vad det nu kan vara det innehåller. Fett, kolhydrater, protein, you name it. Nu vet jag inte hur just denna bantningskur fungerar eftersom jag inte har nog med sanity points för att ta reda på det. Men jo. Tål alltid att påpekas. Kroppen behöver fett. Kroppen behöver protein. Ät vad du vill människa!

Och sist men inte minst kan vi påpeka att just tjejen denna artikeln handlade om gick ner från 75 till 60 kilo. Knappast death fat, alltså. (Death fat är för övrigt en term som någon kom på eftersom hon hela tiden fick höra att hon skulle falla död ner om hon inte gick ner i vikt. Därmed var hon “death fat”.)

Nu ska jag gå och ligga i en hög på soffan tills sommaren är över. Sommar, no love for you!

various — No Comments
1
Apr 11

Drive-by blogging

Hinner inte skriva egentligen, har en läskig hemtenta som ska in på söndag, halva kvar att skriva, men… Men det var ju såhär att Linus Fremin skrev sådär bra igen. Just det här inlägget handlar om att lära sig handla mat som en normal människa efter att ha haft en ätstörning. Han beskriver hur han köpte saker han egentligen inte ville ha eftersom det skulle vara mindre uppenbart då, och att han har kommit på sig själv med att fortfarande göra det.

Jag hade en period för ett par år sen då jag vände mitt sedan tidigare för-lite-mat-beteende till alldeles för mycket alldeles för snabbt. Det blev aldrig bulimi av det för att jag blev så arg på en så kallad stödperson som jag försökte prata med det om. Hade jag varit yngre eller mer lättpåverkad kanske det hade puttat mig över kanten, men istället blev jag arg och gick hem och satte mig på en bantningskur. Den varade en månad, sen hittade jag fat acceptance och sen vet ni vad som hände.

Men det Linus skriver om, hur han skämdes och köpte nyttigt som han aldrig åt, Gud vad jag känner igen mig. Jag hade så lite pengar så jag hade aldrig råd att köpa extra, men gå till olika affärer? Check. Handla av olika kassörskor? Check.

Och som jag skämdes. Det fanns liksom inget slut på det. Inte ens när jag slutade överäta och istället hårdbantade skämdes jag. Vaddå, skitsamma om jag bara köpte morötter och grovt bröd, en tjockis som jag skulle inte äta! Någonsin. Jag tittade på andra som handlade, dömde dem för det som låg på bandet, målade upp scenarion i huvudet om deras liv.

Som man gör.

Eller så var det bara jag. Mycket möjligt. Hursomhelst måste jag tacka fat acceptance och health at every size för mitt tillfrisknande. Hurdan jag hade varit idag om jag inte hade hittat Kate Hardings blogg vet jag inte.

Vad jag vet är detta: Idag gick jag till affären i mysbyxor, handlade chips och choklad, fnissade åt det faktum att jag kom en kvart innan stängningsdags på fredagkväll, som om jag hade skickats av barnen för att fixa fredagsmyset. Inte för att jag har barn, men bara bilden fick mig att skratta för mig själv. Inte skämmas. Inte skynda. Bara fnissa, packa ner det hela och gå hem till katten. Nu sitter jag med chips i skålen, katten på knäna och försöker låta som att jag vet vad jag pratar om när jag skriver om construal level theory.

Livet ändras fort. Och tur är väl det.

various — 6 Comments
18
Mar 11

Så tar vi det igen (och igen, och igen, och igen…)

Läsare Matilda länkade mig till den här artikeln igår. Extrem headdesk på den. Det är Helena Soto, som SvD betecknar “kristen civilekonom och förläggare”, som skriver om en dating site för gifta (tror det är den, hon specificerar inte och det var den första Google serverade mig). Jag har hört lite om den förut, men inte riktigt orkat bry mig. Antog att den på något vis handlade om gifta i öppna förhållanden som ville ha fler partners. Det låter inte så på beskrivningen, och som någon som blivit bedragen är jag… ja, let’s just say att jag inte är förtjust i idén. Jag vet hur livet rämnar när man får veta en sån sak. Jag har inget emot polys, måste säga det, det är bara något jag aldrig skulle klara av själv. Är för svartsjuk. För osäker.

Men.

Vi kan prata i hundra år om vad vi tycker om idén med den här dating-siten och att göra en sån sak, det är helt klart. Dock är det inte det som intresserade mig mest. Det jag (och Läsare Matilda, tack för länken!) vänder mig emot i artikeln är nämligen den liknelse Helena Soto drar. Den låter nämligen såhär:

En liknelse kan hjälpa oss att förstå paradoxen: Man kan inte säga till en överviktig människa att äta det hon själv känner för så länge hon inte medvetet skadar andra – det är då mycket troligt att hon kommer att äta för mycket och ta kål på sig själv (och endast en hjärtlös och amoralisk person skulle förbli likgiltig inför detta). Inte heller kan man säga till en sjuk värld och en vilsen människa att göra det hon själv känner för – hon kommer då obevekligen förr eller senare att gå fel.

Här måste jag (återigen) påpeka följande:

1. Vi överviktiga behöver ingens tillåtelse för att äta. Vi äter så bra på egen hand, lovar, och behöver ingen som talar om för oss vad som är rätt och fel. Vi vet mer om näringslära än många smala människor. Vi kan rabbla kaloriinnehåll in absurdum. Varför? Jo, Helena, det har att göra med att många av oss har bantat halva våra liv. Vi kan allt det där. Faktum är att det är bantningen som i många fall har gjort oss tjocka(re) och bidragit till våra hälsoproblem. Vi klarar oss så bra utan att någon talar om för oss vad vi ska äta. Vilka “livsstilsförändringar” som är rätt för oss. Osv.

2. Mat “tar inte kål” på en. Visst finns det människor som är mer eller mindre hälsosamma, men som jag har sagt ungefär hundra gånger, alla av dem är inte tjocka. Kroppsbyggnad sitter nämligen i generna. Lika mycket (eller mer!) som längd. Det finns tjocka som äter onyttigt, men man måste göra så i evigheters evigheter för att utveckla till exempel hjärt-kärlsjukdomar. Faktum är att bara 0.1% av de allra, allra tjockaste löper risk att dö av fetmarelaterade sjukdomar. Och om man skulle få en hjärtattack eller liknande så har tjocka högre chans att överleva än smala.

3. Sjuka människor, vad det än må vara för sorts sjukdom (psykisk, fysisk, same shit), behöver inte någon slags övermänniskor som sitter och talar om för dem vad de ska göra. Det spelar till exempel ingen roll hur många gånger du säger till en psykiskt sjuk människa att hon kommer må bättre om hon går ut och tar en nypa luft, om hon äter det eller det och vad det nu kan tänkas vara. Sjuk är sjuk är sjuk. Bemästrande toner ändrar inte på det. Vet du vad som hjälper? Mediciner. Terapi. Läkare. Behandling. Förståelse.

Förståelse. Du borde prova det nån gång.

Och sist men inte minst: Jo, förstår att Helena menar väl. Att hon valde en olycklig metafor. Men, trots detta ville jag säga något. Varför? Jo, därför att jag är trött på att vara något slags exempel på hur fel det kan gå. På bemästrande toner. Som att vi aldrig tänkt på att banta förut! Som att röra på sig är ett så revolutionerande begrepp! Det är det inte. Det är tråkigt. Gjort. Sagt. Särskilt för de av oss som faktiskt tränar, oavsett om folk tror på det eller inte.

Därför blir jag irriterad. Därför skriver jag sådana här inlägg. Och för övrigt tog det lika lång tid att hitta de här länkarna som det tog att skriva resten av inlägget.

various — 9 Comments
11
Mar 11

Brain explodey

Det här har legat som draft i evigheter (eller det känns så iallafall) eftersom jag inte riktigt orkade leta reda på källor och kolla vetenskapliga artiklar och allt det där, men nu bestämde jag mig för att skriva lite utifrån vad jag faktiskt tycker och inte vad andra säger.

Men för en vecka sen ungefär läste jag den här artikeln från Expressen. Den pratar om att LCHF inte är all that, och att det i vissa fall har visat sig att en kost med mycket fett och lite kolhydrater faktiskt kan vara…. nämen, farligt! Nu är det ju så att Expressen och Aftonbladet inte direkt är kända för att inte överdriva och slå LARM och lägga till -CHOCKEN i slutet av var och varannan rubrik, men jag tycker ändå att det är intressant.

Eller är det det?

Här har vi en diet där man blir tillsagd (enligt mormors LCHF-broschyr) att undvika följande…

ÄT HELST INTE: Potatis, ris, majs, pasta, bröd, flingor, gröt, blodpudding, tårta, kakor, osv.

ÄT LITE AV: Bönor, linser, frukt, korv och alkohol, osv.

Det som fick mig att gå i taket var dock den här biten:

Frukt innehåller mycket socker (särskilt vindruvor och bananer). Fruktosen går rakt in i fettväven och lagras där som fett, varför man bör vara restriktiv med frukt vid viktnedgång. Ät högst en frukt om dagen, ingen alls om du är kärlsjuk eller överviktig.

Alltså. Det är okej att äta kött. Fett. Grädde. Etc. Men det är INTE okej att äta en banan? Seriöst? Och det här tas på allvar. En läkare (hej Annika Dahlqvist, vad tänker du med?) sitter och säger att man ska äta på det här sättet, när många av de fördelar som tillskrivs LCHF enligt Lena Ljungkrona-Falk, vice ordförande i Dietisternas Riksförbund, är fördelar som man upplever oavsett viktminskningsmetod. Och ändå står doktor Annika där och säger att denna studie är fem dagar det är ingenting och man kan faktiskt inte kontrollera för alla variabler här, så det denna rapport säger ska tas med en nypa salt.

Ursäkta mig, men hur är det i glashuset? Varmt och skönt? Vill du ha ett lass sten?

Ni vet alla att jag personligen förespråkar hälsa och tycka-om-sig-själv-som-man-är snarare än viktnedgång. Särskilt om viktnedgången resulterar i en sämre hälsa i stort. Detta har att göra med att man faktiskt inte kan se på en person om hon mår bra eller inte, bara genom att titta på kroppshydda.

(Exempel: Min vän som har börjat träna, kan nu springa 20 minuter utan att stanna, för några månader sen klarade hon inte en halv minut. Hon brukade äta donuts till frukost, nu är det smoothie eftersom hon bestämt sig för att äta fem portioner grönsaker och tre frukter per dag. Hon mår mycket bättre. Enormt mycket bättre. Dock är hennes jeansstorlek densamma, och hon anser detta ett misslyckande. Fast hon mår bättre än någonsin förut. Hur sorgligt är inte det?)

Vill inte låta som en skiva som hakat upp sig (haha, minns ni när det hände jämt?), men det här tycker jag att man kan tänka på:

1) Om det är omöjligt att justera för alla variabler i en undersökning som visar att LCHF inte är the magic solution, hur är det möjligt att göra det i en undersökning som visar att det faktiskt är världens bästa uppfinning?

2) Hur kan man säga att överviktiga samt personer med kärlsjukdomar inte ska äta frukt. Alls? Betyder det att vi ska ta ifrån barn deras fruktstunder och ge dem en köttbit istället? (Och om svaret är “nej, såklart inte”, varför äter du en kost du inte skulle vilja ge ditt barn? Är inte det väldigt konstigt?)

3) Det faktum att det är “intressant” att det är andelen animaliskt protein som är förknippad med ökad hälsorisk? Är det en nyhet? Jag menar, med tanke på det som sägs om vegetarisk kost är detta ganska självklart.

4) Om du vill veta mer om vad dietisten Lena tycker, kolla in det här. Tyvärr finns inte hela kartläggningen, men där har vi ett sammandrag iallafall.

Nej, orkar inte. Gå inte på det där med LCHF. Eller Atkins. Och allt vad det heter. Säger som the Fat Nutritionist: Eat food. Stuff you like. As much as you want.

← Older Entries