Posts Tagged: barn

various — 6 Comments
9
Sep 11

Link round-up

Idag har jag hittat ungefär en miljon smarta saker att länka till. Därför blir det en länk extravaganza idag.

Via Sleepy Dumpling, vars Tumblr verkar vara en awesome mash av fat acceptance, söta djur och gifs. Rekommenderar starkt, även om jag alltid verkar ha 30+ olästa inlägg av hennes. Postar mycket, med andra ord.

Your body’s weight is determined by genetics. Like height or skin color, weight and body type vary from person to person. A person’s ideal weight range is called their set-point weight.

Your set-point weight is controlled by a part of the brain called the hypothalamus. The hypothalamus regulates the body’s feeling of hunger and satiety—the full feeling you get after you’ve eaten a meal. One of the jobs of the hypothalamus is to keep you as close to your set-point weight as possible.

When you go on a diet and lose weight, your hypothalamus interprets the sudden weight loss as a problem somewhere in the body. It will do whatever it can to get you back to your set-point weight. The hypothalamus will release hormones to increase your appetite. It will slow down your metabolism, so you don’t lose weight quickly. It will even make you feel more lethargic, or sluggish, and less likely to exercise.

Dieting can backfire by resetting your set-point weight at a higher level, to protect your body against the sudden changes of future diets.

Via en artikel i National Geographic. Den innehåller en intervju med Linda Bacon, så jag är nu än mer intresserad av hennes bok! Dock vill jag skutta upp och ner av lycka av när jag läser denna enkla förklaring om varför vikt varierar så från person till person. Så enkelt kan man alltså beskriva det hela.

So this morning I see that professional fat-hater Jamie Oliver has posted a petition which he’s asking people to sign in support of his “Food Revolution,” and in which he’s included the bullshit stat that “obesity in the US costs $10,273,973 per hour” (sure) and notes, in all-caps, “OBESITY IS PREVENTABLE.”

Celebrities who have signed the petition are posted in rotation: Jennifer Aniston, Eva Longoria, P. Diddy, Kim Kardashian, Ryan Seacrest, Ellen Degeneres.

It’s always nice to see wealthy people with access to the best food, comprehensive healthcare, personal trainers, private chefs, and individual nutritional plans put their names to a petition admonishing the fatties that OBESITY IS PREVENTABLE.

When there are people for whom that is not true, people for whom obesity is not preventable, for myriad reasons, to bray about how their bodies (our bodies; ourselves) are “preventable” is to engage in eliminationist rhetoric.

I will never be not fat.

To get rid of my fat body, you have got to get rid of me.

Ur ett inlägg i underbara feministbloggen Shakesville. Gå och läs hela inlägget, det är hur bra som helst och innehåller många länkar värda att följa.

Jag orkar inte riktigt ta tag i det här, så jag pekar er bara i riktning mot Shakesville. Dock gör det faktum att Ellen DeGeneres skrev på det här riktigt ledsen. Älskar Ellen. Vill inte att hon ska sätta sitt namn på sånt här.

Buhu.

Via Simple Things, också en Tumblr. Och nej, har ingen. Iallafall inte som jag uppdaterar oftare än en gång i halvåret. Dock läser jag ett par via RSS…

Då hände något märkligt. Jag tror inte att min BM är van vid att man pratar emot för hon lutade sig tillbaka och sen kom världens svada. Ni skulle inte tro grejerna hon slängde ur sig. Det var samma sak som innan om hur jag skulle vara för stressad för att gå ner i vikt med dagislämning hit och dit och så skulle jag bara bli tjockare och tjockare och sen var jag minsann fast i kvinnofällan! vilket fick mig att skratta så mycket att hon kom av sig, för jag var hundra på att kvinnofällan var något helt annat och hela situationen blev så bisarr när jag satt där lugnt på en stol och sa att jag var ganska fin i mina kilon och hon satt helt askgrå och upphetsad och svor över kvinnofällor. Hysteriskt.

Ur ett inlägg i bloggen Att vara någons fru. Jag har överhuvudtaget inte läst den förut, men någon länkade och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Alltså, barnmorskor. Det finns säkert många bra också, men det känns som att allt man läser om är rabiata barnmorskor som föreläser om bröstmjölk och så vidare.

Denna tjej gick alltså upp arton kilo under sin graviditet, till hela åttiotvå kilo (where’s my fainting couch?), vilket inte var LÄMPLIGT. Alltså. Dra åt helvete.

Men sådär. Två saker ni borde läsa, två fina bilder. Jag nöjer mig med det.

various — 3 Comments
6
Feb 10

Bröstmjölk ≠ coca cola

Mycket som finns inom just fat acceptance är självklart. Det är liksom ingen nyhet att alla är lika mycket värda oavsett storlek/hudfärg/religion/etc, och det är ganska självklart att man mår bättre av att äta när man är hungrig och inte obsessa över mat och sådär. MEN. Trots detta poppar det då och då upp folk som verkar glömma det där, och då är det ganska bra att påminna sig själv och alla andra om det här.

Det jag skulle vilja skriva om nu är att mat är inte kalorier. Dvs, det är klart att det finns kalorier i mat, men om man tänker för mycket på det så är det lätt att glömma bort att det man äter faktiskt är a) gott, b) bättre för dig än kalorisnålare varianter.

Anledningen till att jag kommer in på det här är ett blogginlägg hos Hoyden About Town, en feministblogg som jag är hopplös fangirl av. De fick nämligen nys om ett morgon-TV-program i England där man debatterade det där med ammning.

(Och jag kan väl lägga till här att jag inte har barn och alltså aldrig har tagit ställning till det hela, men tycker väl ungefär att man får göra som man vill.)

Iallafall, i det här programmet hade man tre gäster: Ann Sinnott, som har skrivit en bok om att amma barn som inte är bebisar, en mamma som ammade både sin ettåring och sin fyraåring (den senare kanske en gång i månaden eller så), och en barnmorska vid namn Clare Byam-Cook, som sa en del kontroversiella saker. Vi kan ju även nämna att denna barnmorska inte har jobbat som det på 25 år, utan numera driver någon slags webbsida där hon propagerar hur ofta “normala” bebisar ska äta och bete sig. Hon är även känd för att ha stämt vissa chatforum för att ha sagt dumma saker om henne.

Eh, ja. Ni har väl listat ut ungefär vad jag ska säga nu, va?

Yes, yes, yes. Jag tänker tala om för er att Byam-Cook likställde att amma ett barn efter typ två års ålder med att låta det dricka coca cola eftersom bröstmjölk är “väldigt sött” och inte bra för barnet, OMG! Hon liknade det även vid att låta barnet småäta och pratade om hål i tänderna, fast det faktiskt har visats att bröstmjölk innehåller ämnen som motverkar just detta.

Och oavsett vad man tycker om amning så är det ganska idiotiskt att påstå att bröstmjölk och coca cola är lika dåligt för barn, med tanke på de olika näringsinnehållen. Visst, antalet kalorier kanske är desamma, men ämnena? Not so much.

Det som fick mammor överallt att se rött var dock det faktum att programmet var sponsrat av Nestlé, som ju gör en hel del för att övertyga folk att det är bättre med flaska, vilket i många fattigare länder har visat sig vara farligt för barnen pga. avsaknaden på rent vatten. Och när klagomålen började komma in så sa TV-kanalen ifråga “This item was fair and balanced.”

Um, yes. Så, med tanke på det här skulle jag vilja påpeka ett par (ganska självklara) saker:

1) Ingen kan tala om för en mamma vad som är “lämpligt” för just hennes barn. Visst, någorlunda nyttig mat, lite grönsaker om man kan övertala dem att äta det (själv vägrade jag allt utom gurka tills jag var tjugo och blev vegetarian), osv, men ge fan i att tala om för mig hur jag ska mata mina (ytterst hypotetiska) barn, okay? Jag har hört talas om föräldrar som utesluter vissa livsmedel, typ socker, gluten, färgämnen eller liknande för att se om de blev mindre aggressiva, vilda eller hur det nu var, så det är helt klart att det finns vissa saker i mat som påverkar oss, särskilt när vi är små. Trots detta tycker nog att den enda som kan veta det här är föräldern själv. Det är nämligen lika irriterande när någon predikar avsaknad av något visst ämne som det bästa som finns, som det är när nyblivna veganer, feminister eller babydykes (notera att jag själv har varit allesammans, jag var jävligt jobbig när jag var tjugotvå) inte kan sluta prata om vad DE anser vara rätt och fel.

2) Om man inte vill/hinner/kan amma sitt barn så gör det en inte till en sämre mamma för det. Detta låter ju självklart, men det tåls att påpekas igen, särskilt med tanke på all skit Linna Johansson fick ta när hon bloggade om att inte amma överhuvudtaget. Lägger till det här eftersom det här inlägget låter väldigt pro-ammning. Jag bryr mig ärligt talat inte så mycket hur man gör med sina barn, så länge man inte går runt och talar om för andra hur de “ska” göra.

3) Att oroa sig för mycket för vad barn äter när de är bara två-tre år gamla låter (för mig, som inte är mamma) som en awesome set-up för matproblem senare i livet. Alltså, jag säger inte att man ska ge dem godis och glass morgonmiddagkväll, men att oroa sig för att BRÖSTMJÖLK är för sött? Jag tänker bara på när jag var liten och vägrade äta gröt eftersom mina föräldrar inte tyckte om att jag tog så mycket sylt på, och tyckte pannkakor var astråkigt eftersom vi inte fick strö minsta lilla nypa socker på. Då kan man ju tycka att det vore bättre att barnen får lägga lite sött på maten om det betyder att de äter upp.

4) Det enda jag kunde överhuvudtaget hålla med Byam-Cook om var det hon sa om att man inte bör ge barnet bröstet/godis/etc. varje gång det ramlar och slår sig, vilket ingen av de andra personerna överhuvudtaget hade sagt något om. Tröstätande är självklart inte bra, om man gör det för mycket, men det tål även att påpekas att om man skulle råka falla för det ibland (vilket för övrigt är mycket lättare att göra om man stämplar en del sorters mat som “olämplig” eller “dålig”) så säger inte det något om ens person, karaktär eller självbevarelsedrift. Seriously. Det är bara mat. That’s it.

Det var nog allt. Känner mig lite obekväm när jag pratar om det här, eftersom jag faktiskt inte har barn själv och därmed inte vet tillräckligt om hur man uppfostrar/matar/beter sig runt dem, men jag tyckte ändå att det här behövde nämnas. Nästa gång tänker jag prata om välfärdssjukdomar och myten om att fetma = diabetes. Det är inte sant. Nope. Inte ens litegrann. But that’s a story for another day.