Posts Tagged: bloglove


23
Jun 11

Bloglove: Fat Heffalump

Hi Kath/Heffalump! I’m just writing nice things about you, promise.

Bara det där med att kalla sin blogg Heffaklumpen tycker jag är hur kul som helst.

Men det här är en blogg jag snubblade över via Twitter häromdagen. Jag har hört talas om den jättelänge, men inte riktigt orkat leta reda på den. Och sen när jag tog mig en titt var precis vartenda inlägg på första sidan hur bra som helst. Det första inlägget jag fastnade för var det här, som handlar om hur tjocka porträtteras i media, fat stigma och även hur hon som person behandlas när hon bara går på en trottoar. Otroligt starkt skrivet, varav särskilt den här biten är något man kan läsa flera gånger.

The impact of that is a culture that treats fat people, and especially fat people with illness or disability, as sub-human. In the past month alone, I have been sent death threats on my blog because I talked about being a fat woman with diabetes, I have been photographed on the street or other public places by a complete strangers (at least four times that I know of), had a well dressed woman of about 45 call me a “fat cunt” as she passed me on a train platform, been spat at by a man passing me on the street and had rubbish thrown at me from a car.

These things don’t happen because there are lots of bad, horrible people in Brisbane. These things happen because every day people are told over and over and over that people like me are an “obesity epidemic” that must be “cured” for the good of the human race, and that fat is a dirty word that you should not say in front of children lest it give them an eating disorder. Because it is bred in our society that fat is the worst thing you can possibly be, so therefore it’s ok to behave horribly to fat people. Because “You’re not healthy!” has become the equivalent to “You are a worthless person!”

Vidare skriver hon om att vi som tjockisar inte har någon slags skyldighet att bevisa att vi FAKTISKT har lika bra hälsa som smala. (Något jag gör ofta, jag vet, men det börjar bli lite långtråkigt.) Läs gärna inlägget hon länkar till också, hör till en annan blogg, men är riktigt bra skrivet det med.

Hon pratar även om den retoriska frågan “om du kunde bli och förbli smal resten av livet, skulle du ta chansen?”, och påpekar att det är en helt meningslös diskussion eftersom det är helt omöjligt att bli det. I praktiken alltså.

Och det här är som sagt bara på första sidan. Gå och läs. Nej förresten, gå inte. SPRING.


14
Jun 11

Bring it on

Idag skriver Linus Fremin om tjockisskämt och att få frågan om man är gravid när man bara är tjock. Det här är något jag känner till så himla väl, eftersom jag har ungefär hälften av mitt fett i lår och höfter och resten i magen. Jag insåg dock för ett tag sedan att även när jag vägde 55 kilo hade jag en ordentlig mage. Är bara byggd sådan.

Men åter till Linus inlägg. Han gör en väldigt intressant parallell, nämligen det här:

Men ändå finns det något intressant med parallellerna mellan graviditet och fetma. För att ha en riktig bebis i magen kan för vissa innebära att man bär på ett löfte om en förändring och förbättring av ens liv.

Att när bebisen är ute ur ens kropp kommer något ha hänt med en.

Samma löfte om förändring och förbättring lägger många i att få ut fettet de har i sina magar, och resten av kroppen. Att med viktminskningen hoppas de att deras lycka kommer att öka. Det är samma sorts löfte.

Jag har aldrig tänkt på det på det här viset, men det är verkligen sant. Alltså, att det på något vis ses som the holy grail. Att få barn är att förändras, att bli smal likaså. Till det bättre, såklart.

(Alltså, att det är så det i många fall uppfattas, inte att det är så.)

Det är nästan som att folk hoppas att man är gravid, för då blir tjockheten liksom okej. Socialt accepterad. När det inte är barn i magen utan bara fett, ja, då blir folk otroligt generade. För att de har kallat någon tjock utan att kalla dem tjocka, antar jag. När det man borde vara generad över egentligen är generaliseringen. Antagandet att tjock = gravid, som att man inte kan gå runt och vara tjock alldeles för sig själv.

Det är fullt möjligt. Lovar. Och förresten: kalla mig tjock allt du vill, gör det bara inte genom lindrigt förtäckta (heter det så? “badly concealed) skämt. Nu har jag inte nämnt det där med tjockisskämt just här, men Linus pratar väldigt bra om det där också. Själv nöjer jag mig med att nicka och hålla med. Samt att plocka fram empire waist-klänningarna, det plagg jag älskar mest av allt, och ser allra mest gravid ut i.

Bring on the fat jokes.


9
Apr 11

Att se på sin kropp ur en praktisk synpunkt

Hi, Jamie! I’m only saying awesome things about you, I promise!

Underbara Jamie Keiles är tjejen som hade The Seventeen Magazine Project, där hon under en månad löd alla de tips som gavs i den amerikanska “tjejtidningen” (alltså, hatar det uttrycket, men ni vet vad jag menar) Seventeen och bloggade om det. Numera har hon bloggen Teenagerie, och nyligen (eh, för två veckor sen, ligger efter i bloggläsandet!) skrev hon det här om att kvinnors kroppar ofta behandlas och förväntas vara vackra ur en rent estetisk synpunkt. Inga nyheter, jag vet, men det här, OMG, så bra:

I’m not going to say that looking good isn’t empowering, because sometimes it can be! I find it sort of unstable and problematic, though, that physical appearance is the status quo form of bodily empowerment marketed to women. How can it be that you should only feel empowered by your body if you are a) naturally really pretty or b) willing to put in a lot of work to look like you are?

Whenever I find myself feeling unpretty, I make an effort to recontextualize my body mentally. When it comes down to it, your body is really a tool. It carries your brain. It lets you get from point a to point b. It’s a home for the senses that let your perceive the world in all of its awesomeness. Thinking of my body in a practical sense, as opposed to an aesthetic one, makes me feel super empowered. My body can do lots of cool things. Its worth is not dictated by how well it meets some set of arbitrary standards that someone else set for me, but but how well it serves the functions I need it to in my daily life.

Hur awesome är inte detta? Hon sätter fingret på något jag har försökt uttrycka i evigheter. Och kan ni fatta att Jamie bara är nitton år? Om jag hade varit hälften så medveten när jag var i hennes ålder hade jag kanske inte slängt bort dem på att nära ätstörningar vid min barm.

Läs Teenagerie och kolla in The Seventeen Magazine Project. Hur bra som helst. Det är dagens rekommendation.


24
Feb 11

Bloglove: Discourse – Doctor Samantha Thomas

Hi Samantha! I’m saying lots of nice things about you in this post. Just in case you find your way here.

Jag har länge tänkt skriva något om Samantha Thomas och hennes blogg, eftersom jag är en hopeless fangirl. Hon är sociolog (heter det så på svenska? det gör det väl?) och har forskat om en massa olika saker, bland annat fetma, och blev snabbt en av mina absoluta FA-heroes. Kolla in hennes blog eller för den delen alla de research papers hon har skrivit. Ska läsa igenom dem någon dag, de låter väldigt intressanta. Idag tänker jag dock prata om ett gammalt inlägg som hon har skrivit. Det handlar om vikt som ett känslomässigt/emotionellt problem, snarare än ett fysiskt. Mycket intressant.

Här påpekar hon bland annat att man inte kan ta en persons erfarenheter och generalisera. För det finns de som känner att deras viktnedgång på X kilo med hjälp av Y-metoden får dem att må bättre. Det betyder inte att alla borde rusa ut och testa den bantningsmetoden. Det finns andra, som väger 200 kilo och har hur bra värden som helst. Det betyder inte att alla som väger 200 kilo är hälsosamma. Och så vidare. Överhuvudtaget så pratar hon en hel del om att det inte går att generalisera på det viset. Att vi är olika. Att det som funkar för mig kanske inte funkar för dig. Det här är en väldigt viktig del, tror jag.

Och det är därför det inte finns en enda “lösning”. (Jag hatar ordet lösning i detta sammanhang, därav citattecknen.) Det är därför folk som preachar en enda bantningskur eller för den delen en enda sorts intuitive eating är full of it. Vi är alla olika. Det som funkar för dig kanske inte funkar för mig. Och det är väldigt viktigt.

Vilket inte betyder att jag inte rekommenderar alla att iallafall testa intuitive eating och allt det där. Men sanningen är ju att denna metod kan se så olika ut beroende på hur man använder sig av det. Bantning, å andra sidan, är väldigt strikt. Fullt med regler. Eller ja. Tror det iallafall. Har inte direkt följt något program i mina dagar.

För övrigt pratar Samantha i inlägget jag nämner även om att ensamhet faktiskt är en indikator för dålig hälsa. Det jag funderar på är då hur fetma och ensamhet interagerar. Svårt att säga, men jag kan tänka mig att det ena i vissa fall kommer på köpet. Alltså, jag menar inte att alla tjocka är ensamma och tvärtom, men jag vet hur skammen för ens kropp kan få en att dra sig undan, särskilt om man har en ätstörning. Att äta bland folk är inte lätt, inte när det känns som att folk råstirrar på en hela tiden. (Huruvida de faktiskt gör det är en helt annan sak…)

Hursomhelst. Intressant inlägg, intressant blogg. Kolla in henne.


22
Sep 10

Kognitiv dissonans och tjockisskap

Definatalie skriver om kognitiv dissonans, vilket jag tyckte var väldigt intressant då jag just nu sitter och plöjer psykologiböcker för skolan. Kognitiv dissonans är då den känsla man får när man upptäcker att något man trodde var sant inte längre stämmer; att känna att två motsatta sanningar båda är… sanna. Typ, det är bra att vara smal, men det är också inget fel på att vara tjock. Båda stämmer. Båda existerar. Och en anledning till att man (i vissa fall, det finns ingen universal truth) ofta slår bakut när man hör om fat acceptance är just det här: om det är okej att vara tjock, lite tjock, lagom tjock, mycket tjock, you name it, hur kan det även vara okej att kämpa som en galning för att bli smal, för att passa in och räcka till?

Kognitiv dissonans. Ett klurigt men väldigt användbart begrepp.

Och det är därför det är så svårt. Det är därför även den som identifierar sig med fat acceptance, som tror på det här och försöker leva efter mottot “alla är lika mycket värda, det spelar ingen roll hur vi ser ut, tjock är inget negativt begrepp, blah blah blah” ibland har svårt att komma ihåg det här. Som Definatalie säger:

This past few weeks I’ve talked to quite a few people about the assumption that those involved with fat activism and acceptance are already “there”. Let me state for the record that there is no “there”. There is no promised land with fields of fairy floss, oceans of Coke made with high fructose corn syrup and no atmosphere of boundless self esteem. You are never going to be awarded a bulletproof vest that protects you from the nasty things other people say about you or the messages that encourage self-loathing transmitted through magazines and television and ricocheted off people you talk to every day.

Det vill säga, det finns inte en människa som alltid är nöjd. JAG är inte alltid nöjd. Jag vet att jag har skrivit mycket om det positiva, om hur mycket bättre fat acceptance får mig att må, hur mycket lättare det är att inte obsessa över mat med intuitive eating, och så vidare. Det är för att jag försöker att fokusera på det positiva. Visa att det går. Men det är inte alltid lätt. Alla har vi dåliga dagar, då vi tittar på våra lår eller magar, då vi undviker vissa klädesplagg för att vi inte orkar vara starka och strunta i blickar och viskningar.

Och det är helt okej.

Jag ville bara säga det. Påpeka att det inte finns någon slags underbar slutdestination, för hur vi än kämpar för det här, hur mycket vi än tror på det här så finns det dagar då den kognitiva dissonansen hoppar upp och säger ifrån. Dagar då vi inte riktigt orkar vara starka förebilder, för det finns liksom inget pansar.

Det betyder inte att vi inte tror på fat acceptance. Det betyder inte att vi är svaga eller inte tillräckligt “bra” på det här. Det betyder bara att det är väldigt svårt. Vissa dagar mer än andra.

(Det här skrev förresten Julia om för någon månad sen. Jag sa då “hurra, nu behöver jag inte skriva om det”, men nu gör jag det iallafall.)


4
Aug 10

Index och det där

Förresten, vet någon om det finns någon sida där folk som skriver om HAES och allt det där på svenska är listade? Och om det inte finns det, är ni intresserade av att vara med på det? Jag tänker mig inte att bara bloggar som enbart handlar om detta ska få vara med, utan att alla som pratar om det, även om det bara är då och då, kan få vara med på listan.

Den amerikanska fatosphere-n har en feed tror jag, som alla bloggar ligger i, men det är lite över min förmåga… Iallafall, finns det intresse? Isåfall, kommentera med länken till din blogg, eller om det redan finns en sån sida, adressen dit tack.

Det skulle vara roligt att ha er alla samlade på ett ställe, så att säga. Eller oss, räknar in mig själv där också!


18
Jul 10

Bloglove: Definatalie.com

Alltså, Gud vad svårt det är att fungera normalt när det är så här varmt. Lite svalare idag (kan väl lägga till att sedan jag började skriva det här har värmen stigit med sex grader, gah!), så vi ska se om jag kan få ihop inlägget jag har tänkt på i flera veckor. Nu låter det ju som att det kommer vara något särskilt eftersom jag har tänkt på det så länge, men det är alltså mest en hög med shameless fangirling eftersom jag har hittat en ny favoritblogg.

När jag först började fundera på det här skulle det handla om Facebook och det faktum att det finns otaliga fat hate-grupper. Det där snubblade jag över tack vare att jag började följa @fiercefatties, som lobbar för att diskrimination mot tjockisar ska räknas som en anledning för att grupper ska raderas. Det här låter ju som en bra idé, yes? Tills man läser lite om det hela och det kommer fram att ett argument som används av bloggaren som körde igång denna protest är att homos och transpersoner inte skyddas av amerikansk lag mot diskriminering, men hatgrupper mot dessa raderas kontinuerligt, så varför skulle detsamma inte gälla för tjockisar?

Alltså förlåt, men det är inte ett argument som håller nånstans. Visst förstår man vad Shannon (som hon heter) menar, men ärligt talat? Nej. Bara NEJ. Visst, tjocka ska inte diskrimineras mot. Det är fel. Men ärligt talat att dra in queers i det hela och använda det faktum att lagstiftningen inte skyddar dem heller är helt bakvänt. Jag hatar de grupperna lika mycket som alla andra, men jag tror inte att det där med att peka på en annan grupp som ofta är utsatt leder till så mycket bra. Snarare motsatsen.

Som du kanske hör skulle kunna prata om det här i evigheter, men jag sätter punkt för det här, eftersom det jag ville prata om egentligen var en respons till just det här med att få sina bilder använda i en grupp som bashar på tjockisar. Det hände Natalie från Definatalie.com, och hon skrev då ett inlägg om det här, där hon bland annat nämnde ett mail hon skickade till den som tagit hennes bild och använt i det här syftet. Hon skällde inte ut personen. Hon sa bara till henne att hon iochmed detta hade bidragit till girl-on-girl hate, och bad henne tänka på om hon verkligen ville döma sin och andras kroppar på det här viset.

Det bästa med det här inlägget var dock att hon tog en bild av sig själv i skinny jeans och skrev: “Just so you know, I look AMAZING” i ena hörnet. Överhuvudtaget så är det inlägget väldigt bra, jag rekommenderar att du läser det. Det heter You can’t bully me out of my skinny jeans, vilket egentligen säger allt.

Här skulle inlägget ha slutat egentligen, men hon har bara fortsatt vara hur bra som helst, så jag måste länka till ett par till inlägg. Vi har till exempel Tights are tights, där hon pratar om det där med att säga högt och tydligt att tights är tights och byxor är byxor egentligen bara är en annan form av body hate. Nu är jag den första att erkänna att jag var väldigt sen med att ta på mig tights, främst eftersom jag minns fortfarande när de var på modet förra gången. Jag gick i sexan och ägde flera par som jag kombinerade med långa, tjocka tröjor i omöjliga färger. Ah, 1992, du var inte vacker att ha att göra med.

Så, nej. Jag har sällan tights utan något som går ner över rumpan, MEN jag håller med henne om det där med att döma andra på vad de har på sig, oavsett om det är tights, avklippta jeans (också en favvo från tidigt nittiotal, just saying) eller vad det nu kan vara, är skadligt. För steget från att säga “tights are not pants” till “she should NOT be wearing that” är inte så särskilt stort.

Det bästa argumentet för detta kommer från skinny jeans-inlägget och låter såhär:

I know for a FACT, despite the protestations in this particular facebook group, that seeing a fat person in leggings or skinny jeans will not cause injury. I’ve read quite a few comments from members who seem personally insulted when they see someone wearing something they don’t agree with. This is hyperbole. This is like when Mr. Burns (from the Simpsons) puts his arms in the air and flails them about. I like to imagine these people doing the Mr. Burns flail. It’s that comical to me.

Och som inte det var nog skrev hon igår ett helt underbart inlägg om det där med att gömma och dölja skavanker, något som Julia Skott har skrivit om tidigare. Här pratar hon (Natalie, inte Julia) om att det där med att gömma och framhäva egentligen bara är sätt att försöka homogenisera oss. För när vi gömmer det som är för stort och förstorar det som inte räcker till, vad händer då? Jo, vi säger till oss själva att vi inte räcker till, att om vi bara såg ut mer som alla andra så skulle vi vara så himla mycket bättre. Och oavsett om vi låtsas som att vår mage är mindre än den är och klär oss så att det ska se ut som att den är det, så ser den ju likadan ut. Och ju mer man försöker gömma något, desto mer medveten blir man om att den existerar.

För att inte tala om att det inte direkt är kul att bli tillsagd att “jo, x gör ju att y ser mindre ut”. Natalie says it best:

The message is usually the same: maximise things that are too small (usually just boobs), minimise bits that are too large, choose fabrics that drape well over lumpy sections and don’t make too much of a spectacle of yourself, girl. I’ve read well-meaning guidance that instructs tall women not to wear heels; encourages all women to be mindful of not aging themselves; decrees those with big bums to avoid skinny jeans (yeah right!); and helpfully suggests that women with all over chunk should avoid large accessories. I really enjoy having parts of my body reduced to “chunk”. No really. The sick thing is most of us talk to each other and ourselves like this; if your enemy called you chunky, shit would be on, but when your best friend does it you know she’s just concerned about how you look.

Så, där har du minst tre anledningar till att läsa hennes blogg. Och tänk på det där med att oavsett hur du klär dig så är du fortfarande du. Och om du kan säga “just so you know, I look amazing” och ta på dig vad-det-nu-kan-vara (i mitt fall: omlottklänningar och skor med mer än två centimeters klack) som du har fått höra att du inte borde ta på dig, more power to you. Jag jobbar fortfarande på det där med skorna. Det började i mellanstadiet, när jag var längst i klassen och har hållit i sig sen dess.

Och inte fan blev jag kortare av det.


19
May 10

Bloglove och mera Photoshop-disasters

Linus Fremin skriver en massa bra på senaste tiden. Fortare än jag hinner göra det, faktiskt. Han har massor med inlägg jag vill länka till, bland annat om helvetesjävla Roman Polanski (som jag är så trött på men det är knappast Linus fel), om brösts eventuella äkthet (och om Hollywood), om Laura Bush’s erkännande att hon faktiskt är pro-choice, om att bli våldtagen, om sorg, och så vidare och så vidare och så vidare. Så himla mycket bra. Och när jag har bläddrat lite för att hitta de här länkarna känns det synd att bara prata om det jag faktiskt hade tänkt att prata om, så gå och läs resten också, för det är det verkligen värt.

Och jo, orkar du inte så kolla in inläggen under kategorin “ätstörningar”. Det är egentligen de enda som är on topic för min blogg, men det är svårt att begränsa sig ibland. När något är så himla bra. Och jo, det finns ett inlägg om just modellsmala män, eller rättare sagt, om hur idealen har förändrats för också män i modevärlden, något jag har velat skriva om men faktiskt inte vet tillräckligt om, känns det som.

Iallafall.

Senast idag skrev han om att retuschera modeller till att se större ut, vilket börjar bli vanligare låter det som. Och detta i bemärkelsen att lägga på sjukt smala kvinnor några extra kilon istället för att antingen anlita “tjockare” (extremt stora citattecken där!) modeller alternativt se över förutsättningarna i modevärlden som faktiskt är anledningen till att de ser ut som de gör.

Hans inlägg om detta finns här. Själv läste jag först om detta på Jezebel, där man citerar chefredaktören på ett sätt som gör det hela än mer läskigt:

Sometimes when you cast a model, they look OK, but then when they turn up on the shoot day, they might not have eaten for two or three days. You’re not in charge of their health.

When she did arrive, there were plenty of clothes that we couldn’t put on her because her bones stuck out too much. She looked beautiful in the face, but really thin and unwell.

Och det man kan konstatera är väl att inte ha ätit ordentligt på några dagar inte orsakar en nedgång i vikt på 15-20 kilo vilket tydligen är den mängd som fattades på den här modellen. Grejen är väl den att om man tar en spinkig modell och fotar henne och sedan fixar henne större i Photoshop, då slipper man tänka på det där jobbiga, man kan hålla fast vid det gamla invanda “plus size-modeller får inte plats i sample sizes”, “det har alltid varit såhär”, “nothing tastes as good as being thin feels”, och så vidare ad infinitum.

Samma gamla vanliga. Samma samma samma samma.

Och det läskigaste är väl egentligen inte att modeller är smala, utan att de är så smala att de ser sjuka ut. Eller nej. Det läskigaste är att de är så smala att de ser sjuka ut och istället för att börja fundera vad det beror på så öppnar man Photoshop, utan att bry sig nämnvärt om a) hur modellerna mår och de enorma mängder självmord som begås av just denna yrkesgrupp, b) vilken effekt dessa skruvade ideal har på “vanliga människor”, c) att nämnda ideal är, just det, HELT SJUKA.

En annan sak man (och när jag säger man menar jag inte bara mig själv utan både Linus och Jezebel och många andra) undrar är om valet att photoshoppa i det här sammanhanget har att göra med att man då kan kontrollera precis var och hur de där extrakilona är placerade. Och ovanpå den lilla tanken har vi frågan om denna sortens retuschering är bättre än motsatsen.

Jag vet inte. Jag blir bara trött.


29
Apr 10

Operera mera!

Något som gör mig absolut vansinnig är reklam gällande magsäcksoperationer, så ni kan väl föreställa er hur glad jag var när jag fick den här reklamsnutten i min mail på grund av några kommentarer här på bloggen. Pratar man om BMI får man alltså sådant här. Och visst, det är ju inte direkt med mening, det förstår ju jag också, men det är ungefär den hundrade gången det här med överviktsoperationer kommer upp de senaste veckorna, så jag känner att jag behöver skriva lite om det.

Och jag vill börja med att säga att det här inte är menat som någon slags kritik mot de som faktiskt har valt denna operation, eftersom jag är väldigt inne på det där med body autonomy. Din kropp är din och min är min, och vad vi väljer att göra med dem är faktiskt vår ensak.

MEN.

(Yes, det kom ett “men” här, det gör det alltid.)

Men när jag gick till sidan som det gjordes reklam för rekommenderades jag att kontakta dem eftersom mitt BMI är över 30 och det kan ge hälsoproblem om det konstant ligger så högt. Detta trots att de flesta som känner mig inte skulle kalla mig tjock och jag faktiskt mår bättre än jag någonsin gjorde som smal.

Därför skulle jag vilja prata lite mer om det här med magsäcksoperationer och vad de faktiskt innebär. I media pratas det främst om denna sorts operationer som någon slags saviour från övervikt, och att det ger bättre hälsa på så många vis. Det man inte säger är då att det faktiskt är ganska vanligt att man går upp åtminstone en del av vikten igen. Till exempel har jag en kompis vars mamma hade gjort en magsäcksoperation, och som trots detta fortfarande är kraftigt överviktig. Det trodde jag var ovanligt, men sedan läste jag i artikeln jag länkade till alldeles nyss, en intervju med författaren av The Obesity Myth, Paul Campos. Där säger han följande:

Gastric bypass is surgically induced bulimia. People starve for the first few months so of course their blood sugar levels go down. At five and ten year followup the average weight loss from these procedures is about 10% to 15% of body mass (it’s actually less than that since lots of people drop out of the studies) which means most of these people end up still “morbidly obese.” And they can never eat normally again. Why do you think you never see the actual stats for weight loss from stomach stapling? If they were good they’d be on billboards fifty feet high.

10-25%. Om du väger 200 kilo är det 20-50 kilo, och du kommer aldrig att kunna äta normalt igen. Det är riktigt läskigt när man tänker på det, och på vad folk gör för en så pass minimal viktnedgång. Självklart finns det de som går ner och behåller den vikten, men det är alltså precis lika vanligt att inte göra det. Det här har framför allt att göra med att de underliggande orsakerna, det vill säga, den kropp man har, hur man äter, vad man äter och så vidare, inte går att operera bort. Man måste fortfarande vara noga med vad man äter och se till att göra allt “rätt”. Ofta är det också så att om man får kronisk diarré, kräkningar eller andra problem, vilket är otroligt vanligt, får man ofta höra att det är ens eget fel; man äter för mycket eller för fort eller tuggar inte ordentligt. Felet läggs alltså återigen på personen ifråga, precis som det läggs på feta varenda jävla dag.

I de fall då man lyckas bli smal efter en sådan här operation finns en helt annan problematik, nämligen det faktum att man då har extremt svårt att få i sig tillräckligt med protein, vitaminer och annat. T.ex. finner man hos vissa magsäcksopererade en sortens vitaminbrist som inte har funnits i västvärlden på hundratals år, men som man ibland hittar i u-länder.

Sandy från Junkfood Science har för övrigt skrivit massor om det här med magsäcksoperationer och allt vad det innebär, och har kommit över en hel del skräckhistorier, från patienten som har lidit av konstant diarré i TRETTIOFEM ÅR till den unga flickan som har fått så allvarliga neurologiska skador av näringsbrist att hon inte längre har någon kontroll över vad hon säger och gör. Detta är självklart worst case scenario, men det är ändå otäckt att läsa. Och som någon som har haft just dessa problem på grund av icke-upptäckt glutenallergi (tolv år tog det, whee!) så kan jag ju säga att det inte är något litet problem heller. Man blir verkligen helt dum i huvudet när man inte får tillräckligt med järn, vitaminer och annat, man blir svag och jävlig och vågar knappt gå hemifrån eftersom man måste ha nära till toalett precis jämt.

Mitt liv har blivit så himla mycket bättre sedan jag fick ordning på det där med gluten, så jag blir verkligen helt till mig när jag läser om att den här sortens operationer orsakar precis det jag äntligen har lyckats komma undan.

Vidare skriver Sandy om det där med att man säljer den här sortens ingrepp till folk genom att säga att de inte skulle överleva annars, det är för tjocka. Hon lägger då två statistiska nummer mot varandra, och visar på en ganska intressant (om än fruktansvärd!) bild. Sanningen är nämligen att 4.6% av alla patienter som opereras på detta vis dör inom det första året. De flesta är unga, och en sådan hög risk finns överhuvudtaget inte inom något område. Som exempel ger hon hysterektomi (alltså, när man plockar ut livmodern), där chansen att dö ligger på 0.19%.

Därefter har vi det faktum att chansen för en extremt överviktig kvinna (de 0.2 tjockaste procenten) fortfarande bara har en 0.1% chans att dö av fetmarelaterade sjukdomar. Det är farligare att vara man eller African-American eller smal men måttlig rökare än det är att vara sjukligt fet och kvinna.

True story.

Överhuvudtaget finns det mycket siffror att läsa om hos Junkfood Science, en del läskigare än andra. Till exempel tyckte jag att inlägget om att skaffa barn efter en sådan här operation var särskilt oroande, med tanke på hur många fertila kvinnor det är som går i sådana här tankar, och att man i många fall säljer sådana här operationer med skräckpropagandan “om du inte går ner i vikt kan du aldrig bli gravid” eller “ditt barn kommer födas underviktigt”.

Om du vill läsa mer om detta på svenska rekommenderar jag boken Fettpaniken av Marie Carlsson. Jag har bara läst halva, men hon har ett bra kapitel om just magsäcksoperationer och dess följder. Hon konstaterar ungefär samma som Junkfood Science, men jag vet att vissa föredrar att läsa på svenska.

Och för att avsluta kan jag väl citera lite till från Junkfood Science:

One lady passes kidney stones every couple of weeks. Another regurgitates anything solid that she tries to eat and yet has only lost 20 pounds in six months. She says she makes up the calories in liquid. Another can not eat more than one slice of toast at a time without getting sick. Some have chronic diarrhea. Many have nutritional deficiencies. A couple have gained their weight back after 10 or 20 years. And yet, not one of them says they regret having the surgery, such is the praise they get from others for losing weight.

Emphasis mine. Och citatet kommer härifrån. För att läsa mer om vad Junkfood Science skriver på detta ämne, gå till hennes blogg och kolla in länkarna till höger. Om du har något att lägga till på ämnet, kommentera gärna. Jag är den första att erkänna att jag inte har några personliga erfarenheter inom detta område, men jag tycker ändå att det är viktigt att prata om, och då särskilt det faktum att vårt samhälle är så inriktat på smalhet och skönhet att man alltså rekommenderar operationer till folk snarare än kollar deras hälsa och faktiskt uppmuntrar dem till att träna och äta bra.

Och det är det allra värsta, tror jag. Visst finns det fall där folk tycker att det är värt det och kanske har fått ett bättre liv, rent fysiskt, men frågan är om det är bra att fokusera så in i på bara fetma. Bevisligen finns det de som mår alldeles utmärkt och är tjocka. Bevisligen finns det de som är smala och inte så särskilt hälsosamma. Och hur man än vänder på det så är själva idén om att det finns en multi million dollar industry som opererar tjocka med begränsade framgångar ganska läskig. Särskilt som mängden människor som betalar för det här bara stiger, samtidigt som det knappt finns några vetenskapliga bevis för att det faktiskt fungerar.

Det är ungefär som alla de där annonserna med texten “result not typical” under bilden på någon rekordbantare. Det spelar ingen roll att det finns risker. Det spelar ingen roll att tjock inte är lika med fet och ful. Inget av det spelar någon roll, jämfört med the fantasy of being thin.


23
Apr 10

Bloglove, del 3: Fatshionista.com

Edited to add: Du kan numera hitta Lesley på Two Whole Cakes. FYI.

Det där dot-com på slutet kommer sig av att det finns två Fatshionistas, LJ communityn där massa awesome tjockisar postar outfits of the day och andra tips om mode, etc, och bloggen jag ska skriva om nu, Fatshionista.com, där Lesley skriver om allehanda fat acceptance.

Jag läste först Lesley i boken Lessons from the Fat-o-sphere, där hon bl.a. skriver om att köpa för små kläder. Nu i veckan skrev hon en artikel för Newsweek, som blev den mest lästa artikeln på hela sidan, vilket är så roligt! Den handlade om hur hon, som barn mådde sämre av att ständigt höra att hon var för tjock, än hon gjorde av att faktiskt vara överviktig. Självklart lockade detta fram ett antal troll, och hon var därför tvungen att skriva ett blogginlägg där hon påpekade ett antal saker, bl.a. att hon inte är skyldig någon att vara fin att se på (som svar på de som påpekade för henne att hennes fat ass var disgusting), och att det faktiskt inte spelar någon roll vad hon äter, hon är tjock ändå och att det inte betyder att hon är ohälsosam. Hon påpekar även att oavsett hur bra eller dålig hennes hälsa är så är den hennes ensak, vilket jag tycker är så skönt att höra. Det blir så lätt så att man sitter där och försöker att på något vis rättfärdiga sin tjocka existens med hur nyttigt man äter och hur bra värden man har, så det är uppfriskande med någon som bara säger att nej det har inte du med att göra.

Några av hennes inlägg som är must-reads:

“You don’t get to say that to me anymore”: Some thoughts on dealing with parents

Contexualizing the invisible: How people are talking about Precious

Let’s Go To The Doctor! Part Two: On being weighed

On health care and responsibility

Excruciate Your Way To Weight Loss!

Och finally, några frågor och svar från hennes Formspring-sida, eftersom de är väldigt informativa och ganska roliga. Klicka för att läsa hela svaret, jag har bara inkluderat det jag gillar bäst med dem.

You exercise and and are a veggie lover – What do you eat that keeps you plump?
Kittens, by the handful. And the souls of Jenny Craig “consultants”, since they don’t need them anymore after taking that job.

Why are you so fat? It’s disgusting really.
I’ve only written about 100,000 words on this subject just in the past year alone, but since you’ve asked so thoughtfully, I’ll sum up: It was gnomes. Magical invisible fat-making gnomes.

But isnt being as fat as you are a huge physical burden? I can imagine that being that big must make it difficult/impossible to run.
I’ll address the running question specifically first: I won’t deny that I hate running. I’m a quick sprinter — if I had to dodge a smallish horde of shambling-zombies standing a couple yards apart on my way into the safe haven of a shopping mall just over a hundred yards away, I could do it without trouble. If I had to outrun a pack of 28 Days Later-style zippy-zombies for a mile to get to an abandoned farmhouse, yeah, I’d be utterly screwed.

Sådär. Gå och läs. Älskar Fatshionista.