Posts Tagged: BMI

various — 5 Comments
29
Apr 10

Operera mera!

…

Något som gör mig absolut vansinnig är reklam gällande magsäcksoperationer, så ni kan väl föreställa er hur glad jag var när jag fick den här reklamsnutten i min mail på grund av några kommentarer här på bloggen. Pratar man om BMI får man alltså sådant här. Och visst, det är ju inte direkt med mening, det förstår ju jag också, men det är ungefär den hundrade gången det här med överviktsoperationer kommer upp de senaste veckorna, så jag känner att jag behöver skriva lite om det.

Och jag vill börja med att säga att det här inte är menat som någon slags kritik mot de som faktiskt har valt denna operation, eftersom jag är väldigt inne på det där med body autonomy. Din kropp är din och min är min, och vad vi väljer att göra med dem är faktiskt vår ensak.

MEN.

(Yes, det kom ett “men” här, det gör det alltid.)

Men när jag gick till sidan som det gjordes reklam för rekommenderades jag att kontakta dem eftersom mitt BMI är över 30 och det kan ge hälsoproblem om det konstant ligger så högt. Detta trots att de flesta som känner mig inte skulle kalla mig tjock och jag faktiskt mår bättre än jag någonsin gjorde som smal.

Därför skulle jag vilja prata lite mer om det här med magsäcksoperationer och vad de faktiskt innebär. I media pratas det främst om denna sorts operationer som någon slags saviour från övervikt, och att det ger bättre hälsa på så många vis. Det man inte säger är då att det faktiskt är ganska vanligt att man går upp åtminstone en del av vikten igen. Till exempel har jag en kompis vars mamma hade gjort en magsäcksoperation, och som trots detta fortfarande är kraftigt överviktig. Det trodde jag var ovanligt, men sedan läste jag i artikeln jag länkade till alldeles nyss, en intervju med författaren av The Obesity Myth, Paul Campos. Där säger han följande:

Gastric bypass is surgically induced bulimia. People starve for the first few months so of course their blood sugar levels go down. At five and ten year followup the average weight loss from these procedures is about 10% to 15% of body mass (it’s actually less than that since lots of people drop out of the studies) which means most of these people end up still “morbidly obese.” And they can never eat normally again. Why do you think you never see the actual stats for weight loss from stomach stapling? If they were good they’d be on billboards fifty feet high.

10-25%. Om du väger 200 kilo är det 20-50 kilo, och du kommer aldrig att kunna äta normalt igen. Det är riktigt läskigt när man tänker på det, och på vad folk gör för en så pass minimal viktnedgång. Självklart finns det de som går ner och behåller den vikten, men det är alltså precis lika vanligt att inte göra det. Det här har framför allt att göra med att de underliggande orsakerna, det vill säga, den kropp man har, hur man äter, vad man äter och så vidare, inte går att operera bort. Man måste fortfarande vara noga med vad man äter och se till att göra allt “rätt”. Ofta är det också så att om man får kronisk diarré, kräkningar eller andra problem, vilket är otroligt vanligt, får man ofta höra att det är ens eget fel; man äter för mycket eller för fort eller tuggar inte ordentligt. Felet läggs alltså återigen på personen ifråga, precis som det läggs på feta varenda jävla dag.

I de fall då man lyckas bli smal efter en sådan här operation finns en helt annan problematik, nämligen det faktum att man då har extremt svårt att få i sig tillräckligt med protein, vitaminer och annat. T.ex. finner man hos vissa magsäcksopererade en sortens vitaminbrist som inte har funnits i västvärlden på hundratals år, men som man ibland hittar i u-länder.

Sandy från Junkfood Science har för övrigt skrivit massor om det här med magsäcksoperationer och allt vad det innebär, och har kommit över en hel del skräckhistorier, från patienten som har lidit av konstant diarré i TRETTIOFEM ÅR till den unga flickan som har fått så allvarliga neurologiska skador av näringsbrist att hon inte längre har någon kontroll över vad hon säger och gör. Detta är självklart worst case scenario, men det är ändå otäckt att läsa. Och som någon som har haft just dessa problem på grund av icke-upptäckt glutenallergi (tolv år tog det, whee!) så kan jag ju säga att det inte är något litet problem heller. Man blir verkligen helt dum i huvudet när man inte får tillräckligt med järn, vitaminer och annat, man blir svag och jävlig och vågar knappt gå hemifrån eftersom man måste ha nära till toalett precis jämt.

Mitt liv har blivit så himla mycket bättre sedan jag fick ordning på det där med gluten, så jag blir verkligen helt till mig när jag läser om att den här sortens operationer orsakar precis det jag äntligen har lyckats komma undan.

Vidare skriver Sandy om det där med att man säljer den här sortens ingrepp till folk genom att säga att de inte skulle överleva annars, det är för tjocka. Hon lägger då två statistiska nummer mot varandra, och visar på en ganska intressant (om än fruktansvärd!) bild. Sanningen är nämligen att 4.6% av alla patienter som opereras på detta vis dör inom det första året. De flesta är unga, och en sådan hög risk finns överhuvudtaget inte inom något område. Som exempel ger hon hysterektomi (alltså, när man plockar ut livmodern), där chansen att dö ligger på 0.19%.

Därefter har vi det faktum att chansen för en extremt överviktig kvinna (de 0.2 tjockaste procenten) fortfarande bara har en 0.1% chans att dö av fetmarelaterade sjukdomar. Det är farligare att vara man eller African-American eller smal men måttlig rökare än det är att vara sjukligt fet och kvinna.

True story.

Överhuvudtaget finns det mycket siffror att läsa om hos Junkfood Science, en del läskigare än andra. Till exempel tyckte jag att inlägget om att skaffa barn efter en sådan här operation var särskilt oroande, med tanke på hur många fertila kvinnor det är som går i sådana här tankar, och att man i många fall säljer sådana här operationer med skräckpropagandan “om du inte går ner i vikt kan du aldrig bli gravid” eller “ditt barn kommer födas underviktigt”.

Om du vill läsa mer om detta på svenska rekommenderar jag boken Fettpaniken av Marie Carlsson. Jag har bara läst halva, men hon har ett bra kapitel om just magsäcksoperationer och dess följder. Hon konstaterar ungefär samma som Junkfood Science, men jag vet att vissa föredrar att läsa på svenska.

Och för att avsluta kan jag väl citera lite till från Junkfood Science:

One lady passes kidney stones every couple of weeks. Another regurgitates anything solid that she tries to eat and yet has only lost 20 pounds in six months. She says she makes up the calories in liquid. Another can not eat more than one slice of toast at a time without getting sick. Some have chronic diarrhea. Many have nutritional deficiencies. A couple have gained their weight back after 10 or 20 years. And yet, not one of them says they regret having the surgery, such is the praise they get from others for losing weight.

Emphasis mine. Och citatet kommer härifrån. För att läsa mer om vad Junkfood Science skriver på detta ämne, gå till hennes blogg och kolla in länkarna till höger. Om du har något att lägga till på ämnet, kommentera gärna. Jag är den första att erkänna att jag inte har några personliga erfarenheter inom detta område, men jag tycker ändå att det är viktigt att prata om, och då särskilt det faktum att vårt samhälle är så inriktat på smalhet och skönhet att man alltså rekommenderar operationer till folk snarare än kollar deras hälsa och faktiskt uppmuntrar dem till att träna och äta bra.

Och det är det allra värsta, tror jag. Visst finns det fall där folk tycker att det är värt det och kanske har fått ett bättre liv, rent fysiskt, men frågan är om det är bra att fokusera så in i på bara fetma. Bevisligen finns det de som mår alldeles utmärkt och är tjocka. Bevisligen finns det de som är smala och inte så särskilt hälsosamma. Och hur man än vänder på det så är själva idén om att det finns en multi million dollar industry som opererar tjocka med begränsade framgångar ganska läskig. Särskilt som mängden människor som betalar för det här bara stiger, samtidigt som det knappt finns några vetenskapliga bevis för att det faktiskt fungerar.

Det är ungefär som alla de där annonserna med texten “result not typical” under bilden på någon rekordbantare. Det spelar ingen roll att det finns risker. Det spelar ingen roll att tjock inte är lika med fet och ful. Inget av det spelar någon roll, jämfört med the fantasy of being thin.

various — 10 Comments
17
Apr 10

Läääääs

Another Cyborgsmanifesto skriver väldigt intressant om hur nummer kan användas för att förvränga sanningen. (Tack till Julia som twittrade länken.)

Bl.a. skrivs det:

Det har skrivits så mycket bra om vikt, tjockhet, smalhet, hälsa och vårt förhållande till kroppar och mat på sistone. Jag blir alldeles lycklig av att det finns människor som orkar gasta emot reklamidealet. BMI är något slags mått på något, men som med all statistik kan självklart även BMI-begreppet ifrågasättas.

Främst tycker jag att det är fascinerande vad man kan åstadkomma med siffror, bara siffror, och hur normalitet har förvrängts från att vara ett medelmått till att bli det enda ofarliga, det enda att sträva efter, att religiöst vilja tillhöra. Den som inte ligger på kurvan är onormal och onormalitet är tydligen farligt/dåligt omdöme/dödshotande etc etc. Trygghetstörstarna räds det onormala.

På detta läggs ett exempel som illustrerar problemet väldigt bra. Läs läs läs!

various — No Comments
14
Apr 10

Link round-up

Har vad jag kallar en legendary man cold (så mycket värre än en vanlig förkylning, natch), så det blir inte mycket tänka och vara smart här. Sorry about that. Men jag har sparat lite länkar ett tag för att ha vid ett sånt här tillfälle, läs dem istället! Och nej, jag håller inte med samtliga nedanstående till punkt och pricka, men de är ändå läsvärda tycker jag.

====

Jenny Nordberg skriver på SvD om att förtrycka sig själv.
Vi är vuxna nu. Men det är likadant överallt. Jag har träffat kvinnor i sena 70-årsåldern som försöker banta. Jag vet inte var det gick snett någonstans; om det var Jane Austen eller Freud, men det måste ta slut snart, för jag orkar inte se det längre. Om inte vi som fick allt kan leva med det kommer det aldrig att bli någon fart, och vi har så mycket att göra. Det fungerar inte att hälften av befolkningen ägnar så mycket hjärnkapacitet åt att avsky sina egna kroppar.

====

Elin Grelsson skriver i VK Kultur om nyanserad bild av träning och sin kropp. (Och hon nämner min blogg, alltid ett bra sätt att bli länkad, haha.)
Trenden av journalister, bloggar och skribenter som skriver om mat, kropp och träning på sitt sätt visar på en allt större nyansering av både motion och hälsa. På samma sätt som jag lärde mig att träning inte behövde handla om att tvinga mig att springa efter en stor middag, visar de här texterna på alternativ till bantningshets och deffade kroppar. Det generella skrivandet kring kropp och motion har alltför länge handlat om den gamla dikotomin kropp och själ. Möjligen har en och annan mindfullness-artikel och yogaguide visat på deras sammanblandning, men fortfarande fokuseras det i mainstreammedia på hur kroppen ska tuktas och fixas och inte hur den ska må bra.

Det som jag lärt mig allra mest, sedan jag närmade mig träningen, är hur kroppen och själen hänger ihop. En helhet som måste fungera ihop för att man ska må bra. Den alltmer nyanserade bilden av kropp, motion och hälsa bidrar till en ökad förståelse för det.

====

Hanna Fridén om att hennes frukost VISST är nyttig. Skönt att se det pratas om på en sådan grundläggande nivå.
Kalkon är bra protein, så även ägg. Kaffe är jag ju beroende av och kan inte bajselilajsa utan det. Grovt bröd med fiber (glutenfritt) är knappast skit det heller, och Bregott är VERKLIGEN inte onyttigt. Naturliga fetter. Det där är bara något som folk blivit lurade med i och med all fetmahysteri.

(…)

Hur mycket fett, protein och fibrer du behöver är olika från person till person, men allt behövs. Men att bara käka sån där frukost som de vill hävda är nyttig i TV-reklam är inget annat än amerikans säljbåg.

Fibrer är inte mat, det är grejer din tarm blandar med bajset för att du ska få ut det lättare. Glöm aldrig det!

====

Slutligen skriver Neonbibeln bästa argumentation mot Malin Wollins tjockhatskrönika.
Med anledning av att någon har RO-anmält en klädkedjas mulliga modeller för spridande av osunda ideal – yes, really – handlar det nu senast om allas hemliga tankar om överviktiga. Tydligen är det inte klokt hur det daltas med tjockisarna nu för tiden, tycker Malin Wollin: “Fetma dödar och ändå ska vi låtsas som ingenting och hylla tjejer som ”älskar” sina XXXL-kroppar.”

I vilken värld detta försiggår kan man sannerligen fråga sig, för det kan inte vara den här. I dag är överviktiga närmast den sista bastiljonen för lyteskomiken. När det inte är okej att skämta om bögar, invandrare och handikappade så får vi alla fall skratta åt de dumma lata späckhögarna som inte fattar att det bara är att äta lite mindre. Att röka, dricka alkohol och aldrig träna är helt okej, bara man inte blir tjock: det är ju – wait for it – ohälsosamt.

Tjockisarna och deras bristande självdisciplin (för det är såklart enda anledningen till övervikt) är ett hot mot allt som det moderna samhället står för. En fet kropp står för underkastelse, hjälplöshet, patetik och en oförmåga att kontrollera sig själv, men inte bara det – den är dessutom en protest mot det smala ideal som vi andra människor strävar så intensivt efter att uppnå. En fet kropp är ett stort FUCK YOU riktat mot de förslavande krafter och system som får oss att ägna timmar framför spegeln och på löpbandet, och därför måste den hånas. För att slippa känna oss som förlorare där vi står i affären och jämför näringsinnehåll intalar vi oss själva att det är fettet som är fienden, inte det smala idealet. Det är övervikt som med alla medel bör bekämpas, inte den kollektiva bristen på självkänsla.

====

Megan McArdle intervjuar Paul Campus, författare av The Obesity Myth, och även om antalet typos i den här artikeln får mig att undra vilken sorts tidning The Atlantic är egentligen är innehållet intressant. Finns så mycket bra i den här artikeln att jag nog måste skriva om den mer ingående när jag mår bättre.
OK, the CDC honchos and the authors of this study you referenced are in hysterics because the obesity rate, so-called, has roughly doubled in the last 30 years. But let’s consider what that actually means.

Obesity is defined completely arbitrarily as a body mass index of 30 or higher (175 pounds for an average height woman). Now body mass follows more or less a normal distribution, which means if the the mean body weight is in the mid to high 20s, which it has been for many decades now, then tens of millions of people will have BMIs just below and just above the magic 30 line. So if the average weight of the population goes up by ten pounds, tens of millions of people who were just under the line will now be just over it.

This might be meaningful if there was any evidence that people who have BMIs in the low 30s have different average health than people with BMIs in the high 20s, but they don’t. At all. So the “obesity epidemic” is 100% a product of tens of millions of people having their BMIs creep over an arbitrary line. It’s exactly as sensible as declaring that people who are 5′11 are healthy but people who are 6′1″ are sick.

Adding to the absurdity of all this, people with BMIs in the mid to high 20s actually have the best overall health and longest life expectancy – more so than those in the so-called “normal” BMI range.

====

Marianne Kirby of The Rotund and Lessons from the Fat-o-sphere skriver om det där med ansvar när det kommer till att blogga om FA och HAES, något som jag har tänkt mycket på den senaste tiden.

I want to talk, for a hot minute, about the responsibility I feel when it comes to this blog and the things I say here. Because I know that people are reading and taking this stuff seriously and that it can be a huge thing in a person’s life. I know this because every time I go somewhere, which is on-and-off a lot since the book came out, when the event is over there is still a crowd of people who want to talk about these issues, about how they are affected, about how hard all of this is.

FA IS HARD. It is so hard. And you are brave and amazing people for taking it on.

How does this relate back to that sense of responsibility I mentioned? It relates back because I take your feedback seriously – and I want you to know that – even if I don’t appear to be changing my “laughing in the face of MeMe Roth” ways. We don’t have to agree on strategy 100% – I am all for other people taking this up if they don’t like how I’m doing it. It’s a continuation of what I’ve always felt about this blog: if you don’t think I’m saying the right stuff, say it yourself so that we can all hear you.

It’s a tall order – I said y’all are brave for taking FA on and I seriously mean that. Having a public blog that is open to scrutiny and disagreement and whatnot is a step beyond that and it’s too much for some people and that is totally okay. But, as we ride through this latest batch of publicity, I can’t help but that the responsibility I bear to y’all is about saying what I have to say the best way that I can say it and encouraging other people to say what they have to say as well. The more voices the better. The more voices that speak, the harder it is to drown us out.

====

Lesley Kintzel of Fatshionista.com skriver om det faktum att man faktiskt KAN vägra att väga sig hos doktorn. Som princip gör hon det enbart om det behövs för att räkna ut hur doser för mediciner, och pratar lite om hur vanligt det är att tjockisar undviker att gå till doktorn hellre än de blir vägda.
I am quite aware that this post will make people angry. Oh, it will make them so very angry. It’s about control. Just get on the scale, fatty! No. You don’t get to police my healthcare practices any more than you get to police the size and shape of my body or the things I choose to do with it or the food I feed myself. You don’t get to draw lines; I do. I made a decision based on knowing myself, and knowing what the experience of being weighed recalls, and what happens inside my head as a result. No one else can make that decision for me. If scales don’t bother you, then be weighed! Be weighed! Numbers are okay. Numbers shouldn’t be secrets. Numbers shouldn’t be shameful. And indeed, I have no problem with numbers — pounds or inches — themselves, in isolation of the weighing process. But we should all have the opportunity to create boundaries. And we should all have our boundaries respected. Even if they seem irrational to others. Even if they seem foolish.

No, I don’t do scales. Cheerfully, brightly. Smile.

various — 15 Comments
9
Apr 10

Obetänksam sjukvårdspersonal redux

Det här skrev jag också ursprungligen på engelska. Har tänkte skriva om det länge, men det har liksom inte blivit av. Nu har det tjatats så om sjukvård det senaste att jag bara inte kan hålla mig. Det började med den här artikeln från Netdoktor.se. Den pratar om att sjukvården inte frågar överviktiga om de vill ha hjälp, och undviker att prata om det. Tydligen så önskade nittio procent i någon undersökning (står ej hur representativt urvalet var eller hur stor gruppen som frågades var, så jag sätter stora frågetecken här) att primärvården skulle ta upp det här. Och det ledde alltså till en artikel om att “tjocka” önskar detta. Generaliseringar galore.

(Jag kan väl också säga att jag inte var imponerad av Netdoktors artiklar på övervikt; här har vi BMI-tjat, övertygelsen att viktnedgång enbart har att göra med intag-och-förbränning, att det är den bantandes eget fel om de går upp igen, pga avsaknad av motivation och, som grädde på moset, en artikel som talar om för en hur “farlig” ens övervikt är baserad på hur fettet är placerad. Jävla pseudo-science. Hatar’t.)

Iallafall, eftersom allla pratar om sjukvård tänkte jag prata lite mer om när JAG hamnade hos en stödperson som skulle, var det tänkt, hjälpa mig med mina ätstörningar och psykiska problem, och hur otroligt kränkande det kändes när hon enbart fokuserade på min vikt. Jag bodde då på ett ställe där väntelistan till en psykolog var tretton månader och den till psykiater var cirka ett halvår, förresten. Vårdcentralen tog inte emot mig eftersom jag var inskriven på psyk och allt jag hade att tillgå var alltså denna person, en skötare som hade gått en kurs i KBT. Det var allt, och som någon som har gått på diverse behandlingar i över tio år märktes det väldigt väl att hon inte hade mycket utbildning.

Som bakgrund kan jag väl säga att jo, jag brukade ha ätstörningar av anorektisk typ när jag var yngre, fast aldrig så illa att jag blev inlagd. Det innebar att när jag började ta en medicin som gav ett extremt sug efter mat, något jag aldrig hade känt innan, slog det hela över åt andra hållet, och jag kunde inte sluta äta. Det som fick mig att få det under kontroll var ett strikt schema, där jag tvingade mig själv att äta en exakt mängd var tredje till femte timma. Den första tiden var skit-jävla-vidrig, pga. s.k. semi-starvation neurosis, vilket innebär att man inte kan sluta tänka på mat. Man samlar på sig massor om ifall att, man räknar ner minuterna tills man får äta igen, osv.

Sådana här extrema restriktioner är inget jag rekommenderar numera, men då var jag ganska desperat och fortfarande omedveten om fat acceptance. När jag fick min tid var jag mitt inne i den här tiden av extrem kontroll, och försökte så jävla mycket att inte få ett återfall genom att begränsa det jag “fick” äta. Detta är ett väldigt bra sätt att uppmuntra just cravings och hetsätning eftersom kroppen BEHÖVER fett och socker, och man bara kan hålla emot så länge, men självklart så känner man sig i slutändan som en hemsk människa utan självkontroll, fast det är helt naturligt att reagera på det här viset.

Iallafall. Det var en jävligt lång parantes, men jo, jag gick till den här personen och försökte förklara att jag försökte få kontroll på det hela men att jag ibland inte klarade av det, och det slutade ofta med att jag hetsåt upp till tretusen kalorier på en förmiddag. Istället för att då förklara mig att det är helt normalt eftersom (se ovan) kroppen behöver också det som inte är helt nyttigt, tittade hon på mig, tog in magen (alltid den där jävla magen) och sa, under fyrtiofem minuter, bl.a.:

“Ja, du kanske skulle behöva gå ner lite, men du är ju långtifrån ENORM.”
“Du behöver nog gå ner lite på mitten.”
“Vad äter du egentligen, kaffebröd?”
“Har du hört talas om BMI? Det är ett jättefiffigt påhitt som…”

Det hela paketerades snyggt då jag använde den deciliter mjölk jag häller i kaffet som ett exempel på hur medveten jag var av kaloriantalet i olika sorters mat, och hon svarade: “Men drick kaffet svart då”, och avslutade det hela med uppmuntringen att starta en matdagbok, vilket var EXAKT vad jag höll på med när jag var ätstörd åt andra hållet. Jag har senare förstått att detta rekommenderas till de med ätstörningar, som ett sätt att faktiskt se hur lite de äter, men jag har alltid använt det i negativ bemärkelse och visste att jag skulle bli ännu sämre om jag följde hennes förslag.

I slutändan blev jag så tvärarg (och bara delvis pga. detta, hon sa även en del idiotiska grejer om mina andra besvär) att jag gick hem och skrev ett brev där jag detaljerade exakt varför jag vägrade träffa henne igen, vilket i sig innebar att jag var utestängd från ALL sjukvård eftersom jag hade vägrat den hjälp som erbjöds mig, och det slutade faktiskt med att jag flyttade tjugo mil, till staden jag kommer ifrån, i hoppet att jag skulle kunna få hjälp.

(Det fick jag, för övrigt, men inte förrän jag hade själv tagit kontroll över mitt ätande, genom att släppa på det där med att äta exakta mängder, och faktiskt tillåta mig “lyx” som bröd med smör OCH ost. Och jag kan väl lägga till att trots denne extrema period av återhållsamhet gick jag inte gick ner ett enda av de kilon jag gick upp under min hetsätningsperiod. INTE ETT ENDA. Det jag “fick” var dock förmågan att kunna äta normalt igen, men detta var alltså, helt utan hjälp från sjukvården.

Så, jo. Det är alltså det här man förespråkar när man pratar om att primärvården ska prata med folk om deras övervikt. Och visst, det finns de som har problem som faktiskt är ätstörningar och inte bara “vanlig” fetma, men det går inte att se på en person huruvida detta är fallet. Jag har hört så mycket om folk i främst USA som avskyr att gå till doktorn eftersom de, oavsett besvär får bantningsbroschyrer och svaret att det “går över om de går ner i vikt”. Jo, även om de har astma eller medfött hjärtfel eller vad det nu kan tänkas vara.

Och jag kan väl säga att om jag hade varit nitton och inte tjugonio hade jag tagit det här som ett bevis att jag faktiskt inte var a) tillräckligt smal, b) tillräckligt ätstörd, c) riktigt jävla svag och utan karaktär. Det gjorde jag inte, i det här fallet, men det gjorde mig extremt medveten om hur det skulle kunna se ut, om jag hade varit yngre, och hade förväntat mig faktisk hjälp från den här människan. På ett vis var det kanske bra att hon betedde sig på det här viset, för det gjorde mig så arg att jag tog tag i det hela på egen hand.

Så, nej. Vårdcentralen, ni kan behålla era välmenande vikt-förfrågningar. I’m just fine, thank you.

various — 3 Comments
8
Apr 10

Den arga terriern går till attack

Jag blir alltid sådär tokarg när jag är på vävningen. Älskar verkligen att väva, men det där med att fika med tolv tanter? Sådär kul. Vissa, som min syster, t.ex. är verkligen hur bra som helst med gamlingar, men antingen så har inte jag samma överseende med att de ibland säger lite konstiga saker eller så är jag helt enkelt inte kompatibel med dem.

Det finns några som är hur gulliga som helst, och de försöker verkligen alltid att baka något glutenfritt, men det blir alltidalltidalltid fel. Det känns för jävligt att behöva säga nej till kaka när de har stått och bakat särskilt men jag är extremt känslig, och har man bara haft mina kakor i samma burk eller på samma tallrik som deras, alternativt använt träsked som är svår att få ren som tidigare har använts till vanligt bak när man rörde smeten, eller om det innehåller havregryn som inte är certifierat glutenfria (jo, havre i sig har inte gluten i sig, men det är i princip omöjligt att garantera att sädesslagen inte har blandat ihop sig innan paketeringen om man inte köper särskilda från Semper), så får jag vanligtvis en reaktion.

Förra gången åt jag ändå, för att vara trevlig och fick sota för det senare. Den här gången tackade jag nej och sårade tanten ifråga eftersom jag inte “litade på henne”. Suck. Och jo, när det tar sex veckor för magsäcken att återhämta sig så är det inte värt det. Särskilt inte som jag blir känslig mot laktos också när jag slarvar med gluten, och jag vill verkligen gå tillbaks till att äta ost snaaaaaart. Det är liksom inte det att jag inte uppskattar det folk gör, det är det att jag alltid blir sjuk. Alltid. Och det gör mig helt militant med allt jag stoppar i mig…

Men det är egentligen inte det värsta. Det värsta är det konstanta tjatet om bantning. Idag tackade en av dem nej till kaffebröd med förklaringen “jag är trött på att vara fet!”. Detta uttalades då med fyra personer vid bordet som var större än henne. Och visst, när man säger något sådant menar man inte “haha, du är tjock!”, men det är så det känns. Du kan bedyra tills du blir blå i ansiktet att “nej men jag menar inte dig, du är ju snygg fast du är lite rund, men JAG, jag ser ju ut som…”

DET KÄNNS. DET ÄR ELAKT. DET FÅR EN ATT KÄNNA SIG UTPEKAD OCH UTTITTAD OCH SOM EN DÅLIG MÄNNISKA.

Vill du verkligen få dina vänner, bekanta och familjemedlemmar att känna sig så? Nej, såklart inte. Så sluta med det, och om du redan har det, so much love for you. Världen behöver fler människor som tänker sig för innan de pratar.

Sen gick det vidare till en diskussion om huruvida benstommen faktiskt vägde mer hos vissa och någon hade minsann läst något om att skillnaden inte kunde vara mer än två kilo upp eller ner. Ville verkligen säga något, men blev bara helt tyst. Kunde inte komma på en enda sak att säga som inte skulle låta helt argt och upprört, och ville inte skämma ut mormor, som har vävt med de här tanterna i femton år.

Så jag satt tyst och skakade på huvudet och hoppades att de andra tre som är modell större inte tog illa vid sig. De kanske är vana vid det, vad vet jag. Men för den som har råkat ut för det här kan jag ju räkna upp några fakta som jag har skrivit om lite här och var. Saker jag kunde ha sagt men inte sa eftersom jag inte litade på att jag inte skulle låta som en folkilsk terrier.

Tolv snabba fakta:
1. 95-98% av alla som går ner tio kilo eller mer går upp vartenda gram inom fem år.
2. Att jojo-banta tär mer på kroppen än att vara tjock.
3. Bantning fuckar upp din metabolism för alltid. Det är därför det blir svårare att gå ner för varje gång man försöker.
4. Det där med att inte kunna sluta tänka på mat när man bantar? Det heter “semi-starvation neurosis”. Du kan antagligen räkna ut hur hälsosamt det är av namnet.
5. BMI är ett instrument som uppfanns för 150 år sedan.
6. Det uppfanns av en statistiker, som inte var det minsta intresserad av hälsa.
7. Den forskare som moderniserade BMI-skalan varnade för att använda BMI på enskilda individer. Trots detta är det nästan ENBART på det sättet det används.
8. Muskler väger mer än fett. Fett är BRA FÖR DIG. True story.
9. Fetma och ohälsa är inte synonymer. No, really.
10. Att mäta andelen fett respektive muskler istället för total vikt tar hänsyn till just detta. Tyvärr är det mest exakta metoden att göra detta på via obduktion.
11. Det är vanligare att smala inte tränar eftersom de inte “behöver” det. Det funkar jättebra tills de får problem med leder, rygg, nacke, osv. Jag kan ge 3-4 exempel på folk i min närhet som drabbats av detta fenomen.
12. Överviktiga har lägre dödlighetsprocent än underviktiga. Också true story.

Bubblare:
CARBS ARE YUMMY.

Källor: 1, 2, 3.

various — 2 Comments
20
Mar 10

Kroppsbilder

Okay, guys. Jag vet att de flesta av er kom hit via Julia Skott, inte tvärtom, men jag länkar ändå. Läs mer om hennes kroppsbildsprojekt här, och kolla in Kroppsbilder också. Det är tomt där ännu, men jag hoppas att det blir många bilder till slut! Ska försöka hitta ett bra sätt att arrangera kameran på bara, så ska jag medverka. Vet inte om jag klarar underkläder direkt, men något i den stilen blir det nog.

Så glad att se att hon satt igång det här, det är något som jag har tänkt på ett tag.

various — 18 Comments
18
Mar 10

Om att vara småtjock

Har blivit glutened idag. Igen. Suck. En av tanterna på min vävkurs hade stått och bakat kakor åt mig (och en annan sort åt resten, och en tredje sort åt diabetikern), som jag inte kunde med att inte äta fast de innehöll havregryn (spår av andra sädesslag), nougat (beror på, läs innehållsförpackningen), OCH hade legat i samma burk som de andra kakorna. Kan därför se fram emot några dagar av brain fog, oh joy, men ska ändå försöka skriva något om det otroligt intressanta ämne Julia Skott tog upp idag i sitt inlägg Du är ju inte tjock.

Det är helt briljant, och jag älskar att det är hur många kommentarer som helst där folk delar med sig av sin vikt. Förresten, innan jag sätter igång och babblar i alldeles för många tecken, finns det ett intresse för ett BMI- och eller vikt-projekt i still med detta? Julias idé, helt och hållet, men det skulle vara kul att se hur många som vore intresserade av att a) medverka med bild, längd, vikt och/eller BMI, b) att kolla in ett sånt projekt, bara för att få lite mer hum om hur folk faktiskt ser ut.

Om det låter som något du skulle gilla, kommentera! Finns det ett intresse kanske vi kan styra upp något.

Iallafall. Nu ska jag prata lite om det där med ordet “tjock”. Det är egentligen ett väldigt relativt begrepp, för de allra flesta (i synnerhet tjejer) verkar tycka att de väger lite för mycket, oavsett hur stora de egentligen är. Det här börjar väldigt tidigt, långt innan tonåren. Kolla t.ex. in den här artikeln som pratar om barn i åldern 3-6 år, och huruvida Disney-prinsessor och utseendefixeringen runt dem påverkar barns syn på dem själva. Lite tveksam på hur frågorna till barnen var ställda, men det är intressant ändå.

Men låt oss lämna vetenskapssnacket en stund…

Tjockhet som relativt begrepp har även att göra med hur man, som Julia säger, tror att andra är smalare än de egentligen är och har väldigt svårt att avgöra vikt bara genom att titta på dem. Marianne Kirby gjorde för några år sedan en undersökning där hon bad folk att gissa hennes vikt utifrån en bild hon lade upp på sin blogg. Resultat är ganska intressant. Det visade sig nämligen att gissningarna sträckte sig från 170 pounds (77 kilo) till 340 pounds (155 kilo). Det är alltså 75 kilos skillnad, vilket är väldigt mycket.

(Hon vägde för övrigt 314 pounds vid det tillfället, så ganska många gissade långt under hennes verkliga vikt.)

Själv har jag (och många andra också, säkert!) råkat ut för att folk ger mig för små kläder. När jag var mindre, typ storlek 42 kom de med 36 eller 38, och numera är det 44 som gäller, ungefär som att det inte FINNS några större storlekar eller de tror att jag skulle ta illa upp om de skulle råka ge mig något för stort i present. Och man ska väl iochförsig inte gå omkring och förutsätta att folk kan avgöra hur mycket man väger, men i längden blir det tröttsamt att få höra att man inte är tjock. Egentligen.

De flesta säger det här om folk de tycker om, i något slags sticka-huvudet-i-sanden-försök att få dem att inte känna sig tjocka och fula. Man går runt och säger saker “kolla in tjejen där borta i de tighta jeansen, vad hon ser UT”, när faktum är att kompisen som går bredvid en faktiskt är större än den utpekade personen. Och visst, man fattar ju att det inte är illa menat, men det känns ändå. Varenda jävla gång.

Grejen är egentligen den att man associerar fett med fult. Om man är snygg kan man inte vara tjock, och alltså är man beredd att intyga de flesta man känner icke-tjocka. Det är iochförsig mänskligt att inte vilja göra folk man tycker om ledsna, men så länge vi håller på såhär tror jag att fet kommer att vara ett negativt begrepp. Visst kan jag förstå tankegångarna när det gäller “men HON är verkligen inte tjock” och “är det inte elakt mot ‘riktiga’ tjockisar att bete sig som att man är fet när man inte är det?”, men alltså, oavsett hur tjock man är kommer det alltid finnas någon som är större, och jag är verkligen inte intresserad av att bara vända på smalhetshetsen, och istället fnysa åt folk för att de inte är tjocka nog.

Det viktiga är egentligen att påminna sig själv att det egentligen inte har så mycket att göra med storleken, utan mer mentaliteten. Det där med “tänk inte på vad du äter, bara ÄT, träna för att du vill det, lev ditt liv utan att låta det kretsa runt mat och var snäll mot andra, oavsett kroppsstorlek” är liksom inget som bara rekommenderas för tjocka. Det funkar precis lika bra när man är smal, och på samma sätt som homos uppskattar straight allies, så är det självklart att det inte är dåligt när naturligt smala är fat positive.

När jag först fann det här med fat acceptance var jag faktiskt ganska förvånad att jag ansågs “liten”. Jag kände mig ju helt enorm! Det tog mig inte speciellt lång tid att inse att jo, jag befann mig nog på den lägre sidan av skalan, precis som jag hade befunnit mig på the högre sidan av smal-skalan innan. Men bara för att jag anses vara småtjock och inte stortjock så betyder det inte att jag inte står där och svettas i klädaffären och försöker hitta något halvsnyggt som jag både kommer i och inte drunknar i.

Om man är lite mer intresserad av kläder kan man säkert hitta sådant som funkar på vanliga avdelningen också, som Beyond Sizes har skrivit mycket om (jag pratar lite mer om hennes inlägg på det ämnet här), men om man inte är det? Om man är en jeans-och-T-shirt-orkar-inte-men-vafan-mina-Converse-är-för-smala-person? Då orkar man inte bry sig så mycket och vill bara hitta något som är bekvämt, men plötsligt så ramlar alla jeans ner (för att höfterna är två storlekar större än midjan) och de skor man har haft hela livet plötsligt klämmer eftersom fötterna har blivit bredare. Och vad gör man då? Jo, då går man till plus size-avdelningen och lyfter lite försiktigt i de olika plaggen, och önskar att det fanns fler än tre hyllor. Och att de tre hyllorna faktiskt hade något i de lägre storlekarna, typ 46 och 48. Det har de ibland, men det är långtifrån självklart, och don’t get me started när det gäller klänningar. Seriously.

Hursomhelst, att vara varken tjock eller smal, en s.k. “inbetweenie” är visserligen lättare än att vara tjock “på riktigt”, men det är inte enkelt. Man passar inte riktigt in i något av lägren, och anses nog vara “normalviktig” för det mesta. Och det kanske man är.

Tills man står där i affären och det inte finns några kläder som passar.

Tills man går på gymmet och alla är smalare (jag hoppar högt av glädje när jag ser någon i min storlek eller större).

Tills folk börjar ge en sina gamla avlagda kläder eftersom de “gått ner tjugo kilo men dig passar de säkert”.

Tills man konstant känner sig för tjock eller för smal, beroende på vem man pratar med. And for your reference: Jag är 173 cm lång. Jag väger 90-95 kilo. Mitt BMI är ca 31. Gränsen för övervikt ligger på 25. För fetma ligger den på 30 och sjukligt fet är man när man når 35.

Så, nej. Jag är inte o-tjock. Och när du säger att jag är det så är det ingen komplimang. Det är bara ännu en påminnelse om att jag inte riktigt passar in i något av lägren, och jag har verkligen fått nog av det där staketet. Att balansera däruppe är inte särskilt kul i längden, och ärligt talat har jag så många staket att gå balansgång på att ett till bara är overkill.

various — 7 Comments
28
Jan 10

Det där med BMI

Det här inlägget är baserat på Fat Acceptance 101 från min engelskspråkiga blogg. Jag har delat upp det skitlånga inlägget på flera, och det här är del 3.

Del 1: Varför fungerar inte bantning i längden?
Del 2: Size doesn’t matter! (På riktigt.)
Del 4: Välfärdssjukdomar.

(Det här klippet kommer från Kate Hardings BMI project.)

Något som gör mig så jävla irriterad är när folk – inklusive sjukvårdspersonal – kommer dragande med BMI. Det har, erm, hänt att jag har skrivit brev till obetänksamma terapeuter (yes, samma som i tidigare inlägg, ska blogga den historien någon dag) och föreläst för vänner och familj om varför BMI är förlegat och dumt, och det här vore inte en riktig fat acceptance-blogg om jag inte förklarade varför.

Men ok. Body Mass Index uppfanns enligt The Slate av en dude som hette Adolphe Quetelet någon gång mellan 1830 och 1850. Det är 160-180 år sedan, vilket är en anledning till att den är förlegad. En annan anledning till att ifrågasätta BMI är det faktum att medan Quetelet var vetenskapsman så var de ämnen han forskade inom astronomi, matematik, statistik och sociologi. Han uppfann BMI under sina försök att definiera “den normala människan”, vilket innebar att hitta metoder för att förutsäga fucking everything, från längden på en mans arm (yes, seriously) till vilken ålder han, rent statistiskt sett, borde gifta sig.

Hans forskning hade alltså inget att göra med viktrelaterade sjukdomar eller ens fetma i sig. Han använde enbart denna ekvation för att beskriva standardproportionerna hos den genomsnittslige människan. Och precis som nästan all forskning på människokroppen så använde han uteslutande vita män för sina beräkningar.

Ingen brydde sig dock nämvärt om stackars Quetelets forskning förrän 1972, när en annan dude vid namn Ancel Keys fiskade upp den här beräkningen och döpte om den till Body Mass Index. Den blev riktigt populär och runt 1985 så användes den flitigt, mestadels för att varna patienter som man tyckte var i riskgruppen för viktrelaterade sjukdomar.

Det är också värt att notera att när BMI först började användas fanns bara undervikt, normalvikt och övervikt. Gränsen mellan normalvikt och övervikt lades på 85%, dvs ett nummer som 85% av befolkningen vägde mindre än. Detta innebar värdet 27.8 för män och 27.3 för kvinnor. Så var det tills 1998 när man bestämde sig för att man behövde ett nummer för fetma också. Man ändrade då gränserna till 25 för övervikt och 30 för fetma. (På engelska är begreppen underweight, normal weight, overweight, obese och morbidly obese, btw.)

Jag ligger för övrigt på 29.5, så jag kan dansa på gränsen mellan övervikt och fetma hela dan om jag skulle vilja!

Det är intressant att den andra vetenskapsmannen, Ancel Keys, aldrig hade för avsikt att BMI skulle användas på detta vis. Faktum är att hans första artikel på ämnet varnade t.o.m. emot att använda det på enskilda individer, eftersom BMI ignorerar faktorer som ålder och kön, och tyckte att det var en sak att använda det för att räkna ut ett genomsnitt på en stor mängd människor med många olika kroppsformer, och en helt annan att använda det på en person utan att ta hänsyn till ålder, kön, hälsa, osv.

Artikeln jag länkar till i början påpekar;

Some researchers say BMI’s inaccuracies in individual measurements result in little actual harm, since an attentive doctor can spot outliers and adjust her diagnosis accordingly. But this begs the question: If a doctor’s eye is better than BMI at determining a patient’s healthy weight, then why use BMI for individuals at all?

Och sist men inte minst, den amerikanska radiostationen NPR har skrivit en lista som heter Top Ten Reasons Why BMI Is Bogus, som förklarar i extremt få ord varför BMI inte är en bra idé.