Hälsa är mer än en siffra- en blogg om fat acceptance, health at every size och intuitive eating

…

Något som gör mig absolut vansinnig är reklam gällande magsäcksoperationer, så ni kan väl föreställa er hur glad jag var när jag fick den här reklamsnutten i min mail på grund av några kommentarer här på bloggen. Pratar man om BMI får man alltså sådant här. Och visst, det är ju inte direkt med mening, det förstår ju jag också, men det är ungefär den hundrade gången det här med överviktsoperationer kommer upp de senaste veckorna, så jag känner att jag behöver skriva lite om det.

Och jag vill börja med att säga att det här inte är menat som någon slags kritik mot de som faktiskt har valt denna operation, eftersom jag är väldigt inne på det där med body autonomy. Din kropp är din och min är min, och vad vi väljer att göra med dem är faktiskt vår ensak.

MEN.

(Yes, det kom ett “men” här, det gör det alltid.)

Men när jag gick till sidan som det gjordes reklam för rekommenderades jag att kontakta dem eftersom mitt BMI är över 30 och det kan ge hälsoproblem om det konstant ligger så högt. Detta trots att de flesta som känner mig inte skulle kalla mig tjock och jag faktiskt mår bättre än jag någonsin gjorde som smal.

Därför skulle jag vilja prata lite mer om det här med magsäcksoperationer och vad de faktiskt innebär. I media pratas det främst om denna sorts operationer som någon slags saviour från övervikt, och att det ger bättre hälsa på så många vis. Det man inte säger är då att det faktiskt är ganska vanligt att man går upp åtminstone en del av vikten igen. Till exempel har jag en kompis vars mamma hade gjort en magsäcksoperation, och som trots detta fortfarande är kraftigt överviktig. Det trodde jag var ovanligt, men sedan läste jag i artikeln jag länkade till alldeles nyss, en intervju med författaren av The Obesity Myth, Paul Campos. Där säger han följande:

Gastric bypass is surgically induced bulimia. People starve for the first few months so of course their blood sugar levels go down. At five and ten year followup the average weight loss from these procedures is about 10% to 15% of body mass (it’s actually less than that since lots of people drop out of the studies) which means most of these people end up still “morbidly obese.” And they can never eat normally again. Why do you think you never see the actual stats for weight loss from stomach stapling? If they were good they’d be on billboards fifty feet high.

10-25%. Om du väger 200 kilo är det 20-50 kilo, och du kommer aldrig att kunna äta normalt igen. Det är riktigt läskigt när man tänker på det, och på vad folk gör för en så pass minimal viktnedgång. Självklart finns det de som går ner och behåller den vikten, men det är alltså precis lika vanligt att inte göra det. Det här har framför allt att göra med att de underliggande orsakerna, det vill säga, den kropp man har, hur man äter, vad man äter och så vidare, inte går att operera bort. Man måste fortfarande vara noga med vad man äter och se till att göra allt “rätt”. Ofta är det också så att om man får kronisk diarré, kräkningar eller andra problem, vilket är otroligt vanligt, får man ofta höra att det är ens eget fel; man äter för mycket eller för fort eller tuggar inte ordentligt. Felet läggs alltså återigen på personen ifråga, precis som det läggs på feta varenda jävla dag.

I de fall då man lyckas bli smal efter en sådan här operation finns en helt annan problematik, nämligen det faktum att man då har extremt svårt att få i sig tillräckligt med protein, vitaminer och annat. T.ex. finner man hos vissa magsäcksopererade en sortens vitaminbrist som inte har funnits i västvärlden på hundratals år, men som man ibland hittar i u-länder.

Sandy från Junkfood Science har för övrigt skrivit massor om det här med magsäcksoperationer och allt vad det innebär, och har kommit över en hel del skräckhistorier, från patienten som har lidit av konstant diarré i TRETTIOFEM ÅR till den unga flickan som har fått så allvarliga neurologiska skador av näringsbrist att hon inte längre har någon kontroll över vad hon säger och gör. Detta är självklart worst case scenario, men det är ändå otäckt att läsa. Och som någon som har haft just dessa problem på grund av icke-upptäckt glutenallergi (tolv år tog det, whee!) så kan jag ju säga att det inte är något litet problem heller. Man blir verkligen helt dum i huvudet när man inte får tillräckligt med järn, vitaminer och annat, man blir svag och jävlig och vågar knappt gå hemifrån eftersom man måste ha nära till toalett precis jämt.

Mitt liv har blivit så himla mycket bättre sedan jag fick ordning på det där med gluten, så jag blir verkligen helt till mig när jag läser om att den här sortens operationer orsakar precis det jag äntligen har lyckats komma undan.

Vidare skriver Sandy om det där med att man säljer den här sortens ingrepp till folk genom att säga att de inte skulle överleva annars, det är för tjocka. Hon lägger då två statistiska nummer mot varandra, och visar på en ganska intressant (om än fruktansvärd!) bild. Sanningen är nämligen att 4.6% av alla patienter som opereras på detta vis dör inom det första året. De flesta är unga, och en sådan hög risk finns överhuvudtaget inte inom något område. Som exempel ger hon hysterektomi (alltså, när man plockar ut livmodern), där chansen att dö ligger på 0.19%.

Därefter har vi det faktum att chansen för en extremt överviktig kvinna (de 0.2 tjockaste procenten) fortfarande bara har en 0.1% chans att dö av fetmarelaterade sjukdomar. Det är farligare att vara man eller African-American eller smal men måttlig rökare än det är att vara sjukligt fet och kvinna.

True story.

Överhuvudtaget finns det mycket siffror att läsa om hos Junkfood Science, en del läskigare än andra. Till exempel tyckte jag att inlägget om att skaffa barn efter en sådan här operation var särskilt oroande, med tanke på hur många fertila kvinnor det är som går i sådana här tankar, och att man i många fall säljer sådana här operationer med skräckpropagandan “om du inte går ner i vikt kan du aldrig bli gravid” eller “ditt barn kommer födas underviktigt”.

Om du vill läsa mer om detta på svenska rekommenderar jag boken Fettpaniken av Marie Carlsson. Jag har bara läst halva, men hon har ett bra kapitel om just magsäcksoperationer och dess följder. Hon konstaterar ungefär samma som Junkfood Science, men jag vet att vissa föredrar att läsa på svenska.

Och för att avsluta kan jag väl citera lite till från Junkfood Science:

One lady passes kidney stones every couple of weeks. Another regurgitates anything solid that she tries to eat and yet has only lost 20 pounds in six months. She says she makes up the calories in liquid. Another can not eat more than one slice of toast at a time without getting sick. Some have chronic diarrhea. Many have nutritional deficiencies. A couple have gained their weight back after 10 or 20 years. And yet, not one of them says they regret having the surgery, such is the praise they get from others for losing weight.

Emphasis mine. Och citatet kommer härifrån. För att läsa mer om vad Junkfood Science skriver på detta ämne, gå till hennes blogg och kolla in länkarna till höger. Om du har något att lägga till på ämnet, kommentera gärna. Jag är den första att erkänna att jag inte har några personliga erfarenheter inom detta område, men jag tycker ändå att det är viktigt att prata om, och då särskilt det faktum att vårt samhälle är så inriktat på smalhet och skönhet att man alltså rekommenderar operationer till folk snarare än kollar deras hälsa och faktiskt uppmuntrar dem till att träna och äta bra.

Och det är det allra värsta, tror jag. Visst finns det fall där folk tycker att det är värt det och kanske har fått ett bättre liv, rent fysiskt, men frågan är om det är bra att fokusera så in i på bara fetma. Bevisligen finns det de som mår alldeles utmärkt och är tjocka. Bevisligen finns det de som är smala och inte så särskilt hälsosamma. Och hur man än vänder på det så är själva idén om att det finns en multi million dollar industry som opererar tjocka med begränsade framgångar ganska läskig. Särskilt som mängden människor som betalar för det här bara stiger, samtidigt som det knappt finns några vetenskapliga bevis för att det faktiskt fungerar.

Det är ungefär som alla de där annonserna med texten “result not typical” under bilden på någon rekordbantare. Det spelar ingen roll att det finns risker. Det spelar ingen roll att tjock inte är lika med fet och ful. Inget av det spelar någon roll, jämfört med the fantasy of being thin.