Posts Tagged: böcker (skönlitteratur)

various — No Comments
16
Mar 11

Boktips

Läste idag en text av Mattias Hagberg. Den handlar om en bok av Juli Zeh, Corpus Delicti. I princip handlar den om ett samhälle där god hälsa är plikt. Samtliga medborgare måste rapportera sin hälsostatus och sjukdom är ett brott. Huvudpersonens bror vägrar ta hand om sig och det slutar med att han anklagas för ett sexbrott eftersom diktaturen inte vill uppmuntra andra att göra detsamma, vilket såklart (det är en roman after all) har ödesdigra följder.

Den låter riktigt intressant och åker på min att-läsa-lista.

Största delen av Mattias text är för övrigt klockren. Han skriver om dagens samhälle där läkemedelsindustrin hjälper många, men också skapar sjukdomar där det inte finns några. Vad gäller oss tjockisar kommer jag såklart att tänka på främst magsäcksoperationer, men även diverse bantningsmedel. Det kallas utveckling, men är det det? Egentligen?

Det enda med texten som stör mig är följande paragraf:

Nedstämdhet, som tidigare var en naturlig del av livet, har blivit depression. Det naturliga åldrandet kläs i medicinska termer. Den som avviker från normalfördelningskurvan i fråga om längd anses i behov av hormonbehandling. Menopausen är föremål för medicinsk forskning eftersom övergångsålder numer är definierad som en sort sjukdom. Sneda tänder är något som måste botas. Barn som har svårt att sitta still är genetiskt defekta. Barn som är blyga lider av social fobi. Hela livet håller på att förvandlas till en katalog över medicinska diagnoser – allt som inte är perfekt är sjukt.

Jag förstår mycket väl vad han menar, vill säga det, MEN:

Nestämdhet är inte depression. Om jag bara var “nedstämd” skulle jag inte äta tre sorters mediciner efter att ha gått igenom ett tiotal på lika många år.

Att vara blyg är inte att ha social fobi. Jag har varit blyg hela mitt liv. Det var aldrig helvetet på jorden, förrän jag utvecklade social fobi på riktigt.

(Dock önskar jag att jag – tandläkarskräck och allt – inte hade lidit mig igenom några år med tandställning, vilket innebar många läskiga besök, eftersom mina tänder så fort den togs av sa “eh, skulle inte tro det” och åkte tillbaka till sina ursprungliga positioner…)

Men visst. Förstår att Mattias antagligen inte håller med om dessa påståenden. De är antagligen bara ett uttryck för hur läkemedelsindustrin tänker. Men ändå.

Dock en intressant text och en intressant bok låter det som. Rapporterar om/när jag får tag på och läser den.

various — 4 Comments
14
Mar 10

“Bet Me” av Jennifer Crusie

Jobbar på ett längre inlägg, men ta en bokrecension så länge!

Bet Me av Jennifer Crusie finns även på svenska under titeln Ska vi slå vad?

Jag är normalt sett inget fan av romance novels och det där med the one and only, men i det här fallet var resten av innehållet så övertygande att jag gav med mig. Visst, vissa delar av den här boken följer formulan till punkt och pricka, särskilt när det gäller den manliga karaktären, men t.o.m. han har fått några mindre perfekta egenskaper (även om de mest består av att han har dyslexi och att han därför har startat ett eget företag där han föreläser för 10,000 dollar per session istället för att göra något där han behöver kämpa med att läsa och skriva…)

I allafall.

Huvudperson är Minerva Dobbs som i första kapitlet blir dumpad av sin tråkiga pojkvän som hon vägrar ligga med för att han tycker hon är tjock. Dessutom förbereder hon sig på att vara den (tjocka) brudtärnan på sin (smala) systers bröllop, och hon bantar ständigt. Eller misslyckas med att göra det.

Enter Calvin Morrissey som slår vad med Mins före detta om att han minsann kan få i säng henne på en månad. Eller om det var tvärtom, dvs. att det var exet som utmanade Cal. Hursomhelst så leder det hela på något vis så leder det hela till att han lär henne att äta som en normal människa igen, och även om det där med donuts blir överspelat efter en kvart (seriously, jag kan nämna tjugo bakverk som är godare!), så är det fascinerande och faktiskt nästan smärtsamt att uppleva hur hon känner angående sin kropp och mat.

Det var särskilt en bit som fick mig att känna mig helt gråtmild, för den visar så väl hur det kan vara när ens familj faktiskt inte vet vad som är bra för en, fast de TROR att det gör det.

Ett litet citat här (och arghhh fattar inte hur man får långa blockquotes att se normala ut, utan det där hålet i bakgrunden):

“Rehearsal dinner dress?” Min said. “Why –”

“I found something for you that will be slimming.” Nanette shook her head at her eldest daughter, the disappointment. “Make sure the hem is in the right place. If it cuts at your knees your legs will look like fence posts.”

“Thank you, Mother,” Min said, figuring this was a fight she didn’t care about. She just felt tired.

Her mother stopped and met her eyes. “I know you think I’m awful. But I know how this world works. And it’s not kind to fat people, Min. It’s especially not kind to fat women. I want to see you happy and safe, married to a good man, and it’s not going to happen if you don’t lose that weight.”

“She’s not fat,” Diana said from behind her. “She is NOT FAT.”

“Not your loud voice,” Nanette said, and Diana glared at her.

“Screw my loud voice, stop telling her she’s fat.” Diana stopped, looking as surprised as Nanette and Min that she’d said it. She went on, in a calmer voice. “Leave her alone.”

Nanette shook her head and went forward to grip Min by the upper arms. “I just want you to be happy,” she said, and then stopped and squeezed Min’s arms again. “Have you been lifting those weights the way I told you? Because if your arms aren’t toned, those chiffon sleeves –”

So, yes. Det här är en bok med en kärlekshistoria som följer en ganska förutsägbar route, men det kan man liksom ta eftersom resten av budskapet är om än inte perfekt (tjockisar äter inte bara donuts, damn it), så bättre än det man läser i många böcker i den här genren. Det hela blir dock mindre övertygande pga. att jag just läste i Crusies blogg att hon bantar…

Suck.

various — 1 Comment
30
Jan 10

“Big Fat Manifesto” av Susan Vaught

Jag läser mycket, och har därför tänkt att recensera böcker som finns på ämnet, både faktaböcker och skönlitterärt. Börjar så smått här, men vi får se hur det går! Har för övrigt extremt svårt att läsa översatta böcker, så det här kommer främst vara böcker på engelska – om de inte är skrivna på svenska från början.

Lista på alla recenserade böcker (nuvarande och kommande) finns här.

Big Fat Manifesto av Susan Vaught är utgiven (på engelska) av Bloomsbury (USA). Det är skönlitteratur och en ungdomsbok, tror jag. Huvudpersonen är sjuttonåriga Jamie Carcaterra, som är fet, men långtifrån stillasittande.

Hon skriver bl.a. för skoltidningen, krönikor under namnet Fat Girl. De är alla extremt konfronterande, och handlar om allt från hur det är att vara fet, hur hon blir behandlad i affärer, hur svårt det är att hitta kläder som passar, och så vidare. När hon dessutom får veta att hennes pojkvän Burke, som också är fet, ska genomgå gastric by-pass (vad heter det på svenska egentligen, googlande tar mig bara till miljoner olika pro-operationswebsidor) för att gå ner i vikt skriver hon en hel del om det också, och berättar bl.a. om mindre kända biverkningar av denna operation, typ vad som händer om man nu skulle äta för mycket socker eller fett efteråt. Jag fann den aspekten av boken väldigt intressant, för det är sällan man hör talas om det negativa gällande sådant.

Jag känner också att jag behöver påpeka skillnaden i deras “sätt” att vara feta. Det är väldigt talande; som tjej är Jamie väldigt mån om att ingen ser henne äta, även om det innebär att hon får gå hungrig större delen av dagen. Även inför sina närmsta vänner äter hon aldrig mer än en portion hur hungrig hon än är, hon skäms när hennes kompisar kommer hem till henne och ser hennes (också överviktiga) föräldrar, osv. Istället äter hon när hon är ensam, vilket är extremt vanligt hos överviktiga.

Burke å andra sidan, kan lätt sätta i sig fem eller sex brownies på raken och Jamie har alltid en låda med chokladkakor i sitt skåp i skolan, som han äter av. Han har alltså inga problem med att äta inför andra, och även om det känns som att falla för de stereotyper som finns i dessa sammanhang så undrar jag om deras kön har något att göra med det hela.

En annan skillnad mellan de två är att Burkes familj har pengar och alltså har råd att betala för denna sorts operation, medan Jamies föräldrar kollar med sitt försäkringsbolag, får avslag och ber om ursäkt att de inte har råd med samma sorts operation för henne. Jag bör väl också påpeka att hur frispråkig Jamie än är gällande sin storlek så har hon, som de flesta, svaga stunder när hon undrar om det är det enda sättet hon någonsin kommer att kunna bli smal på.

Andra karaktärer i denna bok som är minnesvärda är Jamies vänner, Freddie, som är lesbisk och byter partners varannan vecka, och NoNo, som är vegan och otroligt mager. De är underhållande båda på sitt sätt, även om jag undrar varför författaren har överdrivit dem så. Jag är före detta vegan och tyckte faktiskt inte att det var kul när NoNo sprang i panik genom en affär för att expediten hade prackat på henne skinnkläder, eller när hon på fullt allvar säger att om forskning visar att grönsaker också kan känna smärta så kommer hon att äta fallfrukt istället.

I övrigt är detta en bra bok, som jag nog skulle ge typ 3.5 av 5 eller så – den är lättläst och fascinerande och jag gillar att Jamie inte alltid är helt lätt att ha och göra med. Det gör det hela mycket mer intressant.