Posts Tagged: crash course


24
Jun 12

Back to the start

Jamen såhär. En kommentar om att fat acceptance är att misslyckas, och dessutom skriven utan giltig epost-adress? Kommer ej godkännas. Kommer raderas från kön. Kalla mig fascist och skrik censur, sådär som folk gör på internet om någon säger ifrån, men mina fina läsare ska inte ramla över sån skit.

Och! Hej på er allihop! Jag mår fortfarande dåligt, jag släpar mig fortfarande till praktiken varje vecka och kroppen vill inte vara med. Trots detta ska jag försöka författa något här, baserat litegrann på min arga Twitter-rant tidigare i veckan, dock mer genomtänkt eftersom jag faktiskt inte står på en busshållplats och kokar av ilska efter världens längsta vecka. Och jo, ilskan kanske var lite ur proportion eftersom kommentaren inte var otrevlig eller äcklad, bara nedlåtande. Ni vet, den sortens nedlåtande ton vi tjockisar måste möta precis varje dag. Dock fick den ur mig ur bloggapatin, så det kanske fanns nån mening med det.

Men om vi börjar från början, och jag pratar inte enbart till den person som kommenterade här, utan till alla som ännu inte har fått in i skallen att vi är olika. Bara så det är klart.

1. Fat acceptance är inte att ge upp. Alltså jag vet inte hur personer som denna kommentator funkar, men jag kallar inte att låta bli och banta sig galen och träna för att man vill, inte för att man enligt något slags ideal “borde” och “måste”, ett misslyckande. Snarare säger jag de som inte klarar att ta in detta, som dömer de av oss som har gjort detta val, är de som har misslyckats. De har nämligen misslyckats med att förstå att alla människor inte är likadana, att vi har olika förutsättningar, olika liv, olika prioriteringar och, framför allt, har vår egen vilja och förmåga att göra val som är bra för oss.

2. Visst, det är skitbra för din del att du har tid, lust, ork och förmåga att träna fyra gånger i veckan och kan springa en mil eller whatever, men vet du vad? Vi är olika. Alla människor är olika. Det är ableist att förutsätta att alla människor kan träna så mycket, eller överhuvudtaget, till och med. Vissa kan inte gå så bra, har värk eller någon annan fysisk eller psykisk sjukdom. Jag har haft sådan ångest att jag inte har klarat att gå runt kvarteret. Jag har varit så orkeslös (är det just nu, skitkul är det, verkligen) att jag släpar mig hem från jobbet efter bara fyra timmar och knappt klarar att laga mat eller diska. När jag går till bussen på morgonen önskar jag verkligen att jag kunde gå ut och springa. Jag hoppas varje dag att jag ska klara det efter jobbet. Det kan jag aldrig. So shut up, please. Bara för att du klarar det, rent fysiskt, är det inte säkert att alla kan det. Och de som gör det? De kanske bara hinner en gång i veckan, eller två. De kanske tränar för att det är skönt och får dem att må bra, inte för att gå ner i vikt. Det är inget fel på det. Snarare är det något fel på den som tycker att det är något fel med det, om du hänger med. Och då har jag inte ens pratat om de av oss som inte har tid (småbarnsföräldrar, anyone?) eller råd med mer än promenader. Vilket för övrigt är en verklighet många lever i.

3. Banta och träna? Magiskt koncept det där. Inget tjockisar har hört om förut heller. Inget de har provat hundra gånger utan att lyckas. Inte alls.

4. Om du ser en människa, en tjockis kanske, som råkar äta en cheeseburgare? Ja, det är inte en inbjudan att rynka på näsan. Hur vet du att hon (eller han!) inte är på väg till ett viktigt möte/för att möta mamma på stationen/hämta på dagis/något annat som gör att de inte hinner riktig middag? Hur vet du att hon Äter Onyttigt varenda dag? Du bara vet det? Jaha. Bra argument det där. Det bara sprudlar av saklighet.

5. Detsamma gäller den där tjockisen du möter på vägen från jobbet, hon som du är helt säker på att hon inte har tränat på hundra år. Du har ingen jävla aning om vad hon gör resten av sin dag, förutom de fem sekunder du ser henne på gatan. Hon kanske gymmade en timme i morses. Hon kanske är på väg hem efter en långpromenad. Det kan du omöjligt veta. Det står liksom inte i pannan på henne. Visst, du kanske gick ner i vikt av att träna, det kan jag inte säga något om, men du är en person och senast jag kollade var en sample size på en person inte sådär särskilt statistiskt relevant.

6. Och även om det var det hade du ändå inte haft rätt att döma henne. Hon är en människa, och lika lite som du har någon slags skyldighet att bevisa för mig att din diet+exercise fungerade, så har hon ingen skyldighet överhuvudtaget att bedyra för dig att hon visst äter bra och tränar och att liksom ursäkta hur hon ser ut och att det bara inte fungerar för henne för att hon gör något fel. Varför? För att det är hennes kropp. Bara det att jag måste påpeka detta är otroligt deprimerande.

Ja, har jag fått med allt nu? Antagligen inte, jag är liksom inte van vid att blogga och låta sådär perfekt påläst längre, men jag kan säga en sak: Jag väger mindre än någonsin just nu. Eller ja, mindre än jag gjort på över fem år Jag har aldrig mått sämre, rent fysiskt. Jag kan inte sluta gå ner i vikt och jag hatar det. Jag vill må bra, jag vill orka att springa och vara aktiv, men det är så otroligt svårt. Så nej, prata inte med mig om det där med smal = hälsosam för då skäller jag som en arg tax.

Fast det kanske är lite sent för den varningen…


18
Mar 11

Så tar vi det igen (och igen, och igen, och igen…)

Läsare Matilda länkade mig till den här artikeln igår. Extrem headdesk på den. Det är Helena Soto, som SvD betecknar “kristen civilekonom och förläggare”, som skriver om en dating site för gifta (tror det är den, hon specificerar inte och det var den första Google serverade mig). Jag har hört lite om den förut, men inte riktigt orkat bry mig. Antog att den på något vis handlade om gifta i öppna förhållanden som ville ha fler partners. Det låter inte så på beskrivningen, och som någon som blivit bedragen är jag… ja, let’s just say att jag inte är förtjust i idén. Jag vet hur livet rämnar när man får veta en sån sak. Jag har inget emot polys, måste säga det, det är bara något jag aldrig skulle klara av själv. Är för svartsjuk. För osäker.

Men.

Vi kan prata i hundra år om vad vi tycker om idén med den här dating-siten och att göra en sån sak, det är helt klart. Dock är det inte det som intresserade mig mest. Det jag (och Läsare Matilda, tack för länken!) vänder mig emot i artikeln är nämligen den liknelse Helena Soto drar. Den låter nämligen såhär:

En liknelse kan hjälpa oss att förstå paradoxen: Man kan inte säga till en överviktig människa att äta det hon själv känner för så länge hon inte medvetet skadar andra – det är då mycket troligt att hon kommer att äta för mycket och ta kål på sig själv (och endast en hjärtlös och amoralisk person skulle förbli likgiltig inför detta). Inte heller kan man säga till en sjuk värld och en vilsen människa att göra det hon själv känner för – hon kommer då obevekligen förr eller senare att gå fel.

Här måste jag (återigen) påpeka följande:

1. Vi överviktiga behöver ingens tillåtelse för att äta. Vi äter så bra på egen hand, lovar, och behöver ingen som talar om för oss vad som är rätt och fel. Vi vet mer om näringslära än många smala människor. Vi kan rabbla kaloriinnehåll in absurdum. Varför? Jo, Helena, det har att göra med att många av oss har bantat halva våra liv. Vi kan allt det där. Faktum är att det är bantningen som i många fall har gjort oss tjocka(re) och bidragit till våra hälsoproblem. Vi klarar oss så bra utan att någon talar om för oss vad vi ska äta. Vilka “livsstilsförändringar” som är rätt för oss. Osv.

2. Mat “tar inte kål” på en. Visst finns det människor som är mer eller mindre hälsosamma, men som jag har sagt ungefär hundra gånger, alla av dem är inte tjocka. Kroppsbyggnad sitter nämligen i generna. Lika mycket (eller mer!) som längd. Det finns tjocka som äter onyttigt, men man måste göra så i evigheters evigheter för att utveckla till exempel hjärt-kärlsjukdomar. Faktum är att bara 0.1% av de allra, allra tjockaste löper risk att dö av fetmarelaterade sjukdomar. Och om man skulle få en hjärtattack eller liknande så har tjocka högre chans att överleva än smala.

3. Sjuka människor, vad det än må vara för sorts sjukdom (psykisk, fysisk, same shit), behöver inte någon slags övermänniskor som sitter och talar om för dem vad de ska göra. Det spelar till exempel ingen roll hur många gånger du säger till en psykiskt sjuk människa att hon kommer må bättre om hon går ut och tar en nypa luft, om hon äter det eller det och vad det nu kan tänkas vara. Sjuk är sjuk är sjuk. Bemästrande toner ändrar inte på det. Vet du vad som hjälper? Mediciner. Terapi. Läkare. Behandling. Förståelse.

Förståelse. Du borde prova det nån gång.

Och sist men inte minst: Jo, förstår att Helena menar väl. Att hon valde en olycklig metafor. Men, trots detta ville jag säga något. Varför? Jo, därför att jag är trött på att vara något slags exempel på hur fel det kan gå. På bemästrande toner. Som att vi aldrig tänkt på att banta förut! Som att röra på sig är ett så revolutionerande begrepp! Det är det inte. Det är tråkigt. Gjort. Sagt. Särskilt för de av oss som faktiskt tränar, oavsett om folk tror på det eller inte.

Därför blir jag irriterad. Därför skriver jag sådana här inlägg. Och för övrigt tog det lika lång tid att hitta de här länkarna som det tog att skriva resten av inlägget.


30
Jan 11

Artikelspam

Okej. Här kommer lite förslag på research och diverse artiklar som skulle kunna hjälpa om man till exempel vill slå sina lärare i huvudet med like faktisk forskning, som Läsare Linnea frågade efter. Jag har inte läst många av artiklarna i sin helhet, men abstracten ser lovande ut, och kanske går det att få tag i hela artiklarna om man går genom en högskola.

Jag börjar med att rekommendera Kate Harding’s blogginlägg Don’t You Realise Fat Is Unhealthy?, för där länkar hon till hur mycket bra som helst. För att köra en lista på innehållet (jag gräver åt er, fatta hur lyxigt!), så låter följande riktigt intressant:

1. Om tjockisar och hjärt-kärlsjukdomar. Länken går till Junkfood Science, som i sin tur länkar till ett par studier, varav en har den lättsmälta titeln Impact of body mass index on cardiac mortality in patients with known or suspected coronary artery disease undergoing myocardial perfusion single-photon emission computed tomography. I princip handlar den om att människor med BMI över 25 (dvs övervikt eller fetma) faktiskt har större chans för överlevnad än underviktiga. Abstract till den hittar du här.

2. Om tjockisar och sjukdomar som till exempel “infections, cancer, lung disease, heart disease, osteoporosis, anemia, high blood pressure, rheumatoid arthritis and type 2 diabetes”. Mer Junkfood Science. Man pratar där bland annat om en artikel om dialyspatienter, Reverse epidemiology of cardiovascular risk factors in maintenance dialysis patients (dock är länken trasig men abstract finns även här). Jag rekommenderar för övrigt att du klickar på Junkfood Science-länkarna först, hon beskriver varför det är viktigt på ett bra sätt.

3. Om oförmågan att göra tjockisar smala och tvärtom. Det här är en otroligt intressant artikel av Gina Kolata. Den berättar om ett antal studier där man har försökt att göra just detta. Jag rekommenderar artikeln i sig som startpunkt, för den är oerhört fascinerande. Bland annat pratar hon om en undersökning där det visat sig att tjockisar förbränner upp till 24% mindre kalorier per kvadratmeter kroppshydda jämfört med smala. Möjligtvis går det att få tag på artiklarna i sig också, men jag har inte testat att söka efter dem.

4. Om det faktum att det tär mer på kroppen att jojo-banta än att vara tjock. True story. Det visas i en artikel med titeln Frequent intentional weight loss is associated with lower natural killer cell cytotoxicity in postmenopausal women: possible long-term immune effects (alltså, de gör det inte lättsmält direkt). Abstract finns här.

5. Om att viktnedgång nästan aldrig ger ett permanent resultat. I detta inlägg finns länkar till ett antal studier, och samtliga visar att det är fullt möjligt att gå ner i vikt, men nästintill omöjligt att behålla denna vikt i fem år eller mer. Vi har till exempel:

* Confronting the failure of behavioral and dietary treatments for obesity från 1991 (abstract).
* Medicare’s search for effective obesity treatments: diets are not the answer från 2008 (abstract). Lite mer lättläst om denna artikel finns här.
* The answer to weightloss is easy – doing it is hard! från 2001 (abstract).

6. Om biverkningar av kraftig viktnedgång. Det här är ett otroligt intressant blogginlägg om en undersökning av Ancel Keys (dvs, samma dude som dammade av BMI-skalan). Han satte ett antal friska män på “svältdiet” (1600 kalorier per dag, mer än många bantningskurer) och observerade resultaten. En undersökning av denna typ skulle aldrig tillåtas idag (det här var 1950). Kanske skriver mer om det här en annan gång, men gå och läs. Väldigt intressant.

Vidare har jag tittat i Lessons From the Fat-o-sphere av Kate Harding och Marianne Kirby och i källförteckningen har jag hittat följande artiklar som låter intressanta:

* Marcia Wood. Health at every size: New hope for obese Americans. Agricultural Research 54 (2006): 10-11. (Hela finns online.)

* D. Neumark-Sztainer, et al. Shared risk and protective factors for overweight and disordered eating in adolescents. American Journal of Preventative Medicine 33 (2007): 359-369. (Abstract.)

* Peter Muennig, et al. I think, therefore I am: Perceived ideal weight as a determinant of health. American Journal of Public Health 98 (2008): 501-506. (Abstract.)

* Xuemei Sui, et al. Cardiorespiratory fitness and adiposity as mortality predictors in older adults. Journal of the American Medical Association 298 (2008): 2507-2516. (Hela finns online.)

* Susan C. Wooley och David M. Garner. Obesity atreatment: The high cost of false hope. Journal of the American Dietetic Association 91 (1991): 1248-1251. (Abstract.)

* Kelly D. Brownell och Rebecca Puhl. Stigma and discrimination in weight management and obesity. Permanente Journal 7 (2003): 21-23. (Hela finns online.)

* K. M. Flegal, et al. Excess deaths associated with underweight, overweight, and obesity. Journal of the American Medical Association 293 (2005) 1861-1867. (Hela finns online.)

Bara några exempel.

På lite andra ställen har jag även hittat följande. Det här är inte researchartiklar, men intressant ändå.

Om att antalet dödsfall på grund av fetma är överdrivet. I Fettpaniken pratar Marie Carlsson om just detta, och om det faktum att samtliga dödsfall där personen ifråga råkar vara tjock räknas som död på grund av fetma. Det var nämligen så att det kom en artikel 2004 om just detta, men senare korrigerades dessa siffror eftersom de var överdrivna.

Om vilket dåligt verktyg BMI-skalan är. Det har jag även skrivet om här.

Även Fettpaniken har ganska många källor, men de flesta är till vanliga artiklar, inte forskningsartiklar. Om det finns intresse kan jag fota av de sidorna, det är för mycket att skriva av. Hoppas att det här hjälper, Linnea! Och alla andra som kan tänkas vara intresserade.


23
Sep 10

Comic time!

Jag har ingen aning var det här kommer ifrån, men det är viktigt att komma ihåg.


8
Aug 10

Public service announcement (igen)

Okay, så, för några dagar sen nu fick jag en kommentar från någon som frågade om jag ville lägga till min blogg i en databas som handlade om “hälsa”. Vid närmare undersökning så bestod i princip samtliga bloggar på denna sida av bantning och obsessive träning. Jag var ganska chockad och svarade därför oerhört vänligt på denna förfrågan. Nu är det absolut inget fel på att vara snäll, men alltså. Jag skulle vilja skriva ett inlägg som jag kan hänvisa eventuella kommande frågor till.

Så vi tar det här igen:

Health at every size står för hälsa oavsett storlek.

Fat acceptance står för tjockis-acceptans.

Intuitive eating står för intuitivt ätande.

Det innebär att erkänna att man kan må bra och vara hälsosam oavsett vad man väger.

Det innebär att inse att folk kommer i alla storlekar och att det är helt okej. Att vår självkänsla och vårt värde inte ligger i vad vi väger eller hur vi ser ut.

Det innebär att lära sig att äta det man vill när man vill det, och inte se på mat som ett nödvändigt ont.

Och nej, jag har inte för avsikt att tala om för andra att de inte “får” banta. Om man råkar vilja blogga om sin bantningskur eller sina träningsmål så får man det, absolut. Och när man insett att det inte går så bra som man hade tänkt sig får man jättegärna återkomma hit och läsa lite.

Let’s take it from the top:

Den här bloggen handlar om hälsa. Den handlar INTE om hälsa som ett mått på smalhet.

Den här bloggen handlar om acceptans. Den handlar INTE om acceptans som något man får när man är tillräckligt smal.

Den här bloggen handlar (ibland) om träning. Den handlar INTE om träning som en aktivitet med viktnedgång som mål.

Den här bloggen handlar om att vi duger som vi är. Den handlar INTE om att vi kommer duga finfint så fort vi har gått ner X kilo.

Det var nog allt.


2
Jul 10

Det går inte att äta “rätt” när man inte kan äta “fel”

Jag känner att jag behöver prata om något annat nu, det har blivit väldigt mycket samma-samma-samma. Därför skulle jag vilja skriva lite om ätande och att ta tillbaka det, hur klyschigt det än kan låta. Första versionen av den här texten handlade specifikt om mig och varför jag är vegetarian, men det kändes alldeles för inriktat på mig själv. Visst, för min egen del har vegetarianismen mycket att göra med intuitive eating, men det är olika för alla.

Istället säger jag såhär:

Det här med att lista ut exakt vad man mår bra av att äta och vad man tycker om och hur de kan kombineras kan vara svårt, men behöver inte vara det. Har man fuckat runt med ätande en del kan det vara en utmaning, men det är alltså helt och hållet individuellt. Ibland tar det en kvart, ibland räcker inte ett årtionde till. I mitt fall såg kurvan ut såhär:

Äta bara kött > äta bara kyckling och fisk > äta vegetariskt > sluta med ägg också > sluta med mjölkprodukter > ojdå, är jag vegan nu? > orkar inte, vegetarian igen > hurra, ost! > orkar inte, äter kött igen > mår dåligt, vegetarian igen inom en vecka > sluta med mjölkprodukter igen > bli glutenfri

Det där är en ganska upp-och-ner-kurva som inte talar om att jag vägrade alla grönsaker utom gurka tills jag blev vegetarian vid tjugo års ålder och upptäckte att de flesta grönsaker (dock ej spenat, selleri, sallad eller vattenkastanjer) faktiskt är goda. Den pratar inte om min ätstörningsproblematik, om bantningshetsen, om hur lätt det är att äta vegetariskt när man en gång har varit vegan, om glutenintoleransen som gjorde att allt gick rakt igenom tills jag vägde femtio kilo, hur jag gick upp över fyrtio kilo på ett år, eller att anledningen till att jag är vegetarian har mer att göra med äckelfaktorn (blod, benbitar, konsistensen…) än med resten.

Det finns helt enkelt massor som inte ryms i de där orden, men det är väl så det är. Och det är egentligen inte det jag vill prata om, utan hur viktigt det är att hitta det där man tycker om, som man mår bra av eller bara tycker är gott. Om man har bantat mycket eller bara nojat om hur man ser ut under många år kan det som sagt vara svårt, dels för att fet mat har inlärda skuldkänslor och dels för att man inte riktigt har koll på sina hungerreflexer eller (vilket nog är vanligare) inte vågar lita på dem.

Många som hör om intuitive eating tycker att det känns läskigt i början eftersom de är så vana vid att begränsa sitt ätande att de inte tror att de kommer kunna sluta om de tillåter sig att äta all mat i hela världen. Och gällande det säger jag bara: FÖRSÖK. Ärligt talat, du kommer tröttna på mörk choklad/hot dogs/pulvermos/glass/jordgubbar/grillat kött/maränger eller vad det nu kan vara förr eller senare.

Och blir du inte det kanske du till slut börjar känna dig lite trött och hängig. Och då är det nog dags att tillföra lite av det som fattas, vad det än må vara. Jag vet att när jag är som fattigast i slutet på månaden är det inte skräpmat jag önskar att jag hade råd med. Det är ångad broccoli. Edamame med salt. Babymorötter med smör. Och när jag väl har tillfredsställt grönsakscravingsen är det dags för protein. Socker. Eller vad det nu kan vara. I den ordning jag känner för det.

Visst, om man tittar på min kropp så har jag absolut varit smalare. När jag kom hem från utlandet vägde jag nog hälften (lite drygt) mot vad jag gör nu. Men jag har aldrig mått bättre, har aldrig känt mindre krav och framför allt har jag aldrig känt mig starkare.

Det är en skön känsla, och det gör att jag predikar intuitive eating till vemsomhelst som råkar fråga. Blev så otroligt lycklig när min kusin började prata om just det här på midsommar, och det utan att jag ledde in samtalet på just det ämnet. Ju fler som äter som de känner för, desto bättre. Tror fullt och fast på att vi skulle kunna begå underverk (eller iallafall ha mycket roligare) om vi inte lade ner så mycket tid på att avsky oss själva eller våra kroppar, och varje gång jag träffar någon som har lagt ner det där (händer oftare och oftare, hurra!) blir jag så himla glad. Ska inte prata så länge om det här, utan bara ge några exempel på vad jag tycker om och inte tycker om, lite för att visa hur motstridig personlig smak ska vara, men mest för att ni ska få se hur det faktiskt går att testa sig fram till det man tycker bäst om. Att sedan lära sig själv att äta det tills man är mätt och när man känner för det kan vara svårare, men det beror förstås på vilket förhållande till mat man har från början.

Det här känns väl grundläggande, egentligen, men ibland är det bra att gå tillbaks till the basics. Därför kör vi en runda exempel, och fyll gärna på med egna variationer i kommentarerna, det blir alltid roligast om man får igång lite dialog. Här är några av mina food quirks:

Jag tycker om ångad broccoli, men hatar den kokt.

Jag gillar kokosmjölk, men hatar allt annat med kokos i.

Jag äter gärna gröt med honung och frysta blåbär, men jag avskyr verkligen gröt som den jag växte upp med – med lite salt i och sylt ovanpå.

Jag tycker om tofu och att hitta nya sätt att laga den på, men jag klarar inte av quorn i några former.

Jag gillar fullkornsris men inte jasmineris.

Jag tycker om pannkakor med antingen sylt och grädde eller pressad citron och socker ovanpå, men inte med sylt, som vi fick den när jag var liten.

Jag gillar Mac and Cheese på veganskt vis, men inte med riktig ost.

Och det var väl det. Återkommer med ett inlägg om träning, någon dag. Svårt att blogga när det är så varmt ute!


31
May 10

Nej, tack, ingen defeatism on the side

Ni som bloggar varje dag, hur orkar ni? Nu har jag iochförsig fler bloggar än någon människa borde, men även om man räknar ihop alla inlägg kommer jag inte upp i sådan produktivitet! Antingen är ni helgalna allihop eller så är det jag som är lat. Possibly both.

Iallafall.

Idag ska vi prata lite mer om det här med defeatism, eftersom jag (för ganska längesen nu) fick en kommentar som kallade fat acceptance-bloggar för “defaitiska”. Själv föredrar jag ordet “defeatism” helt enkelt eftersom de flesta termer jag använder är på engelska, och då blir det enhetligt och bra.

Defeatism betyder att ge upp. Att resignera sig för att något inte kommer gå vägen och därför inte ens försöka. Och visst, vid första ögonkastet verkar det kanske som att det är det vi pysslar med när vi pratar om bantning och hur minimal chansen att det faktiskt går vägen är. Kanske verkar det som att vi ger upp. Grejen är bara den att det gör vi inte.

Vi ger inte upp. Vi accepterar fetma som en del av vardagen, vi tycker om våra kroppar som de är och hoppas att de runtomkring oss gör detsamma. Vi pratar om ideal och hur de påverkar oss, vi argumenterar för allas lika värde och vi berättar för de som orkar och/eller vill lyssna om varför det där med att vara tjocka inte är en dödsdom.

Så, nej. Det här är inte defeatism. Det är, på sätt och vis, raka motsatsen. För vi ger inte upp. Vi jobbar på att vara positivt inställda till våra kroppar oavsett hur de ser ut. Vi slutar mäta vårt människovärde i vikt eller hur mycket vi gått ner eller vad vi har ätit.

Och i slutändan mår vi så mycket bättre. Iallafall gör jag det. Jag hoppas att du gör det med.


29
Apr 10

The Fantasy of Being Thin

Jag dubbelbloggar ju nästan aldrig, jag är alldeles för lat för det, men när jag avslutade mitt förra inlägg kom jag på något som jag bara måste skriva om, och det med en gång.

The Fantasy of Being Thin.

Jag läste först om detta hos Kate Harding, såklart, och det är verkligen så himla sant. Det innebär, kort sagt, att många av oss (mig inkluderad, my God, jag har trott på det här) har någon slags skruvad uppfattning om att bara man kommer i storlek X så kommer livet att bli så himla underbart. Man kommer inte bara att bli snygg och smal, man kommer även att, ja, typ hitta en soulmate, komma på vad man vill jobba med (och vara sjukt bra på det), skriva färdigt den där boken, bli en bättre och roligare förälder, spara mer pengar, resa mer, pyssla mer, vara påhittig och kul att vara med och helt enkelt på alla sätt och vis bli den där personen man alltid har drömt om, den där personen som är ens ideal.

Grejen är den att det då inte känns som någon idé att försöka förrän man blir smal. Det är ju ändå inte på riktigt, liksom. Varför satsa på skrivandet, gå på dates, hänga med kompisar, ens börja spara till en resa eller satsa på det där jobbet? Du kommer ju ändå inte att lyckas förrän du är smal, så varför ens försöka?

(Eller om man försöker och ändå misslyckas, så kan man trösta sig med att det blir bättre. När man har gått ner tjugo kilo och livet på något magiskt vis faller på plats.)

Kate Harding skriver om att folk generellt sett blir arga och/eller ledsna när man säger att bantning inte funkar i längden just därför att det känns som att någon säger till en att det inte blir bättre än såhär. Man är fast i den här kroppen, i det här livet, det finns ingen väg ut. Och visst, det låter deprimerande, det tycker jag med. Men grejen med fat acceptance är just den – att acceptera sig själv som man är. Att inte vänta på att den där smala tjejen inuti dig som alla pratar om ska komma krypande, utan att inse att du faktiskt är bra, precis som du är, och du kan faktiskt göra livet till något awesome, för du är bra på en massa saker. Och mindre bra på några andra, men det kan liksom inte hjälpas.

Du kan lära dig att laga den där goda maten (eller inse att du knappt klarar att koka ett ägg men är sjukt bra på att sy). Du kan skriva klart den där boken (eller inse att du är bättre på att måla eller baka eller leka kurragömma). Du kan komma iväg på den där resan (eller inse att du faktiskt hellre vill köpa en sommarstuga ute i skogen).

Och så vidare.

Att bryta ut ur the Fantasy of Being Thin är inte direkt lätt, för det innebär ett helt nytt tankesätt. Det börjar med att inse att man ser ut som man gör, och man kan det man kan, och det är faktiskt inte helt dåligt. Bara man faktiskt gör det där man vill och inte det man tycker att man borde vilja, är den där personen man har förutsättningar för och inte den man önskar att man vore, och viktigast av allt, slutar vänta på att allt kommer ordna sig, bara man kommer i de där jeansen.

Kate Harding gör bästa slutklämmen som jag aldrig kommer kunna matcha, så jag citerar rakt av:

The question is, who do you really want to be, and what are you going to do about it? (Okay, two questions.) The Fantasy of Being Thin is a really convenient excuse for not asking yourself those questions sincerely — and that’s exactly why it’s dangerous. It keeps you from being not only who you are, but who you actually could be, if you worked with what you’ve got. And that person trapped inside you really might be cooler than you are right now.

She’s just not thin.

Och det är, tro det eller ej, helt okay.


9
Apr 10

Idioti gånger tre

Alltså, vad är det för fel på folk? Antar att det där med fat acceptance äntligen har kommit till Sverige, för folk går ut både här och där och på massa andra ställen och säger TJOCK = DÅLIGT, TJOCK = HÖG DÖDLIGHET, TJOCK = HJÄRTSJUKDOMAR. Och på sätt och vis vill jag inte länka till alla dessa negativa artiklar och blogginlägg för det här är inte tänkt som ett ställe där man ska behöva försvara sitt varande och hur man ser ut i oändlighet.

Därför tänker jag bara säga:

1) Malin Wollin, jag vet att du älskar när man rasar över det du säger, men ärligt talat “smal tjej inuti varje tjock tjej som väntar på att få komma ut”? Vilken klyschbutik har du hämtat det uttrycket i? Måste varit en sådan där tio-kronors-affär för tröttare formulering har jag aldrig hört. Och dessutom? Smal kan vara ditt jävla ideal. Behåll det för dig själv. Och om du tror att det tassas runt tjocka? Välkommen till verkligheten. Den ser för jävlig ut, trust me.

2) Linda Skugge, du är fan ännu dummare i huvudet än fotbollsfrun, och det vill inte säga lite. Jo, förstår du, man hejar inte på en person som försöker gå ner i vikt precis som man pushar någon till att bli bra till en sport, eftersom bantning leder till a) dålig hälsa, b) psykiska besvär, c) dålig självkänsla, d) fuckad ämnesomsättning för livet, e) att man väger mer i slutändan än när man började, f) helt rubbat socialt liv, g) nämnde jag DÅLIG HÄLSA?

3) Vad-det-nu-hette, stället där jag senast läste idioti på, orkar inte leta upp och orkar definitivt inte länka, ni får inga läsare från mig. Nej, fetma är inte lika med hjärtsjukdomar. Nej, fetma är inte dåligt. Nej, HUNGERDÄMPANDE MEDICINER är inte en bra idé. Varför? Därför att tjocka också är människor, och jag vet inte om ni hört talas om det där med empati och att behandla alla medmänniskor likadant oavsett hur de ser ut, men det rekommenderas. Hälsa är också en bra idé. Att inte låta hela sitt liv uppslukas av det faktum att man väger si-eller-så är en annan helt revolutionary idea.

Ugh. Hatar att vara arg. Hatar att rage-a på det här sättet. Nu ska här skrivas något mer genomtänkt. Stay tuned.


8
Apr 10

Den arga terriern går till attack

Jag blir alltid sådär tokarg när jag är på vävningen. Älskar verkligen att väva, men det där med att fika med tolv tanter? Sådär kul. Vissa, som min syster, t.ex. är verkligen hur bra som helst med gamlingar, men antingen så har inte jag samma överseende med att de ibland säger lite konstiga saker eller så är jag helt enkelt inte kompatibel med dem.

Det finns några som är hur gulliga som helst, och de försöker verkligen alltid att baka något glutenfritt, men det blir alltidalltidalltid fel. Det känns för jävligt att behöva säga nej till kaka när de har stått och bakat särskilt men jag är extremt känslig, och har man bara haft mina kakor i samma burk eller på samma tallrik som deras, alternativt använt träsked som är svår att få ren som tidigare har använts till vanligt bak när man rörde smeten, eller om det innehåller havregryn som inte är certifierat glutenfria (jo, havre i sig har inte gluten i sig, men det är i princip omöjligt att garantera att sädesslagen inte har blandat ihop sig innan paketeringen om man inte köper särskilda från Semper), så får jag vanligtvis en reaktion.

Förra gången åt jag ändå, för att vara trevlig och fick sota för det senare. Den här gången tackade jag nej och sårade tanten ifråga eftersom jag inte “litade på henne”. Suck. Och jo, när det tar sex veckor för magsäcken att återhämta sig så är det inte värt det. Särskilt inte som jag blir känslig mot laktos också när jag slarvar med gluten, och jag vill verkligen gå tillbaks till att äta ost snaaaaaart. Det är liksom inte det att jag inte uppskattar det folk gör, det är det att jag alltid blir sjuk. Alltid. Och det gör mig helt militant med allt jag stoppar i mig…

Men det är egentligen inte det värsta. Det värsta är det konstanta tjatet om bantning. Idag tackade en av dem nej till kaffebröd med förklaringen “jag är trött på att vara fet!”. Detta uttalades då med fyra personer vid bordet som var större än henne. Och visst, när man säger något sådant menar man inte “haha, du är tjock!”, men det är så det känns. Du kan bedyra tills du blir blå i ansiktet att “nej men jag menar inte dig, du är ju snygg fast du är lite rund, men JAG, jag ser ju ut som…”

DET KÄNNS. DET ÄR ELAKT. DET FÅR EN ATT KÄNNA SIG UTPEKAD OCH UTTITTAD OCH SOM EN DÅLIG MÄNNISKA.

Vill du verkligen få dina vänner, bekanta och familjemedlemmar att känna sig så? Nej, såklart inte. Så sluta med det, och om du redan har det, so much love for you. Världen behöver fler människor som tänker sig för innan de pratar.

Sen gick det vidare till en diskussion om huruvida benstommen faktiskt vägde mer hos vissa och någon hade minsann läst något om att skillnaden inte kunde vara mer än två kilo upp eller ner. Ville verkligen säga något, men blev bara helt tyst. Kunde inte komma på en enda sak att säga som inte skulle låta helt argt och upprört, och ville inte skämma ut mormor, som har vävt med de här tanterna i femton år.

Så jag satt tyst och skakade på huvudet och hoppades att de andra tre som är modell större inte tog illa vid sig. De kanske är vana vid det, vad vet jag. Men för den som har råkat ut för det här kan jag ju räkna upp några fakta som jag har skrivit om lite här och var. Saker jag kunde ha sagt men inte sa eftersom jag inte litade på att jag inte skulle låta som en folkilsk terrier.

Tolv snabba fakta:
1. 95-98% av alla som går ner tio kilo eller mer går upp vartenda gram inom fem år.
2. Att jojo-banta tär mer på kroppen än att vara tjock.
3. Bantning fuckar upp din metabolism för alltid. Det är därför det blir svårare att gå ner för varje gång man försöker.
4. Det där med att inte kunna sluta tänka på mat när man bantar? Det heter “semi-starvation neurosis”. Du kan antagligen räkna ut hur hälsosamt det är av namnet.
5. BMI är ett instrument som uppfanns för 150 år sedan.
6. Det uppfanns av en statistiker, som inte var det minsta intresserad av hälsa.
7. Den forskare som moderniserade BMI-skalan varnade för att använda BMI på enskilda individer. Trots detta är det nästan ENBART på det sättet det används.
8. Muskler väger mer än fett. Fett är BRA FÖR DIG. True story.
9. Fetma och ohälsa är inte synonymer. No, really.
10. Att mäta andelen fett respektive muskler istället för total vikt tar hänsyn till just detta. Tyvärr är det mest exakta metoden att göra detta på via obduktion.
11. Det är vanligare att smala inte tränar eftersom de inte “behöver” det. Det funkar jättebra tills de får problem med leder, rygg, nacke, osv. Jag kan ge 3-4 exempel på folk i min närhet som drabbats av detta fenomen.
12. Överviktiga har lägre dödlighetsprocent än underviktiga. Också true story.

Bubblare:
CARBS ARE YUMMY.

Källor: 1, 2, 3.