Posts Tagged: fangirling


23
Jun 11

Bloglove: Fat Heffalump

Hi Kath/Heffalump! I’m just writing nice things about you, promise.

Bara det där med att kalla sin blogg Heffaklumpen tycker jag är hur kul som helst.

Men det här är en blogg jag snubblade över via Twitter häromdagen. Jag har hört talas om den jättelänge, men inte riktigt orkat leta reda på den. Och sen när jag tog mig en titt var precis vartenda inlägg på första sidan hur bra som helst. Det första inlägget jag fastnade för var det här, som handlar om hur tjocka porträtteras i media, fat stigma och även hur hon som person behandlas när hon bara går på en trottoar. Otroligt starkt skrivet, varav särskilt den här biten är något man kan läsa flera gånger.

The impact of that is a culture that treats fat people, and especially fat people with illness or disability, as sub-human. In the past month alone, I have been sent death threats on my blog because I talked about being a fat woman with diabetes, I have been photographed on the street or other public places by a complete strangers (at least four times that I know of), had a well dressed woman of about 45 call me a “fat cunt” as she passed me on a train platform, been spat at by a man passing me on the street and had rubbish thrown at me from a car.

These things don’t happen because there are lots of bad, horrible people in Brisbane. These things happen because every day people are told over and over and over that people like me are an “obesity epidemic” that must be “cured” for the good of the human race, and that fat is a dirty word that you should not say in front of children lest it give them an eating disorder. Because it is bred in our society that fat is the worst thing you can possibly be, so therefore it’s ok to behave horribly to fat people. Because “You’re not healthy!” has become the equivalent to “You are a worthless person!”

Vidare skriver hon om att vi som tjockisar inte har någon slags skyldighet att bevisa att vi FAKTISKT har lika bra hälsa som smala. (Något jag gör ofta, jag vet, men det börjar bli lite långtråkigt.) Läs gärna inlägget hon länkar till också, hör till en annan blogg, men är riktigt bra skrivet det med.

Hon pratar även om den retoriska frågan “om du kunde bli och förbli smal resten av livet, skulle du ta chansen?”, och påpekar att det är en helt meningslös diskussion eftersom det är helt omöjligt att bli det. I praktiken alltså.

Och det här är som sagt bara på första sidan. Gå och läs. Nej förresten, gå inte. SPRING.


9
Apr 11

Att se på sin kropp ur en praktisk synpunkt

Hi, Jamie! I’m only saying awesome things about you, I promise!

Underbara Jamie Keiles är tjejen som hade The Seventeen Magazine Project, där hon under en månad löd alla de tips som gavs i den amerikanska “tjejtidningen” (alltså, hatar det uttrycket, men ni vet vad jag menar) Seventeen och bloggade om det. Numera har hon bloggen Teenagerie, och nyligen (eh, för två veckor sen, ligger efter i bloggläsandet!) skrev hon det här om att kvinnors kroppar ofta behandlas och förväntas vara vackra ur en rent estetisk synpunkt. Inga nyheter, jag vet, men det här, OMG, så bra:

I’m not going to say that looking good isn’t empowering, because sometimes it can be! I find it sort of unstable and problematic, though, that physical appearance is the status quo form of bodily empowerment marketed to women. How can it be that you should only feel empowered by your body if you are a) naturally really pretty or b) willing to put in a lot of work to look like you are?

Whenever I find myself feeling unpretty, I make an effort to recontextualize my body mentally. When it comes down to it, your body is really a tool. It carries your brain. It lets you get from point a to point b. It’s a home for the senses that let your perceive the world in all of its awesomeness. Thinking of my body in a practical sense, as opposed to an aesthetic one, makes me feel super empowered. My body can do lots of cool things. Its worth is not dictated by how well it meets some set of arbitrary standards that someone else set for me, but but how well it serves the functions I need it to in my daily life.

Hur awesome är inte detta? Hon sätter fingret på något jag har försökt uttrycka i evigheter. Och kan ni fatta att Jamie bara är nitton år? Om jag hade varit hälften så medveten när jag var i hennes ålder hade jag kanske inte slängt bort dem på att nära ätstörningar vid min barm.

Läs Teenagerie och kolla in The Seventeen Magazine Project. Hur bra som helst. Det är dagens rekommendation.


18
Jul 10

Bloglove: Definatalie.com

Alltså, Gud vad svårt det är att fungera normalt när det är så här varmt. Lite svalare idag (kan väl lägga till att sedan jag började skriva det här har värmen stigit med sex grader, gah!), så vi ska se om jag kan få ihop inlägget jag har tänkt på i flera veckor. Nu låter det ju som att det kommer vara något särskilt eftersom jag har tänkt på det så länge, men det är alltså mest en hög med shameless fangirling eftersom jag har hittat en ny favoritblogg.

När jag först började fundera på det här skulle det handla om Facebook och det faktum att det finns otaliga fat hate-grupper. Det där snubblade jag över tack vare att jag började följa @fiercefatties, som lobbar för att diskrimination mot tjockisar ska räknas som en anledning för att grupper ska raderas. Det här låter ju som en bra idé, yes? Tills man läser lite om det hela och det kommer fram att ett argument som används av bloggaren som körde igång denna protest är att homos och transpersoner inte skyddas av amerikansk lag mot diskriminering, men hatgrupper mot dessa raderas kontinuerligt, så varför skulle detsamma inte gälla för tjockisar?

Alltså förlåt, men det är inte ett argument som håller nånstans. Visst förstår man vad Shannon (som hon heter) menar, men ärligt talat? Nej. Bara NEJ. Visst, tjocka ska inte diskrimineras mot. Det är fel. Men ärligt talat att dra in queers i det hela och använda det faktum att lagstiftningen inte skyddar dem heller är helt bakvänt. Jag hatar de grupperna lika mycket som alla andra, men jag tror inte att det där med att peka på en annan grupp som ofta är utsatt leder till så mycket bra. Snarare motsatsen.

Som du kanske hör skulle kunna prata om det här i evigheter, men jag sätter punkt för det här, eftersom det jag ville prata om egentligen var en respons till just det här med att få sina bilder använda i en grupp som bashar på tjockisar. Det hände Natalie från Definatalie.com, och hon skrev då ett inlägg om det här, där hon bland annat nämnde ett mail hon skickade till den som tagit hennes bild och använt i det här syftet. Hon skällde inte ut personen. Hon sa bara till henne att hon iochmed detta hade bidragit till girl-on-girl hate, och bad henne tänka på om hon verkligen ville döma sin och andras kroppar på det här viset.

Det bästa med det här inlägget var dock att hon tog en bild av sig själv i skinny jeans och skrev: “Just so you know, I look AMAZING” i ena hörnet. Överhuvudtaget så är det inlägget väldigt bra, jag rekommenderar att du läser det. Det heter You can’t bully me out of my skinny jeans, vilket egentligen säger allt.

Här skulle inlägget ha slutat egentligen, men hon har bara fortsatt vara hur bra som helst, så jag måste länka till ett par till inlägg. Vi har till exempel Tights are tights, där hon pratar om det där med att säga högt och tydligt att tights är tights och byxor är byxor egentligen bara är en annan form av body hate. Nu är jag den första att erkänna att jag var väldigt sen med att ta på mig tights, främst eftersom jag minns fortfarande när de var på modet förra gången. Jag gick i sexan och ägde flera par som jag kombinerade med långa, tjocka tröjor i omöjliga färger. Ah, 1992, du var inte vacker att ha att göra med.

Så, nej. Jag har sällan tights utan något som går ner över rumpan, MEN jag håller med henne om det där med att döma andra på vad de har på sig, oavsett om det är tights, avklippta jeans (också en favvo från tidigt nittiotal, just saying) eller vad det nu kan vara, är skadligt. För steget från att säga “tights are not pants” till “she should NOT be wearing that” är inte så särskilt stort.

Det bästa argumentet för detta kommer från skinny jeans-inlägget och låter såhär:

I know for a FACT, despite the protestations in this particular facebook group, that seeing a fat person in leggings or skinny jeans will not cause injury. I’ve read quite a few comments from members who seem personally insulted when they see someone wearing something they don’t agree with. This is hyperbole. This is like when Mr. Burns (from the Simpsons) puts his arms in the air and flails them about. I like to imagine these people doing the Mr. Burns flail. It’s that comical to me.

Och som inte det var nog skrev hon igår ett helt underbart inlägg om det där med att gömma och dölja skavanker, något som Julia Skott har skrivit om tidigare. Här pratar hon (Natalie, inte Julia) om att det där med att gömma och framhäva egentligen bara är sätt att försöka homogenisera oss. För när vi gömmer det som är för stort och förstorar det som inte räcker till, vad händer då? Jo, vi säger till oss själva att vi inte räcker till, att om vi bara såg ut mer som alla andra så skulle vi vara så himla mycket bättre. Och oavsett om vi låtsas som att vår mage är mindre än den är och klär oss så att det ska se ut som att den är det, så ser den ju likadan ut. Och ju mer man försöker gömma något, desto mer medveten blir man om att den existerar.

För att inte tala om att det inte direkt är kul att bli tillsagd att “jo, x gör ju att y ser mindre ut”. Natalie says it best:

The message is usually the same: maximise things that are too small (usually just boobs), minimise bits that are too large, choose fabrics that drape well over lumpy sections and don’t make too much of a spectacle of yourself, girl. I’ve read well-meaning guidance that instructs tall women not to wear heels; encourages all women to be mindful of not aging themselves; decrees those with big bums to avoid skinny jeans (yeah right!); and helpfully suggests that women with all over chunk should avoid large accessories. I really enjoy having parts of my body reduced to “chunk”. No really. The sick thing is most of us talk to each other and ourselves like this; if your enemy called you chunky, shit would be on, but when your best friend does it you know she’s just concerned about how you look.

Så, där har du minst tre anledningar till att läsa hennes blogg. Och tänk på det där med att oavsett hur du klär dig så är du fortfarande du. Och om du kan säga “just so you know, I look amazing” och ta på dig vad-det-nu-kan-vara (i mitt fall: omlottklänningar och skor med mer än två centimeters klack) som du har fått höra att du inte borde ta på dig, more power to you. Jag jobbar fortfarande på det där med skorna. Det började i mellanstadiet, när jag var längst i klassen och har hållit i sig sen dess.

Och inte fan blev jag kortare av det.


8
Jul 10

Mera fangirling

Lyssnade på ett till avsnitt av Fatcast. Det tionde i ordningen om man inte räknar de mittemellan-avsnitt som kommer då och då. Igår pratade de om träning och det var så bra att jag känner att jag måste skriva lite mer om vad de pratade om. Ibland räcker liksom inte “lyssna på det här” till.

(Och innan jag glömmer bort det, om du vet något annat podcast om fat acceptance som jag borde lyssna på, länka! Är alltid intresserad av sånt, det här är bara det bästa jag känner till.)

Ska väl även påpeka att de också pratar om varför de gillar att träna, inte bara de negativa aspekterna (till exempel säger Marianne att hon älskar att springa eftersom dunsandet som kommer med varje steg påminner henne om hennes vikt, hennes “impact”, som hon säger (något som jag också gillar med att springa), men det var alltså följande som jag tyckte var mest intressant:

* Det är faktiskt classist och ableist (kan ej översätta de orden, sorry) att förutsätta att alla a) har råd med ett gymkort, b) har TID att gå till gymmet tre-fyra gånger i vecka som det propageras för i många sammanhang, och c) att alla KAN hoppa, springa och utföra de här traditionella träningsformerna. Här i Sverige är det ganska lätt att ta sig fram i kollektivtrafiken, men så är det inte överallt.

* De utvecklar det som nämns ovan, nämligen det där med att det bara är gymmet som räknas. Om man dansar runt i vardagsrummet i bara trosorna i evigheter eller leker med sina barn eller går i affärer en hel dag så är det liksom inte träning “på riktigt”, fast man rör på sig i princip hela tiden.

* I många fall så är det så att tjocka har lärt sig att det där med att gå ut i illasittande kläder (och det är ÄNNU svårare att hitta träningskläder som passar), särskilt till ställen där de vet att det kommer finnas många vältränade och antagligen smala personer inte är en bra idé. Det är väldigt svårt att lära om, och får många av oss att känna att vi kanske borde gå ner i vikt innan vi ens vågar oss iväg.

* Vidare pratar de om det där med själva idén med gym är (eller känns som att de är) designade för att få oss att gå ner i vikt, och i förlängningen talar om för oss att vi inte ser “rätt” ut och måste förändra hur vi ser ut för att överhuvudtaget få vara med. Det här behöver självklart inte vara sant i praktiken – jag vet att mitt gym inte får mig att känna mig så överhuvudtaget – men inuti en tjockis huvud kan det kännas så.

Med allt det här sagt, så tycker jag själv om att träna, men steget till att ge sig iväg kan vara stort, och det här kan vara några anledningar. Jag säger inte att det upplevs såhär av ALLA, men jag kan tänka mig att det är ganska vanligt. Själv för jag ständigt en kamp med mig själv för att försöka behålla träning som något roligt och inte ett måste. Nu på sommaren, till exempel, är själva idén om att gå till ett gym ganska… eh, tråkig. Och då måste man inte. Så är det bara.

Innan jag börjar upprepa mig själv igen ska jag dela med mig av ett par citat från det här podcastet och avsluta inlägget:

Citat 1:

“So it’s classist and it’s ableist to have all these cultural expectations that everybody is going to exercise in this one particular fashion and I would also say it’s sexist because it’s predominantly women. There was this study recently about how women past a certain age need to up their exercise an hour a day to maintain their youthful figure or whatever. And that pissed me off on so many levels, I mean, there’s so much WRONG with that kind of bullshit, both from an ageism perspective and a sexism perspective and a general fuck-off-it’s-my-body-perspective.”

Citat 2:

“As women we are taught that we need to minimise ourselves, that we need to, you know, take up as little space as possible, that we need to have as small of a physical body as possible and I feel very strongly that that is an actual physical manifestation of the minimising of women’s power and embodiment and self-will and all that stuff.”

Något att fundera över kanske.


15
May 10

Two whole cakes

Two Whole Cakes FatCast handlar den här veckan om precis det jag skrev om igår! Finns tillgängligt här, men följande var det jag gillade bäst:

Marianne: There’s also the sort of facet of it where a lot of people will say “well, I don’t want to be political, I just want to get dressed”, but any time you are visible it’s a political action.

Lesley: Absolutely.

Marianne: And, I feel like, we don’t have any choice, really. I mean, your body is a political object when you are fat, particularly the fatter you get. And so, fashion cannot help but being political because that’s the sort of medium you use to, medium meaning matter rather than size, that you use to communicate your visibility to people.


15
May 10

Twitter my love

I väntan på mitt nästa inlägg, som kommer att handla om defeatism eller rättare sagt hur HAES =/= defeatism i mina ögon snor jag en idé av Rebecka / It’s All Gonna Be Fine. Hon skrev nyligen en Twitter-lista, med massa bra folk man måste följa (och jo, jag är med!), så nu vill jag också göra det. Började helt seriöst med HAES/politik/feminism-inspirerade, och sen spårade det ur. Sorry about that.

HEALTH AT EVERY SIZE-TWITTRARE
Julia Skott (fast skriver om mycket mer, såklart)
Kate Harding (of KateHarding.net)
Lesley Kinzel (of Fatshionista.com)
Marianne Kirby (of TheRotund.com)
Michelle (of FatNutritionist.com)
Thina Grotmark (uppdaterar sällan, men skriver bästa bloggen)

RANDOM POLITIK OCH ANNAT BRA
Baby Power Dyke (uppdaterar sällan, men hennes blogg är också guld)
Bryan Safi (gör Current TV’s Infomania-inslag “That’s Gay”)
Immanuel Brändemo
NCA Censorship (of ncacblog.wordpress.com.)
Rachel Maddow (*fangirling*)
Sarah Haskins (också från Infomania)

BARA FÖR ATT
Agnes Arpi
Alisa Krasnostein (från Twelfth Planet Press)
Elin Grelsson
Glitterfittorna
Malin Hanås
Minna Jonsson
Motvind
Rebecka (som jag stal idén från)
Rebecka Ahlberg
Stephanie Pearl-McPhee (ingen lista är komplett utan sticknörderi)
Tansy Rayner Roberts (bästa co-writern)
Åsa Roos

Har glömt massor, säkert. Fyll på i kommentarerna!


3
Mar 10

Nightline-debatt = huvudvärk

Det här inlägget skrevs först på engelska här. Eftersom jag tänker på det språket blev det så, och jag hoppas att jag kan översätta utan att det haltar alltför mycket…

Tidigare i veckan sändes en debatt på den amerikanska kanalen ABC. Programmet hade temat “Is it okay to be fat?”, och om du vill se det hela själv, klicka på länken, men var beredd på en hel del fat-phobic content och ganska mycket moralkakor. Två av gästerna var hur bra som helst, det måste sägas, och de är anledningen till att jag orkade titta på det hela överhuvudtaget. Jag har tänkt att skriva lite mer om de BRA saker som sades lite senare.

oktobefat

Gästerna var (från vänster till höger, med programledaren i mitten):

Marianne Kirby, en av författarna till Lessons From the Fat-o-sphere: Quit Dieting and Declare a Truce On Your Body, som jag recenserade här. Hon skriver även bloggen The Rotund, som jag läser jämt, och verkar vara pretty awesome (säger jag helt opartiskt).

Crystal Renn, som är världens högst betalda plus size model. Hon började dock som “vanlig” modell och utvecklade världens ätstörningar i sina försök att vara tillräckligt smal. Jag fangirlade henne som bara den här, och kolla gärna in de här bilderna, där hon testar samma kläder som en “normalstor” modell. Man ser skillnaden väldigt bra där, och hon är hur snygg som helst, t.o.m. i världens hemskaste kläder.

Kim Bensen, som har skrivit boken Finally Thin!, en memoar om hur hon bantade ner sig från 350 pounds (dvs. 160 kilo) till någon löjligt liten storlek. Det här är enligt hennes mening bevis att vemsomhelst kan göra det, och på hennes hemsida kan du köpa allt från låg-kalori-socker, via väskor med ordet BELIEVE tryckt på, och fina saker som fotoramar med magneter på baksidan så att du kan rama in ett foto på dig själv när du var tjock och sätta på kylskåpet. Som motivation, antar jag.

MeMe (Meredith) Roth, som har bildat en organisation mot fetma. Den heter National Action Against Obesity och jag bör väl lägga till att den är en enmansoperation mot tjockisar, inte någon stor organisation. Överhuvudtaget är hon känd i bloggvärlden som random fatphobic crazycakes (favorituttrycket!) lady. Det är svårt att sammanfatta henne kortfattat, men det här inlägget på The-F-Word.org lyckas ganska bra, och den här artikeln hos the Guardian är också väldigt bra. Ooh, och här skriver Jezebel mer om hennes “credentials”.

Och nej, jag kan inte förneka att jag inte var helt opartisk när jag presenterade de fyra, men det är svårt att inte vara det när det de säger talar så himla tydligt för hur vettiga de faktiskt är. Som exempel kan vi ta deras opening statements, som baserades på frågan “Is it okay to be fat?”

====

Programledaren:
“Is it okay to be fat? Let’s start with you, MeMe.”

MeMe:
“It’s not okay to be fat when we realise that in almost every single case being over-fat is a result of habitual improper eating. Obesity ravages the body, there’s an untold cost of human suffering, and there’s a financial burden to all of us, not just the person that is eating themself into obesity.”

Programledaren:
“But is there a way to be fat and healthy?”

MeMe:
“Not if you have feet, hips and knees, not if you have an endocrine system, and not if you have an arterial system.”

Programledaren:
“Marianne, you would respectfully disagree?”

Marianne:
“Like, I HAVE feet and hips and knees, it’s very exciting. I –”

MeMe:
“I’m sure the orthopedist finds the effect of your weight on those feet and hips and knees very exciting too.”

Marianne:
“Actually, no. I’m actually a very healthy person. It’s kind of amazing, I’m far healthier now than I was when I started dieting, you know, at seven, and continued for a lifetime.”

Programledaren:
“What do you make of the question, though? Is it okay to be fat?”

Marianne:
“I think it’s kind of an unfair question, because that’s like asking ‘is it okay to be anything other than white, middle class, heteronormative, mainstream body type?’. I mean, it’s my body. It’s totally okay. It’s noone else’s business.”

MeMe:
“I have a question for you. Would you be willing to forfeit any payout from an insurance company, Medicare or Medicaid for any medical costs associated with your obesity?

Marianne:
“I don’t understand why you think that’s even a good thing. It’s –”

MeMe:
“Well you said that it’s your body and that it’s nobody else’s business, I was just curious if you would be willing to forfeit any payout for any sickness associated with your obesity from Medicare or Medicaid which we all pay for, or insurance. I’m just curious!”‘

Programledaren:
“I think MeMe’s getting a little bit ahead in the debate, which is the idea of the cost or burden to society of medical expenses. And we all know that something like 9% of all medical expenses are related to obesity. But we can get to that in a minute. Why don’t we continue with our opening statements? And I turn to Kim. Is it okay to be fat?”

Kim:
“Well, I think that first of all you have to define okay. What does okay mean? Is it a permission? Because once we start policing what goes in our mouths from a legislative point, that’s very scary. And what is fat? Are you talking about a term that the government set up? Is it a pound overweight? How long have you carried it? I mean, I think it’s very difficult to be overweight and healthy. I think there’s exceptions, especially when you’re young there can be exceptions, but it takes a toll on your body and I speak from experience. But my husband told me I was beautiful when I was 350 pounds. It’s not a beauty thing, it’s a health thing.”

Programledaren:
“Crystal, for your industry, it’s very much a beauty thing. Is it okay to be fat?”

Crystal:
“I think that it’s okay to eat, well, a balanced diet. I also think that it’s good to exercise and wherever your body falls, whether that’s actually a four, or an eighteen, I think that it’s really about the actual healthy eating habits that you have and wherever your body falls. I believe, actually, because I have met people, in my side of things, you know, my division is the plus size industry, and I meet quite a few women who eat a very healthy, balanced diet, and they just happen to be a size eighteen.”

Programledaren:
“But doesn’t the fact that you’re a plus size model speaks volumes about the fashion industry, because looking at you, you don’t look like a plus size person to me.”

Crystal:
“Oh, absolutely. I do know that the society, when they hear plus size model, they have a picture in their mind, but in the industry, a plus size is anything above a thirty-four inch hip, thirty-five inch hip, and that goes all the way up to a twenty. What I’m fighting for is a variety on the runway. I want all different types of women in magazines, because I think that’s an accurate portrayal of what women are. And I think that they could look at those magazines and those ads and feel really positive from that. Because people ARE all different sizes, and no matter if you’re, if you’re starving yourself down to be healthy, I don’t agree with that. And an interesting point that was brought up earlier was about the hips and the knees and it causing problems when you’re ‘obese’. Well, I remember when I’d been exercising for eight hours a day, what that did to my hips. It was quite amazing, I found myself having trouble to walking down the street.”

Programledaren:
“So you’re saying that the quest for being thin can be quite unhealthy as well?”

Crystal:
“Oh absolutely. I think it’s all about moderation, which is my stance.”

====

I de första fem minuterna så har MeMe alltså talat om att det är helt omöjligt att vara tjock och hälsosam om man har höfter, knän och fötter, ett hormonsystem (tror jag översättningen är, “endocrine system” är ju det som regulerar hormoner, bl.a, och har du ett bättre svenskt ord för detta, hojta!) eller artärer.

När Marianne påpekar att hon faktiskt inte har problem med sina leder trots sin storlek så hoppas MeMe på henne och frågar om hon skulle vara beredd att avstå från sjukförsäkringspengar för sjukdomar som har att göra med hennes fetma, eftersom det är något vi alla betalar för och om Marianne säger att det är hennes kropp och hennes business så ska andra minsann inte behöva betala för det…

Och när Marianne försöker fråga varför det skulle vara en bra idé så blir hon avbruten och programledaren säger att 9% av alla kostnader för sjukvård i USA är för sjukdomar relaterade till fetma, och för sedan över frågan till Kim istället för att utreda färdigt.

Kim är sugary sweet och använder sin egen erfarenhet som grund för vad hon tror på, och jämfört med MeMe är hon faktiskt helt okay att lyssna på, iallafall till att börja med. Därefter pratar Crystal om hur dåligt hon mådde när hon var som smalast och nämner även problemen hon hade med sina leder när hon var anorektisk.

Det tar med andra ord inte många minuter för en att börja tycka illa om MeMe, eftersom hon pratar högst, drar egna helgalna slutsatser och inte drar sig för att avbryta de andra. Och det här är bara början.

Innan vi går vidare kan jag även påpeka att den procentsats, 9%, som nämns, gäller ALLA kostnader för sjukdomar som KAN bero på fetma, oavsett om patienten faktiskt är fet eller inte. Nyfiken på hur stor del av alla kostnader som spenderas på olika sjukdomar, eftersom jag ville veta om 9% var mycket eller lite, hittade jag den här tabellen, som visar procenter ganska bra. Hjärtsjukdomar ligger i topp på 8.3%, men trauma (typ olyckor, tror jag?) och cancer är inte långt efter, på 6.9 och 6%.

Sedan har vi det där med att tjocka människor har större chans att överleva hjärtattacker och liknande, att banting och viktpendling skapar lika mycket hälsoproblem som att vara tjock och att när man pratar om fetma-relaterade sjukvårdskostnader så ingår lapband surgeries (som jag inte vet vad det heter på svenska, gastric by-pass?).

Och sedan har vi det faktum att många tjocka inte går till doktorn när de borde eftersom de ofta blir tillsagda att gå ner i vikt även om de har svårt att andas för att de var för tidigt födda och har underutvecklade lungor, som en kompis till mig, eller har oupptäckta blodproppar i lungorna eller, för att ta ett helt annat exempel, har ont i knät eftersom de har ramlat.

====

Allt eftersom debatten fortsatte så rabblade MeMe Roth resultaten av diverse undersökningar, varav en påstod att feta har mindre hjärnor. Vid detta påstående brast hela publiken i skratt, vilket fick mig att känna mig mycket bättre. När jag letade efter vidare information om den här undersökningen hittade jag en blog som påpekade just hur galet ett sådant här resonemang är:

There’s also the small matter in which Roth stated that overweight/obese people had brains “4% smaller” than “healthy weight” people. I understand the study’s from the University of Pittsburgh, as she noted, but I want to know what exactly the university said, since this sounds – as the audience for the debate attested – like total crap. Does the brain shrink as someone gains weight? What of the five percent of dieters who used to be obese and are now considered “normal” weight, such as Kim Benson? Do their brains enlarge as these people continue to keep the weight off?

The only way this makes sense is if evolution slowly progressed over centuries to the point that genetically larger people had 4% smaller brains, but then that’s admitting that weight and size has very much to do with genetics and very little to do with willpower or one’s moral worth, which Roth won’t concede to. Except when it comes to fat women giving birth to kids with spina bifida, at which point Roth says, “You’re fighting against Darwin here!”

Well, MeMe, you can’t have it both ways – either weight is caused by genetics or it’s caused by one being a self-indulgent slob, and it looks like you’ve undermined your lazy-slob position right there. Check… and… mate.

====

Vidare pratade Crystal lite mer om hur sjukt hennes ätande var då hon var anorektisk, vilket blev extra läskigt då MeMe satte igång att berätta om sin icke-bantning, som baseras på idén att lägga på två nollor på den vikt man vill ha, vilket är så korkat att det liknar inget. I hennes fall så var hennes målvikt 130 pounds, ca 59 kilo, och alltså “får” hon äta 1300 kalorier per day. Och eftersom hon vill äta mer än det per dag så springer hon four miles, 6.5 kilometer, per dag och kan därför äta 1800!

Vilket låter väldigt hälsosamt, eller hur?

Vid ett tillfälle i debatten sa Kim helt bestört till Marianne: “But you don’t know how much you’re eating, because YOU’RE NOT COUNTING YOUR CALORIES”.

Sedan kom en manlig barnläkare dit och mansplain-ade (otroligt klumpig översättning, men…) exakt det som redan hade diskuterats. Senare pratade han om tragiskt över-matade sexmånaders bebisar och var allmänt irriterande. En sak som han gjorde bra var dock hans fråga till MeMe om hon tyckte att stigmatisering av människor är en bra idé. På detta svarade hon att hon inte tycker att vi ska stigmatisera MÄNNISKOR men att stigmatisering kan användas på ett positivt sätt för att bota the obesity crisis.

Vilket i princip betyder att det inte är okay att frysa ut enskilda människor, men feta som grupp ska behandlas som sämre människor. Det hon missar här är väl det faktum att det inte går att stigmatisera feta som grupp och lagstadga emot dem genom att t.ex. vägra dem sjukvård, utan att det drabbar enskilda personer.

oktobefat02

Som svar på detta sa Marianne:

“But what your message does is stigmatise fat people. You don’t run an organization that attacks school systems for not having recess. What your organization does is making people feel bad about themselves. There are no ‘powers of stigmatization’ that can do anything good for a person. You know, shame doesn’t work that way.”

Dvs, hon påpekade just det jag sa ovan, och pratade lite mer om att det enda MeMes budskap gör är att ge enskilda människor dåligt samvete för hur de råkar se ut. Själv tycker jag att MeMe’s argument låter väldigt mycket som “åh, jag gillar inte homosexuella, men DU är ju okay fast du är gay”, och det är så fucked up att jag inte ens vet var jag ska börja.

====

Ett annat citat är:

“We’ve gotten ourselves to the point where we are behaviorally and neurochemically dependant on food.”

Yes, hon sa verkligen just det. Hon satt i TV och berättade att våra hjärnor får oss att tro att vi måste äta, annars dör vi. Oh REALLY? Stoppa pressarna! Sådana nyheter kan vi inte hålla tyst om!

Eller, jo. Det vet väl vemsomhelst. Utom MeMe Roth, tydligen.

====

oktobefat03

Kim var i jämförelse riktigt trevlig. Hon pratar med en söt-som-sirap-röst, och tittar på dig som om hon inte vill något hellre än att DU, bara du och ingen annan, ska tänka på din hälsa och din framtid och göra något åt din tjockhet. Hon var faktiskt inte så hemsk förrän mot slutet, då hon sa följande…

Kim:
“I just don’t understand. Are you saying that obese people are obese because of genetics, not because of behaviour?”

Marianne:
“I’m saying that there are a lot of things, and no one reason. And the argument –”

Kim:
“Can I just ask about you? Are you obese simply because you have an obese gene, and not because you overeat? Because you’re talking about eating healthy food, eating in moderation, exercising… (och här SKRATTAR hon) … I gotta ask about you. I’m just asking, not condemning or making any statements, I just want to know. Are you the size you are because you overeat, or because you’re just genetically pre-disposed?”

Marianne:
“I’m this size because I dieted for twenty years.”

Kim:
“Well, DIETING doesn’t get you to that size.”

Marianne:
“It DOES, actually. It gets you to the point where you lose a little bit of weight, and then you regain like 10% more than what you lost, I can’t remember the exact statistics on that. So when you go through the cycle of gain and loss, of gain and loss, of gain and loss, you do wind up at this size.”

Kim:
“I know! I did! I was bigger than you are!”

Um, yes. Först sa hon att man inte kunde banta sig till över 300 pounds (135) kilo, och skrattade överlägset medan hon sa det, bara för att i nästa andetag medge att HON minsann hade bantat ett helt liv och vägt mycket mer än så i slutändan. Contradictions much?

====

På slutet fick de alla säga något lite snabbt, och här kan vi (återigen) se hur olika deras tankebanor är:

Kim:
“I think that beauty comes from within, not from without. But I don’t want people to fall into the trap that if they want to lose weight, that they feel that they can’t do it. I don’t want them to think that just because they’ve been overweight for a million years, have tried every diet out there, um, have yo-yo-ed up and down a million times… If they truly want to get to a healthy weight it doesn’t matter how long you’ve been overweight or how much you weigh, the only way you’ll never lose weight is if you stop trying.”

Crystal:
“I think women have a problem with self-hatred and lack of confidence. I believe that there’s absolutely a prejudice in this country to anyone over the size of… probably a ten, and I think that’s very sad, and I think that, you know, if this country got over that and maybe started to accept, you know, different types of people, maybe women wouldn’t feel so pushed down and maybe they would even take it to the next step from where they are and they’ve already come so far. I would like to see that happen and I’m so proud of women and I really think that people need to be an individual to find success. Be happy with who you are, and then go out and live your life.”

MeMe:
“If we’re going to do anything about reversing the obesity trends in the U.S., we’re going to have to take most of our resources and focus on the pre-pregnancy to age five bracket, before children have developed their body compositions and their eating and exercise habits. It may not be in the constitution, but it is in the Declaration of Independence that we have the right to pursue happiness and without your health you don’t have that. Every child born in this country should have a chance at being healthy and a chance at pursuing happiness. We owe that to them. So let’s focus on the pre-pregnancy to five-year-olds and foster Generation H for ‘healthy’.”

Marianne:
“My body and my health doesn’t look like everybody else’s body and their health. Everybody is an individual, everyone has their own challenges when it comes to their health, however that’s defined. And I think that it’s incredibly damaging to judge someone and their health level solely on this one factor. It’s ridiculous. And it has reached a point in our society where it’s not just, you know, fatty-fatty-fat people like me, it’s trickling down to people of all sizes, and children and we’re actively damaging ourselves by being obsessed by this one number instead of doing things that are actually good for us.”

Kim säger att man borde försöka banta bara en enda gång till och då, underförstått, med hennes metod.

Crystal påpekar att dagens kvinnor verkar ha problem med sin självkänsla, och att hon tror att det inte kommer att kunna lösas om vi inte gör något åt de ideal som finns idag. Hon pratar om att försöka vara nöjd med den man är, etc, etc.

MeMe säger att vi bara kan lösa the obesity crisis om vi koncentrerar oss på “pre-pregnancy to age five”, dvs. BLI INTE GRAVID om du inte är smal för då är ditt barn fördömt från början. Det faktum att gener för ens kroppsform inte ligger i ens fysiska utseende utan i ens, eh, gener, har hon tydligen missat. Hon säger också något om att man inte kan vara lycklig om man är tjock, och är inte det en helt lovely syn på livet?

Marianne säger att kropp och hälsa är individuellt och att hon tror att det är extremt farligt att döma folk efter hur de ser ut, särskilt när det kryper ner i åldrarna. Vidare pratar hon om att man istället bör satsa på saker som är bra för en, vilket låter ganska vettigt.

====

Och nej, jag har verkligen inte skrivit det här för att försöka få “min” debattörer att låta smartare. Jag har i princip bara återgett det hela som det var, och alla korkade/totally awesome uttryck är deras förtjänst, inte min. Fast i slutändan måste jag hålla med den här bloggen om vad hon säger; att folk som MeMe och Kim inte aktivt försöker att skada tjockisar, utan att de bara tror på sitt budskap så mycket att de inte fattar att de gör mer skada än nytta eftersom de TROR på det så mycket. Ord för ord:

I don’t believe fat-fighting generals like Roth and Bensen are truly evil – I don’t believe they wake up every morning and ask themselves, “Hmmm, now how can I torture a fat person today?” Rather, they just have their heads far up their own behinds. They’re more invested in their own PR than they are in creating real beneficial change for other people. It’s their way or the highway, simply because they say so. And their way – at least in their eyes – has taken on an almost holy shimmer. They couldn’t possibly be doing wrong by other human beings when they’re feeling so darn right.

Och nu är jag uppe i nästan 4000 ord, så nu får det vara nog!


21
Feb 10

Bloglove, del 2: Joy Nash

Idag besökte jag ett gym för första gången. Det har tagit mig evigheter att komma mig för att göra det, och inte för att jag inte vill få bättre kondition eller för att det är bekvämare att ligga i soffan. Nej, hela anledningen var att jag var livrädd för att alla andra skulle vara så himla vältränade. För hur mycket man än pratar om det här med fat acceptance, så ÄR det svårt att alltid vara smart och självsäker gällande sig själv och sin kropp, och det som man aldrig skulle låta andra komma undan med, är det sååå himla lätt att göra själv.

Det som fick mig att boka tiden var Elin Grelssons text om träning, Linna Johanssons träningsskola och Joy Nashs YouTube-videos. Här tänkte jag skriva lite mer om de sistnämnda, men gå och läs Elin och Linnas blogginlägg på ämnet också! Så himla bra.

Hursomhelst, de här klippen passar väl egentligen inte in under ämnet “bloglove”, men de förtjänar ett eget inlägg, så det får bli så ändå. Det finns tre stycken, som du kan se här:

Fat Rant
Grunderna, mest. Runt 4:00 finns referensen till träning, men det finns mycket annat bra också. Det här är min favvo, den är mer seriös och går igenom ganska mycket. Sju fullpackade minuter!

Fat Rant 2: Confessions of the Compulsive
Ett klipp om en tjej som går till ett OCD-möte och presenterar sig som “compulsive eater, drinker, pooper, pee-er and breather”. Ger perspektiv på saken, verkligen, och det med mycket humor.

Fat Rant 3: Staircase Wit
Handlar om BRA sätt att svara på kommentarer om ens vikt – staircase wit är helt enkelt det där man kommer på att man skulle ha sagt fem minuter efter att man behöver det, när man är på väg ner för trapporna… Också hur bra som helst.

Det som hjälpt mig mest är dock det första klippet, så det tänkte jag prata lite mer om. Nedan har jag gjort ett transcript på det hon säger i hela den här videon, eftersom det är så svårt att diskutera valda bitar när man bara har ljud och inte text. Tycker jag iallafall. Titta gärna, men läs även nedan, och kolla efter mina kommentarer i kursivt!

YURI:
Yeah, I tried to quit smoking, but I gained like five pounds. I’d so rather screw up my lungs than get fat… oh my God, she should not be wearing that.

JOY:
Yuri. Her name is Yuri, and I can’t kick her out of the car, because it’s hers.

YURI:
Yeah, I’d totally kill myself before I let myself turn into such a blob.

JOY:
Does she not realise that I’m fat too? Or does she just not care? Maybe she doesn’t think I’m that fat. Maybe. But I am. According to my doctors I’m “moderately obese”. If you ask the fashion industry I’d barely deserve to be allowed to wear clothing. And I’m definitely, definitely, fatter than the girl who “should not be wearing that”.

Lite överdrivet, såklart, men seriöst – vi säger så mycket som vi inte borde. Att peka ut någon annan som är tjock och sedan vända sig om och säga “nej, men jag menar inte DIG, såklart” när ens kompis ifråga vet att hon faktiskt väger mer än den man pratar om? Inte bra. Inte bra alls. Även om man själv absolut inte menar att det är något fel på ens kära vän… så känns det. Riktigt ordentligt. Och jo, det gäller även när man klagar på sin egen kropp.

====

JOY:
I’m fat. And it’s okay. It doesn’t mean that I’m stupid, or ugly, or lazy, or selfish. I’m fat. The vast majority of the time I don’t let the tiny little minds get me down. It happens a lot – I hear somebody talking about TWO HUNDRED POUNDS. Like it’s breathtaking. I weigh 224, and my quality of life hasn’t suffered dramatically.

Fat. It’s three little letters. What are you so afraid of?

Now, America is in the midst of this obesity epidemic, I’m sure you’ve heard about it. I’m not saying that’s not true. I’m not saying we should sit around, patting ourselves on the back, cramming ourselves full of junkfood with our sweatpants stapled to the sofa. Obviously, diet and exercise are vital. I am saying that if you do all those things, eat right and exercise, and you still aren’t thin? Your life is not over.

Ingen kommentar här. Hon säger det så bra att jag inte har något övrigt att tillföra. Förutom “health at every size, baby!”.

====

JOY:
America needs to rearrange her thinking, and I think fat people are just the ones to kick it off. Tell people how much you weigh. It’s just a stinking number! It does not reflect on your intelligence, or your work ethic, or your character.

And protest with your pocket books, people! Shop at stores that sell halter tops in triple-X. Forget about tent dresses, and don’t even think about squeezing into normal sizes.

I got this friend, Krista, who drives me freaking crazy. Whenever we talk about this stuff she gives these ridiculous head-in-the-sand answers with such sincerity that I wanna kill her. She’s fatter than I am, but she refuses to acknowledge that the fashion industry has a problem.

KRISTA:
Joy, oh my god, that is such a cute skirt!

JOY:
Thanks. I got it at (ack, hör inte namnet på affären hon pratar om här!). It’s a dress actually. That store is amazing, they’ve got sizes all the way up to 5X.

KRISTA:
That’s not… that’s not… 5X, is it?

JOY:
No, it’s 3X.

KRISTA:
Uh, it doesn’t look that big.

JOY:
Well, it is.

Is she kidding me? I’m thrilled that someone’s making sizes “this big”. How many times have I walked through H&M, or Guess, or Urban Outfitters? I see this incredible red dress, wrap around with all this flowy organza crap. It’s perfect. They have it in size… 2, 4, 4, 0, double-0, 12, 10 – getting warmer – and that’s it.

Sometimes they squeeze all the way up to a 14. I wear an 18. At least. Sometimes 20. Often – dare I say it? – triple-X!

Please. If Anthropologie won’t open its eyes and make clothing that fits me? They don’t need my money. No more spending an hour and a half in a store, vainly searching for anything with a size larger than 14, eventually realising that the only thing I’m allowed to buy here are socks, and hair clips. No thank you. I’ve got living to do, baby!

For the record, en amerikansk size 14 är typ storlek 44, och det är sant att det knappt finns något större i vanliga affärer. De har plus size sections ibland, men de är enormt minimala och ofta är kläderna sådana som får en att se ännu större ut, typ blommigt. Fast måste säga att på senaste tiden har jag hittat en del på H&Ms plus size-avdelning, så det varierar mycket med årstiderna.

Men hursomhelst – vi som är lite större får typ två hyllor, medan mindre storlekar får en hel affär. Hur deprimerande som helst, ju.

====

JOY:
And no more hiding out at home because I look lumpy in my workout clothes.

“What if I sweat the most?” “What if I can’t keep up? “What if somebody laughs at the fat girl running around the track?”

What if? So what? I’m playing basketball, and softball and swimming – in a swimsuit – with the best of them! I’m eating icecream and peanutbutter and carrot sticks. Dieting? Ha! Listen to this: The International Journal of Obesity says that 95-98% of dieters who lose 75 pounds or more gain back every single pound within three years. Two thirds of them do it within that first year. 95-98% is all of them. Success is practically a freak occurance!

The secret to staying permanently thin? Choose two thin parents. Ideally, choose four thin grandparents as well. I’m just saying.

Yes, det var den här biten som fick mig att pallra mig iväg till gymmet idag. Det var inte lätt, kan jag inte säga, men hoppas att det kan bli lättare med tiden! Och som vanligt, för en recap om varför bantning inte funkar, kolla in det här inlägget.

====

JOY:
I think we need to expand our souls, and I think there’s a whole lot of fat people out there who could use a whole lot more confidence. Stop putting life on hold. “I’ll go dancing when I can wear this dress again.” “I’ll go to the Bahamas when I look good in a bathing suit.” “I’ll get my wedding dress fitted as soon as I lose 30 pounds.” No, now. It’s all you got.

Don’t buy any more clothing in sizes too small, clothing that will “motivate you” to get slimmer. And throw out the stuff you got that doesn’t fit anymore! It’s just taking up space and pissing you off.

Det var med det sistnämnda i åtanke som jag gjorde mig av med en stor del av min garderob för något år sen. Mår så himla mycket bättre sedan dess, måste jag säga, och någon dag ska jag skriva om mattan jag vävde av trasorna till alla för små kläder…

====

JOY:
And don’t, oh don’t use being fat as an excuse. Holy crap, I’m good at that. “They’re not gonna hire me. I’m fat.” “They won’t like me. I’m fat.” “That guy would never ask me out. I’m fat.”

As if that is the only thing that could possibly be wrong with me! How about – I’m late all the time, how about – I’m mean to people, I’m a bitch. I’ve got this automatic, built-in excuse, I never have to work on any other aspect of my personality. The only thing anyone could possibly have a problem with is the fact that I’m fat.

And, I’m also not giving people the benefit of a doubt. Maybe this guy’s not a weight bigot. Maybe he just doesn’t talk to me because I look so zoned out all the time. Maybe he hates the band whose T-shirt I’m wearing. Maybe he just doesn’t have anything interesting to say. I make this guy’s failure to fall in love with me the fault of my fat. It’s silly. A waste of so much time.

So, I’m through with excuses. I’m spreading the word. Fat. It’s a descriptive, physical characteristic. It’s not an insult, or an obscenity, or a death sentence.

When you see a fat person, look them in the face, and smile. You should do that to everybody, but don’t forget to do it to fat people too. There’s a whole new world out there, baby. Get happy in that skin you’re in!

Yes, yes, and yes. Hur ofta använder man det här som en ursäkt? Och om man inte gör det medvetet, så kommer den sortens tankar alltid smygande när man minst anar det. För de flesta, iallafall.
====

Joy bloggar här, men uppdaterar inte så ofta, så kolla in hennes videos istället!


4
Feb 10

Fangirling Crystal Renn

Jag är inte bra på det där med att klä mig snyggt. Det är liksom inte min första eller andra eller ens femte prioritet. Därför skriver jag inte så mycket om fat fashion – det finns helt enkelt de som gör det sååå mycket bättre. På svenska finns Beyond Sizes och Tjockisbloggen, på engelska har du hur många som helst, t.ex. Fatshionista och Inbetweenies på LJ, och ungefär hundra andra. Som sagt, jag har inte så bra koll.

Men idag skrev Tjockisbloggen om något som jag faktiskt har tänkt att skriva om ett tag, nämlligen det faktum att modeller är så sjukt underviktiga. Det är väl inga nyheter direkt, men de länkar till en artikel om en modell som var storlek 32 och en vecka ifrån att alla hennes organ slutade fungera, och ändå blev tillsagd att hon var för fet.

Yes, seriously.

Jag har skrivit lite om det förut i min engelskspråkiga blogg, när jag länkade till en artikel om en modell som berättade lite mer om hur det egentligen var att jobba inom the fashion industry. Framför allt reagerade jag då på bl.a. det hon sa om att modeller inte nödvändigtvis är korkade; det är mer det att de slutar skolan och börjar jobba när de är 13-14, de har aldrig tid att läsa och känner överhuvudtaget ingen som bryr sig om något annat än hur det ser ut, men även på följande bit:

QUESTION: So, that vacuous, hollow expression you see on runway models’ faces is actually because they’re seconds away from passing out?

ANSWER: Oh my God, totally. I’ll tell you what it is, no joke. People say, “Oh, you people are so bitchy and vacant” and whatever. And I’m like: “They’re hungry. They’re hungry and tired and they don’t know what you’re talking about because they can’t think straight because they haven’t eaten for a month.”

Min contribution till detta ämne är själva historien om Crystal Renn. Jag tror de flesta känner till henne vid det här laget, men hon är alltså en modell som blev tillsagd att om hon kunde banta ner sitt höftmått med tio inches, dvs. 25 cm, så skulle hon kunna bli supermodell. Hon lyckades med det, men inte förrän hon hade gått ner 40% av sin totala kroppsvikt.

Efteråt såg hon ut såhär ungefär (iallafall enligt min Google-sökning), och såg väl ut som modeller gör mest. Jag läste en intervju med henne av the Guardian (I love the Guardian, deras fotbollsartiklar är bäst!), där hon pratar om hur svårt det var för henne att hålla sig kvar på den vikten, eftersom hennes kropps normala vikt låg runt 75 kilo, inte 45, och att hon blev så besatt av att gå ner i vikt (eftersom hon vid det här laget hade utvecklat anorexia) att hon gick med i två gym, så att ingen skulle märka att hon tränade upp till åtta timmar per dag. Till slut sa hennes metabolism ifrån och hon började gå upp i vikt igen – och fick rådet att banta.

Jo, att banta, fast hon redan hade riktigt ordentliga ätstörningar och inte åt något fett, socker eller minsta lilla kolhydrat. Det var vändpunkten, verkar det som, för hon vägrade och bytte till en agent som är känd för dess plus size models. Där fick hon lärde sig äta normalt, gick upp i vikt och är numera en så kallad plus size model, eller snarare THE plus size model.

Jag säger så kallad eftersom hon ser ut såhär; hon har ca storlek 42 och är alltså ganska smal jämfört med den genomsnittsliga kvinnan. Här finns en bildserie där hon och en “normalstor” modell, dvs. en riktig speta modellar samma kläder, bara för att visa skillnaden.

Och som avslutning, något Crystal säger i Guardian-artikeln jag länkar till ovan. Jag känner igen mig väldigt mycket i det, och tror att vemsomhelst som har haft någon form av ätstörning gör det. Extremt talande hursomhelst, det är det här the fashion industry ser som ideal:

I see someone who has nothing inside, who is unfeeling, incapable of understanding what is happening to them. I talk about it as if it is a separate person. I don’t feel that I am that person in any way. I am startled by the way my body looks when I don’t eat. I think that is a picture of someone who looks like they are dying. That is me facing death at a really young age. I was all bones. My face looks weirdly bloated. My lips don’t match the rest of my face – it looks as if I’d had lip injections. My back would stick out more than my front. I am just a straight line. At the time that is what I thought I needed to be.