Posts Tagged: fantasy of being thin

various — 1 Comment
8
Apr 11

Låt ungen få en Barbie

Att Barbie är ett sjukt ideal är knappt någon nyhet och jag tror att folk har förstorat upp henne förut, men jag tyckte ändå att den här artikeln var intressant. Huvudet borde vara större, men i övrigt är detta Barbies proportioner.

Och så några stats, snodda rakt av ifrån artikeln. De är översatta och något ommöblerade, men i stort sett samma:

• Det säljs två Barbiedockor varje sekund.

• Barbie är riktad till flickor i ålder 3-12 år. De flesta får sin första vid tre års ålder och äger totalt sju stycken under sin barndom.

• Om Barbie var av naturlig storlek skulle hon var 175 cm lång och väga 50 kilo.

• Detta ger henne ett BMI på 16.24, under den magiska gränsen för anorexia. Hon skulle förmodligen inte menstruera.

• Hon skulle ha storlek 33.5 i skor och inte kunna gå upprätt på grund av sina proportioner.

• Slumber Party Barbie introducerades 1965 och kom med en badrumsvåg satt på 110 lbs (50 kilo) och en bok med titeln How To Lose Weight. Inuti stod det bara “Don’t eat”.

various — 3 Comments
27
Dec 10

“Det är ju så fin färg”

Hej kära läsare,

hur står det till såhär den 27:e? Blev det nåt tjat om maten? Jag har a) en mestadels snäll familj, och b) äter i princip inget från julbordet ändå, så min jul funkade utmärkt matmässigt. Det blev väldigt mycket potatis, quinoa och choklad för mig i jul, men det funkar det med. Är man både vegetarian och glutenfri blir det liksom inte så mycket kvar.

Funderar lite på inriktningen av den här bloggen. Har märkt att jag inte alltid orkar vara sådär påläst och rabbla fakta, iallafall inte så ofta som jag hade hoppats. Det skulle kanske vara värt att skriva lite mer om personliga erfarenheter osv gällande just tjockisskap och fat acceptance istället. Eller också. Det här med kläder är liksom inte min grej, så outfitbilder lär det inte bli några, men det finns ju annat att skriva om.

Som den där kjolen, till exempel. Den är jättefin. Lila, i manchester. Jag köpte den för något år sedan och den var för liten redan då. Inte så mycket, gick igen om jag bara flyttade knappen lite. Så jag köpte den fast jag inte borde, man ska aldrig köpa för små kläder! Inte ens om det är för att “jomen jag kan fixa det” istället för “den här ska jag gå ner i vikt och komma i”. Och sen låg den i ett hörn i nåt halvår och jag gjorde halvformulerade planer om hur jag kunde fixa den, det kanske vore bättre att sy in en kil på vardera sida, blah blah blah, och sen, för några veckor sen, provade jag den igen. Bara för att liksom veta hur jag behövde fixa.

Jag fick den inte ens över röven.

Och alltså. Jag är helt hemma på det här med fat acceptance, men det var ändå så att jag tittade ner på mig själv och tänkte “några kilon bara”. Det är automatiskt. Som någon slags inbränd sanning som man kan försöka att jobba bort, men som är väldigt svårt att tvätta ur.

Det är här som Twitter är så bra. Skrev nämligen något om den där jävla kjolen och inom två minuter hade jag flera hejarop, folk som påminde om att det var kjolen och inte mig det var fel på. Skönt att ha ett eget supportsystem inbyggt i datorn, liksom.

Iallafall så ligger kjolen i tvättkorgen nu. När den är ren och fin åker den upp på Tradera eller nåt. Nu är det ju ingen dyr sak det här, men jag vet att om ingen annan förbarmar sig så gör jag mig aldrig av med den. Färgen är ju så fin.

(Och det, precis där, sista meningen, är det som gör mig så galen. Arghhhhhhh.)

Iallafall. Hej allihop. Tills de fina pålästa orden har lagt sig i rätt ordning blir det bara lite babbel såhär. Det går fint det med.

various — 6 Comments
13
Sep 10

Hemligheter

…

Det här kommer från Post Secret (förra veckan, så den ligger inte uppe på bloggen längre). Och visst hemligheter är personliga, de är sådant man tänker men aldrig skulle säga högt, eller iallafall inte till den det handlar om. Men säg att vi sätter lite annorlunda spinn på det hela (hej svengelska!) och ser hur okej det låter då.

Vi börjar med:

Pretty please lose weight so that my family can love you the way I do!

Och fortsätter med:

Pretty please dye your hair blonde so that my family can love you the way I do!

Pretty please get rid of those glasses so that my family can love you the way I do!

Pretty please shave four inches off your height so that my family can love you the way I do!

Pretty please fix your nose so that my family can love you the way I do!

Och så vidare i all oändlighet.

Jag försöker inte basha den enskilda individen som skickade in det här. Tvärtom. Det är nämligen inte hos den personen felet ligger. Det är snarare i samhället. För det är just där vi lär oss att det är acceptabelt att säga nummer ett, men inte två, tre, fyra eller fem. Eller ska jag säga “acceptabla”? För det ju till stor del såhär: om en person säger det om sin partner som faktiskt ÄR smal så är det inte det. Om han (eller hon) däremot säger det om sin partner som väger… tja, ska vi säga BMI 35-40? Då blir på något vis “nej men han/hon vill ju bara ditt bästa!”, och därmed acceptabelt sans citattecken.

Och det är det här som får mig att koka lite sådär inombords. För vad är skillnaden egentligen?

Ligger den i att man måste operera sig till en mindre näsa? Men… det finns tjocka som faktiskt vill bli smalare/av med x hälsoproblem/mindre föraktade/insert-you-reason-here, och som vill det så mycket att de faktiskt väljer att opereras.

Ligger den i att man inte kan bli kortare? Men… då är det ju så att bara cirka tre till fem procent av alla bantare faktiskt lyckas behålla sin nya, smalare vikt i fem år eller mer. Och om detta är ett faktum (vilket det är) så kan man faktiskt säga att, nej, det går inte att bli smalare. Om man inte är redo att offra sin mentala hälsa, sin uppfattning gällande mat och/eller all sin tid till detta projekt, såklart…

(Och inte ens då är det säkert att det går. Chansen är faktiskt ganska stor att det inte gör det.)

Nu blev det lite babbel här, men den fråga jag vill ställa är följande: varför är det okej att säga såhär om tjocka, men inte om rödhåriga, brunögda eller långa, för att ta ett par exempel? Eller rättare sagt, varför anses det vara okej? Du som läser det här är ju ganska garanterat inne på det här med fat acceptance, så jag ska inte hoppa på dig personligen, men alltså. Varför är det så? Är det Hollywood-idealen? Är det önsketänkande? Är det tonåringen inom oss (hon dör fan aldrig, det har jag märkt) som bara vill passa in? Media som pumpar ut OBESITYEPIDEMICOMGOMGOMG dygnet runt?

Något är det iallafall, för annars skulle sådana här familjer inte finnas.

Och jag måste säga att själva idén att det finns någon som tror att hans eller hennes familj skulle acceptera dess partner mer eller bättre om hon eller han bara konformerade till en rad ideal är det sorgligaste jag har hört på evigheters evigheter. Och om det ledsamma ligger i tron att “bara man är smal blir man accepterad”, i “jag vill bara att min familj ska tycka om dig” eller i att den här människan är så otroligt osäker i sig själv att hon vill förändra någon hon älskar bara så att någon annan ska älska dem också…

Suck. Jag vet inte. Men sorgligt är det hur man än ser på det.

various — No Comments
23
Jul 10

Det där med bantningspreparat

Det känns som att det enda jag har gjort den senaste veckan är att klicka “misleading” på Facebook-reklam för bantning. De kom tillbaks gång på gång tills jag skrev något mindre trevligt med versaler. Nu är ju det där med att svära och gapa på folk som inte tycker som mig själv inte något jag vanligtvis sysslar med, men fan vad provocerande det är.

Och med tanke på det skulle jag vilja skriva lite mer om bantningspreparat, och vad som räknas som “lyckat” när det kommer till denna form av bantning. Jag har försökt att hitta lite fakta om hur verksamt just den formen som det gjordes reklam för var (och jag nämner den inte med namn eftersom jag inte vill ge dem minsta lilla länk), men det finns faktiskt en del studies som visar på att just den här bantningsformer var relativt lyckad.

Grejen är dock den att en bantningsform för att anses vara lyckad av amerikanska Food and Drug Administration, det vill säga den instutition som kontrollerar och godkänner olika sorters mediciner och hälsokostsprodukter, bara behöver resultera i 5% viktnedgång. Detta skrivs det om i bloggen Living 400 lbs, som jag verkligen rekommenderar, den är väldigt fascinerande.

I nämnda bloggpost påpekar hon även att detta hos en person som väger hundra kilo bara är fem kilo. Och hur många känner att de efter en bantningskur där de har gått ner fem kilo har “lyckats”? Inte så många skulle jag tippa på.

Vidare skriver hon i ett helt annat inlägg om hur folk ofta förväntar sig att rasa i vikt på ett sätt som överhuvudtaget inte rekommenderas, ens inom så kallad “obesity treatment”. Det man rekommenderar nämligen inte att banta ner sig till det som kallas “normalvikt” enligt BMI. Nej. Det som amerikanska (förlåt att det är så USA-centric här, det blir så ibland) National Institute for Health rekommenderar är nämligen ca 10% av din startvikt. Det är alltså dubbelt så mycket som ett bantningspreparat behöver resultera i för att anses lyckat, men ändå en ganska liten del av en persons vikt. Om jag till exempel skulle gå ner 9.5 kilo, 10% av min nuvarande vikt, så skulle jag gå från långt ner på fetma-skalan till högst upp på övervikts-skalan. Inte så stor skillnad, med andra ord.

Som hon skriver:

I’ve lost 10% of my baseline weight many, many times in my life. I’ve never had a parent, teacher, or medical professional congratulate me for it. The closest I ever got was being told to “keep it up”. Because 10% is not enough. Because I was still fat. If losing 10% of your current weight would get you into the “normal weight” range, you’re not very fat. (Of course, most people who are fat aren’t very fat.)

En annan viktig poäng som hon påpekar är att tjockisar (och det här blir ofta mer vanligt ju mer man väger) ofta har förhoppningar att gå ner minst dubbelt så mycket som rekommenderat, minst tjugo och ofta trettio eller mer procent av sin startvikt. Och då är det inte så konstigt att man misslyckas, eller hur?

Detta är viktigt att påpeka eftersom läkare, sjuksköterskor och framför allt de som säljer bantningspreparat och “life style changes”, typ Viktväktarna, inte använder sig av en modell som har godkänts av någon medicinsk kommitté. Tvärtom. Vidare kan man prata om att NIH faktiskt påpekar att man måste fortsätta med en vis diet resten av livet för att gå upp i vikt. Det säger man sällan på Viktväktarna, eller hur?

Och även om jag personligen inte tror på bantning (nej, inte ens om det är fem eller tio procent), så är det nästan skönt att se en sådan här officiell sammanställning. Det får en liksom att känna åtminstone lite hopp om det där med vikttjatet. Det skulle förstås hjälpa om läkare och annan sjukdomspersonal faktiskt använde sig av de här kriterierna, men det är väl en diskussion för en helt annan dag…

PS. Jag vet att vi inte NIH i Sverige (vi har Läkemedelsverket istället), men eftersom många bantningspreparat och andra viktnedgångsmodeller är baserade på något som kommer från USA från början så tycker jag ändå att det är intressant att prata om. Och om du vill läsa den publikation som Living 400 lbs fick den här faktan ifrån så länkar hon till den i blogginläggen jag nämner ovan.

various — 23 Comments
29
Apr 10

The Fantasy of Being Thin

Jag dubbelbloggar ju nästan aldrig, jag är alldeles för lat för det, men när jag avslutade mitt förra inlägg kom jag på något som jag bara måste skriva om, och det med en gång.

The Fantasy of Being Thin.

Jag läste först om detta hos Kate Harding, såklart, och det är verkligen så himla sant. Det innebär, kort sagt, att många av oss (mig inkluderad, my God, jag har trott på det här) har någon slags skruvad uppfattning om att bara man kommer i storlek X så kommer livet att bli så himla underbart. Man kommer inte bara att bli snygg och smal, man kommer även att, ja, typ hitta en soulmate, komma på vad man vill jobba med (och vara sjukt bra på det), skriva färdigt den där boken, bli en bättre och roligare förälder, spara mer pengar, resa mer, pyssla mer, vara påhittig och kul att vara med och helt enkelt på alla sätt och vis bli den där personen man alltid har drömt om, den där personen som är ens ideal.

Grejen är den att det då inte känns som någon idé att försöka förrän man blir smal. Det är ju ändå inte på riktigt, liksom. Varför satsa på skrivandet, gå på dates, hänga med kompisar, ens börja spara till en resa eller satsa på det där jobbet? Du kommer ju ändå inte att lyckas förrän du är smal, så varför ens försöka?

(Eller om man försöker och ändå misslyckas, så kan man trösta sig med att det blir bättre. När man har gått ner tjugo kilo och livet på något magiskt vis faller på plats.)

Kate Harding skriver om att folk generellt sett blir arga och/eller ledsna när man säger att bantning inte funkar i längden just därför att det känns som att någon säger till en att det inte blir bättre än såhär. Man är fast i den här kroppen, i det här livet, det finns ingen väg ut. Och visst, det låter deprimerande, det tycker jag med. Men grejen med fat acceptance är just den – att acceptera sig själv som man är. Att inte vänta på att den där smala tjejen inuti dig som alla pratar om ska komma krypande, utan att inse att du faktiskt är bra, precis som du är, och du kan faktiskt göra livet till något awesome, för du är bra på en massa saker. Och mindre bra på några andra, men det kan liksom inte hjälpas.

Du kan lära dig att laga den där goda maten (eller inse att du knappt klarar att koka ett ägg men är sjukt bra på att sy). Du kan skriva klart den där boken (eller inse att du är bättre på att måla eller baka eller leka kurragömma). Du kan komma iväg på den där resan (eller inse att du faktiskt hellre vill köpa en sommarstuga ute i skogen).

Och så vidare.

Att bryta ut ur the Fantasy of Being Thin är inte direkt lätt, för det innebär ett helt nytt tankesätt. Det börjar med att inse att man ser ut som man gör, och man kan det man kan, och det är faktiskt inte helt dåligt. Bara man faktiskt gör det där man vill och inte det man tycker att man borde vilja, är den där personen man har förutsättningar för och inte den man önskar att man vore, och viktigast av allt, slutar vänta på att allt kommer ordna sig, bara man kommer i de där jeansen.

Kate Harding gör bästa slutklämmen som jag aldrig kommer kunna matcha, så jag citerar rakt av:

The question is, who do you really want to be, and what are you going to do about it? (Okay, two questions.) The Fantasy of Being Thin is a really convenient excuse for not asking yourself those questions sincerely — and that’s exactly why it’s dangerous. It keeps you from being not only who you are, but who you actually could be, if you worked with what you’ve got. And that person trapped inside you really might be cooler than you are right now.

She’s just not thin.

Och det är, tro det eller ej, helt okay.