Posts Tagged: fashion

various — 2 Comments
5
Jun 11

Boken: Hönan eller ägget

Jag håller nu på och pysslar med boken, skriver lite nytt och redigerar gamla inlägg för att reflektera sådant jag har kommit på under vägen. Och eftersom jag faktiskt inte är så intresserad av att tjäna pengar på det här (alltså, det skulle väl vara kul, men mest gör jag den så folk som inte, eh, förstår sig på datorer kan läsa också), så tänker jag lägga upp de extra bitarna här också.

Det här kommer från kapitlet om mode, media och ätstörningar. Och som vanligt, kommentera! Det här är inte set in stone. Förändringar kan komma att ske, inte minst om jag får kommentarer om att jag är helt fel ute.

====

Hönan eller ägget

Publicerades den 5 juni 2011

http://haespasvenska.se/?p=2414


När man skriver om ätstörningar i relation till mode, media och omvärlden i stort så är det lätt att säga ‘smala kändisar, smala modeller, bantningtips, det är ert fel’. Men är det verkligen så lätt? Visst, den ständiga strömmen av budskapet smal = framgångsrik från media påverkar oss till någon grad, det kan nog vemsomhelst skriva under på, men är det inte mer än så? Jag frågade min BFF Google vad hon tyckte om det hela, och hon grävde fram en artikel som menade att även de som faktiskt inte begränsar sitt matintag är medvetna om de budskap som serveras dagligen, men att anorektiker och de med andra sorters ätstörningar använder informationen på ett helt annat sätt.

Detta föreslås bero till viss del på att unga människor (artikeln säger ‘unga kvinnor’, men alltså, pojkar kan också få ätstörningar, FAKTISKT) läser just denna sorts tidningar till större grad än de som är lite äldre, och om man då är ung och inte riktigt säker i sig själv och sin identitet är det klart att man är mer lättpåverkad.

(Och det här med tidningar, förresten, ta en titt på The Seventeen Magazine Project. Där skriver Jamie Keiles om sina upplevelser då hon under en månad följer tips ur en sådan där ‘tjejtidning’. Det blir mycket rakning, peeling, manikyrer och så vidare. Ganska dyrt också. Det är ett intressant projekt främst för att Jamie är extremt smart och analyserar på ett både roligt och kritiskt sätt.)

Men för att återgå till den ursprungliga artikeln så bygger den på en studie där man intervjuade 28 stycken anorektiker. Ingen av dem skyllde helt och hållet på media, men de medgav att modetidningar spelade en stor roll i deras liv. Artikeln nämner även hur många av de intervjuade som var så kallade ‘type A-personalities’, det vill säga perfektionister. Inget vi inte har hört förut, men ändå värt att notera.

En mening som verkligen gjorde ont att läsa var följande:

“I wanted to be the best anorexic,” one patient explained. Another added, “If the article said she weighed 88 pounds, then I knew I could do 87.”



Många av dessa kvinnor använde alltså skräckhistorier om andra ätstörda som någon slags måttstock för hur de skulle se ut snarare än en varningsignal. Detta är inte heller något nytt. Vi minns väl alla de ätstörningsböcker som skulle vara avskräckande, men som istället fungerade som någon slags manual? Jag gör det iallafall.

Steven Thomsen, en av forskarna i studien ovan säger följande då han intervjuas om implikationerna av resultaten i studien ifråga:

“There is a fine line of responsibility on the part of the media. The media do not act as an initiating, but, rather, as a perpetuating force to those who suffer from an eating disorder. To these young women who are at risk, some of these beauty and fashion magazines can be as dangerous as giving a beer to an alcoholic. The very factors that have made them vulnerable to an eating disorder also heighten their vulnerability to images of thinness and false promises of happiness.”

Det han säger här är alltså att det inte är media som initierar oss till själva ätstörningarna, utan att de mer fungerar som fuel on the fire, so to speak. Dock känns detta som en sanning med modifikation. Det är bara att titta på modetidningar och hur de kanske en gång om året har ett nummer med större modeller, och sedan förväntar sig en duktighetsstämpel på det. Vi minns väl alla bilden på Glamour-modellen Lizzi Miller som hade mage att, eh, ha mage? Bara det faktum att en sådan pyttebild gömd på sidan 194 fick sådan respons säger ganska mycket.

Modetidningarna och media i stort menar självklart att de inte har något med detta att göra och att det inte är deras fel att folk tolkar texten på fel sätt, samtidigt som organisationer som till exempel brittiska Royal College of Psychiatrist säger det motsatta.

Med andra ord är det svårt att säga med säkerhet att det är på det ena eller andra sättet. Själv håller jag nog med om att media spelar in till ganska stor roll, men att det inte är den enda förklaringen. För visst får vi dessa budskap från så många andra håll, typ kompisar, familjen, böcker, sjukvården och inte minst inifrån oss själva, men det man måste fråga sig är vad det då är som får oss att ha dessa uppfattningar i första hand?

Som sagt. Vi kan gå i cirklar här i evigheter. Istället gör jag så att jag skuttar vidare. Next up, mode.

various — 7 Comments
28
Mar 11

Är det bögarnas fel?

Fick några kommentarer på förra inlägget gällande något i artikeln som jag länkade till. Där skrivs det nämligen att det är de homosexuella fashion designernas fel att sådan enorm smalhet finns i modevärlden. Det här är något jag aldrig har tänkt på, men jag blev såklart nyfiken och frågade min vän Google vad hon tyckte om det hela. Jag hittade då bland annat följande…

Enligt New York Times satte man år 2006 en minimum längd-vikt ratio (BMI minimum 17.4-18.5) samt ålder (minimum 16 år) i bland annat Madrid och Milan för att undvika alltför smala modeller, medan man i USA försvarade sig med:

1) Weight-height ratios are an unfair standard because they vary naturally with age.
2) We can’t tell each designer what to do.
3) Don’t make models jump through a lot of hoops.
4) Thinness isn’t our fault; it’s growing among celebrities generally.
5) It’s a problem only for models who aren’t “emotionally stable.”
6) Fashion will eventually solve the problem by shifting back toward curvier women.

Som synes gäller detta inte exklusivt homosexuella designers, men jag tyckte ändå det var intressant och skulle vilja säga följande:

1) Det är just det som är problemet med BMI. Varför används det för resten av oss om det inte är rättvist för modeller?
2) Eh, va?
3) För det här med att banta ner sig till ingenting är inte “jumping through hoops”?
4) Alltså. Inte deras fel? Dvs “han började”. Hur gamla är vi? Fem?
5) Oavsett om man är “instabil” som det så finns kallas innan man blir ätstörd är risken ganska stor att man blir det av sjukdomen. FYI.
6) När då? Det här skrevs för fem år sen. Det har inte hänt än.

Jag kunde för övrigt inte hitta något om huruvida detta uppehölls eller om det var något tillfälligt det skrevs om 2006 och som inte hölls fast vid.

När jag sedan läste vidare hittade jag en hel del som var… ja, fördomsfullt. Kan inte säga något annat. Och jag är den första att säga att nej, modevärlden är inte okej. Det sätt den behandlar kvinnor, det sätt de lever och dör på för att leva upp till ett sjukt ideal är för jävligt.

Men är det verkligen bögarnas fel? Som vi alla vet, correlation does not equal causation. Detta innebär till exempel: a) Många designers är gay, b) Många designers hävdar att smalhet är nödvändigt (klädhängare, samma storlek, blablabla). Detta ger en positiv korrelation, men vad det inte ger är bevis på att det är sant. Något av det viktigaste när man gör research är att vara säker på att man mäter rätt sak. Gör man inte det får man låg construct validity, vilket ger undersökningen ifråga ett ordentligt minus i kanten.

Så det kan vara något att tänka på.

Något jag har funderat över är snarare om de är lika påverkade som resten av oss. Vi vet att modeller blir påverkade att gå ner i vikt av miljön de jobbar i. Gäller detsamma för designers? Blir de också hjärntvättade?

Intressant fråga.

Men för att återgå till vad Google fiskade fram till mig så är det främst diverse personer som säger att det är såhär det är. Några exempel:

I The Atlanta Post, under rubriken Is The Homoerotic Pull of The Fashion Industry To Blame For Anorexic Standards? skriver Yvette Carnell följande:

Think about it. Isn’t it is agonizingly obvious from watching a model’s morbidly thin frame strut down the runway that straight men, and gay women, don’t share the same beauty ideals as fashion designers? Which begs the question: Who are these fashion designers and what images are they envisioning when they design haute couture?

(…)

In answering these claims, many designers feign insult and claim that the job of models is to be a hanger for the clothes. In other words, designers are claiming that they are nullifying the feminine features of their models so that buyers of women’s clothes – mostly women – won’t be distracted by a woman’s body. Apparently, designers feel that breasts and hips are distractions to be designed around, not incorporated into designs for clothes which will eventually adorn the bodies of women who have, you guessed it, breasts and hips!

(…)

The problem here is that gay designers are driven by the wrong impulses. Their primary desire is to satiate their own appetite by recreating their sexual desires in the bodies of their female models. Gay designers have transformed the fashion industry into their own little autoerotic and self-sustaining play pen, creating a vampire effect which sucks the self-esteem right out of women.

Sedan har vi Beth Ditto, sångerska och plus size-modell, vars kollektion med brittiska klädkedjan Evans fick tjockisar att pipa av lycka, som säger följande:

“If there’s anyone to blame for size zero, it’s not women. Blame gay men who work in the fashion industry and want these women as dolls.

“Men don’t know what it feels like to be a woman and be expected to look a particular way. The Beckhams are part of the machine, Paris Hilton is part of the machine.

Och i sin blogg (som sedan dess har lösenordsskyddats) säger Tracie Egan, som brukade skriva för oftast feministiska siten Jezebel följande:

I think that gay men are actually the most to blame for many of the problems in the fashion industry, like the absence of womanly curves on the runway, and the hideous, figure-assaulting trend that is the tent dress, which no women who have tits, and no straight men who have an appreciation for tits, have any use for.

Som synes finns det många som säger samma sak, och det är inte så konstigt att många av oss tror att så är fallet, eftersom ingen verkar prata om det motsatta. Den enda artikel jag har hittat som faktiskt argumenterar emot detta fenomen är New York Magazine, som skriver:

It’s hard to argue that gay male designers perpetuate the “tent”-dress trend any more than female designers or straight male designers. And it’s hard not to admire Lanvin designer Alber Elbaz, who designed some of the most famous tent dresses in recent memory. Elbaz does not design clothes for straight men who “have an appreciation for tits.” As Ariel Levy wrote in her New Yorker profile of the designer, he designs clothes “that a woman wears when she falls in love herself,” not clothes “that will make a man fall in love with the woman who wears [them].”

As for the skinny-model issue, all of the top designers essentially pull from the same group of a couple hundred girls each season, who mostly have 34-inch hips and thighs smaller than arms. So you see the same skinny girls in all the top shows. Also, Marc Jacobs recently put Daisy Lowe, someone who may be slender but much more closely resembles real women than the typical runway fare, in a campaign. And who discovered Lara Stone and made her a star? Riccardo Tisci of Givenchy. The problems with the fashion industry may be many, but it seems unfair to place most of the blame on gay men when there are plenty of women and a handful of straight dudes working in it, too.

I och för sig tycker jag inte att man kan skryta med att ha upptäckt plus size-modeller när en av de ovannämnda har storlek 34-36, men jag gillar det man nämner om att skapa kläder som får en kvinna att älska sig själv och inte får en man att älska en kvinna.

Som sagt, det finns många problem inom modevärlden och jag är enormt frustrerad över att inget förändras där, men vems fel är det egentligen? Och hur hänger det ihop med just det här om det ideal som tvingas på oss var vi än går? Och ärligt talat, även om det är homosexuella fashion designers som ligger bakom besattheten kring figur, är det verkligen för att de vill att deras modeller ska se ut som småpojkar? (Och ärligt talat, homoerotik?)

Som Dvärghundspossen kommenterade på mitt förra inlägg:

Förresten, jag kom på att det finns en koppling mellan skylla-på-bögarna och fetma-debatten. När man diskuterar fetma så handlar det egentligen om vad som är fult, men alla låtsas att det handlar om hälsa. När man börjar dra in det här skylla-på-bögarna så glömmer man OCKSÅ bort hälsan och börjar prata utseende istället. För “att se ut som en pojke/man fast man är kvinna” har ju ingenting alls med hälsa att göra.

Nej, det är ju det det inte har. Särskilt inte inom modevärlden där kvinnor springer runt i kläder och smink en man knappast skulle ha på sig. Det jag önskar egentligen är att man skulle fokusera lite mer på att förändra hur det ser ut på catwalken. Och det bästa sättet att göra det är nog inte att säga att det är bögarnas fel.

various — 5 Comments
24
Mar 11

Läskigt smala modeller

Det finns hör och häpna en riktigt bra artikel i the Daily Mail. Någon på Twitter (minns inte vem, sorry!) länkade. Den handlar återigen om modellers oerhörda smalhet och har några riktigt läskiga bilder. Skribenten säger bland annat att hon då hon såg modellerna komma ut på catwalken blev påmind då hon låg på sjukhuset och fick dropp, vägandes 31 kilo. Här är några exempel på hur modellerna såg ut, samtliga shamelessly snodda från artikeln ifråga:

Tjejen i lila är Marc Jacob’s Chloe Memisevic, som är representerad av en agency (Wilhelmina Models) vars managing director var med i en debatt om behovet av mer naturliga (läs: mindre utsvultna modeller). Artikeln säger inte om hen var för eller emot i nämnda debatt, men nämner att en modell, Calvin Klein’s Natalia Vodianova, faktiskt började då hon berättade hur hon hade blivit åthutad för att inte ha gått ner tillräckligt snabbt efter att ha fött barn. (Och då var hon tillbaka på catwalken tre veckor senare.)

Den mest talande biten av artikeln var dock denna:

[...] it was Lorraine Candy who made me see red. Asked about the airbrushing used by her magazine, she said: ‘My readers want amazing and beautiful… Are women so stupid to believe the image is real?’

Well, yes, I am sorry, we are. When I saw the airbrushed photos of Britney Spears released to promote her latest album, my brain told my body: ‘Hmmm, why do you have cellulite and she doesn’t?’ Only when the pop star released the unairbrushed photos (in the industry, these are called ‘raw’) did I realise the sleight of hand that had taken place. And if I — as a former glossy magazine editor — fall into this trap, of course other women will.

I’m sorry, Lorraine (a fellow columnist at the Mail), but you sounded like the Mubarak of the fashion world, unwilling to change due to fear — in your case of losing advertisers and therefore your job. You’ve just put Keira Knightley on your cover and even by this actress’s standards, she looks skeletal.

Du läste rätt. “Är kvinnor så korkade att de tror att de här bilderna är riktiga?” Nice.

Och nej, jag tror inte att det är så det är heller. Vi kan vara mycket väl medvetna om airbrushing och photoshopping, men om vi omges av de här bilderna ständigt och jämt så är det möjligt att vi – medvetet eller omedvetet – påverkas av dem. Och det är det som är det farliga.

various — 5 Comments
18
Sep 10

Tights and pants

…

Jag vill bara påminna världen om att TIGHTS ARE TIGHTS. Läste nämligen ett par “tights are not pants” retweets idag. De kom ifrån personer jag tycker om och respekterar. Bah på det.

Hinner inte skriva så mycket just nu, måste nämligen hem till mor och far och övertyga dem om att ett virus på datorn inte försvinner om man stänger av den. Yes, seriously. Men om du vill läsa mer, gå till Definatalie och läs You can’t shame me out of my skinny jeans eller Tights are tights. Eller båda två!

(Det jag har på mig är för övrigt jeansleggings. Om du undrar.)

various — 1 Comment
25
Jul 10

Crystal Renn igen

För några veckor sedan länkade min kompis Jenn mig till några bilder med Crystal Renn (som vi båda två älskar), där hon var riktigt otäckt smal. Hon är då alltså plus size-modellen jag har bloggat om tidigare. Jag skrev inget om det då eftersom jag hoppades att det inte var sant, särskilt som jag vet hur svårt det är att komma över ätstörningar utan återfall.

Och igår hittade jag svaret i den här artikeln.

I den säger hon att hon, då hon fick se bilderna bara stirrade på dem i typ fem minuter utan att säga ett ord, eftersom hon blev så upprörd över hur hon hade blivit retuscherad. De bilder jag talar om är då den högra ovan, i svart-vitt. Den i färg är från en video som hennes publicist har delat med sig av så att man ska kunna se hur hon faktiskt såg ut under fotograferingen.

Om detta säger Crystal själv:

That’s what I look like. Yeah! And I just did a three-page shoot with V magazine that I love. I look like me; I look strong. But in the new pictures…well, that body doesn’t look like my body. It doesn’t. Having had an eating disorder, I know what that very thin body looks like on me, and it’s not something I find attractive. It’s not something I aspire to.

I feel completely confident in my own health because I know I don’t look like that, but even to see it in an image was really disturbing to me.

Fotografen å andra sidan sa att hon ser ut som hon gör på grund av vinkeln och den lins han använde, men medgav också att “I shaped her…I did nothing that I wouldn’t do to anyone. I’m paid to make women look beautiful.”

(Som om Crystal Renn inte skulle vara vacker utan att man suddade ut x antal centimetrar av hennes lår.)

I artikeln pratar hon också om att försöka återintroducera träning i sitt liv, något hon har varit rädd för eftersom hon använde det på ett så destruktivt sätt när hon var sjuk. Det är något jag tror att många kan känna igen sig i. Vidare pratar hon om att visst, hon får en del kommentarer om att hon är för smal för att vara plus size modell, men att de ändå är färre än den kritik hon fick utstå när hon vägde 48 kilo.

Överhuvudtaget är det en bra artikel som alla borde läsa. Jag menar, hur ofta läser man artiklar där en modell är orolig att folk ska tro att hon är sjuk igen, att hon promote-ar ohälsa och sjuklig smalhet? Inte så särskilt ofta, faktiskt, och jag måste bara säga att jag är så lättad att hon inte har fallit tillbaks i gamla spår.

Älskar Crystal när hon har lite former, och det faktum att hon kan prata om det här och har så mycket att säga är helt fantastiskt. Önskar bara att det fanns fler mainstream-modeller av denna typ! (Och storlek.)

various — No Comments
18
Jul 10

Bloglove: Definatalie.com

Alltså, Gud vad svårt det är att fungera normalt när det är så här varmt. Lite svalare idag (kan väl lägga till att sedan jag började skriva det här har värmen stigit med sex grader, gah!), så vi ska se om jag kan få ihop inlägget jag har tänkt på i flera veckor. Nu låter det ju som att det kommer vara något särskilt eftersom jag har tänkt på det så länge, men det är alltså mest en hög med shameless fangirling eftersom jag har hittat en ny favoritblogg.

När jag först började fundera på det här skulle det handla om Facebook och det faktum att det finns otaliga fat hate-grupper. Det där snubblade jag över tack vare att jag började följa @fiercefatties, som lobbar för att diskrimination mot tjockisar ska räknas som en anledning för att grupper ska raderas. Det här låter ju som en bra idé, yes? Tills man läser lite om det hela och det kommer fram att ett argument som används av bloggaren som körde igång denna protest är att homos och transpersoner inte skyddas av amerikansk lag mot diskriminering, men hatgrupper mot dessa raderas kontinuerligt, så varför skulle detsamma inte gälla för tjockisar?

Alltså förlåt, men det är inte ett argument som håller nånstans. Visst förstår man vad Shannon (som hon heter) menar, men ärligt talat? Nej. Bara NEJ. Visst, tjocka ska inte diskrimineras mot. Det är fel. Men ärligt talat att dra in queers i det hela och använda det faktum att lagstiftningen inte skyddar dem heller är helt bakvänt. Jag hatar de grupperna lika mycket som alla andra, men jag tror inte att det där med att peka på en annan grupp som ofta är utsatt leder till så mycket bra. Snarare motsatsen.

Som du kanske hör skulle kunna prata om det här i evigheter, men jag sätter punkt för det här, eftersom det jag ville prata om egentligen var en respons till just det här med att få sina bilder använda i en grupp som bashar på tjockisar. Det hände Natalie från Definatalie.com, och hon skrev då ett inlägg om det här, där hon bland annat nämnde ett mail hon skickade till den som tagit hennes bild och använt i det här syftet. Hon skällde inte ut personen. Hon sa bara till henne att hon iochmed detta hade bidragit till girl-on-girl hate, och bad henne tänka på om hon verkligen ville döma sin och andras kroppar på det här viset.

Det bästa med det här inlägget var dock att hon tog en bild av sig själv i skinny jeans och skrev: “Just so you know, I look AMAZING” i ena hörnet. Överhuvudtaget så är det inlägget väldigt bra, jag rekommenderar att du läser det. Det heter You can’t bully me out of my skinny jeans, vilket egentligen säger allt.

Här skulle inlägget ha slutat egentligen, men hon har bara fortsatt vara hur bra som helst, så jag måste länka till ett par till inlägg. Vi har till exempel Tights are tights, där hon pratar om det där med att säga högt och tydligt att tights är tights och byxor är byxor egentligen bara är en annan form av body hate. Nu är jag den första att erkänna att jag var väldigt sen med att ta på mig tights, främst eftersom jag minns fortfarande när de var på modet förra gången. Jag gick i sexan och ägde flera par som jag kombinerade med långa, tjocka tröjor i omöjliga färger. Ah, 1992, du var inte vacker att ha att göra med.

Så, nej. Jag har sällan tights utan något som går ner över rumpan, MEN jag håller med henne om det där med att döma andra på vad de har på sig, oavsett om det är tights, avklippta jeans (också en favvo från tidigt nittiotal, just saying) eller vad det nu kan vara, är skadligt. För steget från att säga “tights are not pants” till “she should NOT be wearing that” är inte så särskilt stort.

Det bästa argumentet för detta kommer från skinny jeans-inlägget och låter såhär:

I know for a FACT, despite the protestations in this particular facebook group, that seeing a fat person in leggings or skinny jeans will not cause injury. I’ve read quite a few comments from members who seem personally insulted when they see someone wearing something they don’t agree with. This is hyperbole. This is like when Mr. Burns (from the Simpsons) puts his arms in the air and flails them about. I like to imagine these people doing the Mr. Burns flail. It’s that comical to me.

Och som inte det var nog skrev hon igår ett helt underbart inlägg om det där med att gömma och dölja skavanker, något som Julia Skott har skrivit om tidigare. Här pratar hon (Natalie, inte Julia) om att det där med att gömma och framhäva egentligen bara är sätt att försöka homogenisera oss. För när vi gömmer det som är för stort och förstorar det som inte räcker till, vad händer då? Jo, vi säger till oss själva att vi inte räcker till, att om vi bara såg ut mer som alla andra så skulle vi vara så himla mycket bättre. Och oavsett om vi låtsas som att vår mage är mindre än den är och klär oss så att det ska se ut som att den är det, så ser den ju likadan ut. Och ju mer man försöker gömma något, desto mer medveten blir man om att den existerar.

För att inte tala om att det inte direkt är kul att bli tillsagd att “jo, x gör ju att y ser mindre ut”. Natalie says it best:

The message is usually the same: maximise things that are too small (usually just boobs), minimise bits that are too large, choose fabrics that drape well over lumpy sections and don’t make too much of a spectacle of yourself, girl. I’ve read well-meaning guidance that instructs tall women not to wear heels; encourages all women to be mindful of not aging themselves; decrees those with big bums to avoid skinny jeans (yeah right!); and helpfully suggests that women with all over chunk should avoid large accessories. I really enjoy having parts of my body reduced to “chunk”. No really. The sick thing is most of us talk to each other and ourselves like this; if your enemy called you chunky, shit would be on, but when your best friend does it you know she’s just concerned about how you look.

Så, där har du minst tre anledningar till att läsa hennes blogg. Och tänk på det där med att oavsett hur du klär dig så är du fortfarande du. Och om du kan säga “just so you know, I look amazing” och ta på dig vad-det-nu-kan-vara (i mitt fall: omlottklänningar och skor med mer än två centimeters klack) som du har fått höra att du inte borde ta på dig, more power to you. Jag jobbar fortfarande på det där med skorna. Det började i mellanstadiet, när jag var längst i klassen och har hållit i sig sen dess.

Och inte fan blev jag kortare av det.

various — 7 Comments
19
May 10

Bloglove och mera Photoshop-disasters

Linus Fremin skriver en massa bra på senaste tiden. Fortare än jag hinner göra det, faktiskt. Han har massor med inlägg jag vill länka till, bland annat om helvetesjävla Roman Polanski (som jag är så trött på men det är knappast Linus fel), om brösts eventuella äkthet (och om Hollywood), om Laura Bush’s erkännande att hon faktiskt är pro-choice, om att bli våldtagen, om sorg, och så vidare och så vidare och så vidare. Så himla mycket bra. Och när jag har bläddrat lite för att hitta de här länkarna känns det synd att bara prata om det jag faktiskt hade tänkt att prata om, så gå och läs resten också, för det är det verkligen värt.

Och jo, orkar du inte så kolla in inläggen under kategorin “ätstörningar”. Det är egentligen de enda som är on topic för min blogg, men det är svårt att begränsa sig ibland. När något är så himla bra. Och jo, det finns ett inlägg om just modellsmala män, eller rättare sagt, om hur idealen har förändrats för också män i modevärlden, något jag har velat skriva om men faktiskt inte vet tillräckligt om, känns det som.

Iallafall.

Senast idag skrev han om att retuschera modeller till att se större ut, vilket börjar bli vanligare låter det som. Och detta i bemärkelsen att lägga på sjukt smala kvinnor några extra kilon istället för att antingen anlita “tjockare” (extremt stora citattecken där!) modeller alternativt se över förutsättningarna i modevärlden som faktiskt är anledningen till att de ser ut som de gör.

Hans inlägg om detta finns här. Själv läste jag först om detta på Jezebel, där man citerar chefredaktören på ett sätt som gör det hela än mer läskigt:

Sometimes when you cast a model, they look OK, but then when they turn up on the shoot day, they might not have eaten for two or three days. You’re not in charge of their health.

When she did arrive, there were plenty of clothes that we couldn’t put on her because her bones stuck out too much. She looked beautiful in the face, but really thin and unwell.

Och det man kan konstatera är väl att inte ha ätit ordentligt på några dagar inte orsakar en nedgång i vikt på 15-20 kilo vilket tydligen är den mängd som fattades på den här modellen. Grejen är väl den att om man tar en spinkig modell och fotar henne och sedan fixar henne större i Photoshop, då slipper man tänka på det där jobbiga, man kan hålla fast vid det gamla invanda “plus size-modeller får inte plats i sample sizes”, “det har alltid varit såhär”, “nothing tastes as good as being thin feels”, och så vidare ad infinitum.

Samma gamla vanliga. Samma samma samma samma.

Och det läskigaste är väl egentligen inte att modeller är smala, utan att de är så smala att de ser sjuka ut. Eller nej. Det läskigaste är att de är så smala att de ser sjuka ut och istället för att börja fundera vad det beror på så öppnar man Photoshop, utan att bry sig nämnvärt om a) hur modellerna mår och de enorma mängder självmord som begås av just denna yrkesgrupp, b) vilken effekt dessa skruvade ideal har på “vanliga människor”, c) att nämnda ideal är, just det, HELT SJUKA.

En annan sak man (och när jag säger man menar jag inte bara mig själv utan både Linus och Jezebel och många andra) undrar är om valet att photoshoppa i det här sammanhanget har att göra med att man då kan kontrollera precis var och hur de där extrakilona är placerade. Och ovanpå den lilla tanken har vi frågan om denna sortens retuschering är bättre än motsatsen.

Jag vet inte. Jag blir bara trött.

various — 5 Comments
14
May 10

När kläder är mer än kläder

Först en parantes: Att leta bilder till det här inlägget var extremt frustrerande, eftersom det fanns otroligt få bilder på kvinnor som faktiskt var feta och inte bara “inbetweenie-feta”. Därför är de allra flesta ganska långt ner på tjockhetsskala. Sorry about that.

Jag skulle vilja prata lite om det där med kläder. Någon kallade mig ytlig eftersom jag uppehåller mig så mycket vid just det där med avsaknade av tjockiskläder, och även om man får tycka vad man vill så vill jag utveckla mitt resonemang lite mer, och förklara varför det är så viktigt för mig att det finns kläder som passar alla. Det handlar om mer än bara att kunna se fin ut. Och jo, jag inser att vissa kan tycka att JAG inte borde klaga eftersom jag faktiskt hör till nedre delen av tjockisskalan, men personligen känner jag att det är viktigt att tänka mer brett. Även om X är nöjd med vad som finns till buds och Y kan få mindre storlekar att funka och Z inte bryr sig eftersom hon tänker gå ner i vikt ändå… Även om det är på det viset så finns det inget dåligt med att propagera för större storlekar, för mer VARIATION, helt enkelt.

Jag känner en del som klarar sig bra med det som finns. Jag känner andra som inte är rädda för att handla på barnavdelningen eller bland s.k. “straight sizes” eftersom de är såpass trygga i sig själva att de inte tvekar inför tight. Sen finns det de som vägrar klänning eller kjol om den inte går nedanför knäna eller överhuvudtaget inte går hemifrån utan en tröja eller jacka som går nedanför rumpan, eftersom tjockisar “ska” gömma sig. Andra upptäcker först i trettioårsåldern att de faktiskt kan se bra ut och att kläder kan vara roligt. Och så vidare.

Vi är alla olika, har olika intresse av kläder och smink och vad det nu kan vara, precis som vi alla ser olika ut. Och det låter klyschigt, jag vet, men borde det inte finnas något för alla? Oavsett inställning, oavsett storlek, oavsett intresse.

Jag tycker det. Och det är därför jag håller på och tjatar om kläder och passform och vad det nu kan vara.

Marianne Kirby skrev väldigt bra om det här för ett tag sen, och även om jag personligen inte lider av denna sorts problem, eftersom jag har tur nog att vara en så kallad “inbetweenie”, så tycker jag att det är värt att nämna. Det hon pratar om här är just BH-ar för storväxta, och sina egna problem att hitta en som passar.

(S)ure, I can order off the internet and I totally would. But what about those days when you’re having a bra emergency? When an underwire snaps or pops loose or your old bra just isn’t working for whatever occasion?

It’s not like I can go just anywhere.

This is, in a nutshell – or should I say in a bra cup? – one of the defining issues that separates the fat from the people who think they are fat (and who may or may not be told they are fat by the culture that surrounds them because, hey, a size 8 is Hollywood fat).

Därifrån går hon vidare till den kontroll som finns i det att tjockisar ofta är rädda för att lämna ifrån sig sitt bagage när de är ute och reser eftersom de inte bara kan gå till närmsta affär och hitta något som funkar, ifall det skulle komma bort. Nu tror jag att det är bättre i Sverige än i USA, iallafall verkar det så, men hennes ord om detta är också väldigt bra:

If my luggage gets lost, it isn’t like I can run right out to Target and find something to get me through. I’m totally screwed. If my luggage gets lost and it’s carrying an especially difficult to find item like a swimsuit? Oh, man, I might as well get on the next flight home because there is almost zero chance I’d be able to replace it.

Case in point.

Och det är just därför det här är så viktigt. För att det inte borde vara så att ett antal kunder förvisas till ett litet hörn längst bak i affären. För det är så det är. Nästan jämt.

Sen är placeringen av dessa kläder inte det viktigaste i världen, men det är omöjligt att inte fråga sig om detta på något viss återspeglar samhällets syn på tjockisar. Undanträngda till ett hörn ska vi vara TACKSAMMA för att bli accepterade (att det överhuvudtaget finns kläder som passar), och inte kräva att bli behandlade som människor som faktiskt är kapabla att bli ledsna (att de dessutom är fina och sitter bra).

För vaddå, “det är ju bara att banta”.

Och om vi inte tänker på oss själva, vilket jag tycker att vi faktiskt borde i det här läget, så kan vi ju fundera på hur det påverkar den yngre generationen. Om man som tonårstjej går på stan med sina kompisar och de kan prova ALLT medan man själv får gå till tanthyllan (ursäkta, men det var så jag tänkte på den avdelningen när jag var i den åldern) och kanske, om man har tur, kan hitta något, hur får det en att känna sig? Om man är fjorton år och upplever det här, vad är chansen att man antingen får en ätstörning eller börjar hata sig själv något enormt eftersom man inte klarar av att svälta sig själv som alla andra? Att man börjar banta som en galning eftersom det är ens eget fel att man ser ut som man gör, och fuckar upp sin metabolism för alltid, för att inte nämna sitt förhållande till både sin kropp och maten?

Jag tror att chansen (risken, ska jag väl säga) är ganska stor. Jag tror att det är omöjligt att lära våra barn att ha ett normalt förhållande till sina kroppar när de inte ens kan gå och köpa en tröja utan att bombarderas med värderingar om hur de borde se ut. För även om det inte sägs rätt ut så är det väldigt talande att ha de enda kläder som passar undanträngda i ett hörn, dit ingen går (utom de tjocka, såklart, eftersom de måste).

Och visst kan du försöka prata med din tonåring om att hon är fin som hon är, men vad är oddsen att hon kommer lyssna på sin pinsamma mamma istället för de extremt tydliga signaler hon får varje gång hon går in i en klädaffär? Inte så stora, troligtvis.

Sen har vi det där med att det (särskilt men inte enbart) när man är ung är lätt att känna att det inte är kläderna det är fel på, utan en själv. Och eftersom vi är inne på ämnet vill jag citera Lesley Kinzel från Fatshionista.com. Det här skriver hon i min bibel, Lessons From the Fat-o-sphere: Quit Dieting and Declare a True with Your Body (recension finns här):

(I)t’s not my body’s responsibility to fit into some frilly container, arbitrarily shaped by someone who doesn’t even know me. It’s not my body’s fault that a size 20 won’t fit, it’s the size 20’s fault.

Men när det inte finns kläder som passar så är det väldigt svårt att komma ihåg det. Och visst, om du personligen vill banta av anledning X, Y eller Z, feel free. Så länge du inte pratar om det här får du göra precis hur du vill. Men det betyder inte att det inte ska finnas kläder för dig att köpa tills du har nått din så kallade målvikt/när du går upp igen/etc, eller för de som aktivt väljer att inte göra det.

(Särskilt för de som väljer att inte göra det.)

Som jag har sagt förut, och kommer upprepa tills jag blir blå i ansiktet, folk går inte ner i vikt av att skämmas. Om det funkade skulle inte en enda människa på denna jord vara tjock. Att medvetet eller omedvetet vis tala om för tjocka vad de är värda genom att tvinga dem till undantagsdelen av affären, eller genom att se till att de inte ens har hälften så mycket att välja på har ingen effekt utom att göra dem (oss) ledsna. Att få dem (oss) att må dåligt, bli deprimerade och känna att de (vi) förtjänar att bli diskriminerade emot.

Men ärligt talat. Det här är anledningen till att det här med kläder i alla storlekar är så viktigt. För att också tjocka har clothing emergencies. För att också tjocka förtjänar att ha på sig kläder som får dem att känna sig fina. För att också tjocka är människor och även om kläder är långtifrån en mänsklig rättighet så ÄR det svårt att må bra och känna sig bra till mods när varje shoppingrunda är ren tortyr, när man vet att om ens väska försvinner när man är ute och reser så är man ordentligt screwed, och så vidare.

Det här är några anledningar till att jag propagerar för kläder i alla storlekar. För oavsett hur ytligt det låter, och oavsett hur många som stör sig på att jag koncentrerar mig på helt fel saker så ÄR det så mycket mer än bara något att ha på sig. Och varje gång en affär satsar lite mer på plus size så betyder det mer än att det bara finns något för alla. Väldigt mycket mer.

various — 3 Comments
12
May 10

Mini update

Något längre kommer, men så länge skulle jag vilja länka till den här artikeln på Jezebel. Den handlar om plus-size models och Gary Dakin, en man som representerar de flesta större namn inom denna kategori. Artikeln i sig talar om hur branschen håller på och förändras, hur plus-size models är mer synliga nu för tiden, och får bättre betalt. Det som jag särskilt lade märke till var dock den här biten:

“It’s been a struggle, for a long time. They had to come with their hair and make-up done already. No one wanted to clothe them. They were in and out before the straight-size girls got there. Everyone knew the big girls had to be photographed, but for the photographers it was the most boring work on earth. The magazines would not feature them. No one wanted to be the first… Not so long ago people were dismissive. Nobody wanted to shoot the bigger girls. Nobody wanted to give it a go. This year has been the culmination of about ten years of not saying no.”

Och då måste man ju fråga sig… Om det var (och fortfarande säkert är, det är nog inget som förändras över en natt) på det här viset, är det så konstigt att de man ser på TV och i tidningar är så himla smala?

Here’s to hoping att plus-size-trenden (hatar ordet trend, hatar hatar HATAR) håller i sig, även om “plus” i de här sammanhangen betyder allt över storlek 38…

various — 1 Comment
27
Mar 10

Hollywood, Vanity Fair och Gabourey Sidibe

Igår twittrade jag en länk till ett lysande exempel på classy Hollywood. Bl.a. pratar man om Keira Knigthley, som hade så små bröst när hon var med i Pirates of the Carribean att man målade skuggor och sånt för att de skulle se större ut, alternativ tryckte ner henne i en bodice som resulterade i ett midjemått på 45 cm och bara tillät henne att andas i tio minuter. Sedan svimmade hon tydligen. Healthy, no?

Anledningen till att jag tar upp det här är diverse åsikter på omslaget till Vanity Fairs marsnummer (klicka för full size):

Här har vi:

Abbie Cornish (Bright Star), Kristen Stewart (Twilight), Carey Mulligan (An Education), Amanda Seyfried (Dear John), Rebecca Hall (Frost/Nixon), Mia Wasikowska (Alice in Wonderland), Emma Stone (Zombieland), Anna Kendrick (Up in the Air) och Evan Rachel Wood (The Wrestler).

Vi har också nio vita, smala, klassiskt snygga kvinnor, noggrant placerade efter hårfärg för att få en balanserad slutprodukt, och som tagline: A new Hollywood! Starring the fresh faces of 2010. Nu är väl filmvärlden och Hollywood i synnerhet inte direkt det ställe man ska gå till för mångfald, men seriöst? Inga män? Ingen över trettio? Ingen med minsta kurva? Och det som är allra tydligast – ingen som inte är vit.

Själv skulle jag älskat att se Zoe Saldana inkluderad här, älskar henne. Visserligen har hon haft lite andra roller förut, men det var inte förrän Star Trek som hon blev sådär OMGKÄND. Och, you know, hon är otäckt smal och allt det där, men hon skulle iallafall ha brutit upp det vitvitvitvitVITA omslaget.

Inuti tidningen intervjuas en annan svart skådespelerska som inte heller fanns på omslaget, nämligen Gabourey Sidibe från filmen Precious. När Access Hollywood frågade Gabby hur det fick henne att känna sig (att inte vara med, alltså) så sa hon att det inte spelade någon roll eftersom hon skulle ha känt sig utanför i det gänget ändå, vilket var otroligt ledsamt att höra.

Men å andra sidan är väl Vanity Fair inte det ställe man går för mångfald och inspirerande idéer. För inte så länge sen skrev de om Twitter, ny media och sju kvinnor (inklusive my love Felicia Day) som använder sig av detta till ganska stor grad. Bilderna är gorgeous, absolut, men i den medföljande artikeln lyckas de få samtliga medverkande att låta helt IQ-befriade.

Men för att återgå till Gabby Sidibe så verkar såväl vanligt folk som Hollywood och media ha lite svårt för någon som är både storväxt och självsäker. Läste i Huffington Post om någon som kallade hennes klänning till Oscarsgalan ett tält, följt av de vanliga trötta ursäkterna om sample sizes som anledning till att hon aldrig skulle platsa i t.ex. Vogue.

Själv tycker jag att klänningen var otroligt fin.

Inget av det här är väl något nytt, och det finns inte så mycket att säga om det utom att det är så tråkigt att man aldrig får se något oväntat när man går på bio. Well, nästan aldrig iallafall. Fast nu tänker jag se Precious bara för att. Och eftersom jag ändå håller på, här kommer lite mer bilder på Gabby, och citat av saker hon har sagt, de flesta om hennes storlek och uppfattning av sin egen kropp istället för hundra argument för varför det här tänkandet är fucked up eftersom vi alla vet det redan.

In her own way, Sidibe is becoming a pinup too. She adores photo shoots.

“I feel like a model. It justifies everyone in my life who told me I wouldn’t be anything until I lost weight. It justifies that little girl who cried because she didn’t think she could be in front of the camera. And it’s for other girls who feel like they can’t do this or that and feel like they’re not pretty and not worthy of having their photo taken.”

…

Sidibe was not born this evolved, however.

“It came late, too late in my life,” she says. “Something like 21. I just know that I was tired. I was tired of thinking less of myself because others did.”

Daniels, with whom Sidibe has an admirably frank relationship, told the New York Times, “[Gabby] may be in a state of denial or on a higher plane than the rest of us, but either way, she breaks your heart in the movie.”

She sits back. “I was like, ‘What the hell? I’m in denial?’ No, I know what I look like. I’m very much aware.”

…

She adds, “People always ask me, ‘You have so much confidence. Where did that come from?’ It came from me. One day I decided that I was beautiful, and so I carried out my life as if I was a beautiful girl. I wear colors that I really like, I wear makeup that makes me feel pretty, and it really helps. It doesn’t have anything to do with how the world perceives you. What matters is what you see. Your body is your temple, it’s your home, and,” she chuckles, “you must decorate it.”

…

She’s bemused by Kate Moss’s recent recitation of the diet dictum “Nothing tastes as good as skinny feels.” “Well, I wouldn’t know,” she says. “I’ve never been skinny. I’ve heard it before. It’s just one of those things that people say that doesn’t really mean anything in my life. She didn’t make it up.”

…

Sidibe feels pretty good, actually, and is working on feeling better. Today she is joining a gym, noting with some humor that her primary source of energy as she’s been hurtling around the country of late has been “Red Bull, which I’m sure isn’t the greatest thing.” About a year ago, she used to “swim a hundred laps a day.”

How did she look then? Bigger shoulders, stronger? “Nah,” she laughs, “just like this.”

…

When Sidibe appeared on Ellen in October, armed with a dance she had been practicing for weeks, Ellen DeGeneres implored her to “stay exactly who you are.”

She lights up at the memory.

“I’m just happy to show up. So, I don’t have any plans of changing because I really, really like myself. It took a lot of work to get here. It’s reaffirming for people to meet me and ask me not to change.” She smiles, slyly deflating her you-go-girl balloon. “And now we cry.”

…

Alla citat kommer från den här artikeln.

← Older Entries