För några dagar sedan på Twitter skrev jag en del lösryckta fakta från artiklar om fat stigma jag läste inför ett empiriskt arbete i skolan (kanske behöver några deltagare att svara på några frågor snart, I’ll keep you posted), och bland annat:
Biten från artikel 3 kom från en helt annan artikel från 1991, där man intervjuat ett antal personer som undergått gastric bypass (magsäcksoperation). Jag kollade lite snabbt upp abstractet, som lyder såhär:
Patients (n = 47) who lost 45 kg (100 lb) or more and who successfully maintained weight loss for at least three years following gastric restrictive surgery for morbid obesity viewed their previous morbidly obese state as having been extremely distressful. In spite of the strong proclivity for people to evaluate their own worst handicap as less disabling than other handicaps, patients said they would prefer to be normal weight with a major handicap (deaf, dyslexic, diabetic, legally blind, very bad acne, heart disease, one leg amputated) than to be morbidly obese. All patients said they would rather be normal weight than a morbidly obese multi-millionaire.
Emphasis mine.
Varför dra upp detta igen? Jo, idag skrev Salon nämligen om en nyare studie som har ungefär samma resultat, om än i lite mindre deprimerande procenttal:
[Women] were asked to choose whether they would rather be obese or have one of 12 socially stigmatized conditions, such as alcoholism or herpes. In many cases, the women would rather have more of the other conditions, with 25.4 percent preferring severe depression and 14.5 percent preferring total blindness over obesity.
Emphasis återigen min.
Faktum är att abstractet till den sistnämnda artikeln inte överhuvudtaget nämner denna bit, skulle vilja läsa den i sin helhet för att se vad som egentligen sägs, men det hindrar mig inte från att gå all capslock. Eller ja, försöker behärska mig lite här men:
SEVERE DEPRESSION. SERIOUSLY.
Som någon som medicinerats för kronisk depression sedan jag var tjugo år gammal (elva år nu), för tillfället tar tre olika mediciner och trots detta orkar en bråkdel av vad en frisk människa gör det här mig så otroligt provocerad. Jag har ingen erfarenhet av någon av de andra, men kan tänka mig att reaktionen kan vara ungefär densamma där.
David Sirota (han som skrev artikel på Salon.com) påpekar att detta bara är rent hypotetiskt, men säger även att det är ett tecken just på hur besatt av skönhet och smalhet dagens samhälle är. Det är svårt att veta vad som orsakar vad, men det är egentligen inte det viktiga här. Det som spelar roll är att det är på det här viset. Man kan inte ändra på saker över en natt, men man kan capslocka och säga högt och tydligt att det här är inte okej. Inte någonstans.
Come on, say it with me:
TJOCK ÄR INTE EN DÖDSDOM. TJOCK ÄR INTE VÄRRE ÄN (INSERT VALFRI SJUKDOM HÄR). TJOCK ÄR TJOCK ÄR TJOCK. OCH DET ÄR HELT OKEJ.
Slut på capslock.