Har funderat på om det där med gym bara är till för friska människor. Mitt ligger nämligen två trappor upp, utan hiss. Eller jo, det finns nog en hiss, men den är jävligt bra gömd, för den ligger absolut inte där man kan se den.
Utanför finns två bänkar att sitta på. Det vill säga, om man har lust att antingen gå upp för fyra trappsteg eller ta en tjugo meter lång omväg. Vilket är aningen opraktiskt om man har ont och vill sätta sig ner medan man väntar på skjuts, och med tanke på att det ligger i samma byggnad som vårt äventyrsbad, som tydligen kostade 478 miljoner att bygga så tycker man att det kanske skulle vara mer tillgängligt.
Det här stör mig dock inte alls lika mycket som det rent psykiskt påfrestande, eftersom det är just det jag personligen har besvär av. Då jag är “of a mentally interesting flavour” som jag brukar kalla det, har jag extremt lätt att få sensory overload. Mycket ljus, ljud, saker som rör sig och så vidare gör mig enormt trött. Därför väljer jag alltid löpbandet längst inne i ena hörnet, för hamnar man längre ut i salen har vi cirka tio TV-apparater, inställda på cirka tre olika kanaler, vilket tredubblar synintrycken, och sen har vi alla de människor som rör sig mellan maskinerna, som pratar och beter sig som människor gör mest, och ovanpå det musiken. Oftast är den på någorlunda låg volym, så att jag kan stänga ute den med ipoden, men idag? Idag jobbade killen som gillar vidrig vad-det-nu-heter-musik, sån där som får en att undra om man inte håller på att få ett anfall av något slag.
Long story short (eller short story long, kanske jag ska säga), så blev det ingen stretching för mig, eftersom jag var på sensory overload deluxe och typ var tvungen att springa därifrån. Icke roligt.
Dock kan jag upplysa den som är intresserad av att jag har nya skor, lång vila (sex dagar!) och en magisk kombination av tejpning och knäskydd, vilket innebär att mina knän knappast gör ont alls. Mormor håller på och fixar in mig hos sin sjukgymnast, men tills dess får jag hålla till god med ovanstående.
Och för att ge det här åtminstone något så när tjockis-relaterat innehåll, finns det någon som läser det här som är tjockis och pysslar med yoga och/eller pilates? Känner att jag måste byta ut ett av mina spring-som-en-galning-pass mot något sådant, men vet inte alls hur väl anpassade de är för någon med begränsad smidighet. Alla tips mottages tacksamt!
Sist men inte minst, här kommer bilder på Kaia-i-tight-linne. Det var bara en person som frågade efter detta, men jag är väl inte den som är den. Så här är jag. Osminkad, stressad och med otvättat hår. Samt i träningskläder, såklart.
Jag kan väl för övrigt upplysa den som undrar att jag ser likadan ut som innan jag började träna. Visst, jag orkar mer, jag är starkare och dör inte av att springa till bussen längre, men jag ser precis likadan ut, har inte blivit smalare och om vågen inte ljuger (det brukar den göra) har jag gått upp fyra kilo. Och nej, så bra form är jag inte i att samtliga fyra kilo kan räknas bort som muskler.
Så, jo. Här har ni ett exempel på att man inte måste träna för att gå ner i vikt, att man inte måste gå ner i vikt för att man tränar och att det är möjligt att pyssla med sånt här helt enkelt för att det får en att må bra, oavsett hur läskigt det är att gå ut i det där lagom tighta linnet och byxorna det bara inte går att gömma sin tjockhet i.
Det är fullt möjligt. Även om det är extra svårt på grund av samtliga anledningar listade i början av inlägget. Jag skulle må så mycket bättre om de bara stängde av de där jävla TV-apparaterna, men det är väl mitt problem och inte deras, kan jag tänka mig…
