Hi Samantha! I’m saying lots of nice things about you in this post. Just in case you find your way here.
Jag har länge tänkt skriva något om Samantha Thomas och hennes blogg, eftersom jag är en hopeless fangirl. Hon är sociolog (heter det så på svenska? det gör det väl?) och har forskat om en massa olika saker, bland annat fetma, och blev snabbt en av mina absoluta FA-heroes. Kolla in hennes blog eller för den delen alla de research papers hon har skrivit. Ska läsa igenom dem någon dag, de låter väldigt intressanta. Idag tänker jag dock prata om ett gammalt inlägg som hon har skrivit. Det handlar om vikt som ett känslomässigt/emotionellt problem, snarare än ett fysiskt. Mycket intressant.
Här påpekar hon bland annat att man inte kan ta en persons erfarenheter och generalisera. För det finns de som känner att deras viktnedgång på X kilo med hjälp av Y-metoden får dem att må bättre. Det betyder inte att alla borde rusa ut och testa den bantningsmetoden. Det finns andra, som väger 200 kilo och har hur bra värden som helst. Det betyder inte att alla som väger 200 kilo är hälsosamma. Och så vidare. Överhuvudtaget så pratar hon en hel del om att det inte går att generalisera på det viset. Att vi är olika. Att det som funkar för mig kanske inte funkar för dig. Det här är en väldigt viktig del, tror jag.
Och det är därför det inte finns en enda “lösning”. (Jag hatar ordet lösning i detta sammanhang, därav citattecknen.) Det är därför folk som preachar en enda bantningskur eller för den delen en enda sorts intuitive eating är full of it. Vi är alla olika. Det som funkar för dig kanske inte funkar för mig. Och det är väldigt viktigt.
Vilket inte betyder att jag inte rekommenderar alla att iallafall testa intuitive eating och allt det där. Men sanningen är ju att denna metod kan se så olika ut beroende på hur man använder sig av det. Bantning, å andra sidan, är väldigt strikt. Fullt med regler. Eller ja. Tror det iallafall. Har inte direkt följt något program i mina dagar.
För övrigt pratar Samantha i inlägget jag nämner även om att ensamhet faktiskt är en indikator för dålig hälsa. Det jag funderar på är då hur fetma och ensamhet interagerar. Svårt att säga, men jag kan tänka mig att det ena i vissa fall kommer på köpet. Alltså, jag menar inte att alla tjocka är ensamma och tvärtom, men jag vet hur skammen för ens kropp kan få en att dra sig undan, särskilt om man har en ätstörning. Att äta bland folk är inte lätt, inte när det känns som att folk råstirrar på en hela tiden. (Huruvida de faktiskt gör det är en helt annan sak…)
Hursomhelst. Intressant inlägg, intressant blogg. Kolla in henne.