Posts Tagged: intuitive eating

various — 4 Comments
2
Aug 11

Kloka ord

Vi tar lite latbloggande på det, va? På vad, undrar ni? Jo, på en dag som är så varmt och klibbig att jag inte ens kan sticka för garnet bara blir helt svettigt och otäckt. Så. Lite latblogg på värmen och länkar på det.

Ni vet att jag har mina husgudar. Folk som säger bra saker nästan varje gång de klickar “publish” på sina bloggar, och Michelle aka Fat Nutritionist är en av dem. I det här inlägget pratar hon om mellanmål och vikten av att tillåta sig dem. Och att tillåta dem att vara onyttiga om man känner för det. Mellanmål måste inte vara keso och rivet äpple. (Fast det kan vara det. Om du gillar sånt.) Det kan lika gärna vara chips eller frukt eller choklad eller fil eller kall potatis. Typ.

Gillar särskilt den här biten:

Providing yourself with regular opportunities to eat means that you will either pick rough times (like 6am, 9, 12pm, 3, 6, and 9pm again), or pick rough intervals (two or three or four hours) at which you will sit down with food in front of you.

You do not have to eat. But you have to sit down and look at that food and give yourself real, unconditional permission to eat if you want. And to go back for seconds, or thirds, if you need them. Or to eat half of it and change your mind and throw it away. Or to take a couple of bites and hand it to your husband. (Ahem. What?) Or wrap it back up and stick it in the fridge or freezer for another time.

Kloka ord.

various — 6 Comments
24
Feb 11

Bloglove: Discourse – Doctor Samantha Thomas

Hi Samantha! I’m saying lots of nice things about you in this post. Just in case you find your way here.

Jag har länge tänkt skriva något om Samantha Thomas och hennes blogg, eftersom jag är en hopeless fangirl. Hon är sociolog (heter det så på svenska? det gör det väl?) och har forskat om en massa olika saker, bland annat fetma, och blev snabbt en av mina absoluta FA-heroes. Kolla in hennes blog eller för den delen alla de research papers hon har skrivit. Ska läsa igenom dem någon dag, de låter väldigt intressanta. Idag tänker jag dock prata om ett gammalt inlägg som hon har skrivit. Det handlar om vikt som ett känslomässigt/emotionellt problem, snarare än ett fysiskt. Mycket intressant.

Här påpekar hon bland annat att man inte kan ta en persons erfarenheter och generalisera. För det finns de som känner att deras viktnedgång på X kilo med hjälp av Y-metoden får dem att må bättre. Det betyder inte att alla borde rusa ut och testa den bantningsmetoden. Det finns andra, som väger 200 kilo och har hur bra värden som helst. Det betyder inte att alla som väger 200 kilo är hälsosamma. Och så vidare. Överhuvudtaget så pratar hon en hel del om att det inte går att generalisera på det viset. Att vi är olika. Att det som funkar för mig kanske inte funkar för dig. Det här är en väldigt viktig del, tror jag.

Och det är därför det inte finns en enda “lösning”. (Jag hatar ordet lösning i detta sammanhang, därav citattecknen.) Det är därför folk som preachar en enda bantningskur eller för den delen en enda sorts intuitive eating är full of it. Vi är alla olika. Det som funkar för dig kanske inte funkar för mig. Och det är väldigt viktigt.

Vilket inte betyder att jag inte rekommenderar alla att iallafall testa intuitive eating och allt det där. Men sanningen är ju att denna metod kan se så olika ut beroende på hur man använder sig av det. Bantning, å andra sidan, är väldigt strikt. Fullt med regler. Eller ja. Tror det iallafall. Har inte direkt följt något program i mina dagar.

För övrigt pratar Samantha i inlägget jag nämner även om att ensamhet faktiskt är en indikator för dålig hälsa. Det jag funderar på är då hur fetma och ensamhet interagerar. Svårt att säga, men jag kan tänka mig att det ena i vissa fall kommer på köpet. Alltså, jag menar inte att alla tjocka är ensamma och tvärtom, men jag vet hur skammen för ens kropp kan få en att dra sig undan, särskilt om man har en ätstörning. Att äta bland folk är inte lätt, inte när det känns som att folk råstirrar på en hela tiden. (Huruvida de faktiskt gör det är en helt annan sak…)

Hursomhelst. Intressant inlägg, intressant blogg. Kolla in henne.

various — No Comments
28
Jan 11

Det som får dig att må bra

En blogg som jag älskar är Fat Nutritionist. Michelle skriver bra saker allt som oftast, och nu senast var det något väldigt basic. Något som låter självklart, men som inte alltid är det. Tydligen. Nämligen följande:

When it comes to food, at least in the immediate term, it’s pretty obvious that people like food that tastes good, and dislike food that tastes bad. But there is more to food than just our immediate experience of it.

Those of you with lactose intolerance, especially, will understand when I say:

How food makes you feel is often as important as how it tastes.

If you’ve never, ever stopped to think about how food makes you feel after eating it, maybe you’ve been so caught up in the shame-spiral of restraint and disinhibition that you haven’t had much mental real estate to devote to the idea. Or maybe you’ve been eating according to externally-imposed nutrition rules and guidelines without really pausing to notice how you actually feel when you eat that way. Or you’re in the midst of the great divorce. And you’re not alone.

But learning how food makes you feel, both immediately and a little way down the road, is a fundamental part of learning how to care for yourself.

Och längre ner:

To me, “wanting” something means more than just liking how it tastes — it also means considering how it makes me feel. The two variables comes together in a sort of split-second cost-benefit analysis, each time I eat, to answer the eternal question, what do I want?

No matter what I end up choosing in any given situation, the answer is always the same: I want to feel good.

Det här tyckte jag var väldigt bra sagt. När man är mitt inne i förvägra-förvägra-binge-binge-binge-förvägra-förvägra-binge-binge-binge så kanske man inte klarar av att särskilja de här två. Det är fullt möjligt. (Been there, done that.) Och grejen som skrämmer många med intuitive eating är just att man tror sig vilja äta bara choklad och pommes frites dygnet runt. Vilket, till en början, är fullt möjligt. Men jag vet att för mig så funkar inte det i längden. Jag kan bara inte. Kroppen blir svag, jag blir svimfärdig av ingenting, jag sover för mycket, orkar för lite. Och så vidare.

För övrigt kan jag påpeka att när jag har varit som allra fattigast är det inte godis eller skräpmat jag cravear när jag äntligen får lön. Det är färska grönsaker. Och to each their own och allt det där, men jag tycker ändå att Michelle är väldigt klok här. För sanningen är att mår man dåligt av mat, så är chansen att man äter den mindre. Faktiskt.

Detta gäller särskilt om man är allergisk mot något. Folk frågar ofta mig hur jag klarar att inte äta gluten. Är det inte svårt? Saknar jag inte saker? Eh, jo. Det gör jag, såklart. Typ Max-hamburgerbröd, Lingongrova, Start-flingor, Vinegum (eh, stavas det så?), Barilla-spaghetti, Findus kardemummabullar. Bland annat. Men samtidigt så vet jag hur jag mår när jag äter minsta smula gluten, och tro mig, det är inte roligt. Så det är inte svårt att avstå. Faktiskt.

Just hur starkt de här två är sammankopplade för mig personligen insåg jag när jag på bussen hamnade två decimeter från en plansch med reklam för Lantmännen. På bild fanns pasta, bröd, mjöl, matvete, mera mjöl, mera bröd, osv, osv. Jag blev illamående bara av att titta på bilden.

Så det går. Det är inte så svårt. Och att göra samma när det gäller vanlig mat? Jo. Det går. Det är kanske inte alltid lätt, men det går och det är därför intuitive eating är så viktigt. Så bra.

Vidare så räknar Michelle upp vad hon äter, hur hon får det att gå ihop med hur det får henne att må, osv. Det tyckte jag var intressant. Till exempel berättar hon att hon gillar smaken av Cola massor, men att hon måste ha vatten vid sidan om för annars blir hon bara mer törstig. Popcorn med smör hon tillsätter själv får henne att må bättre. Etc.

Väldigt intressant läsning.

Och för att vända tillbaka det här till mig kan jag ju ge några exempel på mitt ätande, bara så ni får se. Alla är som sagt olika för alla, men såhär är det för mig:

Kött och fisk gör mig dels ledsen och lite äcklad, men också… tung, liksom. Det känns som en sten i magen, så även om jag inte hade brytt mig om att jag åt en levande varelse skulle jag nog ha låtit bli. Samma med ägg. Tofu är bättre, lätt och gott.

Jag dricker mycket (för mycket egentligen) Cola, bara för att jag tycker om det. Väger upp med vatten, för annars blir jag illamående. Dock tycker jag inte om smaken på vattnet där jag bor, så jag dricker det med en skiva citron i. Minst två glas per dag.

Jag tar så mycket mjölk i mitt kaffe att jag blir illamående om jag dricker mer än en kopp om dagen. Oftast väljer jag te istället.

Mina favoritgrönsaker är ångad broccoli och/eller edamame-bönor. Det kanske bara är inbillning, men jag känner mig stark och liksom skuttig av det. Tomater däremot, tycker magen bäst om i små mängder. Eller tillagade. Rå tomat = bad idea. Överhuvudtaget gör sallad (särskilt mamma style, gurka, tomat, majs och isbergssallad) mig uttråkad. Då äter jag hellre ångade grönsaker.

Enda bönan jag tycker om kall är kikärter. Gillar mina linser mest om de är röda. Dock ej för att jag mår dåligt av dem annars. Det är bara en egenhet.

Jag äter choklad nästan varje dag, men mjölkchoklad mår jag illa av. Kanske därför att jag lätt sätter i mig en halv chokladkaka på en gång om jag äter mjölkchoklad. Med mörk räcker två rutor, så det är det jag äter mest.

Överhuvudtaget är det massor med mat som gör mig illamående. Hade inte insett det förrän jag skrev ner det här. Men det är tydligen så det är. Egenheter är bra, egentligen, det är något kroppen gör för att man ska må bättre. Tror jag iallafall.

Men gå och läs Michelle’s inlägg. Hon säger en massa klokt jag inte fick med här.

various — 6 Comments
20
Jan 11

Svarsstund, del 3 (HAES edition)

Okej. Nu tar vi de svåra frågorna, de som har att göra med health at every size, fat acceptance och diverse kroppspolitiska frågor. Jag tänkte för övrigt ta en hel hög av de här frågorna på en gång, men det här svaret blev så långt så det får stå alldeles för sig självt.

Helen:

Har du tips på vad man kan göra för att förändra sitt störda förhållande till mat? Om man tex. äter för att fira, som tröst, för att roa sig, för att man har tråkigt. Hur gör man så mat bara blir föda och inte så betydelsebärande?

Det här är svårt. Jättesvårt. Det enkla svaret är ju såklart intuitive eating – att äta det man vill när man vill det gör att maten blir bara mat – men det är inte alltid det funkar. Jag har skrivit om just detta i nästan ett år nu (den 25:e januari är min bloggaversary, påminn mig att fira!), jag har funderat på det långt innan jag satte igång att blogga om det, och jag har ändå perioder då det är svårt. Då jag strängt måste påminna mig själv om att en kaka bara är en kaka och en frukt bara är en frukt.

Men det jag tror på är egentligen någon slags blandning av intuitive eating och att försöka tänka på både hur man tänker på och pratar om mat. Det förstnämnda kan vara bra – är bra nästan jämt – men ibland när man känner för att äta popcorn till middag kanske man låter bli helt enkelt eftersom man vet att det bara slutar med att man får ställa sig och laga mat klockan tio på kvällen. Skillnaden där är då att man undviker popcornsmiddagen inte för att det är “fel” att äta popcorn mitt i veckan eller vad det nu kan vara, utan för att man vet att man mår bättre om man får i sig ett riktigt mål mat.

(Ironin att jag skriver det här samma dag som jag kom på halv elva på kvällen att jag inte hade ätit middag och satte i mig tre vändor chips och salsa istället? Ganska stor.)

Så jo. Jag tror på intuitive eating. Om choklad eller pasta eller bröd eller vad det nu kan vara inte är förbjudet utan att man kan äta så mycket man vill när man vill, så är det liksom inte så kul längre. Eller jo. En macka kanske, eller två. (Eller fem om det är nybakt bröd!) Men en hel limpa? Varje dag? Nej, det blir ganska tråkigt.

Därför tror jag på intuitive eating, men det är ju inte alltid det når ända fram. Särskilt om man har eller har haft problem med hetsätning och over eating (överätning låter så fel på något vis) kan det vara svårt. Dvs, intuitive eating är en ganska viktig del, men det är liksom inte hela historien.

För sanningen är ju att det till viss del kan vara skönt att använda mat för just dessa syften. Inte så att man tar till mat i ren desperation, men att det kan bli något fint också. Typ att man äter ett gott när någon fyller år eller man har lyckats med något särskilt. Det är väldigt svårt att beskriva det här, men Marianne Kirby bloggade precis om det där med att det ibland är okej att använda mat just som en coping mechanism, här och här.

Nu börjar det bli väldigt långt här, men jag har två saker kvar att säga. Nummer ett; Tina Hemmingsson sa något väldigt bra på Twitter häromdagen. Det var en lista på saker man kan göra för att förebygga ätstörningar hos barn, men punkterna på slutet adresserade det här ganska bra tyckte jag:

Hemmingsson
7. Säg inte saker som “Det här var syndigt gott”, “Farligt god efterrätt”, “Den kakan var nästan för god” etc.

Hemmingsson
8. Prata inte om att vara mätt som något negativt, typ “Usch, vad mätt jag blev”.

Hemmingsson
9. Kommentera inte hur/hur mycket ditt barn äter. T.ex. “Vad glupsk du är”, “Du är ett riktigt litet matvrak”, “Lisa är så liten i maten”.

Det här är väldigt klokt tycker jag. Det är ju bara ord och man kanske inte lägger någon värdering i något av det här, men det finns ändå där. Under ytan, liksom. Och så länge det finns därunder tror jag att det är svårt att komma ifrån det, och tänka på mat som just mat.

Nummer två har att göra med något jag pratar mycket med min psykolog om (fast i ett helt annat sammanhang), nämligen säkerhetsbeteenden. Det är saker man gör för att klara av en viss situation, men som i längden gör att man istället blir helt beroende av att göra X så att man klarar av Y. Och funkar man så att man inte klarar av en jobbig situation utan att tröstäta, jo, det är inte bra. Det man får jobba på då är helt enkelt att försöka att göra Y utan X tills de två inte längre hänger samman. När man väl har lyckats separera dem är det lättare att ibland göra X och Y tillsammans, ibland var för sig och ibland X tillsammans med Z eller Q eller vad det nu kan vara.

Det här är svårt. Väldigt svårt. Jag är själv så fullproppad med säkerhetsbeteenden att de liksom rinner ur öronen, så jag är den första att erkänna att det här inte är lätt att göra sig av med. Men ändå. Början är nog att försöka känna efter vad man vill ha, och om det råkar bli chokladpudding i en vecka säger nog kroppen ifrån och vill ha något nyttigt. Om man inte har riktiga problem av ätstörningstyp såklart, och inte längre har kontroll över impulserna. Men då funkar nog inte några små råd jag kan komma med överhuvudtaget.

Jag vill avsluta det här med att påpeka att det faktiskt är mänskligt att falla dit då och då, att äta lite “för mycket”, att proppa i sig tills det känns som att man rullar fram, men att det är helt okej. Och jag tror att just det här är en viktig del i det hela; att inte känna att man har gjort något dåligt när man har ätit för mycket av något. Alla gör ju det, mer eller mindre. Själv gör jag det mer och mer sällan, fast det händer fortfarande att jag äter ett halvt paket Oreos på en gång. Som idag, till exempel.

Eh, hjälpte det här? Känns som att jag svarade med ingenting alls, fast i väldigt många ord.

various — 5 Comments
8
Sep 10

Bloglove och ätstörningar

Another CyborgManifesto skriver så underbart bra om fysiska vs psykiska besvär när det kommer till ätstörningar.

Det är konstigt hur fysisk sjukdom alltid får gå före psykisk. Ätstörningsproblematik tas inte på allvar förrän den fysiska kroppen tar skada. I princip överallt där man kan läsa om anorexi, bulimi, ortorexi osv, finns listor på kroppsliga skador och biverkningar. Mag- och tarmproblem, tandköttsproblem, hjärtsvikt, ledvärk och försämrad ämnesomsättning tas alltid upp. Håret kan falla av, småsår som aldrig läker. Detta är fysiska reaktioner på en psyskisk sjukdom som för väldigt många inte ens har med kroppen att göra. Det är bara biverkningar av en sjukdom men lik förbannat är det extremt svårt att få hjälp för sin ätstörning om man inte uppvisar starka tecken på fysiska besvär. Det räcker liksom inte med att vara sjuk, man måste vara sjuk på ett korrekt sätt, som vården kan förstå och angripa.

Det här är sant. Och vad som är än värre är att i de flesta fall (läs: om man lyckas bryta loss ifrån ästörningarna innan det är riktigt illa) så återhämtar kroppen sig snabbare än psyket. Jag var ästörd en period när jag var sjutton-arton, och sen igen som tjugoett-tjugotvååring. När det var som värst förlorade jag min mens, hade så dåliga blod- och järnvärden att läkarna misstänkte leukemi (testen kom, såklart, tillbaks negativa, tack gode gud för det), orkade knappt gå upp för en trappa eller sitta upp på lektionerna i skolan, jag fick massa kroppsbehåring och hela munnen var full med sår som gjorde så ont att jag knappt kunde äta, om jag nu hade velat göra det.

Under första perioden hade jag läkare som undersökte precis allt fysiskt som kunde tänkas. De tänkte aldrig ätstörning eftersom a) jag vägrade föra det på tal själv, och b) JAG INTE VAR TILLRÄCKLIGT SJUK. Med detta menar jag att jag aldrig kom under, säg 50-55 kilo. Jag vet inte hur jag tog mig ur det hela. Jag tror att en del var min kära vän Henrietta, som tålmodigt satt med mig när jag försökte lära mig äta igen. Jag minns att vi vid ett tillfälle, när jag hade tagit mig igenom det allra värsta, satt på McDonalds och det tog mig två timmar att få i mig ett Happy Meal.

Det är tretton år sedan jag mådde som allra sämst. Min kropp har återhämtat sig helt och hållet. Om man tittar på mig nu kan man överhuvudtaget inte se att jag någonsin haft de här problemen. Psyket däremot? Det kämpar jag fortfarande med till och från. Intuitive eating har hjälpt. Det har hjälpt något enormt, lärt mig att mat inte är något man är slav under.

Det jag vill ha sagt är att i de flesta fall (riktigt allvarliga fall undantaget) återhämtar man sig fysiskt. Psykiskt är en annan femma.

Det är inte så annorlunda med bantningshets. Visst, kroppen far sämre av att gå upp och ner i vikt in absurdum än den gör av att väga mer, stadigt, utan förändring, men det är i huvudet det sitter. Det dåliga samvetet. Kaloriräknandet. Duktighetskänslan. Allt det där. Personligen mådde jag psykiskt sett lika dåligt då jag bantade på sedvanligt vis som när jag var riktigt ätstörd. Och det är därför det är så viktigt att prata om fat acceptance. Om att bryta loss ur det där.

Gå och läs Another CyborgManifesto. Hon säger mycket klokt.

various — No Comments
15
Aug 10

Viktstress

Idag skriver jag om en artikel som läsaren Linnea länkade mig till.

I den säger nämligen hjärtläkaren Anders Dahlqvist att alla är olika och behöver olika behandling för samma åkomma. Who would’ve thought? Det lustigaste med den här artikeln är nog att han suckar då nästan-namnen Annika Dalqvist och hennes LCHF-diet nämns, och påpekar att lagom är bäst, alltså att

Och visst säger han att det är bra att se upp med snabba kolhydrater om man är kvinna, eftersom de snabbare omvandlas till triglycerider i blodet – något som är en större riskfaktor än kolestorol hos kvinnor – men samtidigt säger han att vissa kan gå hur långa promenader som helst och ändå gå upp i vikt, och understryker att det är viktigt att ändå fortsätta motionera.

“För mycket eller för lite, ingendera är bra. Min erfarenhet – och jag möter 1 500 hjärtpatienter om året – är att vi är genetiskt väldigt olika. Det som gäller för en gäller inte alls för en annan,” säger Anders Dahlqvist som även är ledamot i styrelsen för Sjukhusläkareförbundet.

För att få bästa resultat menar han att varje enskild patient måste analyseras noga, både medicinskt och när det gäller livsstilen – och sedan följas upp kontinuerligt. Skulle samhället göra detta, och inte ensidigt fokusera på akutvården, skulle 10 000 fall av stroke och lika många insjuknanden i hjärtsjukdomar kunna förhindras varje år, enligt en ny rapport som Anders Dahlqvist medverkat till.

Och det är just det här som är grejen. Vi är olika. Vi behöver inte exakt samma matvanor, motion och så vidare. Health at every size, baby! Det vill säga, gör det som känns bra, ät det som du mår bra av, och tänk på att det faktiskt finns en läkare som har förstått att det funkar och rekommenderar det.

Bästa biten är dock den här:

“Hela samhället är uppbyggt på att det är fint att vara smal. Vi vill tona ned det. Se på kvinnor i naturfolken. De kan vara rejält tjocka, helt enkelt för att de är skapta så. Den som motionerar, äter sunt och mår bra behöver faktiskt inte oroa sig över en rimlig övervikt. Själva viktstressen i sig är skadlig.”

various — 4 Comments
8
Aug 10

Public service announcement (igen)

Okay, så, för några dagar sen nu fick jag en kommentar från någon som frågade om jag ville lägga till min blogg i en databas som handlade om “hälsa”. Vid närmare undersökning så bestod i princip samtliga bloggar på denna sida av bantning och obsessive träning. Jag var ganska chockad och svarade därför oerhört vänligt på denna förfrågan. Nu är det absolut inget fel på att vara snäll, men alltså. Jag skulle vilja skriva ett inlägg som jag kan hänvisa eventuella kommande frågor till.

Så vi tar det här igen:

Health at every size står för hälsa oavsett storlek.

Fat acceptance står för tjockis-acceptans.

Intuitive eating står för intuitivt ätande.

Det innebär att erkänna att man kan må bra och vara hälsosam oavsett vad man väger.

Det innebär att inse att folk kommer i alla storlekar och att det är helt okej. Att vår självkänsla och vårt värde inte ligger i vad vi väger eller hur vi ser ut.

Det innebär att lära sig att äta det man vill när man vill det, och inte se på mat som ett nödvändigt ont.

Och nej, jag har inte för avsikt att tala om för andra att de inte “får” banta. Om man råkar vilja blogga om sin bantningskur eller sina träningsmål så får man det, absolut. Och när man insett att det inte går så bra som man hade tänkt sig får man jättegärna återkomma hit och läsa lite.

Let’s take it from the top:

Den här bloggen handlar om hälsa. Den handlar INTE om hälsa som ett mått på smalhet.

Den här bloggen handlar om acceptans. Den handlar INTE om acceptans som något man får när man är tillräckligt smal.

Den här bloggen handlar (ibland) om träning. Den handlar INTE om träning som en aktivitet med viktnedgång som mål.

Den här bloggen handlar om att vi duger som vi är. Den handlar INTE om att vi kommer duga finfint så fort vi har gått ner X kilo.

Det var nog allt.

various — 7 Comments
2
Jul 10

Det går inte att äta “rätt” när man inte kan äta “fel”

Jag känner att jag behöver prata om något annat nu, det har blivit väldigt mycket samma-samma-samma. Därför skulle jag vilja skriva lite om ätande och att ta tillbaka det, hur klyschigt det än kan låta. Första versionen av den här texten handlade specifikt om mig och varför jag är vegetarian, men det kändes alldeles för inriktat på mig själv. Visst, för min egen del har vegetarianismen mycket att göra med intuitive eating, men det är olika för alla.

Istället säger jag såhär:

Det här med att lista ut exakt vad man mår bra av att äta och vad man tycker om och hur de kan kombineras kan vara svårt, men behöver inte vara det. Har man fuckat runt med ätande en del kan det vara en utmaning, men det är alltså helt och hållet individuellt. Ibland tar det en kvart, ibland räcker inte ett årtionde till. I mitt fall såg kurvan ut såhär:

Äta bara kött > äta bara kyckling och fisk > äta vegetariskt > sluta med ägg också > sluta med mjölkprodukter > ojdå, är jag vegan nu? > orkar inte, vegetarian igen > hurra, ost! > orkar inte, äter kött igen > mår dåligt, vegetarian igen inom en vecka > sluta med mjölkprodukter igen > bli glutenfri

Det där är en ganska upp-och-ner-kurva som inte talar om att jag vägrade alla grönsaker utom gurka tills jag blev vegetarian vid tjugo års ålder och upptäckte att de flesta grönsaker (dock ej spenat, selleri, sallad eller vattenkastanjer) faktiskt är goda. Den pratar inte om min ätstörningsproblematik, om bantningshetsen, om hur lätt det är att äta vegetariskt när man en gång har varit vegan, om glutenintoleransen som gjorde att allt gick rakt igenom tills jag vägde femtio kilo, hur jag gick upp över fyrtio kilo på ett år, eller att anledningen till att jag är vegetarian har mer att göra med äckelfaktorn (blod, benbitar, konsistensen…) än med resten.

Det finns helt enkelt massor som inte ryms i de där orden, men det är väl så det är. Och det är egentligen inte det jag vill prata om, utan hur viktigt det är att hitta det där man tycker om, som man mår bra av eller bara tycker är gott. Om man har bantat mycket eller bara nojat om hur man ser ut under många år kan det som sagt vara svårt, dels för att fet mat har inlärda skuldkänslor och dels för att man inte riktigt har koll på sina hungerreflexer eller (vilket nog är vanligare) inte vågar lita på dem.

Många som hör om intuitive eating tycker att det känns läskigt i början eftersom de är så vana vid att begränsa sitt ätande att de inte tror att de kommer kunna sluta om de tillåter sig att äta all mat i hela världen. Och gällande det säger jag bara: FÖRSÖK. Ärligt talat, du kommer tröttna på mörk choklad/hot dogs/pulvermos/glass/jordgubbar/grillat kött/maränger eller vad det nu kan vara förr eller senare.

Och blir du inte det kanske du till slut börjar känna dig lite trött och hängig. Och då är det nog dags att tillföra lite av det som fattas, vad det än må vara. Jag vet att när jag är som fattigast i slutet på månaden är det inte skräpmat jag önskar att jag hade råd med. Det är ångad broccoli. Edamame med salt. Babymorötter med smör. Och när jag väl har tillfredsställt grönsakscravingsen är det dags för protein. Socker. Eller vad det nu kan vara. I den ordning jag känner för det.

Visst, om man tittar på min kropp så har jag absolut varit smalare. När jag kom hem från utlandet vägde jag nog hälften (lite drygt) mot vad jag gör nu. Men jag har aldrig mått bättre, har aldrig känt mindre krav och framför allt har jag aldrig känt mig starkare.

Det är en skön känsla, och det gör att jag predikar intuitive eating till vemsomhelst som råkar fråga. Blev så otroligt lycklig när min kusin började prata om just det här på midsommar, och det utan att jag ledde in samtalet på just det ämnet. Ju fler som äter som de känner för, desto bättre. Tror fullt och fast på att vi skulle kunna begå underverk (eller iallafall ha mycket roligare) om vi inte lade ner så mycket tid på att avsky oss själva eller våra kroppar, och varje gång jag träffar någon som har lagt ner det där (händer oftare och oftare, hurra!) blir jag så himla glad. Ska inte prata så länge om det här, utan bara ge några exempel på vad jag tycker om och inte tycker om, lite för att visa hur motstridig personlig smak ska vara, men mest för att ni ska få se hur det faktiskt går att testa sig fram till det man tycker bäst om. Att sedan lära sig själv att äta det tills man är mätt och när man känner för det kan vara svårare, men det beror förstås på vilket förhållande till mat man har från början.

Det här känns väl grundläggande, egentligen, men ibland är det bra att gå tillbaks till the basics. Därför kör vi en runda exempel, och fyll gärna på med egna variationer i kommentarerna, det blir alltid roligast om man får igång lite dialog. Här är några av mina food quirks:

Jag tycker om ångad broccoli, men hatar den kokt.

Jag gillar kokosmjölk, men hatar allt annat med kokos i.

Jag äter gärna gröt med honung och frysta blåbär, men jag avskyr verkligen gröt som den jag växte upp med – med lite salt i och sylt ovanpå.

Jag tycker om tofu och att hitta nya sätt att laga den på, men jag klarar inte av quorn i några former.

Jag gillar fullkornsris men inte jasmineris.

Jag tycker om pannkakor med antingen sylt och grädde eller pressad citron och socker ovanpå, men inte med sylt, som vi fick den när jag var liten.

Jag gillar Mac and Cheese på veganskt vis, men inte med riktig ost.

Och det var väl det. Återkommer med ett inlägg om träning, någon dag. Svårt att blogga när det är så varmt ute!

various — 7 Comments
17
Jun 10

“Ät allt!” av Gisela van der Ster Wallin och Anna-Carin E. Lindskog

Jag läser mycket, och har därför tänkt att recensera böcker som finns på ämnet, både faktaböcker och skönlitterärt. Börjar så smått här, men vi får se hur det går! Har för övrigt extremt svårt att läsa översatta böcker, så det här kommer främst vara böcker på engelska – om de inte är skrivna på svenska från början.

Lista på alla recenserade böcker (nuvarande och kommande) finns här.

Hela titlen på den här boken är egentligen Ät allt! – hellre nästan rätt än helt fel, men rubriken till det här inlägget var tillräckligt lång ändå.

Det här är en liten bok, bara strax över hundra sidor, och handlar enbart om näringsaspekten av ätande och hur vi kan göra så fel när vi försöker vara nyttiga och tänka på vår hälsa. Bland annat ifrågasätter de varför man ska jaga fettprocent om man inte vet exakt hur mycket fett kroppen behöver, och påpekar att röd mjölk som har hela 3% fett faktiskt är… till 97% fettfri, något som man inte kan säga om många andra livsmedel (om man nu ska vara på det humöret).

Vidare pratar de om till exempel.

1) Att socker och kolhydrater, två saker som ofta utesluts när folk börjar banta, faktiskt är nödvändigt för att hjärnan ska fungera normalt; båda två förvandlas i kroppen till serotonin, som är den transmittorsubstans man saknar när man är deprimerad,

2) Att hög saltkonsumtion kan leda till högt blodtryck, medan låg saltkonsumtion orsakar muskelkramper, aptit förlust och cirkulationsrubbningar, och i extrema fall koma och död. Trots detta rekommenderas det i diverse tidningar och TV-program en mängd salt som är ungefär hälften av det vi behöver (om jag minns rätt).

3) Att kroppen är påhittig, och skulle man inta en liten mängd kolestorol så tillverkar den mer och tvärtom. Man måste alltså äta ganska mycket kolestorolrik mat för att få ett högt värde här. Exakt hur det där med “bra” och “dåligt” kolestorol spelar in pratar de dock inte om.

Det finns mycket mer i den här boken, som är intressant och relativt lättläst. Det negativa jag kan säga om den är att även om det finns en referenslista i slutet, så används inget system som visar vilken bok som stödjer vilka argument, något som jag tycker är synd, då jag ofta vill veta vem som har sagt vad och varför.

Min allra största besvikelse, som faktiskt fick mig att ta resten av boken med en nypa salt eftersom det är så fel, var kapitlet där de sa att det skulle vara, för att citera, “oetiskt och slarvigt” att inte prata om hur vegetarisk kost påverkar oss negativt, hur lite energi och näringsämnen man får i sig rent volymmässigt och så vidare. Och självklart kunde de inte hålla sig ifrån den gamla klassikern (not!) att det syns på våra tänder att vi är menade att äta blandkost.

Suck.

I en annars bra bok fick den biten mig att bli riktigt irriterad, eftersom det är långtifrån sant och det faktum att två dietister sitter och skriver sådant är riktigt ledsamt. Någon gång ska jag skriva mer om hur vegetarianismen fick mig att må bättre, äta bättre och bry mig om vad jag faktiskt äter, eftersom det var en ganska stor del i att jag slöt fred med maten och ätandet. Jag säger absolut inte att man måste vara vegetarian för att må bra, men för mig är det definitivt det.

Kanske imorgon, eller dagen därpå, det beror på hur fint vädret är och hur mycket jag har att göra.

various — 2 Comments
24
Mar 10

Det där med att äta i grupp

Det bästa med den här bloggen är att den liksom leder till att jag pratar om det här med tjockisskap med folk jag annars aldrig skulle ha gjort det med, typ min löjligt långa, extremt smala och absolutely awesome lillasyster. Och efteråt så kom jag att tänka på ett inlägg hon skrev i sin gamla blogg, som ligger i idé just nu, så ni får ingen länk. Men iallafall, då lät det såhär ungefär såhär (minus blankrader):

Sitter i matsalen (ENSAM THANK GOD) och vid samma bord lite längre bort en grupp kvinnor i åldern 40-55. En kvinna kommer med en köpematlåda och alla genast “jahaaaaaja, vad har du där då?!?” *glor intresserat i lådan*

Den fryntliga kvinnan med köpematlådan öppnar locket och avslöjar en hamburgare med pommes. “Jag behövde en sån här idag efter den här morgonen!!” säger hon ursäktande medans random sportig 40+ i perm och sportiga sneakers (you know en sån där som har SPORTIG KROPP, kantig och så är de alltid lite hjulbenta och går med skötet framskjutet, och raka i ryggen som att de hade en pinne uppkörd) ba “Näh asså FY jag gillar VERKLIGEN inte hamburgare. Okej NÅN gång om man gör dem och grillar själv och får välja sina egna tillbehör… men annars… nej USCH!!”

Och den söta kvinnan med köpematlådans hungrig-glimt i ögonen ba slocknar och hallå KUL DÅ att äta sin hamburgare som man kanske var sugen på när alla andra ska kommentera och BRY SIG. Vad fan det är MIN MATLÅDA, låt mig äta vad fan jag vill och håll käften om det!!! VAD ÄR DEALEN med att alla ska hålla på och glo i ens låda och KOMMENTERA DEN jämt?!? Pallarnte.

Och av det här kan vi väl konstatera följande:

1) Vi är båda två lika bra på att kallprata med folk vi knappt känner.
2) Vi har båda två en förkärlek för STORA BOKSTÄVER.
3) Alla lunchrum har ungefär samma sorts människor i sig.

Om vi ska generalisera lite:

1) Familjefadern med den förutsägbara maten.
2) Unga killen med skräpmaten.
3) Vegetarianen som måste förklara inte-äta-kött-andet varje dag.
4) Den eviga bantaren.
5) Den eviga nej-inte-bantar-väl-jag-kvinnan som ändå ursäktar sig vad hon än äter.
6) Den hurtiga.

Oj, nu blev det mycket listor, men vianligtvis är det 4, 5 och 6 som pratar högst, precis som i exemplet ovan. I mitt fall är det verkligen åratal sedan jag hade ett fikarum-och-matlåda-jobb, men jag vet hur chockad jag blev när tanterna i min vävkurs (medelålder: cirka 75) började prata om att de inte hade så fin figur längre och tjata om att jag var så DUKTIG när jag inte tog en bit rulltårta, när jag faktiskt bara inte gillar rulltårta.

(Det här var innan gluten blev min fiende nummer ett, förresten.)

Överhuvudtaget så blir det där med att äta i grupp jävligt jobbigt när man måste ursäkta sig för att man faktiskt vågar äta en hamburgare eller – ve och fasa! – beställa något friterat. Det första som ryker när man har ätstörningar är alla sorters sammanhang där man måste äta i grupp, och det är inte så jävla konstigt egentligen. Det blir sjukt jobbigt när allt folk pratar om är vikt. Och det är ändå människor som “bara” bantar (eller försäkrar omgivningen om att de inte bantar, utan bara Tänker På Vad De Äter).

Har en kompis som tror att det här har att göra med att det är tryggt, något som alla kvinnor har gemensamt hur olika de än kan tänkas vara. Som hon nyligen skrev som kommentar på ett inlägg jag skrev i min andra blogg:

And there’s that story about the old ladies and their diet talk “singing songs together” – diet talk and weight comparisons are a universal language. It would be nice if we had a different universal language for women, but you can see why breaking into or denying women their diet/fat/skinny language can at times seem like the height of bad manners.

It’s like – who invited the big-mouthed born again cultist to the party?

Och jo. Jag försöker verkligen att inte predika det här mer än nödvändigt, för jag har haft så många jobbiga perioder redan (nybliven feminist, nybliven vegan, baby dyke, you name it), och det ÄR väldigt svårt att förklara vad fat acceptance är utan att använda alldeles för många ord.

Men seriously, varför håller vi (särskilt kvinnor, har aldrig hört unga killen med McDonalds-påsen eller stressade pappan med stekt falukorv och makaroner utan en grönsak i sikte be om ursäkt för vad de äter) på såhär?

Som vanligt säger Kate Harding och Marianne Kirby det bäst:

Too many women substitute diet talk for real conversation. They use it to bond, but it’s a superficial bond that undermines the chance of any real connection. It pretends to align women as sisters working toward a common goal, but it really turns them into competitors. Who lost the most this week? Who gained weight? Who ordered salad dressing on the side? Who’s going to do an extra hour on the gym tomorrow to justify ordering an apetizer? Who just can’t seem to resist the amazing molten chocolate cake?

Don’t be one of those women, okay? (…) And when faced with a menu, don’t order a salad because it seems like the virtuous, low-calorie choice. Choose it because you have been craving the crisp earthiness of baby field greens or the crunch of garlic herb croutons. And if you’re not craving those things, don’t order the freaking salad.

Don’t be one of those women. Don’t order the freaking salad. Låter så enkelt, är så svårt. Eller lätt, beroende på vilken sorts människor du omger dig med. Personligen tycker jag att det är lättare runt vänner än jobbarkompisar och den äldre generationen. Och det kanske inte är en så himla stor tröst, men det kanske är en början.

Hoppas jag, iallafall.

← Older Entries