Såhär blev baddräktsinköpet förresten. Eller “tankini” som det tydligen heter. Storlek 44 från mystiskt märke som inte står på lappen i bak. Fanns inga byxor att matcha så jag kör badshorts istället. Vill dock köpa ett par röda att ha till…
Och jo, jag ser alltid sådär obekväm ut på bild.
Jag vet att jag lovade seriösa recaps av research articles, men istället får ni det här. Bild från BonPrix’s katalog som jag inte ens vet varför jag får då jag aldrig beställt av dem och har “ingen reklam, tack”-skylt på dörren. Notera att de längst till vänster, med texten “normalt” lår i det finstilta säger: Trendjeansen med super passform och push up-effekt bak: lyfter rumpan och ger den en optimal, fast form.
Alltså ursäkta, men det finns inga jeans i världen som kan få min mage att se platt ut eller ge min röv en optimal form. Och inte bara för att de bara går upp till storlek 48.
PS. Tycker det är jätteroligt att trean från vänster räknat heter Conny.
Ni vet att jag inte är mycket för outfit-bilder, men jag insåg häromdagen att jag gick runt i en tröja storlek 40. Den tillhörde en gammal roomie, svinsmal och träningsnarkoman. När hon flyttade lämnade hon den och jag var så nära att ge bort den utan att prova. Glad att jag inte gjorde det, för det är numera en av mina favorittröjor.
Detta trots att den, som synes, bjuder på riktigt ordentligt magfokus. Det här är även anledningen till att folk tror jag är gravid fast jag bara är tjock. All min fetma bor i magen, eller ja, en hel del iallafall. Och hade jag en riktig kamera och inte bara Photobooth skulle jag kanske bjuda på ansiktet också. Ni får tacka katten för att hon sparkade ner min gamla på golvet. Som att ha småbarn, seriously.
Men det är det här folk menar när de säger “make it work”.
Vilka plagg tar du på dig när du vill känna dig riktigt bekväm?
Alltså, jag borde nog egentligen strunta i bilder eftersom jag bara har Photo Booth och bilderna är ganska hemska. Man ser överhuvudtaget inte vad det är jag har på mig. Men såhär:
Svart klänning. Ganska kort, v-ringad, skuren under bysten. Kapp Ahl. Storlek 44/46.
Svarta jeansleggings. H&M’s tjockisruta. Storlek 48.
Och ibland vanliga tights också. Beror lite på.
Prickig tröja (svart med vita prickar, det är något med ljuset på bilden). Ellos. 44/46.
Jeanskjol. Kapp Ahl. Storlek 48.
Random tjockstrumpbyxor. I detta fall lila i storlek 48/50. Kapp Ahl.
Ungefär så. När jag var yngre levde jag i jeans och linne, men sedan jag blev tjockis har jag varit tvungen att tänka om. Det är inte roligt att ha byxor som åker ner precis jämt. Så det blir antingen jeanskjol (har bara en vinterkjol, måste råda bot på det) eller tights. Eller jeansleggings då.
Det här var sista frågan! Nu återgår vi till regular scheduled programming.
Hej kära läsare,
hur står det till såhär den 27:e? Blev det nåt tjat om maten? Jag har a) en mestadels snäll familj, och b) äter i princip inget från julbordet ändå, så min jul funkade utmärkt matmässigt. Det blev väldigt mycket potatis, quinoa och choklad för mig i jul, men det funkar det med. Är man både vegetarian och glutenfri blir det liksom inte så mycket kvar.
Funderar lite på inriktningen av den här bloggen. Har märkt att jag inte alltid orkar vara sådär påläst och rabbla fakta, iallafall inte så ofta som jag hade hoppats. Det skulle kanske vara värt att skriva lite mer om personliga erfarenheter osv gällande just tjockisskap och fat acceptance istället. Eller också. Det här med kläder är liksom inte min grej, så outfitbilder lär det inte bli några, men det finns ju annat att skriva om.
Som den där kjolen, till exempel. Den är jättefin. Lila, i manchester. Jag köpte den för något år sedan och den var för liten redan då. Inte så mycket, gick igen om jag bara flyttade knappen lite. Så jag köpte den fast jag inte borde, man ska aldrig köpa för små kläder! Inte ens om det är för att “jomen jag kan fixa det” istället för “den här ska jag gå ner i vikt och komma i”. Och sen låg den i ett hörn i nåt halvår och jag gjorde halvformulerade planer om hur jag kunde fixa den, det kanske vore bättre att sy in en kil på vardera sida, blah blah blah, och sen, för några veckor sen, provade jag den igen. Bara för att liksom veta hur jag behövde fixa.
Jag fick den inte ens över röven.
Och alltså. Jag är helt hemma på det här med fat acceptance, men det var ändå så att jag tittade ner på mig själv och tänkte “några kilon bara”. Det är automatiskt. Som någon slags inbränd sanning som man kan försöka att jobba bort, men som är väldigt svårt att tvätta ur.
Det är här som Twitter är så bra. Skrev nämligen något om den där jävla kjolen och inom två minuter hade jag flera hejarop, folk som påminde om att det var kjolen och inte mig det var fel på. Skönt att ha ett eget supportsystem inbyggt i datorn, liksom.
Iallafall så ligger kjolen i tvättkorgen nu. När den är ren och fin åker den upp på Tradera eller nåt. Nu är det ju ingen dyr sak det här, men jag vet att om ingen annan förbarmar sig så gör jag mig aldrig av med den. Färgen är ju så fin.
(Och det, precis där, sista meningen, är det som gör mig så galen. Arghhhhhhh.)
Iallafall. Hej allihop. Tills de fina pålästa orden har lagt sig i rätt ordning blir det bara lite babbel såhär. Det går fint det med.
…
Jag vill bara påminna världen om att TIGHTS ARE TIGHTS. Läste nämligen ett par “tights are not pants” retweets idag. De kom ifrån personer jag tycker om och respekterar. Bah på det.
Hinner inte skriva så mycket just nu, måste nämligen hem till mor och far och övertyga dem om att ett virus på datorn inte försvinner om man stänger av den. Yes, seriously. Men om du vill läsa mer, gå till Definatalie och läs You can’t shame me out of my skinny jeans eller Tights are tights. Eller båda två!
(Det jag har på mig är för övrigt jeansleggings. Om du undrar.)
Har inte bloggat så mycket här, som ni säkert märkt, så jag tänkte börja så smått med tre stycken bilder. Bara för att.
Första gympasset på hundra år idag, och som belöning detta: riskakor, paprikaost, äpple från mor och fars trädgård, jordnötssmör (äpple + jordnötssmör = sant), apelsinjuice. Måste äta nyttigt efter träning, annars blir jag helt matt. Tränade sammanlagt två gånger under hela sommaren, och det är så nice att vara tillbaka. Man hinner tänka så mycket på det där löpbandet! Hade glömt det.
Nyinköpt tröja. Lindex, storlek large, inte tjockisrutan ens! Den är ljusgrön, finaste färgen men det syns inte. (Det här var för övrigt den enda sak jag kunde hitta som passade. Handla på Indiska istället!)
Jag tror jag har hittat den enda varelse på denna jord som är mindre photogenique än jag: katten Astrid. (Döpt efter Astrid Lindgren, såklart! Vem annars?)
…
Bara en parantes sådär.
Edited to add: Det här är alltså H&M’s höstkatalog.
Alltså, Gud vad svårt det är att fungera normalt när det är så här varmt. Lite svalare idag (kan väl lägga till att sedan jag började skriva det här har värmen stigit med sex grader, gah!), så vi ska se om jag kan få ihop inlägget jag har tänkt på i flera veckor. Nu låter det ju som att det kommer vara något särskilt eftersom jag har tänkt på det så länge, men det är alltså mest en hög med shameless fangirling eftersom jag har hittat en ny favoritblogg.
När jag först började fundera på det här skulle det handla om Facebook och det faktum att det finns otaliga fat hate-grupper. Det där snubblade jag över tack vare att jag började följa @fiercefatties, som lobbar för att diskrimination mot tjockisar ska räknas som en anledning för att grupper ska raderas. Det här låter ju som en bra idé, yes? Tills man läser lite om det hela och det kommer fram att ett argument som används av bloggaren som körde igång denna protest är att homos och transpersoner inte skyddas av amerikansk lag mot diskriminering, men hatgrupper mot dessa raderas kontinuerligt, så varför skulle detsamma inte gälla för tjockisar?
Alltså förlåt, men det är inte ett argument som håller nånstans. Visst förstår man vad Shannon (som hon heter) menar, men ärligt talat? Nej. Bara NEJ. Visst, tjocka ska inte diskrimineras mot. Det är fel. Men ärligt talat att dra in queers i det hela och använda det faktum att lagstiftningen inte skyddar dem heller är helt bakvänt. Jag hatar de grupperna lika mycket som alla andra, men jag tror inte att det där med att peka på en annan grupp som ofta är utsatt leder till så mycket bra. Snarare motsatsen.
Som du kanske hör skulle kunna prata om det här i evigheter, men jag sätter punkt för det här, eftersom det jag ville prata om egentligen var en respons till just det här med att få sina bilder använda i en grupp som bashar på tjockisar. Det hände Natalie från Definatalie.com, och hon skrev då ett inlägg om det här, där hon bland annat nämnde ett mail hon skickade till den som tagit hennes bild och använt i det här syftet. Hon skällde inte ut personen. Hon sa bara till henne att hon iochmed detta hade bidragit till girl-on-girl hate, och bad henne tänka på om hon verkligen ville döma sin och andras kroppar på det här viset.
Det bästa med det här inlägget var dock att hon tog en bild av sig själv i skinny jeans och skrev: “Just so you know, I look AMAZING” i ena hörnet. Överhuvudtaget så är det inlägget väldigt bra, jag rekommenderar att du läser det. Det heter You can’t bully me out of my skinny jeans, vilket egentligen säger allt.
Här skulle inlägget ha slutat egentligen, men hon har bara fortsatt vara hur bra som helst, så jag måste länka till ett par till inlägg. Vi har till exempel Tights are tights, där hon pratar om det där med att säga högt och tydligt att tights är tights och byxor är byxor egentligen bara är en annan form av body hate. Nu är jag den första att erkänna att jag var väldigt sen med att ta på mig tights, främst eftersom jag minns fortfarande när de var på modet förra gången. Jag gick i sexan och ägde flera par som jag kombinerade med långa, tjocka tröjor i omöjliga färger. Ah, 1992, du var inte vacker att ha att göra med.
Så, nej. Jag har sällan tights utan något som går ner över rumpan, MEN jag håller med henne om det där med att döma andra på vad de har på sig, oavsett om det är tights, avklippta jeans (också en favvo från tidigt nittiotal, just saying) eller vad det nu kan vara, är skadligt. För steget från att säga “tights are not pants” till “she should NOT be wearing that” är inte så särskilt stort.
Det bästa argumentet för detta kommer från skinny jeans-inlägget och låter såhär:
I know for a FACT, despite the protestations in this particular facebook group, that seeing a fat person in leggings or skinny jeans will not cause injury. I’ve read quite a few comments from members who seem personally insulted when they see someone wearing something they don’t agree with. This is hyperbole. This is like when Mr. Burns (from the Simpsons) puts his arms in the air and flails them about. I like to imagine these people doing the Mr. Burns flail. It’s that comical to me.
Och som inte det var nog skrev hon igår ett helt underbart inlägg om det där med att gömma och dölja skavanker, något som Julia Skott har skrivit om tidigare. Här pratar hon (Natalie, inte Julia) om att det där med att gömma och framhäva egentligen bara är sätt att försöka homogenisera oss. För när vi gömmer det som är för stort och förstorar det som inte räcker till, vad händer då? Jo, vi säger till oss själva att vi inte räcker till, att om vi bara såg ut mer som alla andra så skulle vi vara så himla mycket bättre. Och oavsett om vi låtsas som att vår mage är mindre än den är och klär oss så att det ska se ut som att den är det, så ser den ju likadan ut. Och ju mer man försöker gömma något, desto mer medveten blir man om att den existerar.
För att inte tala om att det inte direkt är kul att bli tillsagd att “jo, x gör ju att y ser mindre ut”. Natalie says it best:
The message is usually the same: maximise things that are too small (usually just boobs), minimise bits that are too large, choose fabrics that drape well over lumpy sections and don’t make too much of a spectacle of yourself, girl. I’ve read well-meaning guidance that instructs tall women not to wear heels; encourages all women to be mindful of not aging themselves; decrees those with big bums to avoid skinny jeans (yeah right!); and helpfully suggests that women with all over chunk should avoid large accessories. I really enjoy having parts of my body reduced to “chunk”. No really. The sick thing is most of us talk to each other and ourselves like this; if your enemy called you chunky, shit would be on, but when your best friend does it you know she’s just concerned about how you look.
Så, där har du minst tre anledningar till att läsa hennes blogg. Och tänk på det där med att oavsett hur du klär dig så är du fortfarande du. Och om du kan säga “just so you know, I look amazing” och ta på dig vad-det-nu-kan-vara (i mitt fall: omlottklänningar och skor med mer än två centimeters klack) som du har fått höra att du inte borde ta på dig, more power to you. Jag jobbar fortfarande på det där med skorna. Det började i mellanstadiet, när jag var längst i klassen och har hållit i sig sen dess.
Och inte fan blev jag kortare av det.
…
Har ny klänning. Är nöjd.
(Det är storlek large på Indiska. Älskar Indiska. Efter deprimerande shopping-runda på Lindex samt Team Sportia, där inte ens XL på shorts passade, drog lillasyster med mig dit istället, och upptäckte att jag kommer i nästan allt i “straight sizes”. Gjorde verkligen susen.)