Posts Tagged: matvanor

various — No Comments
18
Jul 12

“Mostly I grew up”

Jag har ett par ganska enkla, korta inlägg på kö nu! Tänka sig! Det var inte igår. Den här lämnar jag mestadels utan kommentar, för det här är något jag funderar över en del. Från det här inlägget hos Gluten-Free Girl and the Chef, en blogg jag läser helt och hållet för recepten, men som ibland säger lite mer än bara vad hon har ätit till middag och hur man kan laga det själv. Som till exempel det här:

Both those meals were right in the moment: the fresh-caught salmon, sea-salt-brined, and served with just-picked peas, as well as the peanut butter and jelly sandwich made first thing in the morning to gulp down a cup of coffee. Honestly, they were both great.

Here’s the sad part: someone, somewhere will be offended by both of these meals I ate.

I might get a letter from a vegan, angry that I’m eating animal products. I seem to get an email a day right now from someone who’s on the Paleo diet, urging me to go grain-free because it has worked so well for him or her. Someone else will spot a bit of cream in that sauce in the dish on the top and go on a tirade about the evils of dairy. I’m certain there’s someone fuming that I’m drinking a cup of coffee instead of herbal tea.

And this isn’t about me. This is everywhere. Go on Twitter and watch strangers attack each other for their dietary choices. (Are you really eating bacon? How can you not be bored to death if you’re eating primal?) There are the snarky commenters, who have nothing kind to say, and the well-meaning, who mistake their own zealous passion for your need to change. Everyone, it seems, has something to say about the way you are eating.

When did we start this? When did people start believing it was perfectly fitting to make judgments about other people’s diets?

I used to do this too, a bit. And then I started writing a food website, and I realized what a panoply of forces make up every bite of food we choose. Mostly, I grew up.

Gillar särskilt sista meningen där. Och nej, det här har inget med fat acceptance att göra. Inget alls. Men det tål att tänka på.

various — 8 Comments
17
Jan 12

En liten update

Hej fina läsare.

Jag måste bara erkänna en sak för er. Det finns en anledning till att jag inte har skrivit så mycket de senaste månaderna. Jag har börjat jobba. Eller ja. Praktisera. Det är inte därför, egentligen. Men jag äter sämre mat nu. Mycket sämre. Jag orkar inte träna längre. Och jag har börjat gå ner i vikt. Jag mår sämre, eftersom maten jag äter inte är lika bra för mig, kroppen är sur på mig för att jag inte springer längre och jag väger tio kilo mindre. Tolv, kanske.

Jag fattar inget.

Jag har liksom predikat att det inte spelar någon roll vad man äter eller hur man äter det, bara man mår bra. Man har en grundvikt och kroppen brukar hålla sig däromkring. Och här sitter jag, äter nachochips till lunch alldeles för ofta. Dricker för mycket Pepsi. Det är konstigt. Jättekonstigt. Och det känns som att jag inte följer mitt eget recept längre. Jag kan liksom säger hela dan att intuitive eating är bra och att man inte ska tänka på det där. Och sen kommer jag hem efter mina timmar på jobbet och äter första bästa mat, orkar inte laga, blir så trött. Mina energinivåer är inte samma som de flestas. De är lägre, mycket lägre, så det är naturligt att sova sig igenom middagen efter att ha varit i affären fem eller sex timmar, men det betyder inte att det är bra för mig.

Jag vet att det inte är det. Men magen är mindre och kilona färre (dock inte så många färre; typ 85 tror jag) och tankarna om att det är på något vis bra går inte att bli av med.

Så det är därför. Det känns liksom inte riktigt rätt att skriva om det här när jag inte kan leva som jag lär eller wtf ever man ska kalla det. Jag kommer nog över det hela. Tror jag. Kommer tillbaka. När jag vänjer mig. När jag får ordning på mig. Tills dess… Ja. Det blir inte så mycket gjort här.

PS. Jag älskar dock praktiken. Det är i en tygaffär. Himmelriket. Det är bara tröttman jag blir… trött på.

various — No Comments
1
Apr 11

Drive-by blogging

Hinner inte skriva egentligen, har en läskig hemtenta som ska in på söndag, halva kvar att skriva, men… Men det var ju såhär att Linus Fremin skrev sådär bra igen. Just det här inlägget handlar om att lära sig handla mat som en normal människa efter att ha haft en ätstörning. Han beskriver hur han köpte saker han egentligen inte ville ha eftersom det skulle vara mindre uppenbart då, och att han har kommit på sig själv med att fortfarande göra det.

Jag hade en period för ett par år sen då jag vände mitt sedan tidigare för-lite-mat-beteende till alldeles för mycket alldeles för snabbt. Det blev aldrig bulimi av det för att jag blev så arg på en så kallad stödperson som jag försökte prata med det om. Hade jag varit yngre eller mer lättpåverkad kanske det hade puttat mig över kanten, men istället blev jag arg och gick hem och satte mig på en bantningskur. Den varade en månad, sen hittade jag fat acceptance och sen vet ni vad som hände.

Men det Linus skriver om, hur han skämdes och köpte nyttigt som han aldrig åt, Gud vad jag känner igen mig. Jag hade så lite pengar så jag hade aldrig råd att köpa extra, men gå till olika affärer? Check. Handla av olika kassörskor? Check.

Och som jag skämdes. Det fanns liksom inget slut på det. Inte ens när jag slutade överäta och istället hårdbantade skämdes jag. Vaddå, skitsamma om jag bara köpte morötter och grovt bröd, en tjockis som jag skulle inte äta! Någonsin. Jag tittade på andra som handlade, dömde dem för det som låg på bandet, målade upp scenarion i huvudet om deras liv.

Som man gör.

Eller så var det bara jag. Mycket möjligt. Hursomhelst måste jag tacka fat acceptance och health at every size för mitt tillfrisknande. Hurdan jag hade varit idag om jag inte hade hittat Kate Hardings blogg vet jag inte.

Vad jag vet är detta: Idag gick jag till affären i mysbyxor, handlade chips och choklad, fnissade åt det faktum att jag kom en kvart innan stängningsdags på fredagkväll, som om jag hade skickats av barnen för att fixa fredagsmyset. Inte för att jag har barn, men bara bilden fick mig att skratta för mig själv. Inte skämmas. Inte skynda. Bara fnissa, packa ner det hela och gå hem till katten. Nu sitter jag med chips i skålen, katten på knäna och försöker låta som att jag vet vad jag pratar om när jag skriver om construal level theory.

Livet ändras fort. Och tur är väl det.

various — No Comments
28
Jan 11

Det som får dig att må bra

En blogg som jag älskar är Fat Nutritionist. Michelle skriver bra saker allt som oftast, och nu senast var det något väldigt basic. Något som låter självklart, men som inte alltid är det. Tydligen. Nämligen följande:

When it comes to food, at least in the immediate term, it’s pretty obvious that people like food that tastes good, and dislike food that tastes bad. But there is more to food than just our immediate experience of it.

Those of you with lactose intolerance, especially, will understand when I say:

How food makes you feel is often as important as how it tastes.

If you’ve never, ever stopped to think about how food makes you feel after eating it, maybe you’ve been so caught up in the shame-spiral of restraint and disinhibition that you haven’t had much mental real estate to devote to the idea. Or maybe you’ve been eating according to externally-imposed nutrition rules and guidelines without really pausing to notice how you actually feel when you eat that way. Or you’re in the midst of the great divorce. And you’re not alone.

But learning how food makes you feel, both immediately and a little way down the road, is a fundamental part of learning how to care for yourself.

Och längre ner:

To me, “wanting” something means more than just liking how it tastes — it also means considering how it makes me feel. The two variables comes together in a sort of split-second cost-benefit analysis, each time I eat, to answer the eternal question, what do I want?

No matter what I end up choosing in any given situation, the answer is always the same: I want to feel good.

Det här tyckte jag var väldigt bra sagt. När man är mitt inne i förvägra-förvägra-binge-binge-binge-förvägra-förvägra-binge-binge-binge så kanske man inte klarar av att särskilja de här två. Det är fullt möjligt. (Been there, done that.) Och grejen som skrämmer många med intuitive eating är just att man tror sig vilja äta bara choklad och pommes frites dygnet runt. Vilket, till en början, är fullt möjligt. Men jag vet att för mig så funkar inte det i längden. Jag kan bara inte. Kroppen blir svag, jag blir svimfärdig av ingenting, jag sover för mycket, orkar för lite. Och så vidare.

För övrigt kan jag påpeka att när jag har varit som allra fattigast är det inte godis eller skräpmat jag cravear när jag äntligen får lön. Det är färska grönsaker. Och to each their own och allt det där, men jag tycker ändå att Michelle är väldigt klok här. För sanningen är att mår man dåligt av mat, så är chansen att man äter den mindre. Faktiskt.

Detta gäller särskilt om man är allergisk mot något. Folk frågar ofta mig hur jag klarar att inte äta gluten. Är det inte svårt? Saknar jag inte saker? Eh, jo. Det gör jag, såklart. Typ Max-hamburgerbröd, Lingongrova, Start-flingor, Vinegum (eh, stavas det så?), Barilla-spaghetti, Findus kardemummabullar. Bland annat. Men samtidigt så vet jag hur jag mår när jag äter minsta smula gluten, och tro mig, det är inte roligt. Så det är inte svårt att avstå. Faktiskt.

Just hur starkt de här två är sammankopplade för mig personligen insåg jag när jag på bussen hamnade två decimeter från en plansch med reklam för Lantmännen. På bild fanns pasta, bröd, mjöl, matvete, mera mjöl, mera bröd, osv, osv. Jag blev illamående bara av att titta på bilden.

Så det går. Det är inte så svårt. Och att göra samma när det gäller vanlig mat? Jo. Det går. Det är kanske inte alltid lätt, men det går och det är därför intuitive eating är så viktigt. Så bra.

Vidare så räknar Michelle upp vad hon äter, hur hon får det att gå ihop med hur det får henne att må, osv. Det tyckte jag var intressant. Till exempel berättar hon att hon gillar smaken av Cola massor, men att hon måste ha vatten vid sidan om för annars blir hon bara mer törstig. Popcorn med smör hon tillsätter själv får henne att må bättre. Etc.

Väldigt intressant läsning.

Och för att vända tillbaka det här till mig kan jag ju ge några exempel på mitt ätande, bara så ni får se. Alla är som sagt olika för alla, men såhär är det för mig:

Kött och fisk gör mig dels ledsen och lite äcklad, men också… tung, liksom. Det känns som en sten i magen, så även om jag inte hade brytt mig om att jag åt en levande varelse skulle jag nog ha låtit bli. Samma med ägg. Tofu är bättre, lätt och gott.

Jag dricker mycket (för mycket egentligen) Cola, bara för att jag tycker om det. Väger upp med vatten, för annars blir jag illamående. Dock tycker jag inte om smaken på vattnet där jag bor, så jag dricker det med en skiva citron i. Minst två glas per dag.

Jag tar så mycket mjölk i mitt kaffe att jag blir illamående om jag dricker mer än en kopp om dagen. Oftast väljer jag te istället.

Mina favoritgrönsaker är ångad broccoli och/eller edamame-bönor. Det kanske bara är inbillning, men jag känner mig stark och liksom skuttig av det. Tomater däremot, tycker magen bäst om i små mängder. Eller tillagade. Rå tomat = bad idea. Överhuvudtaget gör sallad (särskilt mamma style, gurka, tomat, majs och isbergssallad) mig uttråkad. Då äter jag hellre ångade grönsaker.

Enda bönan jag tycker om kall är kikärter. Gillar mina linser mest om de är röda. Dock ej för att jag mår dåligt av dem annars. Det är bara en egenhet.

Jag äter choklad nästan varje dag, men mjölkchoklad mår jag illa av. Kanske därför att jag lätt sätter i mig en halv chokladkaka på en gång om jag äter mjölkchoklad. Med mörk räcker två rutor, så det är det jag äter mest.

Överhuvudtaget är det massor med mat som gör mig illamående. Hade inte insett det förrän jag skrev ner det här. Men det är tydligen så det är. Egenheter är bra, egentligen, det är något kroppen gör för att man ska må bättre. Tror jag iallafall.

Men gå och läs Michelle’s inlägg. Hon säger en massa klokt jag inte fick med här.

various — 4 Comments
28
Nov 10

Släkten, julmaten och allt vad det innebär

Alltså, på ämnet storhelger och mat så började vi lite tidigt i år eftersom min moster fyllde sextio och det fanns massa massa mat och sällskap och allt det där igår. Och då utspelade sig följande… På ett ungefär alltså, har långtifrån fotografiskt minne.

Lillebror: Såhär mätt är jag, kolla det ser ut som att jag är gravid!
Kusin: Haha, ja, det ser verkligen ut som att du ska föda en matbebis.
“Hjälpsam” släkting 1: Ja, du borde verkligen börja träna.

(Insert tre sätt att säga detta på varefter lillebror tar sin iphone och röker utan att säga ett ord.)

Jag: Lägg av, det är elakt att säga sådär!
“Hjälpsam” släkting 2: Jamen det är bra att träna.
Jag: Det är klart det är, men du kan ju inte säga det sådär ju. Det är elakt.
Kusin: Men tror du han blev ledsen för att jag det?

Jag sa då till henne att det nog inte spelade så stor roll eftersom hennes var skämtsamt medan de “hjälpsamma” petade honom i magen och snörpte på munnen och talade om för honom vad han borde göra, och att det nog var det som gjorde honom ledsen.

Därefter hade jag och kusinen en diskussion om naturlig kroppsvikt och träning och hon (som är smal) sa att jo, hon har tränat regelbundet i tre år och varken gått upp eller ner i vikt. En av de “hjälpsamma” lyssnade, men det skulle inte förvåna mig om det gick in i ena örat och ut genom det andra.

Och det får mig verkligen att undra hur de riktiga helgdagarna kommer att se ut. Och alltså, man kanske inte vill sitta vid julmiddagen och föreläsa, men i mitt fall blev jag glad att en av mina kusiner iallafall var engagerad och kunde prata om det på ett smart sätt, även om hon är långtifrån insatt på det vis jag (och säkert många av er!) är.

Om du vill ha lite mera tips på hur man hanterar släktingar och suckandet över att man har ätit för mycket och allt det där roliga som kommer med storhelger och julbord så rekommenderar jag, som alltid, FatCast. Deras senaste episod handlar om just det, och det kanske var för att jag lyssnade på det nyss som jag lade märke till den här diskussionen…

De pratar om det på ett smart sätt, på sätt att hantera det även om man inte orkar ta den diskussionen just då, och jo. Väldigt bra att lyssna till om du behöver lite stöd.

various — 1 Comment
3
Nov 10

Mostly incoherent rant

(Uppdaterade för övrigt det här inlägget för att fixa hundra stavfel. Oerhört slarvigt skrivet!)

Så tydligen har San Francisco förbjudit att lägga leksaker i Happy Meals. Och först av allt bör jag väl påpeka att:

a) Har inte varit på McD på tusen år, föredrog alltid Wendy’s när jag var som mest snabbmatig.

b) Att vara sur för att en sådan jätte inte får göra något känns lite sådär.

c) Happy Meal-leksakerna är väl sådär roliga till att börja med.

d) Ewww.

Men iallafall. Såhär står det i artikeln:

“We’re part of a movement that is moving forward an agenda of food justice,” said Supervisor Eric Mar, who sponsored the measure. “From San Francisco to New York City, the epidemic of childhood obesity in this country is making our kids sick, particularly kids from low income neighborhoods, at an alarming rate. It’s a survival issue and a day-to-day issue.”

och:

Mar said it would lead the fast-food giant and other restaurants to provide more healthful food for kids. The ban, he said, was crucial to the fight against childhood obesity and the illnesses that go along with it, including diabetes and the risk of heart problems and stroke. The cost of fighting those diseases, he said, will be in the billions.

“It’s astronomical how much it’s going to cost if we don’t address it,” Mar said. “It’s incredible the crisis that’s going to hit us.”

Emphasis mine.

Idén är att alla måltider som har mer än 600 kalorier och får mer än 35 % av dem från fett inte får ha leksaker medskickade.

Men alltså. Idén att människor inte är smarta nog att själva fatta att de inte borde äta snabbmat sju dagar i veckan är så otroligt patronising. Att dessutom skylla det på låginkomsttagare är för jävligt. Här finns det nästan alltid en ICA eller Konsum eller whatever nära, vart man än bor, men särskilt i USA är “grocery deserts” vanliga. Det innebär att det, främst i fattiga områden, inte finns några mataffärer. Man måste ofta ha bil för att ta sig till dem, och då är det självklart att det är lättare att gå och köpa snabbmat, eftersom sådana restauranger finns i typ vartenda gathörn.

Och visst finns det barn som är överviktiga på grund av dåliga matvanor, men det är precis lika vanligt att de är det för att de är födda såna. För att de ser ut så trots att de äter bra och rör på sig. Att tro att det kommer ändra på sig bara för att man förbjuder leksaker? Eh. Tror det mest kommer resultera i trotsiga barn.

Särskilt gillar jag slutklämmen där. Obviously har det inte att göra med att ge barn bra matvanor, utan för att kostnaderna för att behandla dessa sjukdomar kommer att bli för stor.

Och don’t get me started på det där om att man faktiskt räknar alla som dör eller har problem med hjärtat/diabetes/etc. som att det var orsakat av fetma, samt att när man säger “fat accounts for X deaths” räknar man alla feta, oavsett om de dör i en bilolycka eller av en hjärtattack.

(Källa för detta är Fettpaniken av Marie Carlsson, så det blir ingen länk. Ska recensera den någon dag.)

various — 7 Comments
2
Jul 10

Det går inte att äta “rätt” när man inte kan äta “fel”

Jag känner att jag behöver prata om något annat nu, det har blivit väldigt mycket samma-samma-samma. Därför skulle jag vilja skriva lite om ätande och att ta tillbaka det, hur klyschigt det än kan låta. Första versionen av den här texten handlade specifikt om mig och varför jag är vegetarian, men det kändes alldeles för inriktat på mig själv. Visst, för min egen del har vegetarianismen mycket att göra med intuitive eating, men det är olika för alla.

Istället säger jag såhär:

Det här med att lista ut exakt vad man mår bra av att äta och vad man tycker om och hur de kan kombineras kan vara svårt, men behöver inte vara det. Har man fuckat runt med ätande en del kan det vara en utmaning, men det är alltså helt och hållet individuellt. Ibland tar det en kvart, ibland räcker inte ett årtionde till. I mitt fall såg kurvan ut såhär:

Äta bara kött > äta bara kyckling och fisk > äta vegetariskt > sluta med ägg också > sluta med mjölkprodukter > ojdå, är jag vegan nu? > orkar inte, vegetarian igen > hurra, ost! > orkar inte, äter kött igen > mår dåligt, vegetarian igen inom en vecka > sluta med mjölkprodukter igen > bli glutenfri

Det där är en ganska upp-och-ner-kurva som inte talar om att jag vägrade alla grönsaker utom gurka tills jag blev vegetarian vid tjugo års ålder och upptäckte att de flesta grönsaker (dock ej spenat, selleri, sallad eller vattenkastanjer) faktiskt är goda. Den pratar inte om min ätstörningsproblematik, om bantningshetsen, om hur lätt det är att äta vegetariskt när man en gång har varit vegan, om glutenintoleransen som gjorde att allt gick rakt igenom tills jag vägde femtio kilo, hur jag gick upp över fyrtio kilo på ett år, eller att anledningen till att jag är vegetarian har mer att göra med äckelfaktorn (blod, benbitar, konsistensen…) än med resten.

Det finns helt enkelt massor som inte ryms i de där orden, men det är väl så det är. Och det är egentligen inte det jag vill prata om, utan hur viktigt det är att hitta det där man tycker om, som man mår bra av eller bara tycker är gott. Om man har bantat mycket eller bara nojat om hur man ser ut under många år kan det som sagt vara svårt, dels för att fet mat har inlärda skuldkänslor och dels för att man inte riktigt har koll på sina hungerreflexer eller (vilket nog är vanligare) inte vågar lita på dem.

Många som hör om intuitive eating tycker att det känns läskigt i början eftersom de är så vana vid att begränsa sitt ätande att de inte tror att de kommer kunna sluta om de tillåter sig att äta all mat i hela världen. Och gällande det säger jag bara: FÖRSÖK. Ärligt talat, du kommer tröttna på mörk choklad/hot dogs/pulvermos/glass/jordgubbar/grillat kött/maränger eller vad det nu kan vara förr eller senare.

Och blir du inte det kanske du till slut börjar känna dig lite trött och hängig. Och då är det nog dags att tillföra lite av det som fattas, vad det än må vara. Jag vet att när jag är som fattigast i slutet på månaden är det inte skräpmat jag önskar att jag hade råd med. Det är ångad broccoli. Edamame med salt. Babymorötter med smör. Och när jag väl har tillfredsställt grönsakscravingsen är det dags för protein. Socker. Eller vad det nu kan vara. I den ordning jag känner för det.

Visst, om man tittar på min kropp så har jag absolut varit smalare. När jag kom hem från utlandet vägde jag nog hälften (lite drygt) mot vad jag gör nu. Men jag har aldrig mått bättre, har aldrig känt mindre krav och framför allt har jag aldrig känt mig starkare.

Det är en skön känsla, och det gör att jag predikar intuitive eating till vemsomhelst som råkar fråga. Blev så otroligt lycklig när min kusin började prata om just det här på midsommar, och det utan att jag ledde in samtalet på just det ämnet. Ju fler som äter som de känner för, desto bättre. Tror fullt och fast på att vi skulle kunna begå underverk (eller iallafall ha mycket roligare) om vi inte lade ner så mycket tid på att avsky oss själva eller våra kroppar, och varje gång jag träffar någon som har lagt ner det där (händer oftare och oftare, hurra!) blir jag så himla glad. Ska inte prata så länge om det här, utan bara ge några exempel på vad jag tycker om och inte tycker om, lite för att visa hur motstridig personlig smak ska vara, men mest för att ni ska få se hur det faktiskt går att testa sig fram till det man tycker bäst om. Att sedan lära sig själv att äta det tills man är mätt och när man känner för det kan vara svårare, men det beror förstås på vilket förhållande till mat man har från början.

Det här känns väl grundläggande, egentligen, men ibland är det bra att gå tillbaks till the basics. Därför kör vi en runda exempel, och fyll gärna på med egna variationer i kommentarerna, det blir alltid roligast om man får igång lite dialog. Här är några av mina food quirks:

Jag tycker om ångad broccoli, men hatar den kokt.

Jag gillar kokosmjölk, men hatar allt annat med kokos i.

Jag äter gärna gröt med honung och frysta blåbär, men jag avskyr verkligen gröt som den jag växte upp med – med lite salt i och sylt ovanpå.

Jag tycker om tofu och att hitta nya sätt att laga den på, men jag klarar inte av quorn i några former.

Jag gillar fullkornsris men inte jasmineris.

Jag tycker om pannkakor med antingen sylt och grädde eller pressad citron och socker ovanpå, men inte med sylt, som vi fick den när jag var liten.

Jag gillar Mac and Cheese på veganskt vis, men inte med riktig ost.

Och det var väl det. Återkommer med ett inlägg om träning, någon dag. Svårt att blogga när det är så varmt ute!

various — 7 Comments
5
May 10

Lesson learned

Jag har varit ute och rest lite. Tre dagar var jag borta och nu hoppas jag på att det inte ska ta tre veckor att återhämta mig. På grund av diverse psykiska problem är det extremt påfrestande för mig att vara ute bland folk, men då och då känner jag att jag faktiskt behöver bevisa för mig själv att jag kan och vill. Men det är svårt. Extremt svårt. Jag kan, om jag måste, men det tar extremt många skedar.

Så nu ligger jag på minus så mitt nästa planerade inlägg kan nog ta lite tid.

Dock vill jag nämna något som hände när jag var borta, mest i mitt eget huvud. På fredagen var jag på en fest. Jag var tjockast av alla. Jag var DEN ENDA som var där som var det minsta överviktig, och fast jag pratar om fat acceptance varje dag, läser om det, lyssnar på podcasts om det och överhuvudtaget är så aktiv man bara kan vara så tänkte jag, inför nästan varje chips jag åt att… “nu tror de säkert att det här är anledningen till att jag är tjock”. Jag slog ifrån mig tanken, såklart, och åt det där chipset, men tanken fanns där. A lot.

Dagen därpå, när vi bakis låg och jämrade oss i soffan och åt pommes frites och kebabsås men inte kebab eftersom stockholmare har en väldigt konstig syn på hur kebab ska se ut… så åt jag en portion. En liten en. Sedan var det nog, bestämde jag, för att jag inte ville verka åpen (finns det ordet utanför Västergötland?) och diskade min tallrik och satt där medan min smala syster och min något mindre smala bror och systerysters ännu spetigare roomie tog om, utan att tänka på saken.

Fortfarande hungrig. Arg som fan på mig själv, för att jag tänkte på det viset. Och med denna admission vill jag belysa flera saker:

1. Fast man rent intellektuellt är för fat acceptance har man alltid dåliga dagar, då man inte riktigt orkar/kan/förmår vara fat positive.

2. Man bör faktiskt, generellt sett, tro mer om sina kompisar/syskon/etc än att förutsätta att de kommer tänka såhär om en.

3. ÄT TILLS DU ÄR MÄTT, MÄNNISKA.

Så, jo, det är inte alltid lätt. Det är inte alltid självklart. Men fat acceptance innebär att faktiskt påminna sig själv om att den här sortens tänkande inte är helt bra. Att äta det där chipset. Att ta en andra portion, om man vill det. Att faktiskt behandla sig själv som man behandlar sina vänner. Inte skulle du muttra om att hon eller han är åpen (seriöst, bästa ordet), glupsk och tjock, i någon av dessa situationer? Nej. Det skulle inte jag, och det skulle inte du heller.

Antar att jag skulle kunna se helgen som en påminnelse of sorts, snarare än ett misslyckande. Jag tror jag kör på det.

various — 4 Comments
23
Apr 10

Bloglove, del 3: Fatshionista.com

Edited to add: Du kan numera hitta Lesley på Two Whole Cakes. FYI.

Det där dot-com på slutet kommer sig av att det finns två Fatshionistas, LJ communityn där massa awesome tjockisar postar outfits of the day och andra tips om mode, etc, och bloggen jag ska skriva om nu, Fatshionista.com, där Lesley skriver om allehanda fat acceptance.

Jag läste först Lesley i boken Lessons from the Fat-o-sphere, där hon bl.a. skriver om att köpa för små kläder. Nu i veckan skrev hon en artikel för Newsweek, som blev den mest lästa artikeln på hela sidan, vilket är så roligt! Den handlade om hur hon, som barn mådde sämre av att ständigt höra att hon var för tjock, än hon gjorde av att faktiskt vara överviktig. Självklart lockade detta fram ett antal troll, och hon var därför tvungen att skriva ett blogginlägg där hon påpekade ett antal saker, bl.a. att hon inte är skyldig någon att vara fin att se på (som svar på de som påpekade för henne att hennes fat ass var disgusting), och att det faktiskt inte spelar någon roll vad hon äter, hon är tjock ändå och att det inte betyder att hon är ohälsosam. Hon påpekar även att oavsett hur bra eller dålig hennes hälsa är så är den hennes ensak, vilket jag tycker är så skönt att höra. Det blir så lätt så att man sitter där och försöker att på något vis rättfärdiga sin tjocka existens med hur nyttigt man äter och hur bra värden man har, så det är uppfriskande med någon som bara säger att nej det har inte du med att göra.

Några av hennes inlägg som är must-reads:

“You don’t get to say that to me anymore”: Some thoughts on dealing with parents

Contexualizing the invisible: How people are talking about Precious

Let’s Go To The Doctor! Part Two: On being weighed

On health care and responsibility

Excruciate Your Way To Weight Loss!

Och finally, några frågor och svar från hennes Formspring-sida, eftersom de är väldigt informativa och ganska roliga. Klicka för att läsa hela svaret, jag har bara inkluderat det jag gillar bäst med dem.

You exercise and and are a veggie lover – What do you eat that keeps you plump?
Kittens, by the handful. And the souls of Jenny Craig “consultants”, since they don’t need them anymore after taking that job.

Why are you so fat? It’s disgusting really.
I’ve only written about 100,000 words on this subject just in the past year alone, but since you’ve asked so thoughtfully, I’ll sum up: It was gnomes. Magical invisible fat-making gnomes.

But isnt being as fat as you are a huge physical burden? I can imagine that being that big must make it difficult/impossible to run.
I’ll address the running question specifically first: I won’t deny that I hate running. I’m a quick sprinter — if I had to dodge a smallish horde of shambling-zombies standing a couple yards apart on my way into the safe haven of a shopping mall just over a hundred yards away, I could do it without trouble. If I had to outrun a pack of 28 Days Later-style zippy-zombies for a mile to get to an abandoned farmhouse, yeah, I’d be utterly screwed.

Sådär. Gå och läs. Älskar Fatshionista.

various — No Comments
14
Apr 10

Link round-up

Har vad jag kallar en legendary man cold (så mycket värre än en vanlig förkylning, natch), så det blir inte mycket tänka och vara smart här. Sorry about that. Men jag har sparat lite länkar ett tag för att ha vid ett sånt här tillfälle, läs dem istället! Och nej, jag håller inte med samtliga nedanstående till punkt och pricka, men de är ändå läsvärda tycker jag.

====

Jenny Nordberg skriver på SvD om att förtrycka sig själv.
Vi är vuxna nu. Men det är likadant överallt. Jag har träffat kvinnor i sena 70-årsåldern som försöker banta. Jag vet inte var det gick snett någonstans; om det var Jane Austen eller Freud, men det måste ta slut snart, för jag orkar inte se det längre. Om inte vi som fick allt kan leva med det kommer det aldrig att bli någon fart, och vi har så mycket att göra. Det fungerar inte att hälften av befolkningen ägnar så mycket hjärnkapacitet åt att avsky sina egna kroppar.

====

Elin Grelsson skriver i VK Kultur om nyanserad bild av träning och sin kropp. (Och hon nämner min blogg, alltid ett bra sätt att bli länkad, haha.)
Trenden av journalister, bloggar och skribenter som skriver om mat, kropp och träning på sitt sätt visar på en allt större nyansering av både motion och hälsa. På samma sätt som jag lärde mig att träning inte behövde handla om att tvinga mig att springa efter en stor middag, visar de här texterna på alternativ till bantningshets och deffade kroppar. Det generella skrivandet kring kropp och motion har alltför länge handlat om den gamla dikotomin kropp och själ. Möjligen har en och annan mindfullness-artikel och yogaguide visat på deras sammanblandning, men fortfarande fokuseras det i mainstreammedia på hur kroppen ska tuktas och fixas och inte hur den ska må bra.

Det som jag lärt mig allra mest, sedan jag närmade mig träningen, är hur kroppen och själen hänger ihop. En helhet som måste fungera ihop för att man ska må bra. Den alltmer nyanserade bilden av kropp, motion och hälsa bidrar till en ökad förståelse för det.

====

Hanna Fridén om att hennes frukost VISST är nyttig. Skönt att se det pratas om på en sådan grundläggande nivå.
Kalkon är bra protein, så även ägg. Kaffe är jag ju beroende av och kan inte bajselilajsa utan det. Grovt bröd med fiber (glutenfritt) är knappast skit det heller, och Bregott är VERKLIGEN inte onyttigt. Naturliga fetter. Det där är bara något som folk blivit lurade med i och med all fetmahysteri.

(…)

Hur mycket fett, protein och fibrer du behöver är olika från person till person, men allt behövs. Men att bara käka sån där frukost som de vill hävda är nyttig i TV-reklam är inget annat än amerikans säljbåg.

Fibrer är inte mat, det är grejer din tarm blandar med bajset för att du ska få ut det lättare. Glöm aldrig det!

====

Slutligen skriver Neonbibeln bästa argumentation mot Malin Wollins tjockhatskrönika.
Med anledning av att någon har RO-anmält en klädkedjas mulliga modeller för spridande av osunda ideal – yes, really – handlar det nu senast om allas hemliga tankar om överviktiga. Tydligen är det inte klokt hur det daltas med tjockisarna nu för tiden, tycker Malin Wollin: “Fetma dödar och ändå ska vi låtsas som ingenting och hylla tjejer som ”älskar” sina XXXL-kroppar.”

I vilken värld detta försiggår kan man sannerligen fråga sig, för det kan inte vara den här. I dag är överviktiga närmast den sista bastiljonen för lyteskomiken. När det inte är okej att skämta om bögar, invandrare och handikappade så får vi alla fall skratta åt de dumma lata späckhögarna som inte fattar att det bara är att äta lite mindre. Att röka, dricka alkohol och aldrig träna är helt okej, bara man inte blir tjock: det är ju – wait for it – ohälsosamt.

Tjockisarna och deras bristande självdisciplin (för det är såklart enda anledningen till övervikt) är ett hot mot allt som det moderna samhället står för. En fet kropp står för underkastelse, hjälplöshet, patetik och en oförmåga att kontrollera sig själv, men inte bara det – den är dessutom en protest mot det smala ideal som vi andra människor strävar så intensivt efter att uppnå. En fet kropp är ett stort FUCK YOU riktat mot de förslavande krafter och system som får oss att ägna timmar framför spegeln och på löpbandet, och därför måste den hånas. För att slippa känna oss som förlorare där vi står i affären och jämför näringsinnehåll intalar vi oss själva att det är fettet som är fienden, inte det smala idealet. Det är övervikt som med alla medel bör bekämpas, inte den kollektiva bristen på självkänsla.

====

Megan McArdle intervjuar Paul Campus, författare av The Obesity Myth, och även om antalet typos i den här artikeln får mig att undra vilken sorts tidning The Atlantic är egentligen är innehållet intressant. Finns så mycket bra i den här artikeln att jag nog måste skriva om den mer ingående när jag mår bättre.
OK, the CDC honchos and the authors of this study you referenced are in hysterics because the obesity rate, so-called, has roughly doubled in the last 30 years. But let’s consider what that actually means.

Obesity is defined completely arbitrarily as a body mass index of 30 or higher (175 pounds for an average height woman). Now body mass follows more or less a normal distribution, which means if the the mean body weight is in the mid to high 20s, which it has been for many decades now, then tens of millions of people will have BMIs just below and just above the magic 30 line. So if the average weight of the population goes up by ten pounds, tens of millions of people who were just under the line will now be just over it.

This might be meaningful if there was any evidence that people who have BMIs in the low 30s have different average health than people with BMIs in the high 20s, but they don’t. At all. So the “obesity epidemic” is 100% a product of tens of millions of people having their BMIs creep over an arbitrary line. It’s exactly as sensible as declaring that people who are 5′11 are healthy but people who are 6′1″ are sick.

Adding to the absurdity of all this, people with BMIs in the mid to high 20s actually have the best overall health and longest life expectancy – more so than those in the so-called “normal” BMI range.

====

Marianne Kirby of The Rotund and Lessons from the Fat-o-sphere skriver om det där med ansvar när det kommer till att blogga om FA och HAES, något som jag har tänkt mycket på den senaste tiden.

I want to talk, for a hot minute, about the responsibility I feel when it comes to this blog and the things I say here. Because I know that people are reading and taking this stuff seriously and that it can be a huge thing in a person’s life. I know this because every time I go somewhere, which is on-and-off a lot since the book came out, when the event is over there is still a crowd of people who want to talk about these issues, about how they are affected, about how hard all of this is.

FA IS HARD. It is so hard. And you are brave and amazing people for taking it on.

How does this relate back to that sense of responsibility I mentioned? It relates back because I take your feedback seriously – and I want you to know that – even if I don’t appear to be changing my “laughing in the face of MeMe Roth” ways. We don’t have to agree on strategy 100% – I am all for other people taking this up if they don’t like how I’m doing it. It’s a continuation of what I’ve always felt about this blog: if you don’t think I’m saying the right stuff, say it yourself so that we can all hear you.

It’s a tall order – I said y’all are brave for taking FA on and I seriously mean that. Having a public blog that is open to scrutiny and disagreement and whatnot is a step beyond that and it’s too much for some people and that is totally okay. But, as we ride through this latest batch of publicity, I can’t help but that the responsibility I bear to y’all is about saying what I have to say the best way that I can say it and encouraging other people to say what they have to say as well. The more voices the better. The more voices that speak, the harder it is to drown us out.

====

Lesley Kintzel of Fatshionista.com skriver om det faktum att man faktiskt KAN vägra att väga sig hos doktorn. Som princip gör hon det enbart om det behövs för att räkna ut hur doser för mediciner, och pratar lite om hur vanligt det är att tjockisar undviker att gå till doktorn hellre än de blir vägda.
I am quite aware that this post will make people angry. Oh, it will make them so very angry. It’s about control. Just get on the scale, fatty! No. You don’t get to police my healthcare practices any more than you get to police the size and shape of my body or the things I choose to do with it or the food I feed myself. You don’t get to draw lines; I do. I made a decision based on knowing myself, and knowing what the experience of being weighed recalls, and what happens inside my head as a result. No one else can make that decision for me. If scales don’t bother you, then be weighed! Be weighed! Numbers are okay. Numbers shouldn’t be secrets. Numbers shouldn’t be shameful. And indeed, I have no problem with numbers — pounds or inches — themselves, in isolation of the weighing process. But we should all have the opportunity to create boundaries. And we should all have our boundaries respected. Even if they seem irrational to others. Even if they seem foolish.

No, I don’t do scales. Cheerfully, brightly. Smile.

← Older Entries