Posts Tagged: metabolism

various — No Comments
28
Jul 10

Innehållsförteckning?

Alltså. Mera bantningspiller-reklam på Facebook. Jag vill därför skriva lite mer om ingredienserna i detta “mirakelmedel”, som på sin hemsida inte har någon feedback från någon som har använt det här i mer än tolv veckor. Men okay, ingredienserna är följande:

Sorbitol (E420), Garcinia cabogia extrakt (150mg), Grönt te extrakt (75mg), Magnesiumstearat, Talk, Citrus aurantium extrakt (15mg).

Sorbitol (E420)
En sockeralkohol som används som sötningsmedel, i kosmetika och liknande. I stora mängder kan detta ha en laxerande effekt med viktnedgång som följd, och det kan även förvärra olika magåkommor, typ Irritable Bowel Syndrome. Jag antar att man måste ta enorma mängder för att det här ska ske, eftersom till exemple sockerfritt tuggummi har en varning om laxerande effekt, MEN man tillsätter alltså socker till kroppen för att motverka sötsug, vilket är så bakvänt att jag inte ens vet var jag ska börja.

Garcinia cambogia-extrakt (150 mg)
Är en frukt ifrån Indonesien som ursprungligen användes i indisk traditionell medicin – alltså som ett komplement till den konventionella varianten. Där användes det främst för att framkalla försenad mens, mot förstoppning, tarmparasiter (eh, felöversatt?), reumatism och diverse magproblem. Extraktet används i curry och finns i vissa aptithämmande produkter, energidrycker och så vidare, trots att det inte finns några bevis för att det faktiskt fungerar.

Grönt te-extrakt
Har inget negativt att säga om grönt te. Det enda är att den förmodade ökade förbränningen via högre kroppstemperatur påminner om de anorektiker som äter massvis med cayennepeppar för att “svettas ut” fettet. I övrigt är jag för te 100%, älskar te, hatar kaffe.

Citrus aurantium-extrakt
Kommer från frukten pomerans, som främst används i marmelad, likörer och bakning. Pomerans innehåller stora mängder synefrin, som är väldigt lik preparatet Efedrin. Efedrin klassades som läkemedel i Sverige 2005 och kan alltså inte längre säljas som naturläkemedel, och det är därför man ersatte just Efedrin med Synefrin i bantningspreparat. Enligt läkemedelsverket finns det inte tillräckligt med Synefrin i mat och alkohol för att det ska vara farligt, men de poängterar att höga doser kan leda till högt blodtryck och problem med hjärtat. Dock finns det ingen maxdos, så hur man ska veta att man får i sig för mycket… ja, det har jag ingen aning om.

De övriga är inte aktiva ingredienser så jag hoppar över dem. Och nej, det här skulle knappast vara ett godkänt naturläkemedel om det var FARLIGT, men jag tyckte ändå att det skulle vara intressant att ta reda på lite mer om vad som finns i dessa substanser. De flesta av mina källor är Wikipedia (for shame!) men om du vill veta mer rekommenderar jag att du följer källhänvisningarna DÄR istället.

Källor: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8.

various — 3 Comments
8
Apr 10

Den arga terriern går till attack

Jag blir alltid sådär tokarg när jag är på vävningen. Älskar verkligen att väva, men det där med att fika med tolv tanter? Sådär kul. Vissa, som min syster, t.ex. är verkligen hur bra som helst med gamlingar, men antingen så har inte jag samma överseende med att de ibland säger lite konstiga saker eller så är jag helt enkelt inte kompatibel med dem.

Det finns några som är hur gulliga som helst, och de försöker verkligen alltid att baka något glutenfritt, men det blir alltidalltidalltid fel. Det känns för jävligt att behöva säga nej till kaka när de har stått och bakat särskilt men jag är extremt känslig, och har man bara haft mina kakor i samma burk eller på samma tallrik som deras, alternativt använt träsked som är svår att få ren som tidigare har använts till vanligt bak när man rörde smeten, eller om det innehåller havregryn som inte är certifierat glutenfria (jo, havre i sig har inte gluten i sig, men det är i princip omöjligt att garantera att sädesslagen inte har blandat ihop sig innan paketeringen om man inte köper särskilda från Semper), så får jag vanligtvis en reaktion.

Förra gången åt jag ändå, för att vara trevlig och fick sota för det senare. Den här gången tackade jag nej och sårade tanten ifråga eftersom jag inte “litade på henne”. Suck. Och jo, när det tar sex veckor för magsäcken att återhämta sig så är det inte värt det. Särskilt inte som jag blir känslig mot laktos också när jag slarvar med gluten, och jag vill verkligen gå tillbaks till att äta ost snaaaaaart. Det är liksom inte det att jag inte uppskattar det folk gör, det är det att jag alltid blir sjuk. Alltid. Och det gör mig helt militant med allt jag stoppar i mig…

Men det är egentligen inte det värsta. Det värsta är det konstanta tjatet om bantning. Idag tackade en av dem nej till kaffebröd med förklaringen “jag är trött på att vara fet!”. Detta uttalades då med fyra personer vid bordet som var större än henne. Och visst, när man säger något sådant menar man inte “haha, du är tjock!”, men det är så det känns. Du kan bedyra tills du blir blå i ansiktet att “nej men jag menar inte dig, du är ju snygg fast du är lite rund, men JAG, jag ser ju ut som…”

DET KÄNNS. DET ÄR ELAKT. DET FÅR EN ATT KÄNNA SIG UTPEKAD OCH UTTITTAD OCH SOM EN DÅLIG MÄNNISKA.

Vill du verkligen få dina vänner, bekanta och familjemedlemmar att känna sig så? Nej, såklart inte. Så sluta med det, och om du redan har det, so much love for you. Världen behöver fler människor som tänker sig för innan de pratar.

Sen gick det vidare till en diskussion om huruvida benstommen faktiskt vägde mer hos vissa och någon hade minsann läst något om att skillnaden inte kunde vara mer än två kilo upp eller ner. Ville verkligen säga något, men blev bara helt tyst. Kunde inte komma på en enda sak att säga som inte skulle låta helt argt och upprört, och ville inte skämma ut mormor, som har vävt med de här tanterna i femton år.

Så jag satt tyst och skakade på huvudet och hoppades att de andra tre som är modell större inte tog illa vid sig. De kanske är vana vid det, vad vet jag. Men för den som har råkat ut för det här kan jag ju räkna upp några fakta som jag har skrivit om lite här och var. Saker jag kunde ha sagt men inte sa eftersom jag inte litade på att jag inte skulle låta som en folkilsk terrier.

Tolv snabba fakta:
1. 95-98% av alla som går ner tio kilo eller mer går upp vartenda gram inom fem år.
2. Att jojo-banta tär mer på kroppen än att vara tjock.
3. Bantning fuckar upp din metabolism för alltid. Det är därför det blir svårare att gå ner för varje gång man försöker.
4. Det där med att inte kunna sluta tänka på mat när man bantar? Det heter “semi-starvation neurosis”. Du kan antagligen räkna ut hur hälsosamt det är av namnet.
5. BMI är ett instrument som uppfanns för 150 år sedan.
6. Det uppfanns av en statistiker, som inte var det minsta intresserad av hälsa.
7. Den forskare som moderniserade BMI-skalan varnade för att använda BMI på enskilda individer. Trots detta är det nästan ENBART på det sättet det används.
8. Muskler väger mer än fett. Fett är BRA FÖR DIG. True story.
9. Fetma och ohälsa är inte synonymer. No, really.
10. Att mäta andelen fett respektive muskler istället för total vikt tar hänsyn till just detta. Tyvärr är det mest exakta metoden att göra detta på via obduktion.
11. Det är vanligare att smala inte tränar eftersom de inte “behöver” det. Det funkar jättebra tills de får problem med leder, rygg, nacke, osv. Jag kan ge 3-4 exempel på folk i min närhet som drabbats av detta fenomen.
12. Överviktiga har lägre dödlighetsprocent än underviktiga. Också true story.

Bubblare:
CARBS ARE YUMMY.

Källor: 1, 2, 3.

various — No Comments
29
Jan 10

Om för små kläder

Idag tänker jag prata lite om det där med att ha kläder i garderoben som man vet mycket väl att man aldrig kommer att kunna använda. Jag har för övrigt gjort det; förra året någon gång bestod min garderob av 90% för små kläder, de flesta som jag hade fått av lillasyster när jag återvände till Sverige och enbart ägde sommarkläder. Och med tanke på att jag såg ut såhär då så kan ni kanske tänka er hur små dessa kläder var.

Det som fick mig att behålla dem så länge som jag faktiskt gjorde var att jag tyckte att jag typ inte ägde några kläder överhuvudtaget och inte skulle ha något att ta på mig om jag gjorde mig av med allt som var för litet. Eh, ja, det låter ju väldigt logiskt, med tanke på att jag ändå inte kunde få på mig dem…

Till slut ställde jag ner dem i papperskassar i källaren, och kan säga att jag inte saknade dem överhuvudtaget. När de hade stått där några månader började jag på en vävkurs (det är jag och tolv tanter varav elva är över 75 år gamla, mycket skvaller, kaffe och sockerkaka) och bestämde mig för att klippa trasor av dem och väva en matta av. Oh the horror! Det kändes som att alla tyckte det var ett enormt slöseri. Och det är klart att jag hade kunnat ge dem till Kupan eller någon insamling till behövande barn, men det var enormt frigörande att bara klippa sönder alltihop (lite som Lotta på Bråkmakargatan), och dessutom kan jag titta på mattan och komma ihåg en massa.

Där har jag Beskyddaren-tröjan, min samling av tvärrandigt från när jag var depressivt emobarn, den gula tröjan jag köpte i USA för att det stod SWEDEN på den och jag längtade hem, Righteous Babe Records-tröjan, More Trees Less Bush-tröjan lillasyster tryckte när hon gick på folkhögskola, alla kläder hon gav till mig när jag bara ägde shorts och linnen och det var februari… osv.

(Fast jag sparade trycken. Hoppas sy ett överdrag till en stol av dem.)

Hursomhelst. Det här med att försöka “motivera” sig själv att gå ner i vikt genom att behålla gamla för små kläder, ofta urblekta och jävliga dessutom, är väldigt vanligt och väldigt destruktivt. Det finns liksom inget bättre sätt att tala om för sig själv att man inte duger som man är, och dessutom måste man minst en gång om dagen titta på alla sina favoritkläder som man inte kommer i.

Hur deprimerande som helst.

Den bästa text jag har hittat på detta tema kommer från Lessons from the Fat-o-sphere: Quit Dieting and Declare a Truce With Your Body, till största delen skriven av Kate Harding och Marianne Kirby, men med kortare inlägg av andra from the Fat-o-sphere, inklusive Joy Nash som har gjort de underbara Fat Rant-klippen. Det jag kommer citera ifrån är skrivet av Lesley Kinzel, som även bloggar på Fatshionista.com (ej att förväxla med LJ-communityn med samma namn), och säger precis det jag vill ha sagt, fast den handlar om det där med att köpa för små kläder som motivation, vilket är ännu värre.

Isn’t that downright abusive of the body you’ve got, the body that likely got you to the mall in the first place, that moves you through the world? Is it kind or loving to parade some unfitting Dream Dress before that body, reinforcing its failure to be some randomly chosen size? Isn’t that kind of hateful and unhealthy? Doesn’t that body deserve better?

Part of this stems from my own selfish belief that nobody should put off looking fabulous. Buying a dress too small for the purpose of motivating (or guilting) oneself in a most heinous sense, as it assumes that your fatter body is not worth wearing something beautiful that fits and that you love. Because showing off implies self-acceptance and confidence, two things that, culturally, fat folks aren’t supposed to have.

Dvs, att bete sig på detta vis mot sig själv är elakt, ohälsosamt, otroligt knäckande för ens självkänsla och betyder – indirekt – att man på något vis inte duger som man är. Och det är jättevanligt att man gör det här även om man i alla andra aspekter anser sig ha ett bra förhållande till sin kropp och tycker det är för jävligt när folk pratar om bantning och sådär.

Jag vet iallafall att jag höll på med det här fast jag tyckte att fat acceptance var ok för alla andra. En hel vinter satt jag i för små kläder och mådde skit, bara för att jag inbillade mig själv att det skulle få mig att gå ner i vikt.

Det var vidrigt, rent ut sagt, och jag hoppas verkligen att du inte gör detsamma just nu. För du är värd bättre. Jag skiter i om det är hippiesnack, för det är fan sant.

various — 13 Comments
26
Jan 10

Varför fungerar inte bantning i längden?

Det här inlägget är baserat på Fat Acceptance 101, från min engelskspråkiga blogg. Jag har delat upp det skitlånga inlägget på flera, och det här är del 1.

Del 2: Size doesn’t matter! (På riktigt.)
Del 3: Det där med BMI.
Del 4: Välfärdssjukdomar.

Det finns, visar det sig, ganska mycket forskning gällande fetma, och det jag kommer fokusera på i det här inlägget är försök att göra feta människor smala och tvärtom. Borde det inte vara så enkelt som att äta mindre? Det låter ju ganska enkelt. Räkna kalorier man förbränner, ät mindre än det? Right?

Tyvärr är kroppen långtifrån en enkel konstruktion, och anpassar sig snabbt till nya förhållanden. Detta läste jag om i en undersökning där ett antal feta människor under åtta månader fick hårdbanta. Då pratar vi superstrikt ätande, ca 600 kalorier per dag, så allesammans gick ner ganska mycket i vikt och i slutänden vägde de i genomsnitt 50 kilo mindre än när studien först påbörjades.

Det intressanta här är att när de efter åtta månader fick återgå till att äta normalt (vilket de gjorde i sjukhusmiljö, så de inte kunde fuska och äta massamassamassa mat) så började de gå upp i vikt. Detta skedde fast de åt det antal kalorier som rekommenderas för den som inte vill gå upp eller ner, utan bara stanna kvar på samma vikt.

Man kan tänka sig att forskaren som gjorde denna undersökning blev nyfiken på varför, för han gjorde om undersökningen flera gånger, och var noga med att mäta metabolism/förbränning, psykisk hälsa, kroppstemperatur och puls de följande gångerna. Baserat på dessa värden kunde han fastställa att feta människor som bantar ner sig SER UT som smala, men deras metabolism är jämförbar med en person som är utsvulten (tänk anorexia). Innan de började banta var metabolismen normal, dvs. det antal kalorier kroppen förbrukade bara genom att existera var, per kvadratmeter, exakt densamma som den hos en smal person. När de gick ner i vikt ändrades detta och plötsligt förbrände de upp till 24% mindre kalorier per kvadratmeter än en person som var naturligt smal.

Och ju mer man bantar, desto mer uppfuckad blir ens metabolism, och ju svårare blir det att gå ner i vikt.

En annan sak som samma forskare lade märke till var den psykiska påfrestningen hos samtliga deltagare. De led allesammans av ett fenomen som mestadels finns hos människor som är utsvultna eller allvarligt anorektiska. Termen för detta är semi-starvation neurosis, och det innebär att man tänker på mat, drömmer om mat och kan helt enkelt inte tänka på något utom när man ska få äta nästa gång. Man blir deprimerad och ångestfylld, och det är jättevanligt att man – när man väl får äta – gömmer mat så att man vet att man har senare (även om man bor fem minuter från närmsta affär), hetsäter och gör andra mindre hälsosamma saker.

Jag har känt mig såhär hur många gånger som helst; det är jättevanligt hos folk som “bara” bantar.

Slutsatsen av denna undersökning var följande:

It is entirely possible that weight reduction, instead of resulting in a normal state for obese patients, results in an abnormal state resembling that of starved nonobese individuals.

Något som också bör noteras är att samma forskare senare gjorde en undersökning där han försökte göra smala människor feta. Försökspersonerna fick tillbringa 4-5 månader med att försöka gå upp i vikt, och det visade sig att dessa naturligt smala individer behövde mer än 2700 kalorier per kvadratmeter för att förbli feta, men bara 1800 kalorier för att bibehålla sin tidigare vikt. När studien var över gick samtliga personer ner i vikt utan problem, eftersom deras metabolism kämpade för att återgå till sitt normala – smala – läge.

Det är alltså så metabolism funkar, vilket är en av de största orsakerna till att bantning inte ger långsiktiga resultat hos feta människor, och att äta upp sig bara inte GÅR om man är smal. (Och jag kan säga detta med eftertryck; när jag var barn var jag skitjävlasmal och mutades med choklad och grädde så att jag skulle gå upp i vikt. Det gjorde jag aldrig. Förrän jag började fucka around med mitt ätande i försök att bli ÄNNU smalare, alltså.)

En annan udersökning (man, I love science) som jag hittade via Feministing kartlade (kartlägga, kartlade, kartlagt, fan vad skumt det ordet ser ut) alla vetenskapliga undersökningar de kunde hitta som rörde långsiktigt bantande, dvs. alla som pågick under 2-5 år.

Man fann då att nästan alla deltagare, upp till två tredjedelar, gick upp den vikt de hade gått ner, och mer än det. Resultatet skulle antagligen ha blivit ännu högre om samtliga undersökningar som analyserades hade följt försökspersonerna över fem år eller mer.

Slutsatsen i detta fall låter ungefär såhär:

We concluded most of them would have been better off not going on the diet at all. Their weight would be pretty much the same, and their bodies would not suffer the wear and tear from losing weight and gaining it all back.

Det betyder att visst, man KAN gå ner i vikt, men förr eller senare, ofta inom sex månader, ibland tidigare än så, så trappar viktminskningen av även om man äter exakt som man har gjort innan. Det sker när metabolismen ändras, oavsett hur mycket du tränar eller hur strikt du är med att räkna kalorier. Detta är särskilt vanligt i program som Viktväktarna, där man först har en diet för att gå ner i vikt, och sedan en mindre strikt diet för att behålla denna nya vikt.

Det händer alltså för att ens metabolism tror att man är utsvulten och börjar förbränna energi långsammare, så att det är helt omöjligt att inte gå upp i vikt igen. Det betyder inte att du är misslyckad eller inte har tillräckligt stark karaktär. Det betyder att din kropp tror att du svälter den och desperat försöker att skydda dig från att gå ner i vikt.

Och jag säger det som en person som var så undernärd en gång i tiden att jag fick en massa extra hårväxt, s.k. lagunohår, för att min kropp försökte kompensera. Det var riktigt jävla freaky, by the way.

Grejen med olika bantningsmetoder är att ledarna (eller bara “hjälpsamma” människor som bantar med samma metod) inte vet eller tror på detta. Istället frågar de ut dig som om du var någon slags brottsling. Tuggade du tuggummi? Åt du halstabletter? Räknade du kalorierna i olivoljan du stekte din mat i? Rundade du av nedåt när du vägde dina morötter? (Och om du tror att jag överdriver, läs gärna det här inlägget hos Shapely Prose där folk delar med sig om saker deras Viktväktarledare har frågat dem. Det gör det extra tydligt att bantning bara är en annan sorts ätstört beteende.)

Det här är alltså anledningarna till att the fat acceptance movement säger att bantning inte funkar. Det är därför jag påstår samma sak. Visst, det finns vissa som kan gå ner i vikt och inte gå upp igen, men chansen är att inom fem år så har de återvänt till sin ursprungliga vikt, och gör de inte det så är chansen att de tränar fem dagar i veckan, äter extremt begränsat med mat eller har något annat slags skumt förhållande till mat. Inte alltid, men ofta, Riktigt jävla ofta.

Och ja, det här gäller även om man kallar sin specifika bantningsmetod “lifestyle changes”.