Posts Tagged: off-topic


7
Apr 10

Väljer prickigt över djupt

Idag är ingen lysande vecka för mänskligheten, med enda gay-eleven i skolan lurad att gå till fake-prom (skrev mer om Constance här), “Oskar”, hans mamma och bror anmäler Uppdrag Granskning för att ha förstört deras liv (att det faktiskt inte är så jävla smart att starta Facebook-grupper som outar deras son/bror med namn eller skriva bloggar med den sortens hatuttryck med sitt eget förnamn osv är tydligen inte relevant), och det som gör de andra två till ganska små förteelser: Wikileaks visar hur amerikanska airmen leker dataspel med oskyldiga. Skulle kunna säga så himla mycket om det, men jag tror jag låter bli. Orkar liksom inte.

Istället blir det såhär:

Gud, vad jag vill ha den här klänningen. Fast den kostar dubba av vad jag brukar betala för ett enstaka plagg, jag kommer använda den två gånger om året och inte har några skor som passar (trasiga Vans eller Doc Marten-maryjanes, klär mig fortfarande som om jag vore sexton), och det största men-et: går bara upp till storlek 46.

Å andra sidan har jag, som praktexempel på att storlekar är helgalna ibland, köpt två träningstoppar, ett linne och en T-shirt, samma märke, samma material. För samma passform på båda var jag tvungen att köpa 38 respektive 44. 38:an passar utmärkt också under träning, kan jag meddela. Har ej testat den andra än.

Shit, vad ytlig jag låter nu. Det kan inte hjälpas. Läs mer under länkarna istället, om du inte har gjort det redan.


5
Apr 10

Sluten avdelning

Först av allt, måste bara skriva något om Sluten Avdelning. Jag har ingen TV och kollar bara på SVT Play när min Twitter-lista inte slutar prata om något visst program, och det var alltså på det viset jag hittade dit. Den första delen var smärtsam eftersom den handlade om människor med samma diagnos som mig, men samtidigt var det skönt att se dem må bättre, bli utskrivna och kunna åka hem.

Men andra delen… Gud, så vidrigt. Jag var så inne i den att jag glömde ta mina egna mediciner (I know, I know) och inte kunde sova och hela natten hade jag Fatimas (hur stavar man hennes namn, nån som vet?) röst i huvudet: “I kill myself I kill myself I kill myself I kill myself I kill myself”.

Och där sitter personalen och försöker att övertyga en så trasig människa att hon VISST har något att leva för och att hennes son behöver henne och det låter bara ihåligt och hemskt. Vissa ser självmord som en oerhört egoistisk tanke, men i det här fallet lät det som att hon faktiskt tänkte på sitt barn, att hon ville skydda honom och ge honom en chans att stanna här i Sverige, samtidigt som, yes, hon var så otroligt nedbruten att hon faktiskt inte kunde tänka klart.

Och när man ser sådant undrar man om det verkligen alltid är i en persons bästa intresse att bli hållen vid liv till varje pris. Nu menar jag inte att vi ska skicka hem folk och säga “jomen, gå och dö bara”, men jo, man måste undra ibland. När man måste spänna fast henne i sängen och ta ifrån henne STRUMPORNA och ge henne en person som t.o.m. går med henne på toaletten så är det så uppenbart att hon är så djupt nere att försäkranden att hon inte kan dö för att för att för att liksom bara är ett hån.

Fast jag måste säga att personalen var så himla fin. De gjorde allt de kunde, verkligen, och sen att det inte gick att göra allt eftersom de inte kunde styra över hennes avvisningsbeslut är absolut inte deras fel. Jävla migrationsverket. Först läser man det där Elin Grelsson skrev om ensamkommande flyktingbarn, och nu det här. Och det är långtifrån de enda skräckhistorier man har hört.

Det faktum att Fatima började må bättre så fort hon fick något slags hopp om att få stanna i Sverige är väldigt talande, och även det faktum att överläkaren vars namn jag inte kommer ihåg pratade om att var och en har en personlig etik och moral och att man faktiskt är fri att göra som man vill när det kommer till att hjälpa eller ignorera. Man kan ju inte låta bli att undra hur denna etik ser ut hos de som fattar otrevliga beslut hos olika myndigheter. Lär man sig ignorera magkänslan på något vis? För man måste väl trots allt bry sig? Det kan ju knappast vara så att man lägger av sig sin empati på hatthyllan när man kommer till jobbet.

Vidrigt var det hursomhelst, och jag är glad att så många på Twitter och i diverse bloggar pratar mer om det här. Nu ska jag sätta punkt och gå och skriva lite om sådant som faktiskt har med HAES at göra.


1
Apr 10

Skedteorin

Idag blir det mer inriktat mot hälsa, och psykisk hälsa i synnerhet. Jag har nämligen länge velat skriva något om The Spoon Theory av Christine Miserandino. Om du följer mig på Twitter har du säkert sett mig säga att jag är “all out of spoons” någon gång (fast nu var det ganska länge sedan, vilket tyder på att jag mår bättre!), och det kommer ifrån den här teorin. Läs den i sin helhet genom att följa länken ovan.

Orkar du inte med det hela så kan jag väl sammanfatta lite här…

Skedteorin fick sitt namn en dag när Christine satt på ett sånt där riktigt amerikanskt diner med en kompis och försökte förklara hur det var att leva med lupus, eller SLE, som det tydligen heter på svenska. Det låg skedar på alla bord runtom dem, så för att illustrera det hela samlade ihop dem och gav allihop till sin kompis. “Här, nu har du SLE”, sa hon, och sedan fick kompisen räkna sina skedar (tolv stycken) och ge en av dem till Christine för varje grej hon ville göra på en dag.

Kompisen började då rabbla saker riktigt snabbt, typ gå upp, duscha, raka benen klä på sig, osv, men Christine stoppade henne och berättade att varje sak hon gjorde kostade en sked. Det slutade med att hon, redan innan hon tagit sig till jobbet, hade sex skedar kvar, och vid slutet på dagen hade hon bara en och var då tvungen att välja mellan att handla, laga mat, städa eller titta på TV, eftersom hon bara orkade en enda av de här sakerna.

Nu är SLE en extremt fysisk sjukdom, där man har värk, illamående och annat som gör dagarna mycket mer komplicerade än hos en frisk person, så när jag använder den vänder jag lite på det och ger varje göromål ett antal skedar, eftersom mina begränsningar är så annorlunda. Trots detta känner jag verkligen igen mig i det här, och särskilt den här biten känns viktig:

I think she was starting to understand when she theoretically didn’t even get to work, and she was left with six spoons. I then explained to her that she needed to choose the rest of her day wisely, since when your “spoons” are gone, they are gone. Sometimes you can borrow against tomorrow’s “spoons”, but just think how hard tomorrow will be with less “spoons”.

I also needed to explain that a person who is sick always lives with the looming thought that tomorrow may be the day that a cold comes, or an infection, or any number of things that could be very dangerous. So you do not want to run low on “spoons”, because you never know when you truly will need them.

Dvs, man kan inte låna skedar från imorgon och nästa dag om man inte är beredd att betala för det längre fram, och man vet aldrig om man kanske kommer att behöva dem mer då. För mig är högtider särskilt sked-intensiva, eftersom man då träffar mycket folk många dagar i rad, vilket alltid tar fler skedar än om man kan sprida ut det lite, och jag måste då spara extra till jul, nyår, födelsedagar, osv, och kanske skippa vissa grejer, istället för att som Christine i exemplet spara dem ifall om att hon skulle bli sjuk.

Det fiffiga med den här teorin är egentligen att den går att individualisera till så stor grad. För någon med en fysisk sjukdom kanske det kostar fler skedar att gå och handla än att gå ut och äta med vänner eftersom det första innebär mer gå och lyfta än det andra. För någon med social fobi är inhandlandet av mat antagligen mindre sked-intensivt (om det inte är fredag klockan 17:00, förstås), eftersom det där med att umgås med folk är långt mer påfrestande än att bara säga “hej” och “tack” till en kassörska. Och är man deprimerad kanske båda låter lika jobbiga, eftersom man bara inte orkar, oavsett.

Och det är ganska skönt att ha ett så direkt sätt att översätta sina behov på. Om jag säger “nej, jag orkar inte” så är det ganska vagt och personen ifråga kanske tycker att det är en ganska lame ursäkt. Men om jag istället säger (till någon som känner till skedteorin, då, annars kan det nog bli ganska förvirrande…) “nej, jag har bara två skedar kvar och att fika kostar minst fyra”, så är det kanske lättare att förstå. Hoppas jag iallafall.

(Och jo, jag skrev det här till stor del därför att jag ville försöka förklara det här med skedarna för min familj, som måste stå ut med mitt hattande hit och dit när det gäller fika och jul och födelsedagar och middag på söndag och allt sånt där, men jag hoppas att det kanske kan vara användbart för någon annan också.)


25
Mar 10

Ett till inlägg om Bjästa

Nu blir det icke FA igen, men jag kan verkligen inte hålla mig. Kollade på Uppdrag Granskning igår (på SVT Play eftersom jag inte har någon TV, älskar att leva i framtiden), och måste bara säga något på ämnet. Börjar med den här bingobrickan som jag slängde ihop lite hastigt och lustigt, eftersom jag verkligen önskade att jag hade en igår.

De feministbloggar jag läser på engelska (Hoyden About Town, Feministing, Shakesville och Fuck Politeness) kör mycket med det här, så det är långtifrån en ny idé. Kolla t.ex. in Fat Hate Bingo, Anti Feminist Bingo, Rape Apology Bingo, och min favorit Women in SF and Fantasy Bingo.

Och förresten, om du inte har sett och inte orkar är det hela sammanfattat väldigt bra i den här artikeln.

Det sorgligaste är egentligen att det här inte är en ny historia. Det här händer hela tiden. ‘Linnea’ är inte undantaget från regeln. Hon är bara ett sätt att illustrera hur vidrigt samhället är när det kommer till våldtäkter. Som Katarina Wennstam sa i slutet på programmet:

“Just våldtäktsbrottet är omgärdat av så mycket ‘men var det inte så att hon ville egentligen?’. Skulle hon ha fått en kniv i sig skulle ju ingen ha sagt ‘men var det inte så att hon ville egentligen?’, men när det gäller sexualbrott så finns det alltid det här ifrågasättandet av offret.”

Det allra vidrigaste är förresten inte det ungdomarna säger och gör, även om det självklart inte gör deras agerande rätt. Det vidrigaste är de vuxnas reaktion. De kvinnor i 50-årsåldern som via telefon säger att hon var kär i honom, att det inte är möjligt att tvingas till att suga av någon, osv. Rektorn, prästen, fritidsledaren som alla säger att de inte “vet”, fast varenda människa (utom de här tre) verkar göra det.

Men prästen var den person som fick mig att skrika “OH MY GOD” och “SKÄMTAR DU?” till min dataskärm, för även om de andra var långtifrån bra i det här avseendet så hade han verkligen skygglappar på och satt där och pratade om att kyrkan är en allmän plats och att han kanske hade hört att något pågick men vidhöll att han inte visste att domen hade fallit.

Och samma dag som ‘Oscar’ välkomnades till kyrkan och “gjorde en ’stark’ demonstration” och “var ‘modig’ som vågade möta sina klasskompisar” våldtog han en till person. När man berättade detta för prästen sa han, ord för ord:

“Stackars grabben! Jaaa… (paus) … Och flickan också, givetvis.”

Det säger ganska mycket om mentaliteten när det gäller sådana här brott. Det är synd om killen, som får sitt liv förstört av en tjej som säkert ljuger. Det är synd om honom, som måste gå igenom en rättegång när hon säkert ville och bara går igenom med det här för att få pengar eller för att hämnas. Som att det skulle vara LÄTT att sitta där och tala om exakt vad som hände, gång på gång. Som att någon enda människa skulle hålla fast vid sin historia när de trakasseras på det här viset.

På Twitter sa Sjumilakliv till mig att det faktiskt är synd om killen. Jag svarade att jag inte var säker på att jag höll med, men att jag behövde tänka på saken. Nu har jag gjort det och jag kan inte säga att jag skulle använda det ordvalet, men visst finns det vissa element i det här fallet som gör det svårt för honom att inse att han har gjort fel, att det inte är okay att våldföra sig på andra, osv. Kan tänka mig att det är i princip omöjligt att erkänna att “jo, jag gjorde det här” när flera tusen människor konstant säger att han inte har det, men å andra sidan…

Miljontals män lyckas med att INTE våldta, trots de signaler fall som just det här ger till omvärlden. De allra flesta vet faktiskt att våldtäkt är fel. De allra flesta går aldrig över gränsen. Tyvärr så räcker inte det. Inte så länge 14-åringar blir våldtagna, utfrusna och trakasserade av flera tusen människor som inte har en aning om vad som faktiskt hände. Inte så länge våldtäktsoffer måste redogöra för sin klädsel, sina alkoholvanor och sin relation till killen ifråga. Inte så länge det inte anses vara “rape rape” om det inte sker via ett överfall i en park.

Finns så mycket att säga på det här ämnet, men jag tror att jag slutar här. Allt som behövs sägas finns egentligen i programmet. Se det på SVT Play om du missade det igår. Det är 58 minuter av vidrig människosyn, om lögner och förtal och förutfattade meningar. Och nej, jag tror inte att man bör döma Bjästa, där det hände. Det skulle lika gärna kunnat hända i det lilla samhälle jag kommer ifrån. Det du kommer ifrån. Och kanske gjorde det det, med skillnaden att tjejen inte vågade, orkade eller kunde berätta.

Personligen tänker jag på killen som satt bredvid mig i soffan på lillebrors fest för ett par år sen. Han var förbannad på rättssystemet som hade dömt hans bästa vän för medhjälp till mord. Han var förbannad för att han hade förlorat sin kompis. Det var åratal tills han skulle släppas ut från fängelset, och hur orättvist och jävla typiskt var det att det skulle hända just nu, när de precis börjat gymnasiet och han inte kände nån i sin nya klass?

Mord och våldtäkt kan inte jämföras, men jag minns att han inte med ett enda ord nämnde offret, eller det faktum att han faktiskt var DÖD. Det var bara synd om kompisen. Precis som alla i det här scenariot tänker på ‘Oscar’, som är så schysst och rolig och snygg och aldrig skulle kunna göra nåt sånt. Aldrig. Det kan de svära på. Tills det händer dem.