Nu blir det icke FA igen, men jag kan verkligen inte hålla mig. Kollade på Uppdrag Granskning igår (på SVT Play eftersom jag inte har någon TV, älskar att leva i framtiden), och måste bara säga något på ämnet. Börjar med den här bingobrickan som jag slängde ihop lite hastigt och lustigt, eftersom jag verkligen önskade att jag hade en igår.
De feministbloggar jag läser på engelska (Hoyden About Town, Feministing, Shakesville och Fuck Politeness) kör mycket med det här, så det är långtifrån en ny idé. Kolla t.ex. in Fat Hate Bingo, Anti Feminist Bingo, Rape Apology Bingo, och min favorit Women in SF and Fantasy Bingo.
Och förresten, om du inte har sett och inte orkar är det hela sammanfattat väldigt bra i den här artikeln.
Det sorgligaste är egentligen att det här inte är en ny historia. Det här händer hela tiden. ‘Linnea’ är inte undantaget från regeln. Hon är bara ett sätt att illustrera hur vidrigt samhället är när det kommer till våldtäkter. Som Katarina Wennstam sa i slutet på programmet:
“Just våldtäktsbrottet är omgärdat av så mycket ‘men var det inte så att hon ville egentligen?’. Skulle hon ha fått en kniv i sig skulle ju ingen ha sagt ‘men var det inte så att hon ville egentligen?’, men när det gäller sexualbrott så finns det alltid det här ifrågasättandet av offret.”
Det allra vidrigaste är förresten inte det ungdomarna säger och gör, även om det självklart inte gör deras agerande rätt. Det vidrigaste är de vuxnas reaktion. De kvinnor i 50-årsåldern som via telefon säger att hon var kär i honom, att det inte är möjligt att tvingas till att suga av någon, osv. Rektorn, prästen, fritidsledaren som alla säger att de inte “vet”, fast varenda människa (utom de här tre) verkar göra det.
Men prästen var den person som fick mig att skrika “OH MY GOD” och “SKÄMTAR DU?” till min dataskärm, för även om de andra var långtifrån bra i det här avseendet så hade han verkligen skygglappar på och satt där och pratade om att kyrkan är en allmän plats och att han kanske hade hört att något pågick men vidhöll att han inte visste att domen hade fallit.
Och samma dag som ‘Oscar’ välkomnades till kyrkan och “gjorde en ’stark’ demonstration” och “var ‘modig’ som vågade möta sina klasskompisar” våldtog han en till person. När man berättade detta för prästen sa han, ord för ord:
“Stackars grabben! Jaaa… (paus) … Och flickan också, givetvis.”
Det säger ganska mycket om mentaliteten när det gäller sådana här brott. Det är synd om killen, som får sitt liv förstört av en tjej som säkert ljuger. Det är synd om honom, som måste gå igenom en rättegång när hon säkert ville och bara går igenom med det här för att få pengar eller för att hämnas. Som att det skulle vara LÄTT att sitta där och tala om exakt vad som hände, gång på gång. Som att någon enda människa skulle hålla fast vid sin historia när de trakasseras på det här viset.
På Twitter sa Sjumilakliv till mig att det faktiskt är synd om killen. Jag svarade att jag inte var säker på att jag höll med, men att jag behövde tänka på saken. Nu har jag gjort det och jag kan inte säga att jag skulle använda det ordvalet, men visst finns det vissa element i det här fallet som gör det svårt för honom att inse att han har gjort fel, att det inte är okay att våldföra sig på andra, osv. Kan tänka mig att det är i princip omöjligt att erkänna att “jo, jag gjorde det här” när flera tusen människor konstant säger att han inte har det, men å andra sidan…
Miljontals män lyckas med att INTE våldta, trots de signaler fall som just det här ger till omvärlden. De allra flesta vet faktiskt att våldtäkt är fel. De allra flesta går aldrig över gränsen. Tyvärr så räcker inte det. Inte så länge 14-åringar blir våldtagna, utfrusna och trakasserade av flera tusen människor som inte har en aning om vad som faktiskt hände. Inte så länge våldtäktsoffer måste redogöra för sin klädsel, sina alkoholvanor och sin relation till killen ifråga. Inte så länge det inte anses vara “rape rape” om det inte sker via ett överfall i en park.
Finns så mycket att säga på det här ämnet, men jag tror att jag slutar här. Allt som behövs sägas finns egentligen i programmet. Se det på SVT Play om du missade det igår. Det är 58 minuter av vidrig människosyn, om lögner och förtal och förutfattade meningar. Och nej, jag tror inte att man bör döma Bjästa, där det hände. Det skulle lika gärna kunnat hända i det lilla samhälle jag kommer ifrån. Det du kommer ifrån. Och kanske gjorde det det, med skillnaden att tjejen inte vågade, orkade eller kunde berätta.
Personligen tänker jag på killen som satt bredvid mig i soffan på lillebrors fest för ett par år sen. Han var förbannad på rättssystemet som hade dömt hans bästa vän för medhjälp till mord. Han var förbannad för att han hade förlorat sin kompis. Det var åratal tills han skulle släppas ut från fängelset, och hur orättvist och jävla typiskt var det att det skulle hända just nu, när de precis börjat gymnasiet och han inte kände nån i sin nya klass?
Mord och våldtäkt kan inte jämföras, men jag minns att han inte med ett enda ord nämnde offret, eller det faktum att han faktiskt var DÖD. Det var bara synd om kompisen. Precis som alla i det här scenariot tänker på ‘Oscar’, som är så schysst och rolig och snygg och aldrig skulle kunna göra nåt sånt. Aldrig. Det kan de svära på. Tills det händer dem.
