Jo, alltså. Fick nys om att hashtaggen #antifetto användes på Twitter, och vill därför redogöra för min tankekurva gällande det. (Läs förresten gärna Cecilias inlägg som hon skrev med anledning av det här, mycket bra.) Men jo, det gick såhär ungefär:
1. Antifetto? WTF?
2. Alltså, antiFETTO?
3. Varför tycker jag att “fetto” är ett så hemskt ord, när jag använder “fatty” utan problem?
4. Antifett…o. Nej, fortfarande inte okej.
5. Men orka skriva om det.
6. 140 bokstäver, just enough space to be an asshole.
7. Och nej, det är klart det inte var med mening och att ta hand om sin kropp och så är bra, men att ta hand om sin kropp och kalla det antifetto? Att ta hand om sin kropp och prata om att oj vad jag ska få ligga mycket när jag har “fittat” till mig OCH kalla det antifetto? Meh.
8. Att fitta till sig = komma i form? Tråkigaste ordvitsen någonsin.
8. Suck.
Så såg det ut på ett ungefär. Och jag kan väl säga att det jag fick ut av det hela var en fundering gällande just ord. För svenska känns så hårt på något vis. Jag skulle aldrig kalla mig själv fet eller fetto, men tjock och tjockis är okej. Fatty är också okej, även om jag inte har kommit så långt att jag kan använda mig av “death fatty” utan problem. Det har kanske att göra med att jag inte har nått den storleken själv (än).
Men såhär är det med mycket, på andra områden också. På engelska säger jag mental illness och invisible disability utan problem, jag erkänner att jag har allt det där och det är liksom inget mer med det. På svenska? Då säger jag “har en diagnos”, “mår dåligt psykiskt”, och så vidare.
Varför gör man så? Vad är det som gör fetto och psykiskt sjukdom så mycket hårdare än fatty och mental illness? Är det bara jag som har fått för mig det? Jag har tänkt mycket på det sen igår, men är inte så väldigt mycket klokare. Men det är väl så det är.