Jamen såhär. En kommentar om att fat acceptance är att misslyckas, och dessutom skriven utan giltig epost-adress? Kommer ej godkännas. Kommer raderas från kön. Kalla mig fascist och skrik censur, sådär som folk gör på internet om någon säger ifrån, men mina fina läsare ska inte ramla över sån skit.
Och! Hej på er allihop! Jag mår fortfarande dåligt, jag släpar mig fortfarande till praktiken varje vecka och kroppen vill inte vara med. Trots detta ska jag försöka författa något här, baserat litegrann på min arga Twitter-rant tidigare i veckan, dock mer genomtänkt eftersom jag faktiskt inte står på en busshållplats och kokar av ilska efter världens längsta vecka. Och jo, ilskan kanske var lite ur proportion eftersom kommentaren inte var otrevlig eller äcklad, bara nedlåtande. Ni vet, den sortens nedlåtande ton vi tjockisar måste möta precis varje dag. Dock fick den ur mig ur bloggapatin, så det kanske fanns nån mening med det.
Men om vi börjar från början, och jag pratar inte enbart till den person som kommenterade här, utan till alla som ännu inte har fått in i skallen att vi är olika. Bara så det är klart.
1. Fat acceptance är inte att ge upp. Alltså jag vet inte hur personer som denna kommentator funkar, men jag kallar inte att låta bli och banta sig galen och träna för att man vill, inte för att man enligt något slags ideal “borde” och “måste”, ett misslyckande. Snarare säger jag de som inte klarar att ta in detta, som dömer de av oss som har gjort detta val, är de som har misslyckats. De har nämligen misslyckats med att förstå att alla människor inte är likadana, att vi har olika förutsättningar, olika liv, olika prioriteringar och, framför allt, har vår egen vilja och förmåga att göra val som är bra för oss.
2. Visst, det är skitbra för din del att du har tid, lust, ork och förmåga att träna fyra gånger i veckan och kan springa en mil eller whatever, men vet du vad? Vi är olika. Alla människor är olika. Det är ableist att förutsätta att alla människor kan träna så mycket, eller överhuvudtaget, till och med. Vissa kan inte gå så bra, har värk eller någon annan fysisk eller psykisk sjukdom. Jag har haft sådan ångest att jag inte har klarat att gå runt kvarteret. Jag har varit så orkeslös (är det just nu, skitkul är det, verkligen) att jag släpar mig hem från jobbet efter bara fyra timmar och knappt klarar att laga mat eller diska. När jag går till bussen på morgonen önskar jag verkligen att jag kunde gå ut och springa. Jag hoppas varje dag att jag ska klara det efter jobbet. Det kan jag aldrig. So shut up, please. Bara för att du klarar det, rent fysiskt, är det inte säkert att alla kan det. Och de som gör det? De kanske bara hinner en gång i veckan, eller två. De kanske tränar för att det är skönt och får dem att må bra, inte för att gå ner i vikt. Det är inget fel på det. Snarare är det något fel på den som tycker att det är något fel med det, om du hänger med. Och då har jag inte ens pratat om de av oss som inte har tid (småbarnsföräldrar, anyone?) eller råd med mer än promenader. Vilket för övrigt är en verklighet många lever i.
3. Banta och träna? Magiskt koncept det där. Inget tjockisar har hört om förut heller. Inget de har provat hundra gånger utan att lyckas. Inte alls.
4. Om du ser en människa, en tjockis kanske, som råkar äta en cheeseburgare? Ja, det är inte en inbjudan att rynka på näsan. Hur vet du att hon (eller han!) inte är på väg till ett viktigt möte/för att möta mamma på stationen/hämta på dagis/något annat som gör att de inte hinner riktig middag? Hur vet du att hon Äter Onyttigt varenda dag? Du bara vet det? Jaha. Bra argument det där. Det bara sprudlar av saklighet.
5. Detsamma gäller den där tjockisen du möter på vägen från jobbet, hon som du är helt säker på att hon inte har tränat på hundra år. Du har ingen jävla aning om vad hon gör resten av sin dag, förutom de fem sekunder du ser henne på gatan. Hon kanske gymmade en timme i morses. Hon kanske är på väg hem efter en långpromenad. Det kan du omöjligt veta. Det står liksom inte i pannan på henne. Visst, du kanske gick ner i vikt av att träna, det kan jag inte säga något om, men du är en person och senast jag kollade var en sample size på en person inte sådär särskilt statistiskt relevant.
6. Och även om det var det hade du ändå inte haft rätt att döma henne. Hon är en människa, och lika lite som du har någon slags skyldighet att bevisa för mig att din diet+exercise fungerade, så har hon ingen skyldighet överhuvudtaget att bedyra för dig att hon visst äter bra och tränar och att liksom ursäkta hur hon ser ut och att det bara inte fungerar för henne för att hon gör något fel. Varför? För att det är hennes kropp. Bara det att jag måste påpeka detta är otroligt deprimerande.
Ja, har jag fått med allt nu? Antagligen inte, jag är liksom inte van vid att blogga och låta sådär perfekt påläst längre, men jag kan säga en sak: Jag väger mindre än någonsin just nu. Eller ja, mindre än jag gjort på över fem år Jag har aldrig mått sämre, rent fysiskt. Jag kan inte sluta gå ner i vikt och jag hatar det. Jag vill må bra, jag vill orka att springa och vara aktiv, men det är så otroligt svårt. Så nej, prata inte med mig om det där med smal = hälsosam för då skäller jag som en arg tax.
Fast det kanske är lite sent för den varningen…
