För några veckor sedan länkade min kompis Jenn mig till några bilder med Crystal Renn (som vi båda två älskar), där hon var riktigt otäckt smal. Hon är då alltså plus size-modellen jag har bloggat om tidigare. Jag skrev inget om det då eftersom jag hoppades att det inte var sant, särskilt som jag vet hur svårt det är att komma över ätstörningar utan återfall.
I den säger hon att hon, då hon fick se bilderna bara stirrade på dem i typ fem minuter utan att säga ett ord, eftersom hon blev så upprörd över hur hon hade blivit retuscherad. De bilder jag talar om är då den högra ovan, i svart-vitt. Den i färg är från en video som hennes publicist har delat med sig av så att man ska kunna se hur hon faktiskt såg ut under fotograferingen.
Om detta säger Crystal själv:
That’s what I look like. Yeah! And I just did a three-page shoot with V magazine that I love. I look like me; I look strong. But in the new pictures…well, that body doesn’t look like my body. It doesn’t. Having had an eating disorder, I know what that very thin body looks like on me, and it’s not something I find attractive. It’s not something I aspire to.
I feel completely confident in my own health because I know I don’t look like that, but even to see it in an image was really disturbing to me.
Fotografen å andra sidan sa att hon ser ut som hon gör på grund av vinkeln och den lins han använde, men medgav också att “I shaped her…I did nothing that I wouldn’t do to anyone. I’m paid to make women look beautiful.”
(Som om Crystal Renn inte skulle vara vacker utan att man suddade ut x antal centimetrar av hennes lår.)
I artikeln pratar hon också om att försöka återintroducera träning i sitt liv, något hon har varit rädd för eftersom hon använde det på ett så destruktivt sätt när hon var sjuk. Det är något jag tror att många kan känna igen sig i. Vidare pratar hon om att visst, hon får en del kommentarer om att hon är för smal för att vara plus size modell, men att de ändå är färre än den kritik hon fick utstå när hon vägde 48 kilo.
Överhuvudtaget är det en bra artikel som alla borde läsa. Jag menar, hur ofta läser man artiklar där en modell är orolig att folk ska tro att hon är sjuk igen, att hon promote-ar ohälsa och sjuklig smalhet? Inte så särskilt ofta, faktiskt, och jag måste bara säga att jag är så lättad att hon inte har fallit tillbaks i gamla spår.
Älskar Crystal när hon har lite former, och det faktum att hon kan prata om det här och har så mycket att säga är helt fantastiskt. Önskar bara att det fanns fler mainstream-modeller av denna typ! (Och storlek.)
Linus Fremin skriver en massa bra på senaste tiden. Fortare än jag hinner göra det, faktiskt. Han har massor med inlägg jag vill länka till, bland annat om helvetesjävla Roman Polanski (som jag är så trött på men det är knappast Linus fel), om brösts eventuella äkthet (och om Hollywood), om Laura Bush’s erkännande att hon faktiskt är pro-choice, om att bli våldtagen, om sorg, och så vidare och så vidare och så vidare. Så himla mycket bra. Och när jag har bläddrat lite för att hitta de här länkarna känns det synd att bara prata om det jag faktiskt hade tänkt att prata om, så gå och läs resten också, för det är det verkligen värt.
Och jo, orkar du inte så kolla in inläggen under kategorin “ätstörningar”. Det är egentligen de enda som är on topic för min blogg, men det är svårt att begränsa sig ibland. När något är så himla bra. Och jo, det finns ett inlägg om just modellsmala män, eller rättare sagt, om hur idealen har förändrats för också män i modevärlden, något jag har velat skriva om men faktiskt inte vet tillräckligt om, känns det som.
Iallafall.
Senast idag skrev han om att retuschera modeller till att se större ut, vilket börjar bli vanligare låter det som. Och detta i bemärkelsen att lägga på sjukt smala kvinnor några extra kilon istället för att antingen anlita “tjockare” (extremt stora citattecken där!) modeller alternativt se över förutsättningarna i modevärlden som faktiskt är anledningen till att de ser ut som de gör.
Hans inlägg om detta finns här. Själv läste jag först om detta på Jezebel, där man citerar chefredaktören på ett sätt som gör det hela än mer läskigt:
Sometimes when you cast a model, they look OK, but then when they turn up on the shoot day, they might not have eaten for two or three days. You’re not in charge of their health.
When she did arrive, there were plenty of clothes that we couldn’t put on her because her bones stuck out too much. She looked beautiful in the face, but really thin and unwell.
Och det man kan konstatera är väl att inte ha ätit ordentligt på några dagar inte orsakar en nedgång i vikt på 15-20 kilo vilket tydligen är den mängd som fattades på den här modellen. Grejen är väl den att om man tar en spinkig modell och fotar henne och sedan fixar henne större i Photoshop, då slipper man tänka på det där jobbiga, man kan hålla fast vid det gamla invanda “plus size-modeller får inte plats i sample sizes”, “det har alltid varit såhär”, “nothing tastes as good as being thin feels”, och så vidare ad infinitum.
Samma gamla vanliga. Samma samma samma samma.
Och det läskigaste är väl egentligen inte att modeller är smala, utan att de är så smala att de ser sjuka ut. Eller nej. Det läskigaste är att de är så smala att de ser sjuka ut och istället för att börja fundera vad det beror på så öppnar man Photoshop, utan att bry sig nämnvärt om a) hur modellerna mår och de enorma mängder självmord som begås av just denna yrkesgrupp, b) vilken effekt dessa skruvade ideal har på “vanliga människor”, c) att nämnda ideal är, just det, HELT SJUKA.
En annan sak man (och när jag säger man menar jag inte bara mig själv utan både Linus och Jezebel och många andra) undrar är om valet att photoshoppa i det här sammanhanget har att göra med att man då kan kontrollera precis var och hur de där extrakilona är placerade. Och ovanpå den lilla tanken har vi frågan om denna sortens retuschering är bättre än motsatsen.
Alltså det där med Photoshop och airbrushing är så tråkigt och old news, jag vet. Grejen är väl mest den att jag har tänkt att skriva något om kroppsuppfattning under och efter en graviditet, så när någon på Twitter länkade till det här inlägget så bestämde jag mig för att köra på det.
Här har vi nämligen reality-TV-stjärnan Kourtney Kardashian bara en vecka efter att hennes son föddes. Till vänster har vi originalfotot, och man har alltså minskat hennes figur med typ en tredjedel. Och tydligen så intervjuade man henne inte ens fast både hon, hennes vänner och låtsaspappa citeras i texten…
Om det hela säger hon:
“They doctored and Photoshopped my body to make it look like I have already lost all the weight, which I have not,” Kardashian told WWD. She also spoke out to her Twitter followers: “One of those weeklies got it wrong again… They didn’t have an exclusive with me. And I gained 40 pounds while pregs, not 26… But thanks!”
Och det finns väl massor jag skulle kunna säga om det här, men chansen är att det har sagts redan, t.ex. i den blogg jag fick det här ifrån. Dock kan man gärna klicka vidare till det här inlägget, också på bloggen MamaMia, som tydligen är en av de mest kända mommy bloggers i Australien. Där kan man se hur Jools, som är gift med Jamie Oliver, den nakna kocken, såg ut strax efter att ha fött deras yngsta dotter (som för övrigt har det extremt hippie-esqua name Petal Blossom Rainbow).
Jag vlll skriva mer om det och särskilt om det här med hur man ser på sin kropp efter att man har fött barn, men det får bli en senare del. Nu ska jag iväg till bibblan och garnaffären, så vi får nöja oss med det här. För tillfället, iallafall.
Det var inte förrän jag i princip slutade titta på TV som jag insåg hur mycket det jag såg där påverkade mig. På gymnasiet var jag ett hardcore Vänner-fan och tyckte att de kvinnliga skådespelarna var typ det mest åtråvärda man kunde tänka sig, och detta trots alla fat jokes gällande Monicas tidigare figur (kommer fortfarande ihåg kommentaren om hennes gamla baddräkt: “that’s what they use to cover Connecticut with when it rains”). Det är kanske inte så förvånansvärt att det var den period som jag fuckade allra mest med mat och ätande. Jag tror iochförsig att det hade mycket att göra med Celiaki, som är en kronisk sjukdom som enbart kan behandlas med glutenfri kost. Hos barn är det väldigt vanligt att man går ner i vikt och blir orkeslös, vilket var precis vad som hände då, och det gjorde det lättare att ta det hela till ganska läskiga nivåer. (Det är iochförsig lite lustigt att jag inte diagnostiserades förrän jag hade lagt på mig fyrtio kilo av helt andra orsaker, men there you go.)
Det finns självklart många andra anledningar till att man utvecklar en negativ självbild, men jag kan säga att det är riktigt skönt att bara följa två serier (Glee och How I Met Your Mother), varav en har en riktigt inspirerande karaktär.
(Här med vad jag tror är portugisiska subtitles.)
Jag älskar att kolla in Mercedes; hon klär sig visserligen på ett sätt som jag aldrig skulle våga eller ens vilja, men det är underbart att se en plus sized person på TV som vågar klä sig i typ… technicolour zebraränder och som inte försöker gömma sin storlek.
Måste dock erkänna att det är lite läskigt att se i det här klippet hur smala ALLA dansarna är – jag har en kompis som tolv år gammal (och normalviktig) inte kom in på en särskild fancy balettskola för att hon vägde för mycket. Yum, freaky body image innan puberteten!
Egentligen ville jag skriva om något helt annat. Det blir ofta så att jag kommer av mig. Sorry about that. I detta fall var det just det med hur media får oss att tro att våra kroppar ska se ut. Visst, vi vet att bilder i tidningar retuscheras like whoa, men det är svårt att komma ihåg när man står i kö på ICA och är ashungrig och stirrar på omslagen på alla de där tidningarna medan man väntar.
Andy Roddick (amerikansk tennisspelare och enda killen i gänget):
I spent the last few weeks in Austin really focused on my training and getting back into shape, but pretty sure I’m not as fit as the Men’s Fitness cover suggests. Little did I know I have 22 inch guns and a disappearing birth mark on my right arm. I saw the cover for the first time when I landed after Rome. It was pretty funny, I walked by the newsstand in the airport and did a total double take. I can barely figure out how to work the red-eye tool on my digital camera. Whoever did this has mad skills.
Kate Winslet (som jag alltid har älskat för att hon inte är sådär läskigt smal):
The retouching is excessive. I do not look like that and more importantly I don’t desire to look like that. I actually have a Polaroid that the photographer gave me on the day of the shoot… I can tell you they’ve reduced the size of my legs by about a third.
Kim Kardashian (som jag var tvungen att Wiki-a, typ reality TV-star?):
So what: I have a little cellulite. What curvy girl doesn’t!? /…/ I’m proud of my body and my curves and this picture coming out is probably helpful for everyone to see that just because I am on the cover of a magazine doesn’t mean I’m perfect.
Crystal Renn (plus size-modell, i en artikel som pratar om att de ibland gör plus size-modeller tjockare bara för att det riktigt ska märkas att de inte är smala):
Because I am a plus-size model, they like to make an example. They see a roll, and they say, ‘Ooh, a roll!’ And they focus on it.
I think they owe American women an apology, a big apology,” she said. “I’m very proud of what I look like, and I think a role model should look healthy.”
Grejen med Filippa Hamilton är väl det att hennes bild var så otroligt retuscherad att hennes höfter var större än hennes huvud till slut.
Man kan inte direkt säga att hon har mycket att ta av även när hon är icke-Photoshoppad, men jag minns att jag läste någonstans att hon var upprörd för att själva retuscheringen fick henne att se onormal ut på ett sätt som kunde skada hennes karriär. Minns inte var det var någonstans, Jezebel, kanske? De har iallafall fler bilder på henne när hon ser, eh, lite mer vanlig ut. Fotomodellsvanlig, iallafall.
(Boing Boing fick för övrigt en cease-and-desist-order av Ralph Laurens legal team när de först publicerade bilden ifråga med kommentaren “Dude, her head’s bigger than her pelvis”. Hoppas att den numera figurerar på tillräckligt med ställen att det inte gör varken till eller från med en blogg till!)
Så, med tanke på det här är det ganska skönt att till största delen skippa TV (för även om programmen är bra så tvingas man kolla in reklam som t.ex. den här), tidningar, osv. Eftersom jag läser en massa feministbloggar (kolla in min blogroll om du vill ha tips på jag läser för några) så får jag för det mesta veta när det är något som måste läsas ändå. Älskar att låta andra sköta jobbet med att sålla ut det minnesvärda, och så länge man har ett antal källor och inte bara en enda så känns det som att man får höra det mesta och inte missar något.
Och nu är mina fingrar helt trötta av allt äpple+v-ande av länkar, så nu får det vara nog.
Info
Jag skrev min första berättelse när jag var åtta år gammal. Cirka tio år senare började jag skriva emo-tirader på Lunarstorm och sen gick det inte att få stopp på mig. Numera opererar jag under idén the more the merrier och har tre bloggar, ett Twitter-konto och älskar Scrivener som om det vore mitt förstfödda barn.
Här skriver jag om fat acceptance, health at every size och muttrar ilsket om fatshaming och fatsplaining. Bland annat.
Jag nås lättas på Twitter (@jumbledwords) eller email (karin.landelius at gmail dot com).
