Det inlägg jag har fått mest kommentarer på hittills är det om att få sjukvård som tjockis, och det gör mig så himla ledsen, men samtidigt så får det mig att känna att det kanske finns en mening med den här bloggen trots allt! Jag vill skriva vidare om det, men jag är inte i så bra form idag så det blir ett kort inlägg istället.
För ett år sen ungefär så städade jag ut alla kläder jag inte kunde ha längre ur min garderob. De minsta var nog 38, och var små även när jag var som smalast. De större var väl 42 ungefär, och det var så himla befriande att få ut allt som jag ändå inte kunde få på mig. Vissa sparar plagg för att kanske komma i dem senare, men det tycker jag personligen är den mest deprimerande tankevändan någonsin. Så jo, jag ställde ner allt det här i källaren och tänkte inte mer på saken.
För åtta månader sen flyttade jag och hittade de här kläderna. Jag hade då läst en artikel i Vävmagasinet om en man som vävde världens längsta matta efter att hans partner dog, där han använde precis vartenda plagg och bara vävde tills det tog slut. Den var så stor att den inte ens gick att rulla ut i huset, och när jag läste det var det snudd på att jag började gråta mitt under en lektion. Och det var så jag kom på idén att göra något liknande själv med alla de här gamla utslitna kläderna.
För sex månader sen satte jag igång och klippte sönder allt sparat till 2 cm breda trasor, och började väva.
Förra veckan kunde jag klippa ner det hela, och upptäckte att mattan ifråga hade växt till över 3.5 meter. Såhär blev den:
Varenda rand (utom de mörkblå, som är där för någon slags stabilitet) berättar något för mig. Jag minns precis hur tröjan ifråga såg ut, och saker som hände när jag hade den på mig, eftersom jag har ett freakish detaljsinne, särskilt om jag kan binda det hela till en färg, doft eller smak. Så jo. Här är de senaste fem åren av mitt liv, på gott och ont.
Vill du läsa mer om vad som ligger bakom ränderna, och se lite close-ups, kolla in min stick-virk-sömnad-vävning-etc.-blogg. Och jag kan väl även säga att sitta där med saxen och slakta allt det här var världens bästa känsla. Bättre än all terapi i världen.