Posts Tagged: random

various — No Comments
18
Jul 12

“Mostly I grew up”

Jag har ett par ganska enkla, korta inlägg på kö nu! Tänka sig! Det var inte igår. Den här lämnar jag mestadels utan kommentar, för det här är något jag funderar över en del. Från det här inlägget hos Gluten-Free Girl and the Chef, en blogg jag läser helt och hållet för recepten, men som ibland säger lite mer än bara vad hon har ätit till middag och hur man kan laga det själv. Som till exempel det här:

Both those meals were right in the moment: the fresh-caught salmon, sea-salt-brined, and served with just-picked peas, as well as the peanut butter and jelly sandwich made first thing in the morning to gulp down a cup of coffee. Honestly, they were both great.

Here’s the sad part: someone, somewhere will be offended by both of these meals I ate.

I might get a letter from a vegan, angry that I’m eating animal products. I seem to get an email a day right now from someone who’s on the Paleo diet, urging me to go grain-free because it has worked so well for him or her. Someone else will spot a bit of cream in that sauce in the dish on the top and go on a tirade about the evils of dairy. I’m certain there’s someone fuming that I’m drinking a cup of coffee instead of herbal tea.

And this isn’t about me. This is everywhere. Go on Twitter and watch strangers attack each other for their dietary choices. (Are you really eating bacon? How can you not be bored to death if you’re eating primal?) There are the snarky commenters, who have nothing kind to say, and the well-meaning, who mistake their own zealous passion for your need to change. Everyone, it seems, has something to say about the way you are eating.

When did we start this? When did people start believing it was perfectly fitting to make judgments about other people’s diets?

I used to do this too, a bit. And then I started writing a food website, and I realized what a panoply of forces make up every bite of food we choose. Mostly, I grew up.

Gillar särskilt sista meningen där. Och nej, det här har inget med fat acceptance att göra. Inget alls. Men det tål att tänka på.

various — 1 Comment
8
May 11

PS

Har nu tänkt lite på det jag skrev igår kväll, delvis på egen hand och delvis på grund av en kommentar från läsare Hanna. Så nu ska jag försöka reda ut det här lite bättre.

1. Det som var ouchy med den här krönikan var egentligen inte att det är såhär det är, utan att det finns de som känner att det faktiskt är så. Ganska stor skillnad där. Att det finns unga som känner på det viset om sin fetma är ledsamt och egentligen inget jag håller med om.

2. Man kan mycket väl respektera och tycka om sig själv fast man är tjock. Sen har jag personligen inte upplevt att vara ett tjockt barn, så jag vet inte hur det känns att vara det när man är i den åldern. Försökte därför hålla mig ifrån att kommentera den biten, helt enkelt eftersom jag inte vill säga att någon annans upplevelse är fel.

3. Alltså, det där med killar och lycka, som Hanna nämner. Jag har skrivit om förut hur sur jag blir när folk säger “jag får killar fast jag är tjock”, som att det skulle vara ett mått på att man faktiskt är en lyckad tjockis. Jag vet själv att jag var vidrigt smal när jag gick på högstadiet och gymnasiet. Det hjälpte inte. Ingen ville ha mig ändå.

4. Att som Mia pratar om, vara sjuk med ett hjärta som bankar, bröst som försvinner till ingenting, händer som är blåaktiga pga dålig cirkulation, ingen mens, ingen ork, osv, är inte bra. När jag var sån var jag inte lycklig. Jag mådde för jävligt, orkade ingenting, klarade knappt att sitta upp i bänken i skolan. Kanske hade jag inte mått men känt mig bättre om jag hade varit “lyckad”, dvs, fått mer uppmärksamhet, varit sådär fin och vän, inte skranglig med benknotor (min lillasyster och hennes kompis Kajsa brukade banka på mina utstickande höftben med sina knytnävar, inte hårt utan bara för att liksom visa att jag var för smal nu, var tvungen att sluta) och orkeslöshet. Det är ledsamt att det finns folk (läs: unga) som mäter lycka på det viset. Men det är ändå viktigt att påpeka att jo, det händer faktiskt. Det är så man tänker, när man är mitt inne i det. Säger inte att det är rätt, men ibland är det så det känns.

5. Att “Gud vad smal hon har blivit, nu får hon inte gå ner mer” är underbart, en komplimang, är så ledsamt. Dock minns jag detta. När mamma tvingade upp mig på vågen därhemma, siffrorna var för låga och hon och lillasyster pratade strängt medan jag vägrade att erkänna att jag vägde så lite fast det stod där, svart på rött. Att jag förnekade att jag var en liten speta, och sen gick jag därifrån med lätt hjärta, kände mig lyckad. Ledsamt. Men ofta sant.

6. Sist men inte minns, det här med att som tjockis skämta bort sig själv, för att på något vis hinna före, det är en sak. Att skämta för att man tycker det är kul, för att det är den personligheten man har det är något helt annat. Faktiskt så skriver hon i texten, vilket jag inte fick med, om hur alla vuxna tyckte det var charmigt att hon var så försigkommen, att hon alltid hade något att skämta om. De fattade inte. Och jag tror att det är just det som är viktigt att poängtera. Det är två vitt skilda saker. Två helt olika fenomen. (Om man nu kan säga fenomen om en sån sak.)

Hoppas det blev lite tydligare så. Jag kände när jag vaknade i morses att jag inte hade uttryckt mig rätt, liksom inte fått fram vad jag menade. Det här med ätstörningar är så svårt att skriva om. Att få fram vad man menar på rätt sätt.

various — 5 Comments
7
May 11

Den roliga tjockisen

Läser sådär hundra år efter alla andra Dyngkåt och hur helig som helst och aj. Första krönikorna är sådär roliga, sådär som jag har hört att Mia Skäringer är (ja, jag har ett popkulturellt hål i huvudet, jag vet), och sen kommer den. Den om att vara tjock.

Och jag bör väl börja med att säga att nej, det här är egentligen ingen kritik mot den. Jag håller inte med om allt hon säger, bland annat biten om att det är svårt att respektera sig själv när man inte ens ser sina egna fötter när man duschar (eller jo, det är svårt ibland, men ni vet vad jag menar). Det är en del fat hate i själva texten, men hon vänder den på ett vis som känns som “det suger att det är såhär, men så är det” snarare än “haha, fat people suck”.

Så ta det för vad det är, men säg inte att de här bitarna inte är hjärtskärande:

Det värsta är tjocka människor som driver med sig själva om hur tjocka de är Typ: jag har gett upp, men om jag skojar om mig själv så märker kanske ingen hur ledsen jag är, hur obekväm jag egentligen är. Hur otrevligt det är när låren skaver mot varandra. När det är svårt att andas. När jag svettas. När jag skäms och drar i tröjan så fettvalkarna inte ska synas så tydligt. När jag tittar på alla som är smalare och flyger som lätta små ärilar genom livet.

och,

När jag var tretton fick jag anorexia. Jag var tydligen tvungen att bli lika smal som jag hade varit tjock. Det slog liksom över. Jag kunde plötsligt kontrollera hela världen genom kalorier. Kalorierna var min ingång till killarna. Min första nyckel till kärlek. Ju färre kalorier, desto fler killar. Att vara för smal var fan så mycket lättare. Alla tyckte så synd om mig. Alla tyckte jag borde äta. Det var hundratusen gånger lättare. Jag behövde inte vara rolig. Jag kunde bara vara tyst och smal. Alla såg mig ändå. Killarna ville plötsligt kyssa mig. De ville inte bara ha mig bredvid, de ville ha mig i knät, ta mig på brösten, de små brösten som sakta försvann under tröjan. Försvann för att jag aldrig åt. Skitsamma. Mitt hjärta bankade så det ekade i revbenen. De ville ha mig och jag var lyckligare än någonsin. Sjuk. Men lycklig.

och,

Jag behövde inte längre skämta bort hela mig. Vända mig själv ut och in i självironi för att få vara med. För jag var inte längre tjock. Jag var en äril. En dagslända som skulle ta igen tusen förlorade dagar på en enda. Och runt hela Jorden ljöd de underbara orden: “Gud, vad smal hon har blivit. Nu får hon väl ändå inte gå ner mer.”

Aj. Gör ont att läsa.

Och som sagt, håller inte med om allt, men hon beskriver väldigt på pricken hur det egentligen är. Vad smalhet ger en. (Fast, sanning med modifikation, det spelade liksom ingen roll hur smal jag blev, jag fick ändå inga killar. Inget kunde liksom gömma töntstämpeln.) Skulle kunna skriva mer om detta, metervis till och med, men är så trött och vill läsa vidare. Kanske fixar jag det en annan dag. Eller så säger jag bara att jag ska det och glömmer det sen. Sådär som man gör.

various — 13 Comments
20
Apr 11

Nu är jag tillbaks!

Oj. Fick veta tidigare idag att min domän inte funkade (tack Julia), vilket jag inte hade märkt ens. Förfallodatumet var först nu i slutet på månaden så jag vet inte ens varför den föll bort långt innan dess. Men nu är jag tillbaks, hoppas att ni inte har saknat mig alltför mycket, haha.

Två små saker såhär i förbifarten.

a) Har någon av er som har gått upp i vikt mellan tillfällen ni har testat löpning känt det i kroppen? När jag tränade på gym och sprang massa på löpband hade jag lite gnälliga knän, men det fixades med knäskydd. Nu har jag gått upp tio kilo och börjat springa i skogen istället (obs, ej relaterade), eftersom jag är för fattig för att lägga 300 i månaden på gym. Älskar det ännu mer än att springa på löpband, tack vare den briljanta Couch to 5k-appen (finns för övrigt till både iPhone och Android, mvh mobbad Android-ägare).

Tyvärr så har jag, som aldrig någonsin fått träningsvärk av någon träning överhuvudtaget (omänskligt, jag vet) fått otroliga problem med mina ben. Vet inte om det är benhinnorna eller bara träningsvärk i vader, skenben, fötter, osv, men skillnaden! OMG. Gör ont. Detta problem hade jag alltså inte när jag vägde 90 kilo, fast jag använde samma skor och knäskydd, etc. Någon som vet om det är viktökningen som belastar mer eller om jag bara är otränad? Vill fortsätta ju, tycker yoga är så sjukt tråkigt. Och jo, jag stretchar. Ska dock börja göra det mer ordentligt, inte så random.

b) Har bestämt mig för att göra en liten serie med sammanfattningar av diverse intressanta vetenskapliga artiklar. Detta kommer sig av att jag för en uppgift i skolan läste ett antal artiklar av bland andra Traci Mann, Linda Bacon och Samantha Thomas, alla välkända inom fat acceptance och health at every size. De var så himla intressanta, så mycket jag vill prata om här. Hinner dock inte just nu, men det kommer!

Men det är det jag har på G.

Sådär. Liten update i förbifarten bara så att din RSS-läsare ska tala om för dig att jag är tillbaks. Glad påsk! (Säger tjejen som inte äter ägg, kött, fisk, gluten och bara lite laktos. Ha. Ingen påskmat för mig.)

various — No Comments
28
Feb 11

I’m fat, fuck off

…

Orkar inte riktigt just nu, så jag lämnar det här åt er istället. Minns inte var jag hittade den här bilden eller rättare sagt vem som länkade till den, men bra är den.

various — 3 Comments
24
Jan 11

Svarsstund, del 6 (random edition)

Julia:

Vilka plagg tar du på dig när du vill känna dig riktigt bekväm?

Alltså, jag borde nog egentligen strunta i bilder eftersom jag bara har Photo Booth och bilderna är ganska hemska. Man ser överhuvudtaget inte vad det är jag har på mig. Men såhär:

Svart klänning. Ganska kort, v-ringad, skuren under bysten. Kapp Ahl. Storlek 44/46.
Svarta jeansleggings. H&M’s tjockisruta. Storlek 48.
Och ibland vanliga tights också. Beror lite på.

Prickig tröja (svart med vita prickar, det är något med ljuset på bilden). Ellos. 44/46.
Jeanskjol. Kapp Ahl. Storlek 48.
Random tjockstrumpbyxor. I detta fall lila i storlek 48/50. Kapp Ahl.

Ungefär så. När jag var yngre levde jag i jeans och linne, men sedan jag blev tjockis har jag varit tvungen att tänka om. Det är inte roligt att ha byxor som åker ner precis jämt. Så det blir antingen jeanskjol (har bara en vinterkjol, måste råda bot på det) eller tights. Eller jeansleggings då.

Det här var sista frågan! Nu återgår vi till regular scheduled programming.

various — No Comments
21
Jan 11

Svarsstund, del 4 (HAES edition)

Linna:

Jag undrar vad du tror är skälet till att fetma seglat upp och blivit en sån jättefråga just precis nu? (Enormt omfattande fråga jag vet, jag blir själv knäckt om nån student skickar frågor av slaget “vad jag tror att kvinnoförtrycket beror på?” – men några ledtrådar i form av ett par tre nyckelord räcker fint!)

Först så fixade jag till din kommentar lite eftersom jag skulle hatat om ett av mina typos kom med i ett sånt här inlägg.

Min första impuls här var att säga att det har pratats om länge i USA och att vi brukar vara lite, ja, efter här. Det kommer inte så snabbt till Sverige liksom. Men sen gick jag och kollade hur länge de svenska tjockisbloggar jag läser har hållit på och oj. Det var länge. Både Beyond Sizes och Tjockisbloggen har hållit på sedan sommaren 2008 ungefär. Det kanske bara är jag som är efter.

Nej men ärligt talat så tror jag att det har att göra med att folk bloggar mer om det än någonsin förut. Jag skulle till exempel aldrig ha startat den här bloggen om jag inte hade läst Shapely Prose och The Rotund, med flera. Och jag skulle aldrig ha hittat andra svenska bloggar av tjockisar om jag inte hade börjat skriva den.

Och har man en gång råkat ramla över någon blogg som faktiskt ifrågasätter till exempel researchartiklar om fetma och magsäcksoperationer och vad det nu kan tänkas vara, så är det ju automatiskt lättare att själv säga “nej men vem är det som har skrivit det här egentligen, vem är det som finansierar?”.

Så det blir ett tråkigt svar. Jag tror helt enkelt att det har kommit mer och mer. Ifrågasättandet alltså. Folk som muttrar om att tjockisar tar upp för mycket plats och borde betala tjockisskatt och inte ha rätt till sjukvård och allt vad det nu är har nog alltid funnits.

Sen spelar media säkert också in till viss del, från att de gör stora rubriker på grund av någon ny forskningsartikel till att de man ser i reklam och i TV, etc, ofta är så smala och traditionellt vackra.

Nu känns det som att jag inte har svarat på frågan överhuvudtaget, men jag tror alltså att en stor anledning till att det är så stort just nu är att vi ser andra som ifrågasätter och då blir det lättare att göra det själv. Samt att man inte får glömma att det är mycket lättare att kolla upp research och googla sig till vad folk tycker om det som skrivs nu än det var för ett par decennier sen. Och så vidare.

====

Vad är din uppfattning om Veckorevyns redaktionsutvik?

Min första tanke var i princip: “Igen? Suck.”

Och det kanske behöver förklaras vidare lite. Till att börja med så håller jag till viss del med Hanna Fridén. Om man riktar in sig på yngre tjejer och de som faktiskt redan har ätstörningar så vinner man ingenting. De vill a) inte se ut som alla andra, och b) kan se att jo, de här ser helt okej ut, men ändå tycka att de själva ser helt vidriga ut.

Men det är egentligen inte det som gör mig lite trött.

Det som dock gör mig lite trött är inte bilderna i sig, eller initiativet. Alla vet att jag älskar Julia Skotts projekt Kroppsbilder, jag var ju med på bild till och med. Det projektet känns annorlunda på något vis, eftersom bilderna inte är tillrättalagda. Och Veckorevyn må säga att det är såhär deras redaktionsmedlemmar ser ut, men det går inte att komma ifrån att de är väldigt noga arrangerade. Hälften av bilderna är nästan bakifrån, resten har låren till hälften skymda. Man ser egentligen ingenting.

Med det här vill jag inte förringa dessa sju kvinnors mod. För det är modigt att ställa sig framför en kamera på det här viset. Det är det absolut. Men jag är lite trött på att vi alltid måste klä av oss för att visa våra skavanker. Alltså. Det fyller kanske en funktion, men när jag hörde om det suckade jag mest och tänkte “igen?”. För sanningen är ju att alla de här tjejerna ser väldigt bra ut. De flesta är relativt smala. Och medan Kroppsbilder har folk av alla storlekar, från de väldigt smala till de som har BMI över 30 (notera att jag inte säger det numret med någon sorts värdering), i olika situationer, så är de här bilderna väldigt tillrättalagda och ganska… tråkiga.

Förlåt, men det är de.

Och sen har vi det faktum att rubrikerna säger saker som “Bäst av allt är att jag är proportionerlig”, “Jag älskar min rumpa och mina små, fasta bröst”, “Jag intalar mig att jag ser ut som J.Lo”, osv. Vi har även hela tre rubriker som innehåller ordet “älskar”, och en som pratar om att “om jag ser mig själv som en läckerbit så gör andra det också”. Jag har alltså inte läst själva artiklarna, utan bara sett rubrikerna och bilderna, men när jag tittar på det jag har så undrar jag hur det här får tjejer som inte är proportionerliga, som har små men inte nödvändigtvis fasta bröst eller som inte har självförtroende nog att älskar någon del av sig själv, att känna sig.

(Den där klyschan om att inget är så attraktivt som självförtroende och att älska sig själv, förresten? Jag vill fan döda folk när de säger det. Den funkar bara på ett sätt: den får folk med dåligt självförtroende att må ännu sämre och få ännu sämre självförtroende för att de inte klarar av något “så enkelt” som att gilla sig själv.)

Så, nej. Trött. Gjort. Tråkigt. Gå och kolla in Kroppsbilder istället.

====

Samt vilket är ditt bästa fat-awarenessbloggen för den som vill hålla sej uppdaterad men bara har tid att läsa en (eller möjligen två)?

Jättesvår fråga! Det beror på vad du vill läsa för sort, så jag fuskar och ger flera alternativ. Om du vill läsa om fetma ur ett personligt perspektiv säger jag The Rotund. Om du vill ha en mer politisk synvinkel säger jag Two Whole Cakes. Och om du föredrar att läsa på svenska tipsar jag om Beyond Sizes, som är till stor del outfit-bilder, men även en del politiska inlägg och lite bloggdagbok.

Det blir tre, men välj efter smak!

various — 6 Comments
20
Jan 11

Svarsstund, del 3 (HAES edition)

Okej. Nu tar vi de svåra frågorna, de som har att göra med health at every size, fat acceptance och diverse kroppspolitiska frågor. Jag tänkte för övrigt ta en hel hög av de här frågorna på en gång, men det här svaret blev så långt så det får stå alldeles för sig självt.

Helen:

Har du tips på vad man kan göra för att förändra sitt störda förhållande till mat? Om man tex. äter för att fira, som tröst, för att roa sig, för att man har tråkigt. Hur gör man så mat bara blir föda och inte så betydelsebärande?

Det här är svårt. Jättesvårt. Det enkla svaret är ju såklart intuitive eating – att äta det man vill när man vill det gör att maten blir bara mat – men det är inte alltid det funkar. Jag har skrivit om just detta i nästan ett år nu (den 25:e januari är min bloggaversary, påminn mig att fira!), jag har funderat på det långt innan jag satte igång att blogga om det, och jag har ändå perioder då det är svårt. Då jag strängt måste påminna mig själv om att en kaka bara är en kaka och en frukt bara är en frukt.

Men det jag tror på är egentligen någon slags blandning av intuitive eating och att försöka tänka på både hur man tänker på och pratar om mat. Det förstnämnda kan vara bra – är bra nästan jämt – men ibland när man känner för att äta popcorn till middag kanske man låter bli helt enkelt eftersom man vet att det bara slutar med att man får ställa sig och laga mat klockan tio på kvällen. Skillnaden där är då att man undviker popcornsmiddagen inte för att det är “fel” att äta popcorn mitt i veckan eller vad det nu kan vara, utan för att man vet att man mår bättre om man får i sig ett riktigt mål mat.

(Ironin att jag skriver det här samma dag som jag kom på halv elva på kvällen att jag inte hade ätit middag och satte i mig tre vändor chips och salsa istället? Ganska stor.)

Så jo. Jag tror på intuitive eating. Om choklad eller pasta eller bröd eller vad det nu kan vara inte är förbjudet utan att man kan äta så mycket man vill när man vill, så är det liksom inte så kul längre. Eller jo. En macka kanske, eller två. (Eller fem om det är nybakt bröd!) Men en hel limpa? Varje dag? Nej, det blir ganska tråkigt.

Därför tror jag på intuitive eating, men det är ju inte alltid det når ända fram. Särskilt om man har eller har haft problem med hetsätning och over eating (överätning låter så fel på något vis) kan det vara svårt. Dvs, intuitive eating är en ganska viktig del, men det är liksom inte hela historien.

För sanningen är ju att det till viss del kan vara skönt att använda mat för just dessa syften. Inte så att man tar till mat i ren desperation, men att det kan bli något fint också. Typ att man äter ett gott när någon fyller år eller man har lyckats med något särskilt. Det är väldigt svårt att beskriva det här, men Marianne Kirby bloggade precis om det där med att det ibland är okej att använda mat just som en coping mechanism, här och här.

Nu börjar det bli väldigt långt här, men jag har två saker kvar att säga. Nummer ett; Tina Hemmingsson sa något väldigt bra på Twitter häromdagen. Det var en lista på saker man kan göra för att förebygga ätstörningar hos barn, men punkterna på slutet adresserade det här ganska bra tyckte jag:

Hemmingsson
7. Säg inte saker som “Det här var syndigt gott”, “Farligt god efterrätt”, “Den kakan var nästan för god” etc.

Hemmingsson
8. Prata inte om att vara mätt som något negativt, typ “Usch, vad mätt jag blev”.

Hemmingsson
9. Kommentera inte hur/hur mycket ditt barn äter. T.ex. “Vad glupsk du är”, “Du är ett riktigt litet matvrak”, “Lisa är så liten i maten”.

Det här är väldigt klokt tycker jag. Det är ju bara ord och man kanske inte lägger någon värdering i något av det här, men det finns ändå där. Under ytan, liksom. Och så länge det finns därunder tror jag att det är svårt att komma ifrån det, och tänka på mat som just mat.

Nummer två har att göra med något jag pratar mycket med min psykolog om (fast i ett helt annat sammanhang), nämligen säkerhetsbeteenden. Det är saker man gör för att klara av en viss situation, men som i längden gör att man istället blir helt beroende av att göra X så att man klarar av Y. Och funkar man så att man inte klarar av en jobbig situation utan att tröstäta, jo, det är inte bra. Det man får jobba på då är helt enkelt att försöka att göra Y utan X tills de två inte längre hänger samman. När man väl har lyckats separera dem är det lättare att ibland göra X och Y tillsammans, ibland var för sig och ibland X tillsammans med Z eller Q eller vad det nu kan vara.

Det här är svårt. Väldigt svårt. Jag är själv så fullproppad med säkerhetsbeteenden att de liksom rinner ur öronen, så jag är den första att erkänna att det här inte är lätt att göra sig av med. Men ändå. Början är nog att försöka känna efter vad man vill ha, och om det råkar bli chokladpudding i en vecka säger nog kroppen ifrån och vill ha något nyttigt. Om man inte har riktiga problem av ätstörningstyp såklart, och inte längre har kontroll över impulserna. Men då funkar nog inte några små råd jag kan komma med överhuvudtaget.

Jag vill avsluta det här med att påpeka att det faktiskt är mänskligt att falla dit då och då, att äta lite “för mycket”, att proppa i sig tills det känns som att man rullar fram, men att det är helt okej. Och jag tror att just det här är en viktig del i det hela; att inte känna att man har gjort något dåligt när man har ätit för mycket av något. Alla gör ju det, mer eller mindre. Själv gör jag det mer och mer sällan, fast det händer fortfarande att jag äter ett halvt paket Oreos på en gång. Som idag, till exempel.

Eh, hjälpte det här? Känns som att jag svarade med ingenting alls, fast i väldigt många ord.

various — No Comments
20
Jan 11

Svarsstund, del 2

Det här inlägget blir del 2 av de personliga frågorna. Den sista, ser det ut som. Kom inte så många frågor. HAES-frågor behöver lite mer betänketid, så det blir ett senare inlägg. Och om du inte har frågat än, gå och gör det! Tar jättegärna emot fler frågor, men delar upp lite så att varje inlägg inte blir för långt.

Katakunda:

Känns ju litet läskigt att fråga personliga saker för man vill ju inte snoka! Men du förstår säkert att jag så klart inte tycker att du ska svara på nåt du inte vill svara på. OK:
Först: Ingen fara. Jag skriver ju väldigt personligt, och då är det klart att frågorna blir därefter.

1. Vad är det för terapi du går i? KBT?
Yes, det är KBT. Jag är inte helt hundra överens med min psykolog för att jag tycker vissa övningar är lite fåniga, men till största delen är han helt okej fast jag egentligen inte gillar manliga psykologer och utelämnar vissa detaljer just för att han är man.

Men jag har lärt mig jättemycket, och klarar mycket mera nu än förut. Så det hjälper även om det är väldigt jobbigt ibland.

2. Har du fortfarande den där läkaren som du inte gillar?
Alltså. Har haft så många läkare jag inte tyckt om så jag är inte hundra på vilken du menar, men just nu har jag ingen läkare. Alls. Då och då får jag träffa en hyrläkare på öppenpsyk, men det är en ny varje gång eftersom den jag vägrade träffa (kanske är det han du pratar om?) är den enda fasta.

Har iochförsig en på vårdcentralen som är lite småläskig, men han är duktig och kom på att det är celiaki jag har, så honom gillar jag. Och ska ringa snart. Really.

3. Hur många syskon har du egentligen? Har följt din blogg ett tag men har ändå ingen riktig uppfattning. Fast jag har väldigt dåligt minne också så du kanske har skrivit det.
Jag har bara två. En lillasyster som bloggar på okänd ort och en lillebror som mest hänger på Facebook och inte finns i bloggvärlden. Vad jag vet iallafall.

Så när jag säger lillasyster tänk lång, blond amazon med barnslig humor och diskmani, och när jag säger lillebror tänk lång, ohängd slacker som älskar Dexter. (Det där att han älskar Dexter betyder inte att han ska bli seriemördare, väl?)

Systern är två år yngre och brodern sex år yngre vilket gör mig till storasyster. Och som sådan blir jag såklart rädd för att de röker så mycket, men det är sånt där man inte ska hålla på och förmana om. Eh, särskilt inte som att jag brukade göra det själv. Efter mammas barndomskompis dog av lungcancer när hon var femtio är jag rädd för sånt. Mer än vanligt, menar jag.

3. Och bara för att det går i tema med min egen blogg, läser du skräcklitteratur? Några bra tips i så fall?
Egentligen inte. Har bara läst speculative fiction i ett par år, och har mest hållit mig inom urban fantasy-genren. Dock läser jag just nu John Ajvide Lindqvist och är typ livrädd. Om du har några tips, säg till! Själv kan jag prata länge om fantasy, men inte alls länge om skräck. Men vill veta mer. Ju.

====

Lotta:

Jag såg i din förra post att du hade en målsättning om hur många böcker du tänkte läsa i år. Har du redan en lista över vilka böcker du vill läsa, eller kommer du gå mer efter humör? Jag har också satt upp en sån målsättning för i år, så jag tyckte det var roligt att se! Och tack för länken hit, förresten! Jag följer din andra blogg via RSS, men kände inte till den här.
Jag har en to-read-shelf och en to-buy-lista. Mitt mål är att läsa iallafall hälften av böckerna i hyllan innan jag köper nya. Vilket är svårt, Book Depository gör det så himla lätt att skaffa nytt, särskilt eftersom de kör med PayPal.

(Eh, och cirka tjugo minuter efter jag skrev det där beställde jag tre böcker. Skäms!)

Av de böcker jag äger går det efter humör vilken jag väljer, men några böcker jag väldigt gärna vill köpa och läsa i år är The Hunger Games-serien av Suzanne Collins, de två sista böckerna i The Creature Court-serien av Tansy Rayner Roberts (som jag känner, är inte helt opartisk här), Guardian of the Dead av Karen Healey, sista boken i The Demon’s Lexicon-serien av Sarah Rees Brennan och ganska många av The Twelve Planets-böckerna som är en serie av Twelfth Planet Press. Under 2011 kommer de att ge ut en bok per månad, varje med fyra noveller, samtliga skrivna av kvinnor. Ser fram emot att se vad de kommer handla om, och vilka författarna kommer bli. Känner till ett par medverkande, men långtifrån alla. (Margo Lanagan är en av dem. Bara det, liksom.)

Och tack, alltid roligt när folk hittar hit.

various — 3 Comments
19
Jan 11

Svarsstund, del 1

Det här inlägget blir del 1 av de personliga frågorna. De här frågades allihop i min vanliga blogg, men lägger till dem här också ifall ni händelsevis skulle vilja veta lite mer om mig. HAES-frågor behöver lite mer betänketid, så det blir ett senare inlägg. Och om du inte har frågat än, gå och gör det! Tar jättegärna emot fler frågor, men delar upp lite så att varje inlägg inte blir för långt.

Rebecka:

1. vad har du för förhoppningar på 2011?
Jag hoppas att 2011 blir ett friskt år. Friskare, iallafall. Jag vill slå sociala fobin och diverse nojor i huvudet. Har kämpat med det i typ tre år nu, tycker det är dags att jag får vinna. Lite, iallafall. Önskar mig ett deltidsjobb i en bokhandel eller garnaffär, en agent som vill representera mina böcker (det där med att skriva så bra att de vill det är svårt, hinns kanske inte med i år). Vill även lära mig att baka glutenfritt bröd från scratch.

2. Vad drömmer du om?
Det jag drömmer mest om egentligen är ett sådant där vanligt liv. En fin lägenhet någonstans där jag trivs. Ett jobb. Tid att skriva. Vänner som inte bor hundra mil bort. Om jag någon gång får ge ut några böcker blir jag glad, men det är en sån där stor önskning som man egentligen inte vågar säga högt.

3. Hur mår du idag?
Bättre än förut. Jag orkar lite mer, kan lite mer, men har fortfarande långt kvar till ett “riktigt” liv. Det är jobbigt och frustrerande, men det går framåt. Bara lite för sakta för min smak.

4. Hur stor/liten är bloggvärlden?
Väldigt liten. Twitter krympte den ännu mer känns det som. Älskar dock att den är så liten. Minns när jag var liten tonåring och flyttade till Stockholm, kände ingen, var ensammast i världen. Nu, tack vare Twitter och bloggar halvkänner jag (känns det som) hur många som helst. Tror min flytt skulle varit helt annorlunda om den hade hänt nu.

Den är dock stor på ett sätt: Man hittar alltid nya bloggar som man inte har hört om förut. Och ibland är de sådär tokbra. Man kanske inte kan säga att bloggvärlden är liten när man läser minst hundra om dagen (eller ja, regelbundet iallafall), men alla känner alla som i en riktig småstad. Därför säger jag liten, fast det är en sanning med modifikation.

5. Vilken är din favoritstad i hela världen?
Alltså. Sån himla svår fråga! Jag har bott på många ställen, svårt att välja. Jag gillade Östersund väldigt mycket när jag bodde där. Säkert ofattbart om man kommer därifrån, men den är lagom stor, med vatten och fina fjäll i bakgrunden. Jag kommer från en håla med bara tallskog och en fontän på torget som mesta vattensamling. Jämfört med det är Östersund fint.

Stockholm känner jag mig alltid hemma i när jag är och hälsar på, fast jag bara bodde där i tre månader 1999. Tänker alltid alltid alltid “här vill jag bo” när jag kommer dit, men egentligen är jag ingen storstadsmänniska. Samt att jag hatar kollektivtrafik.

Och ibland saknar jag stadsdelen Riverside i Jacksonville, Florida, där jag bodde några år. Resten av staden var inte så mycket att ha, men där fanns mycket gamla hus, gångavstånd, bibliotek och diverse små affärer. Samt en park som jag har bloggat om flera gånger, för att jag gillade den så mycket.

6. Nämn fem saker du är bra på?
Sticka, laga mat, skriva, göra upp storslagna planer, vimsa runt och stöka ner. Obs, sista två hör ihop, annars blir det sex ju!

7. Gillar du att resa?
Egentligen inte. Det är väl tråkigt, men jag tycker det är läskigt med ställen där jag inte vet vad som är okej att äta (vegetarian och glutenfri, mycket att tänka på), där jag kanske inte kan språket och där det finns otäcka insekter. Att backpacka låter som världens mardröm för mig.

Gillar iochförsig att besöka storstäder, men jag blir trött efter tre dagar och vill åka hem. Dvs, jag gillar korta resor till platser med mycket asfalt och fina hus. Älskade Edinburgh när jag var där, vill gärna åka tillbaka. Skulle även vilja besöka Australien, men det är mest för att två av mina bästa vänner bor där.

8. Har du något musikminne som ligger dig varmt om hjärtat?
Jag har alltid varit tant på det viset att jag tycker festivaler är besvärliga och ganska jobbiga. En gång på Emmaboda fick jag en sådan panikattack att min tjej tog mig till sjukvårdstältet men de visste inte vad de skulle göra med mig och det slutade med att vi flyttade vårt tält till utanför festivalområdet och glömde låsa det när vi sov så någon gick in och snodde mina pengar plus minidisc (haha, minns ni dem?).

Men jag får nog vara tråkig igen och säga Kent på Hovet 1999 (2000, kanske?). Har skrivit om det här, på punkt två.

Annars kan vi säga Ani DiFranco, första gången jag såg henne live och det var två rader med folk vid scenen och hälften var flator som stod och hånglade. Hade aldrig sett så många queers på en gång och hade ögon som tefat. Såg henne ett par gånger i USA sen, men det var inte alls samma magi.

9. Vad är det viktigaste hos en annan människa för att du ska bli intresserad/falla/ingå en relation med den personen?
Det är så himla längesen nu att jag knappt vet vad jag ska säga. Men generellt sett gillar jag folk som är nördiga, för den där passionen för vad-det-nu-är gör mig så himla glad. Om en människa kan bry sig så mycket om något är det ett bra tecken! Om hon eller han förstår sig på mitt skrivande och hur mycket tid jag lägger på det, ja, då är det ett plus. Det viktigaste är egentligen ansvar med pengar, vilket låter tråkigt men är sjukt viktigt. Har man en gång varit ihop med någon som lever över sina tillgångar vet man hur jobbigt det är.

Vilket egentligen har att göra med nummer tio…

10. Hur viktigt är pengar?
Det är viktigt. Inte så att det är viktigt att tjäna mycket pengar och ha råd med dyra saker, men att ha tillräckligt med pengar för att slippa oroa sig för räkningar, låna pengar från andra till mat och bli helt rädd varje gång man får ett fönsterkuvert på posten tycker jag är viktig för ens psykiska hälsa. Att vara ett nervöst vrak runt den 25:e är inget roligt. Man blir inte så kul att ha och göra med heller.

← Older Entries