Jamen så har vi IGEN den gamla klyschan “Jag investerar i mig själv” i kombination med viktnedgång. Jag vet inte ens var jag ska börja kritisera det som skrivs i den här artikeln, men vi kan väl göra ett försök.
Först och främst: Det som är en “investering” för en person är för en annan något som får dem att må sämre. Och ärligt talat, den investering denna tjej pratar om är egentligen bara att äta bättre och träna. Vilket, som alla vet, kan men inte måste leda till viktnedgång. Personligen skulle jag vilja säga att det jag mässar jämt och ständigt, nämligen “var snäll mot dig själv” är mer av en investering än att träna med tappade kilon som mål.
Sedan har vi (citat) “Tidigare levde hon med ständig ångest över sin kropp.” Och det enda sättet att bli av med denna ångest är att gå ner i vikt? Allt det får mig att tänka på är det som min psykolog präntade in i mig, nämligen att fly inte är ett alternativ för ett normalt liv. Och nej, jag tror inte att den här personen (vill verkligen inte kritisera henne personligen, det är inte det jag försöker göra här) känner att hon flyr, men det går att dra paralleller. Tänk dig något du tycker är läskigt, som ger dig ångest. I mitt fall är det att vistas ute bland människor, att prata med folk jag inte känner, och så vidare. Flykt (eller undvikandebeteende som det också kallas) är då att bestämma sig för att nej, jag går inte ut. Någonsin. Kanske om jag måste, men inte annars.
Vad händer då med ångesten? Man blir aldrig av med den. Den finns alltid där, den styr ens liv, bestämmer vad man gör, hur man gör det och varför man undviker sådant man tycker om. Om vi ska jämföra det med att vara tjock: Den tjocka kanske undviker stranden, att köpa kläder, situationer som innebär mat, etc. Att banta känns då som ett självklart alternativ eftersom man kan då göra alla de där sakerna. Egentligen är det dock bara är en annan sorts undvikande. Man kan nämligen bara göra dem om man är smal. Går man upp i vikt igen, ja, då är det kört.
Nu säger inte jag att den som är inne på fat acceptance alltid tycker om sin kropp (hej glashus, någon dag ska jag skriva om hur jag mår just nu), men jag tror ändå det är lättare att hantera sin kropp oavsett hur den förändras om man faktiskt försöker jobba med det man har och på att känna att man duger som man är snarare än att försöka ta bort det som ger en ångest.
Sedan nämner hon det där med att det inte funkade för henne att förbjuda vissa sorters mat eftersom hon då åt extra mycket av just detta. Det är naturligt. Det är kroppen som får cravings eftersom den behöver vad det nu kan vara det innehåller. Fett, kolhydrater, protein, you name it. Nu vet jag inte hur just denna bantningskur fungerar eftersom jag inte har nog med sanity points för att ta reda på det. Men jo. Tål alltid att påpekas. Kroppen behöver fett. Kroppen behöver protein. Ät vad du vill människa!
Och sist men inte minst kan vi påpeka att just tjejen denna artikeln handlade om gick ner från 75 till 60 kilo. Knappast death fat, alltså. (Death fat är för övrigt en term som någon kom på eftersom hon hela tiden fick höra att hon skulle falla död ner om hon inte gick ner i vikt. Därmed var hon “death fat”.)
Nu ska jag gå och ligga i en hög på soffan tills sommaren är över. Sommar, no love for you!