Posts Tagged: sjukvård

various — 2 Comments
10
Oct 10

Piller

Kära vänner, nu är jag sådär indignerad igen. Igår läste jag nämligen om att viktminskningspillrena Reductil hade förbjudits i Australien, USA, och en del andra länder. Då gick jag och gjorde min research och insåg att detsamma skedde i Sverige, men redan i mars. Nu kan jag inte hitta faktiska siffror från den studie som låg som grund för det här, men NY Times skriver att risken för hjärtkärl-problem gick upp ganska så ordentligt hos de som tog det här pillret, medan viktminskningen hos dem, jämfört med kontrollgruppen bara var 2.5% mer.

Och alltså. Säg att du väger 200 kilo. 2.5% av din hela kroppsvikt är då 5 kilo. Säg att du går ner… 20 kilo och vi räknar 2.5% utifrån den mängden istället? Då blir svaret ett halv kilo. 500 gram.

Det är alltså så mycket mer man går ner om man tar Reductil, iallafall om man kollar på resultatet av den här studien. Ett halvt kilo. Eh, är det bara jag eller kan vågen slå fel på så mycket bara beroende på vad man äter till frukost?

Trots detta så verkar folk rätt upprörda att det här bantningspillret har förbjudits. För att det är det enda som funkar. För att det faktiskt går att gå ner i vikt med hjälp av det. Och så vidare. Vad ska tjockisarna göra nu, liksom? Hur ska vi klara att LEVA om det inte finns ett piller som gör oss smala?

Men det som gör mig allra mest indignerad är egentligen inte tjockas uppgivenhet. Det är medias sätt att rapportera om det här. Följande citat kommer från två artiklar, en av NY Times (samma som ovan) och en av Sydney Morning Herald:

Concerns about the drug are not new. It was always known the drug could affect blood pressure and heart rate, but it was believed this would be offset by weight loss.

Läs: “Alla vet ju att varenda tjockis får hjärtproblem, så om du bara går ner i vikt tillräckligt snabbt så hinner pillrena nog inte skada.”

Australian Medical Association vice-president Steven Hambleton said the SCOUT study showed the weight loss benefits of Reductil were only 2.5 per cent more than a placebo, a ”disappointing” result.

”Drugs, in the main, have a disappointing outcome. In the end, it’s about ELF – Eat Less Food.”

Läs: “Ät inte så mycket, tjockis, skyll dig själv!”

Abbott maintains that the results are not relevant because most people in that trial had cardiovascular disease, and such people are not supposed to take the drug. For the proper patients, the drug is safe, the company says.

Läs: “Bara friska människor är ‘proper patients’.”

The withdrawal of Meridia [amerikanska namnet på Reductil] is not expected to seriously hurt Abbott, though it could conceivably expose the company to lawsuits from patients.

Läs: “Mest synd är det om läkemedelsföretaget.”

All credit för det här inlägget går till Samantha Thomas, Ph.D, som bloggar här och twittrar här. Hon är sociolog och har studerat det där med tjockisskap närmare i sin forskning. Hon skrev först om det här och just medias vinkling av det hela i sitt inlägg Bye Bye Reductil. Läs gärna det också!

Svenska tidningar har faktiskt rapporterad om detta på ett relativt neutralt sätt. För en gångs skull.

various — No Comments
15
Aug 10

Viktstress

Idag skriver jag om en artikel som läsaren Linnea länkade mig till.

I den säger nämligen hjärtläkaren Anders Dahlqvist att alla är olika och behöver olika behandling för samma åkomma. Who would’ve thought? Det lustigaste med den här artikeln är nog att han suckar då nästan-namnen Annika Dalqvist och hennes LCHF-diet nämns, och påpekar att lagom är bäst, alltså att

Och visst säger han att det är bra att se upp med snabba kolhydrater om man är kvinna, eftersom de snabbare omvandlas till triglycerider i blodet – något som är en större riskfaktor än kolestorol hos kvinnor – men samtidigt säger han att vissa kan gå hur långa promenader som helst och ändå gå upp i vikt, och understryker att det är viktigt att ändå fortsätta motionera.

“För mycket eller för lite, ingendera är bra. Min erfarenhet – och jag möter 1 500 hjärtpatienter om året – är att vi är genetiskt väldigt olika. Det som gäller för en gäller inte alls för en annan,” säger Anders Dahlqvist som även är ledamot i styrelsen för Sjukhusläkareförbundet.

För att få bästa resultat menar han att varje enskild patient måste analyseras noga, både medicinskt och när det gäller livsstilen – och sedan följas upp kontinuerligt. Skulle samhället göra detta, och inte ensidigt fokusera på akutvården, skulle 10 000 fall av stroke och lika många insjuknanden i hjärtsjukdomar kunna förhindras varje år, enligt en ny rapport som Anders Dahlqvist medverkat till.

Och det är just det här som är grejen. Vi är olika. Vi behöver inte exakt samma matvanor, motion och så vidare. Health at every size, baby! Det vill säga, gör det som känns bra, ät det som du mår bra av, och tänk på att det faktiskt finns en läkare som har förstått att det funkar och rekommenderar det.

Bästa biten är dock den här:

“Hela samhället är uppbyggt på att det är fint att vara smal. Vi vill tona ned det. Se på kvinnor i naturfolken. De kan vara rejält tjocka, helt enkelt för att de är skapta så. Den som motionerar, äter sunt och mår bra behöver faktiskt inte oroa sig över en rimlig övervikt. Själva viktstressen i sig är skadlig.”

various — No Comments
23
Jul 10

Det där med bantningspreparat

Det känns som att det enda jag har gjort den senaste veckan är att klicka “misleading” på Facebook-reklam för bantning. De kom tillbaks gång på gång tills jag skrev något mindre trevligt med versaler. Nu är ju det där med att svära och gapa på folk som inte tycker som mig själv inte något jag vanligtvis sysslar med, men fan vad provocerande det är.

Och med tanke på det skulle jag vilja skriva lite mer om bantningspreparat, och vad som räknas som “lyckat” när det kommer till denna form av bantning. Jag har försökt att hitta lite fakta om hur verksamt just den formen som det gjordes reklam för var (och jag nämner den inte med namn eftersom jag inte vill ge dem minsta lilla länk), men det finns faktiskt en del studies som visar på att just den här bantningsformer var relativt lyckad.

Grejen är dock den att en bantningsform för att anses vara lyckad av amerikanska Food and Drug Administration, det vill säga den instutition som kontrollerar och godkänner olika sorters mediciner och hälsokostsprodukter, bara behöver resultera i 5% viktnedgång. Detta skrivs det om i bloggen Living 400 lbs, som jag verkligen rekommenderar, den är väldigt fascinerande.

I nämnda bloggpost påpekar hon även att detta hos en person som väger hundra kilo bara är fem kilo. Och hur många känner att de efter en bantningskur där de har gått ner fem kilo har “lyckats”? Inte så många skulle jag tippa på.

Vidare skriver hon i ett helt annat inlägg om hur folk ofta förväntar sig att rasa i vikt på ett sätt som överhuvudtaget inte rekommenderas, ens inom så kallad “obesity treatment”. Det man rekommenderar nämligen inte att banta ner sig till det som kallas “normalvikt” enligt BMI. Nej. Det som amerikanska (förlåt att det är så USA-centric här, det blir så ibland) National Institute for Health rekommenderar är nämligen ca 10% av din startvikt. Det är alltså dubbelt så mycket som ett bantningspreparat behöver resultera i för att anses lyckat, men ändå en ganska liten del av en persons vikt. Om jag till exempel skulle gå ner 9.5 kilo, 10% av min nuvarande vikt, så skulle jag gå från långt ner på fetma-skalan till högst upp på övervikts-skalan. Inte så stor skillnad, med andra ord.

Som hon skriver:

I’ve lost 10% of my baseline weight many, many times in my life. I’ve never had a parent, teacher, or medical professional congratulate me for it. The closest I ever got was being told to “keep it up”. Because 10% is not enough. Because I was still fat. If losing 10% of your current weight would get you into the “normal weight” range, you’re not very fat. (Of course, most people who are fat aren’t very fat.)

En annan viktig poäng som hon påpekar är att tjockisar (och det här blir ofta mer vanligt ju mer man väger) ofta har förhoppningar att gå ner minst dubbelt så mycket som rekommenderat, minst tjugo och ofta trettio eller mer procent av sin startvikt. Och då är det inte så konstigt att man misslyckas, eller hur?

Detta är viktigt att påpeka eftersom läkare, sjuksköterskor och framför allt de som säljer bantningspreparat och “life style changes”, typ Viktväktarna, inte använder sig av en modell som har godkänts av någon medicinsk kommitté. Tvärtom. Vidare kan man prata om att NIH faktiskt påpekar att man måste fortsätta med en vis diet resten av livet för att gå upp i vikt. Det säger man sällan på Viktväktarna, eller hur?

Och även om jag personligen inte tror på bantning (nej, inte ens om det är fem eller tio procent), så är det nästan skönt att se en sådan här officiell sammanställning. Det får en liksom att känna åtminstone lite hopp om det där med vikttjatet. Det skulle förstås hjälpa om läkare och annan sjukdomspersonal faktiskt använde sig av de här kriterierna, men det är väl en diskussion för en helt annan dag…

PS. Jag vet att vi inte NIH i Sverige (vi har Läkemedelsverket istället), men eftersom många bantningspreparat och andra viktnedgångsmodeller är baserade på något som kommer från USA från början så tycker jag ändå att det är intressant att prata om. Och om du vill läsa den publikation som Living 400 lbs fick den här faktan ifrån så länkar hon till den i blogginläggen jag nämner ovan.

various — 5 Comments
29
Apr 10

Operera mera!

…

Något som gör mig absolut vansinnig är reklam gällande magsäcksoperationer, så ni kan väl föreställa er hur glad jag var när jag fick den här reklamsnutten i min mail på grund av några kommentarer här på bloggen. Pratar man om BMI får man alltså sådant här. Och visst, det är ju inte direkt med mening, det förstår ju jag också, men det är ungefär den hundrade gången det här med överviktsoperationer kommer upp de senaste veckorna, så jag känner att jag behöver skriva lite om det.

Och jag vill börja med att säga att det här inte är menat som någon slags kritik mot de som faktiskt har valt denna operation, eftersom jag är väldigt inne på det där med body autonomy. Din kropp är din och min är min, och vad vi väljer att göra med dem är faktiskt vår ensak.

MEN.

(Yes, det kom ett “men” här, det gör det alltid.)

Men när jag gick till sidan som det gjordes reklam för rekommenderades jag att kontakta dem eftersom mitt BMI är över 30 och det kan ge hälsoproblem om det konstant ligger så högt. Detta trots att de flesta som känner mig inte skulle kalla mig tjock och jag faktiskt mår bättre än jag någonsin gjorde som smal.

Därför skulle jag vilja prata lite mer om det här med magsäcksoperationer och vad de faktiskt innebär. I media pratas det främst om denna sorts operationer som någon slags saviour från övervikt, och att det ger bättre hälsa på så många vis. Det man inte säger är då att det faktiskt är ganska vanligt att man går upp åtminstone en del av vikten igen. Till exempel har jag en kompis vars mamma hade gjort en magsäcksoperation, och som trots detta fortfarande är kraftigt överviktig. Det trodde jag var ovanligt, men sedan läste jag i artikeln jag länkade till alldeles nyss, en intervju med författaren av The Obesity Myth, Paul Campos. Där säger han följande:

Gastric bypass is surgically induced bulimia. People starve for the first few months so of course their blood sugar levels go down. At five and ten year followup the average weight loss from these procedures is about 10% to 15% of body mass (it’s actually less than that since lots of people drop out of the studies) which means most of these people end up still “morbidly obese.” And they can never eat normally again. Why do you think you never see the actual stats for weight loss from stomach stapling? If they were good they’d be on billboards fifty feet high.

10-25%. Om du väger 200 kilo är det 20-50 kilo, och du kommer aldrig att kunna äta normalt igen. Det är riktigt läskigt när man tänker på det, och på vad folk gör för en så pass minimal viktnedgång. Självklart finns det de som går ner och behåller den vikten, men det är alltså precis lika vanligt att inte göra det. Det här har framför allt att göra med att de underliggande orsakerna, det vill säga, den kropp man har, hur man äter, vad man äter och så vidare, inte går att operera bort. Man måste fortfarande vara noga med vad man äter och se till att göra allt “rätt”. Ofta är det också så att om man får kronisk diarré, kräkningar eller andra problem, vilket är otroligt vanligt, får man ofta höra att det är ens eget fel; man äter för mycket eller för fort eller tuggar inte ordentligt. Felet läggs alltså återigen på personen ifråga, precis som det läggs på feta varenda jävla dag.

I de fall då man lyckas bli smal efter en sådan här operation finns en helt annan problematik, nämligen det faktum att man då har extremt svårt att få i sig tillräckligt med protein, vitaminer och annat. T.ex. finner man hos vissa magsäcksopererade en sortens vitaminbrist som inte har funnits i västvärlden på hundratals år, men som man ibland hittar i u-länder.

Sandy från Junkfood Science har för övrigt skrivit massor om det här med magsäcksoperationer och allt vad det innebär, och har kommit över en hel del skräckhistorier, från patienten som har lidit av konstant diarré i TRETTIOFEM ÅR till den unga flickan som har fått så allvarliga neurologiska skador av näringsbrist att hon inte längre har någon kontroll över vad hon säger och gör. Detta är självklart worst case scenario, men det är ändå otäckt att läsa. Och som någon som har haft just dessa problem på grund av icke-upptäckt glutenallergi (tolv år tog det, whee!) så kan jag ju säga att det inte är något litet problem heller. Man blir verkligen helt dum i huvudet när man inte får tillräckligt med järn, vitaminer och annat, man blir svag och jävlig och vågar knappt gå hemifrån eftersom man måste ha nära till toalett precis jämt.

Mitt liv har blivit så himla mycket bättre sedan jag fick ordning på det där med gluten, så jag blir verkligen helt till mig när jag läser om att den här sortens operationer orsakar precis det jag äntligen har lyckats komma undan.

Vidare skriver Sandy om det där med att man säljer den här sortens ingrepp till folk genom att säga att de inte skulle överleva annars, det är för tjocka. Hon lägger då två statistiska nummer mot varandra, och visar på en ganska intressant (om än fruktansvärd!) bild. Sanningen är nämligen att 4.6% av alla patienter som opereras på detta vis dör inom det första året. De flesta är unga, och en sådan hög risk finns överhuvudtaget inte inom något område. Som exempel ger hon hysterektomi (alltså, när man plockar ut livmodern), där chansen att dö ligger på 0.19%.

Därefter har vi det faktum att chansen för en extremt överviktig kvinna (de 0.2 tjockaste procenten) fortfarande bara har en 0.1% chans att dö av fetmarelaterade sjukdomar. Det är farligare att vara man eller African-American eller smal men måttlig rökare än det är att vara sjukligt fet och kvinna.

True story.

Överhuvudtaget finns det mycket siffror att läsa om hos Junkfood Science, en del läskigare än andra. Till exempel tyckte jag att inlägget om att skaffa barn efter en sådan här operation var särskilt oroande, med tanke på hur många fertila kvinnor det är som går i sådana här tankar, och att man i många fall säljer sådana här operationer med skräckpropagandan “om du inte går ner i vikt kan du aldrig bli gravid” eller “ditt barn kommer födas underviktigt”.

Om du vill läsa mer om detta på svenska rekommenderar jag boken Fettpaniken av Marie Carlsson. Jag har bara läst halva, men hon har ett bra kapitel om just magsäcksoperationer och dess följder. Hon konstaterar ungefär samma som Junkfood Science, men jag vet att vissa föredrar att läsa på svenska.

Och för att avsluta kan jag väl citera lite till från Junkfood Science:

One lady passes kidney stones every couple of weeks. Another regurgitates anything solid that she tries to eat and yet has only lost 20 pounds in six months. She says she makes up the calories in liquid. Another can not eat more than one slice of toast at a time without getting sick. Some have chronic diarrhea. Many have nutritional deficiencies. A couple have gained their weight back after 10 or 20 years. And yet, not one of them says they regret having the surgery, such is the praise they get from others for losing weight.

Emphasis mine. Och citatet kommer härifrån. För att läsa mer om vad Junkfood Science skriver på detta ämne, gå till hennes blogg och kolla in länkarna till höger. Om du har något att lägga till på ämnet, kommentera gärna. Jag är den första att erkänna att jag inte har några personliga erfarenheter inom detta område, men jag tycker ändå att det är viktigt att prata om, och då särskilt det faktum att vårt samhälle är så inriktat på smalhet och skönhet att man alltså rekommenderar operationer till folk snarare än kollar deras hälsa och faktiskt uppmuntrar dem till att träna och äta bra.

Och det är det allra värsta, tror jag. Visst finns det fall där folk tycker att det är värt det och kanske har fått ett bättre liv, rent fysiskt, men frågan är om det är bra att fokusera så in i på bara fetma. Bevisligen finns det de som mår alldeles utmärkt och är tjocka. Bevisligen finns det de som är smala och inte så särskilt hälsosamma. Och hur man än vänder på det så är själva idén om att det finns en multi million dollar industry som opererar tjocka med begränsade framgångar ganska läskig. Särskilt som mängden människor som betalar för det här bara stiger, samtidigt som det knappt finns några vetenskapliga bevis för att det faktiskt fungerar.

Det är ungefär som alla de där annonserna med texten “result not typical” under bilden på någon rekordbantare. Det spelar ingen roll att det finns risker. Det spelar ingen roll att tjock inte är lika med fet och ful. Inget av det spelar någon roll, jämfört med the fantasy of being thin.

various — 1 Comment
25
Apr 10

Efterlysning

Med tanke med några kommentarer på det här inlägget skulle jag vilja prata med kvinnor som är eller ska bli mammor. Det jag söker är då den (kanske fem personer, om så många är intresserade) som har lust att prata med mig (via email eller gtalk) om följande:

* hur din kropp förändrades under/efter graviditeten,

* hur detta förändrade din självbild, ditt självförtroende, och hur du ser på dig själv,

* hur detta påverkar hur du förehåller dig till din kropp inför ditt/dina barn,

* hur mycket du tror att ditt/dina barn förstår av utseendehetsen, könsnormer, osv. som omger dem (ett exempel på det jag menar är den här Lego-annonsen och hur annorlunda de ser ut idag),

* hur du bemöttes på BVC och av sjukvårdspersonal överhuvudtaget gällande både din egen vikt före och under graviditeten, och ditt barns vikt (för mycket, för lite, what have you) när det föddes, och allt eftersom det blev (eller blir!) större.

Eventuellt blir det följdfrågor också, beroende på vilka svar jag får! Och självklart får man vara anonym om man vill. Maila mig på jumbled.wordsatgmaildotcom om du vill vara med!

Kom förresten på att den här förfrågan är extremt heteronormativ. Då jag är väldigt intresserad av just fysiska förändringar är det främst biologiska mammor jag letar efter, men om du skulle råka vara en pappa, en andra mamma eller förälder av ett adopterat barn, etc (finns säkert andra varianter jag inte kan komma på just nu), som vill vara med så kanske jag kan göra en andra del just runt det där med hur barn påverkas av värderingar runt kroppar också. Och då menar jag inte bara hos föräldrar, men typ på TV, i böcker, hos andra barn, osv.

Så jo, om det här känns intressant, maila mig!

various — No Comments
14
Apr 10

Link round-up

Har vad jag kallar en legendary man cold (så mycket värre än en vanlig förkylning, natch), så det blir inte mycket tänka och vara smart här. Sorry about that. Men jag har sparat lite länkar ett tag för att ha vid ett sånt här tillfälle, läs dem istället! Och nej, jag håller inte med samtliga nedanstående till punkt och pricka, men de är ändå läsvärda tycker jag.

====

Jenny Nordberg skriver på SvD om att förtrycka sig själv.
Vi är vuxna nu. Men det är likadant överallt. Jag har träffat kvinnor i sena 70-årsåldern som försöker banta. Jag vet inte var det gick snett någonstans; om det var Jane Austen eller Freud, men det måste ta slut snart, för jag orkar inte se det längre. Om inte vi som fick allt kan leva med det kommer det aldrig att bli någon fart, och vi har så mycket att göra. Det fungerar inte att hälften av befolkningen ägnar så mycket hjärnkapacitet åt att avsky sina egna kroppar.

====

Elin Grelsson skriver i VK Kultur om nyanserad bild av träning och sin kropp. (Och hon nämner min blogg, alltid ett bra sätt att bli länkad, haha.)
Trenden av journalister, bloggar och skribenter som skriver om mat, kropp och träning på sitt sätt visar på en allt större nyansering av både motion och hälsa. På samma sätt som jag lärde mig att träning inte behövde handla om att tvinga mig att springa efter en stor middag, visar de här texterna på alternativ till bantningshets och deffade kroppar. Det generella skrivandet kring kropp och motion har alltför länge handlat om den gamla dikotomin kropp och själ. Möjligen har en och annan mindfullness-artikel och yogaguide visat på deras sammanblandning, men fortfarande fokuseras det i mainstreammedia på hur kroppen ska tuktas och fixas och inte hur den ska må bra.

Det som jag lärt mig allra mest, sedan jag närmade mig träningen, är hur kroppen och själen hänger ihop. En helhet som måste fungera ihop för att man ska må bra. Den alltmer nyanserade bilden av kropp, motion och hälsa bidrar till en ökad förståelse för det.

====

Hanna Fridén om att hennes frukost VISST är nyttig. Skönt att se det pratas om på en sådan grundläggande nivå.
Kalkon är bra protein, så även ägg. Kaffe är jag ju beroende av och kan inte bajselilajsa utan det. Grovt bröd med fiber (glutenfritt) är knappast skit det heller, och Bregott är VERKLIGEN inte onyttigt. Naturliga fetter. Det där är bara något som folk blivit lurade med i och med all fetmahysteri.

(…)

Hur mycket fett, protein och fibrer du behöver är olika från person till person, men allt behövs. Men att bara käka sån där frukost som de vill hävda är nyttig i TV-reklam är inget annat än amerikans säljbåg.

Fibrer är inte mat, det är grejer din tarm blandar med bajset för att du ska få ut det lättare. Glöm aldrig det!

====

Slutligen skriver Neonbibeln bästa argumentation mot Malin Wollins tjockhatskrönika.
Med anledning av att någon har RO-anmält en klädkedjas mulliga modeller för spridande av osunda ideal – yes, really – handlar det nu senast om allas hemliga tankar om överviktiga. Tydligen är det inte klokt hur det daltas med tjockisarna nu för tiden, tycker Malin Wollin: “Fetma dödar och ändå ska vi låtsas som ingenting och hylla tjejer som ”älskar” sina XXXL-kroppar.”

I vilken värld detta försiggår kan man sannerligen fråga sig, för det kan inte vara den här. I dag är överviktiga närmast den sista bastiljonen för lyteskomiken. När det inte är okej att skämta om bögar, invandrare och handikappade så får vi alla fall skratta åt de dumma lata späckhögarna som inte fattar att det bara är att äta lite mindre. Att röka, dricka alkohol och aldrig träna är helt okej, bara man inte blir tjock: det är ju – wait for it – ohälsosamt.

Tjockisarna och deras bristande självdisciplin (för det är såklart enda anledningen till övervikt) är ett hot mot allt som det moderna samhället står för. En fet kropp står för underkastelse, hjälplöshet, patetik och en oförmåga att kontrollera sig själv, men inte bara det – den är dessutom en protest mot det smala ideal som vi andra människor strävar så intensivt efter att uppnå. En fet kropp är ett stort FUCK YOU riktat mot de förslavande krafter och system som får oss att ägna timmar framför spegeln och på löpbandet, och därför måste den hånas. För att slippa känna oss som förlorare där vi står i affären och jämför näringsinnehåll intalar vi oss själva att det är fettet som är fienden, inte det smala idealet. Det är övervikt som med alla medel bör bekämpas, inte den kollektiva bristen på självkänsla.

====

Megan McArdle intervjuar Paul Campus, författare av The Obesity Myth, och även om antalet typos i den här artikeln får mig att undra vilken sorts tidning The Atlantic är egentligen är innehållet intressant. Finns så mycket bra i den här artikeln att jag nog måste skriva om den mer ingående när jag mår bättre.
OK, the CDC honchos and the authors of this study you referenced are in hysterics because the obesity rate, so-called, has roughly doubled in the last 30 years. But let’s consider what that actually means.

Obesity is defined completely arbitrarily as a body mass index of 30 or higher (175 pounds for an average height woman). Now body mass follows more or less a normal distribution, which means if the the mean body weight is in the mid to high 20s, which it has been for many decades now, then tens of millions of people will have BMIs just below and just above the magic 30 line. So if the average weight of the population goes up by ten pounds, tens of millions of people who were just under the line will now be just over it.

This might be meaningful if there was any evidence that people who have BMIs in the low 30s have different average health than people with BMIs in the high 20s, but they don’t. At all. So the “obesity epidemic” is 100% a product of tens of millions of people having their BMIs creep over an arbitrary line. It’s exactly as sensible as declaring that people who are 5′11 are healthy but people who are 6′1″ are sick.

Adding to the absurdity of all this, people with BMIs in the mid to high 20s actually have the best overall health and longest life expectancy – more so than those in the so-called “normal” BMI range.

====

Marianne Kirby of The Rotund and Lessons from the Fat-o-sphere skriver om det där med ansvar när det kommer till att blogga om FA och HAES, något som jag har tänkt mycket på den senaste tiden.

I want to talk, for a hot minute, about the responsibility I feel when it comes to this blog and the things I say here. Because I know that people are reading and taking this stuff seriously and that it can be a huge thing in a person’s life. I know this because every time I go somewhere, which is on-and-off a lot since the book came out, when the event is over there is still a crowd of people who want to talk about these issues, about how they are affected, about how hard all of this is.

FA IS HARD. It is so hard. And you are brave and amazing people for taking it on.

How does this relate back to that sense of responsibility I mentioned? It relates back because I take your feedback seriously – and I want you to know that – even if I don’t appear to be changing my “laughing in the face of MeMe Roth” ways. We don’t have to agree on strategy 100% – I am all for other people taking this up if they don’t like how I’m doing it. It’s a continuation of what I’ve always felt about this blog: if you don’t think I’m saying the right stuff, say it yourself so that we can all hear you.

It’s a tall order – I said y’all are brave for taking FA on and I seriously mean that. Having a public blog that is open to scrutiny and disagreement and whatnot is a step beyond that and it’s too much for some people and that is totally okay. But, as we ride through this latest batch of publicity, I can’t help but that the responsibility I bear to y’all is about saying what I have to say the best way that I can say it and encouraging other people to say what they have to say as well. The more voices the better. The more voices that speak, the harder it is to drown us out.

====

Lesley Kintzel of Fatshionista.com skriver om det faktum att man faktiskt KAN vägra att väga sig hos doktorn. Som princip gör hon det enbart om det behövs för att räkna ut hur doser för mediciner, och pratar lite om hur vanligt det är att tjockisar undviker att gå till doktorn hellre än de blir vägda.
I am quite aware that this post will make people angry. Oh, it will make them so very angry. It’s about control. Just get on the scale, fatty! No. You don’t get to police my healthcare practices any more than you get to police the size and shape of my body or the things I choose to do with it or the food I feed myself. You don’t get to draw lines; I do. I made a decision based on knowing myself, and knowing what the experience of being weighed recalls, and what happens inside my head as a result. No one else can make that decision for me. If scales don’t bother you, then be weighed! Be weighed! Numbers are okay. Numbers shouldn’t be secrets. Numbers shouldn’t be shameful. And indeed, I have no problem with numbers — pounds or inches — themselves, in isolation of the weighing process. But we should all have the opportunity to create boundaries. And we should all have our boundaries respected. Even if they seem irrational to others. Even if they seem foolish.

No, I don’t do scales. Cheerfully, brightly. Smile.

various — 15 Comments
9
Apr 10

Obetänksam sjukvårdspersonal redux

Det här skrev jag också ursprungligen på engelska. Har tänkte skriva om det länge, men det har liksom inte blivit av. Nu har det tjatats så om sjukvård det senaste att jag bara inte kan hålla mig. Det började med den här artikeln från Netdoktor.se. Den pratar om att sjukvården inte frågar överviktiga om de vill ha hjälp, och undviker att prata om det. Tydligen så önskade nittio procent i någon undersökning (står ej hur representativt urvalet var eller hur stor gruppen som frågades var, så jag sätter stora frågetecken här) att primärvården skulle ta upp det här. Och det ledde alltså till en artikel om att “tjocka” önskar detta. Generaliseringar galore.

(Jag kan väl också säga att jag inte var imponerad av Netdoktors artiklar på övervikt; här har vi BMI-tjat, övertygelsen att viktnedgång enbart har att göra med intag-och-förbränning, att det är den bantandes eget fel om de går upp igen, pga avsaknad av motivation och, som grädde på moset, en artikel som talar om för en hur “farlig” ens övervikt är baserad på hur fettet är placerad. Jävla pseudo-science. Hatar’t.)

Iallafall, eftersom allla pratar om sjukvård tänkte jag prata lite mer om när JAG hamnade hos en stödperson som skulle, var det tänkt, hjälpa mig med mina ätstörningar och psykiska problem, och hur otroligt kränkande det kändes när hon enbart fokuserade på min vikt. Jag bodde då på ett ställe där väntelistan till en psykolog var tretton månader och den till psykiater var cirka ett halvår, förresten. Vårdcentralen tog inte emot mig eftersom jag var inskriven på psyk och allt jag hade att tillgå var alltså denna person, en skötare som hade gått en kurs i KBT. Det var allt, och som någon som har gått på diverse behandlingar i över tio år märktes det väldigt väl att hon inte hade mycket utbildning.

Som bakgrund kan jag väl säga att jo, jag brukade ha ätstörningar av anorektisk typ när jag var yngre, fast aldrig så illa att jag blev inlagd. Det innebar att när jag började ta en medicin som gav ett extremt sug efter mat, något jag aldrig hade känt innan, slog det hela över åt andra hållet, och jag kunde inte sluta äta. Det som fick mig att få det under kontroll var ett strikt schema, där jag tvingade mig själv att äta en exakt mängd var tredje till femte timma. Den första tiden var skit-jävla-vidrig, pga. s.k. semi-starvation neurosis, vilket innebär att man inte kan sluta tänka på mat. Man samlar på sig massor om ifall att, man räknar ner minuterna tills man får äta igen, osv.

Sådana här extrema restriktioner är inget jag rekommenderar numera, men då var jag ganska desperat och fortfarande omedveten om fat acceptance. När jag fick min tid var jag mitt inne i den här tiden av extrem kontroll, och försökte så jävla mycket att inte få ett återfall genom att begränsa det jag “fick” äta. Detta är ett väldigt bra sätt att uppmuntra just cravings och hetsätning eftersom kroppen BEHÖVER fett och socker, och man bara kan hålla emot så länge, men självklart så känner man sig i slutändan som en hemsk människa utan självkontroll, fast det är helt naturligt att reagera på det här viset.

Iallafall. Det var en jävligt lång parantes, men jo, jag gick till den här personen och försökte förklara att jag försökte få kontroll på det hela men att jag ibland inte klarade av det, och det slutade ofta med att jag hetsåt upp till tretusen kalorier på en förmiddag. Istället för att då förklara mig att det är helt normalt eftersom (se ovan) kroppen behöver också det som inte är helt nyttigt, tittade hon på mig, tog in magen (alltid den där jävla magen) och sa, under fyrtiofem minuter, bl.a.:

“Ja, du kanske skulle behöva gå ner lite, men du är ju långtifrån ENORM.”
“Du behöver nog gå ner lite på mitten.”
“Vad äter du egentligen, kaffebröd?”
“Har du hört talas om BMI? Det är ett jättefiffigt påhitt som…”

Det hela paketerades snyggt då jag använde den deciliter mjölk jag häller i kaffet som ett exempel på hur medveten jag var av kaloriantalet i olika sorters mat, och hon svarade: “Men drick kaffet svart då”, och avslutade det hela med uppmuntringen att starta en matdagbok, vilket var EXAKT vad jag höll på med när jag var ätstörd åt andra hållet. Jag har senare förstått att detta rekommenderas till de med ätstörningar, som ett sätt att faktiskt se hur lite de äter, men jag har alltid använt det i negativ bemärkelse och visste att jag skulle bli ännu sämre om jag följde hennes förslag.

I slutändan blev jag så tvärarg (och bara delvis pga. detta, hon sa även en del idiotiska grejer om mina andra besvär) att jag gick hem och skrev ett brev där jag detaljerade exakt varför jag vägrade träffa henne igen, vilket i sig innebar att jag var utestängd från ALL sjukvård eftersom jag hade vägrat den hjälp som erbjöds mig, och det slutade faktiskt med att jag flyttade tjugo mil, till staden jag kommer ifrån, i hoppet att jag skulle kunna få hjälp.

(Det fick jag, för övrigt, men inte förrän jag hade själv tagit kontroll över mitt ätande, genom att släppa på det där med att äta exakta mängder, och faktiskt tillåta mig “lyx” som bröd med smör OCH ost. Och jag kan väl lägga till att trots denne extrema period av återhållsamhet gick jag inte gick ner ett enda av de kilon jag gick upp under min hetsätningsperiod. INTE ETT ENDA. Det jag “fick” var dock förmågan att kunna äta normalt igen, men detta var alltså, helt utan hjälp från sjukvården.

Så, jo. Det är alltså det här man förespråkar när man pratar om att primärvården ska prata med folk om deras övervikt. Och visst, det finns de som har problem som faktiskt är ätstörningar och inte bara “vanlig” fetma, men det går inte att se på en person huruvida detta är fallet. Jag har hört så mycket om folk i främst USA som avskyr att gå till doktorn eftersom de, oavsett besvär får bantningsbroschyrer och svaret att det “går över om de går ner i vikt”. Jo, även om de har astma eller medfött hjärtfel eller vad det nu kan tänkas vara.

Och jag kan väl säga att om jag hade varit nitton och inte tjugonio hade jag tagit det här som ett bevis att jag faktiskt inte var a) tillräckligt smal, b) tillräckligt ätstörd, c) riktigt jävla svag och utan karaktär. Det gjorde jag inte, i det här fallet, men det gjorde mig extremt medveten om hur det skulle kunna se ut, om jag hade varit yngre, och hade förväntat mig faktisk hjälp från den här människan. På ett vis var det kanske bra att hon betedde sig på det här viset, för det gjorde mig så arg att jag tog tag i det hela på egen hand.

Så, nej. Vårdcentralen, ni kan behålla era välmenande vikt-förfrågningar. I’m just fine, thank you.

various — 4 Comments
24
Mar 10

Något helt annat

Kan jag förresten få säga att jag är så himla glad över hälsoreformen som gick igenom i USA häromdagen? Hörde på Twitter (så jag har inga källor direkt) att USA är (var) det enda i-landet i världen som inte hade någon slags sjukförsäkring för dess medborgare. Visst, det är för jävligt att det var tvungna att slopa all ersättning för abort och liknande för att ens få igenom skiten, men det kanske är en början? Jag hoppas det, iallafall.

Tänker på:

- Att desperat försöka skrapa ihop 2,000 dollar (14,400 kr) inför en operation, för att det var så mycket man var tvungen att betala innan försäkringen började gälla, medan mitt ex (den som skulle opereras) hade så ont att han knappt tog sig ur sängen.

- Att få en räkning på 600 dollar efter operationen eftersom medlet de sövde honom med inte täcktes av sjukförsäkringen. (Yes, seriously.)

- Att vara tvungen att lära mig att ge honom sprutor eftersom vi inte hade råd att låta en sköterska göra det.

- Att betala 100 dollar (700 spänn) för tio dagars medicin.

- Att tejpa ihop grannen när han skar sig så in i helvete, eftersom han inte hade råd att gå till doktorn.

- Att läsa om alla de transperson som tvingades betala enorma summor för sina operationer eftersom könsbyte ansågs vara ett “val”, väl medveten om att detsamma skulle vara nödvändigt i mitt ex’s fall. (Jag vet att det inte ska vara någon apostrof där på svenska, men det ser ju så fult ut.)

- Att försöka lugna ner en manisk släkting eftersom hon hade fyllt arton och inte längre täcktes av pappans sjukförsäkring. En månads medicinering kostade typ 1,500 dollar och hon hade inte råd. När jag flyttade ifrån USA bodde hon på gatan, alternativt hos kompisar. Hennes familj ville inte ha med henne att göra.

And so on. Det här är dessutom inte de värsta fall jag har hört talas om. Det finns barn som har dött eftersom deras försäkringsbolag vägrat betala för dyra med livsnödvändiga operationer. Det finns folk som har tvingats gå i personlig konkurs pga. läkarräkningar. Det finns de vars sjukförsäkringar plötsligt slutar betala när de drabbas av cancer eller något annat “dyrt”.

So, yes. Jag tror på det här. Och det faktum att de politiker som har supportat den här reformen har hotats tll livet, blivit spottade på, kallade allehanda rasistiska och homofobiska skällsord och blivit presenterade med sina egna gravstenar när de har försökt föra en dialog med allmänheten… Det går liksom inte att fatta hur sådana människor tänker. Visst, så som det här förslaget ser ut just nu är det inte direkt optimalt, men man måste börja någonstans.

Och när folk argumenterar emot det här ser jag alltid min granne J.D. (yes, som i Scrubs, fast jag fick aldrig veta vad det stod för) framför mig. Sextio år gammal, smal som en sticka, rökte som bara den, vägrade svära inför mig eftersom jag var kvinna och hade världens hosta precis jämt. En dag började han hosta blod, men han bara ryckte på axlarna och sa att varje dag han levde efter Vietnam var en gåva. Vi flyttade, och jag vet inte vad som hände med honom, men jag kan inte tänka mig att det slutade väl. Tyvärr.

Svensk sjukvård är långtifrån himmelriket på jorden, men den existerar åtminstone. Det kan vara svårt att få tider och jag känner folk som har stått i kö i ett halvår eller mer för enkla operationer, men den är åtminstone inte ett privilegium som bara finns till för det rika. Än så länge, iallafall.

various — 1 Comment
5
Mar 10

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Något skumt har hänt. Jag känner för att skriva MER på svenska. Hur länge som helst har det bara låst sig när jag försökt, men nu? Nu vill jag skriva meeeeer. Just därför kommer det handla om lite annat här framöver. Fast inte bara, utan också. Hoppas att det kan göra den här bloggen lite mer personlig, och kanske roligare att läsa. Kanske?

Iallafall, det jag vill skriva om idag är är psykisk ohälsa. (Och det är ju också ett positivt, roligt-att-läsa-om-ämne, no?)

Hursomhelst, det finns många anledningar till att jag tar upp det här, från mina egna äventyr i antidepressiva-mediciner-landet, via det jag har läst om PsykTV och förstås det faktum att jag senast igår läste om ännu en svensk kändis, skådespelaren Emil Forselius, som har tagit livet av sig.

Det börjar bli många nu. Emil Forselius, Johanna Sällström, Micke Dubois. Det finns andra också, I’m sure, jag kommer bara inte på namnen. Det är såklart inte hemskare bara för att det är en känd person, men det gör det hela lite… synligare, antar jag.

Eller kanske inte. Alla känner väl någon som har valt det där, så det är inte direkt så att det bara påverkar oss om det är kändisar. I mitt fall var det min spanskalärare på gymnasiet. Jag minns henne särskilt eftersom mina betyg rasade rätt rejält just pga. depression, men hon fattade, på något vis, och hade mer tålamod än de andra. Spanska var enda ämnet jag fick MVG i av just denna anledning.

Något år efter jag hade tagit studenten kom lillasyster hem och berättade att hon (tydligen) hade hoppat framför ett tåg. Enligt rykten hade hennes man gjort samma sak några år tidigare. Vet iochförsig inte hur sant detta var, men jag minns viskningarna om “hur kan man göra så mot sina barn?”

Och det är väl just det. Det är som Mary Elizabeth Williams skriver på Salon.com:

As the details of Blosil’s suicide emerged Monday morning, in among the sympathetic public comments were confused and downright angry responses as well. “This kid was given everything besides love and encouragement; he was given medical help and intervention, and it still wasn’t good enough for him. How could he be so selfish as to cause so much pain on those who loved and cared for him the most?” wrote one commenter on CBS. “I raised two sons myself and have to wonder if a child takes their own life, how can it be that the parent has done their job well?” added another. And on CNN, a woman who wrote that her husband had killed himself years before called suicide “an incredibly selfish act.”

It’s the “act” part that’s such a sticking point for a lot of people. You can’t help getting cancer. You can, so the thinking goes, not jump out of a building or hang yourself in a closet. And that, in a nutshell, is the bitch of depression — it isn’t just how it makes people feel, it’s what it makes them do.

Det sjuka är egentligen inte den som väljer att ta sitt liv, utan hur svårt det är att få hjälp. För något år sedan bodde jag i Linköping. Där, i en stad på ca 100,000, finns en psykiater inom öppenvården. Samtliga privata jag talade med tog inte emot nya patienter eller enbart från en del av staden som jag inte bodde i. När jag äntligen (efter många om och men) fick en tid för utvärdering hos en sköterska informerades jag att enbart självmordsbenägna, maniska eller folk med tvångstankar togs emot av läkare.

Ersätt detta med diverse fysiska sjukdomar så låter det ungefär såhär:

Enbart benbrott, svininfluensa och lunginflammation tas om hand. Samtliga andra sjukdomar hänvisas till vårdcentralen, som är stängd för allt utom akutfall över sommaren och öppnar åter sista veckan i augusti.

(And don’t get me started när det gäller det faktum att psykiska sjukdomar sällan räknas som akuta, om man inte råkar vara självmordsbenägen.)

När jag läste Ann Heberleins Jag vill inte dö jag vill bara inte leva slogs jag av just det absurda i att en sjukdom som orsakar flest dödsfall i åldersgruppen 15-44 år inte är just det. Fler människor dör tydligen pga. självmord än som dör i trafiken varje år. Trots detta finns inte vård till alla som behöver det, och de som får vård råkar ut för läkare som säger saker som “om inte den här medicinen hjälper blir det tvångsinläggning” eller “men det är klart du kan gå ut mer än x timmar i veckan” eller “jomen jag liknar det här med social fobi med nikotinmissbruk – om man bara vill så kan man!”.

Det bör väl tilläggas att alla tre påståenden är sådana jag har hört personligen.

Ann Heberlein säger det hela alldeles perfekt:

Men jag tror att det är viktigt att tala om att vi finns. Vi som inte riktigt orkar med våra liv. Vi som bär på en grundläggande erfarenhet av nederlag. Vi som bär på den där skammen att inte klara av livet. Jag vill inte ha er ömkan. Det är inte synd om mig. Jag behöver inte era kramar eller omsorger. (Absolut inga kramar. Jag är krammotståndare.) Jag behöver vård. Jag behöver psykiatrisk vård. Medicin. Det finns fler som jag. Vi är ganska många. Vi lever med en dödlig sjukdom. Det är faktiskt så. Det handlar inte om att skärpa sig och ta sig samman. Det här är ett tillstånd som kräver kvalificerad medicinsk vård. Varje år dör ungefär 1500 svenskar för egen hand. Det är många. Det är fler än som dör i trafikolyckor. Jag är övertygad om att det går att rädda ett par hundra av de här 1500. Jag tror att några av dem vill bli räddade. Jag tror faktiskt det.

Och ändå… ändå så händer det allt oftare att man hör om någon som inte orkade. Om någon som inte fick hjälp. Om någon som tog sitt liv därför att stressen över att återvända till arbetsmarknaden för tidigt blev för stor.

Det är inga nyheter det här. Folk har bloggat och skrivit artiklar om det hela hur länge som helst. Det blir ändå inga förändringar. Och förra veckan fick jag höra av min läkare att jag är redo att gå tillbaka till att söka jobb. Fast jag fortfarande står i väntelista till en psykolog. Fast jag inte orkar vara hemifrån mer än ca tio timmar per vecka. Fast jag inte tar mig ur sängen om jag går över denna mängd.

Fast min självkänsla, min ork, min förbättringskurva och typ hundra andra saker är extremt bräckliga.

Det blir bättre. Det sägs det ganska ofta. I mitt fall är det sant, men det är helt och hållet beroende på hur mycket press jag har på mig. På måndag ska jag på möte på ett sådant där sysselsättningsställe. Jag är skit-jävla-nervös. Tänk om jag inte orkar? Tänk om jag inte kan?

Tänk om.

various — 7 Comments
3
Mar 10

Nightline-debatt = huvudvärk

Det här inlägget skrevs först på engelska här. Eftersom jag tänker på det språket blev det så, och jag hoppas att jag kan översätta utan att det haltar alltför mycket…

Tidigare i veckan sändes en debatt på den amerikanska kanalen ABC. Programmet hade temat “Is it okay to be fat?”, och om du vill se det hela själv, klicka på länken, men var beredd på en hel del fat-phobic content och ganska mycket moralkakor. Två av gästerna var hur bra som helst, det måste sägas, och de är anledningen till att jag orkade titta på det hela överhuvudtaget. Jag har tänkt att skriva lite mer om de BRA saker som sades lite senare.

oktobefat

Gästerna var (från vänster till höger, med programledaren i mitten):

Marianne Kirby, en av författarna till Lessons From the Fat-o-sphere: Quit Dieting and Declare a Truce On Your Body, som jag recenserade här. Hon skriver även bloggen The Rotund, som jag läser jämt, och verkar vara pretty awesome (säger jag helt opartiskt).

Crystal Renn, som är världens högst betalda plus size model. Hon började dock som “vanlig” modell och utvecklade världens ätstörningar i sina försök att vara tillräckligt smal. Jag fangirlade henne som bara den här, och kolla gärna in de här bilderna, där hon testar samma kläder som en “normalstor” modell. Man ser skillnaden väldigt bra där, och hon är hur snygg som helst, t.o.m. i världens hemskaste kläder.

Kim Bensen, som har skrivit boken Finally Thin!, en memoar om hur hon bantade ner sig från 350 pounds (dvs. 160 kilo) till någon löjligt liten storlek. Det här är enligt hennes mening bevis att vemsomhelst kan göra det, och på hennes hemsida kan du köpa allt från låg-kalori-socker, via väskor med ordet BELIEVE tryckt på, och fina saker som fotoramar med magneter på baksidan så att du kan rama in ett foto på dig själv när du var tjock och sätta på kylskåpet. Som motivation, antar jag.

MeMe (Meredith) Roth, som har bildat en organisation mot fetma. Den heter National Action Against Obesity och jag bör väl lägga till att den är en enmansoperation mot tjockisar, inte någon stor organisation. Överhuvudtaget är hon känd i bloggvärlden som random fatphobic crazycakes (favorituttrycket!) lady. Det är svårt att sammanfatta henne kortfattat, men det här inlägget på The-F-Word.org lyckas ganska bra, och den här artikeln hos the Guardian är också väldigt bra. Ooh, och här skriver Jezebel mer om hennes “credentials”.

Och nej, jag kan inte förneka att jag inte var helt opartisk när jag presenterade de fyra, men det är svårt att inte vara det när det de säger talar så himla tydligt för hur vettiga de faktiskt är. Som exempel kan vi ta deras opening statements, som baserades på frågan “Is it okay to be fat?”

====

Programledaren:
“Is it okay to be fat? Let’s start with you, MeMe.”

MeMe:
“It’s not okay to be fat when we realise that in almost every single case being over-fat is a result of habitual improper eating. Obesity ravages the body, there’s an untold cost of human suffering, and there’s a financial burden to all of us, not just the person that is eating themself into obesity.”

Programledaren:
“But is there a way to be fat and healthy?”

MeMe:
“Not if you have feet, hips and knees, not if you have an endocrine system, and not if you have an arterial system.”

Programledaren:
“Marianne, you would respectfully disagree?”

Marianne:
“Like, I HAVE feet and hips and knees, it’s very exciting. I –”

MeMe:
“I’m sure the orthopedist finds the effect of your weight on those feet and hips and knees very exciting too.”

Marianne:
“Actually, no. I’m actually a very healthy person. It’s kind of amazing, I’m far healthier now than I was when I started dieting, you know, at seven, and continued for a lifetime.”

Programledaren:
“What do you make of the question, though? Is it okay to be fat?”

Marianne:
“I think it’s kind of an unfair question, because that’s like asking ‘is it okay to be anything other than white, middle class, heteronormative, mainstream body type?’. I mean, it’s my body. It’s totally okay. It’s noone else’s business.”

MeMe:
“I have a question for you. Would you be willing to forfeit any payout from an insurance company, Medicare or Medicaid for any medical costs associated with your obesity?

Marianne:
“I don’t understand why you think that’s even a good thing. It’s –”

MeMe:
“Well you said that it’s your body and that it’s nobody else’s business, I was just curious if you would be willing to forfeit any payout for any sickness associated with your obesity from Medicare or Medicaid which we all pay for, or insurance. I’m just curious!”‘

Programledaren:
“I think MeMe’s getting a little bit ahead in the debate, which is the idea of the cost or burden to society of medical expenses. And we all know that something like 9% of all medical expenses are related to obesity. But we can get to that in a minute. Why don’t we continue with our opening statements? And I turn to Kim. Is it okay to be fat?”

Kim:
“Well, I think that first of all you have to define okay. What does okay mean? Is it a permission? Because once we start policing what goes in our mouths from a legislative point, that’s very scary. And what is fat? Are you talking about a term that the government set up? Is it a pound overweight? How long have you carried it? I mean, I think it’s very difficult to be overweight and healthy. I think there’s exceptions, especially when you’re young there can be exceptions, but it takes a toll on your body and I speak from experience. But my husband told me I was beautiful when I was 350 pounds. It’s not a beauty thing, it’s a health thing.”

Programledaren:
“Crystal, for your industry, it’s very much a beauty thing. Is it okay to be fat?”

Crystal:
“I think that it’s okay to eat, well, a balanced diet. I also think that it’s good to exercise and wherever your body falls, whether that’s actually a four, or an eighteen, I think that it’s really about the actual healthy eating habits that you have and wherever your body falls. I believe, actually, because I have met people, in my side of things, you know, my division is the plus size industry, and I meet quite a few women who eat a very healthy, balanced diet, and they just happen to be a size eighteen.”

Programledaren:
“But doesn’t the fact that you’re a plus size model speaks volumes about the fashion industry, because looking at you, you don’t look like a plus size person to me.”

Crystal:
“Oh, absolutely. I do know that the society, when they hear plus size model, they have a picture in their mind, but in the industry, a plus size is anything above a thirty-four inch hip, thirty-five inch hip, and that goes all the way up to a twenty. What I’m fighting for is a variety on the runway. I want all different types of women in magazines, because I think that’s an accurate portrayal of what women are. And I think that they could look at those magazines and those ads and feel really positive from that. Because people ARE all different sizes, and no matter if you’re, if you’re starving yourself down to be healthy, I don’t agree with that. And an interesting point that was brought up earlier was about the hips and the knees and it causing problems when you’re ‘obese’. Well, I remember when I’d been exercising for eight hours a day, what that did to my hips. It was quite amazing, I found myself having trouble to walking down the street.”

Programledaren:
“So you’re saying that the quest for being thin can be quite unhealthy as well?”

Crystal:
“Oh absolutely. I think it’s all about moderation, which is my stance.”

====

I de första fem minuterna så har MeMe alltså talat om att det är helt omöjligt att vara tjock och hälsosam om man har höfter, knän och fötter, ett hormonsystem (tror jag översättningen är, “endocrine system” är ju det som regulerar hormoner, bl.a, och har du ett bättre svenskt ord för detta, hojta!) eller artärer.

När Marianne påpekar att hon faktiskt inte har problem med sina leder trots sin storlek så hoppas MeMe på henne och frågar om hon skulle vara beredd att avstå från sjukförsäkringspengar för sjukdomar som har att göra med hennes fetma, eftersom det är något vi alla betalar för och om Marianne säger att det är hennes kropp och hennes business så ska andra minsann inte behöva betala för det…

Och när Marianne försöker fråga varför det skulle vara en bra idé så blir hon avbruten och programledaren säger att 9% av alla kostnader för sjukvård i USA är för sjukdomar relaterade till fetma, och för sedan över frågan till Kim istället för att utreda färdigt.

Kim är sugary sweet och använder sin egen erfarenhet som grund för vad hon tror på, och jämfört med MeMe är hon faktiskt helt okay att lyssna på, iallafall till att börja med. Därefter pratar Crystal om hur dåligt hon mådde när hon var som smalast och nämner även problemen hon hade med sina leder när hon var anorektisk.

Det tar med andra ord inte många minuter för en att börja tycka illa om MeMe, eftersom hon pratar högst, drar egna helgalna slutsatser och inte drar sig för att avbryta de andra. Och det här är bara början.

Innan vi går vidare kan jag även påpeka att den procentsats, 9%, som nämns, gäller ALLA kostnader för sjukdomar som KAN bero på fetma, oavsett om patienten faktiskt är fet eller inte. Nyfiken på hur stor del av alla kostnader som spenderas på olika sjukdomar, eftersom jag ville veta om 9% var mycket eller lite, hittade jag den här tabellen, som visar procenter ganska bra. Hjärtsjukdomar ligger i topp på 8.3%, men trauma (typ olyckor, tror jag?) och cancer är inte långt efter, på 6.9 och 6%.

Sedan har vi det där med att tjocka människor har större chans att överleva hjärtattacker och liknande, att banting och viktpendling skapar lika mycket hälsoproblem som att vara tjock och att när man pratar om fetma-relaterade sjukvårdskostnader så ingår lapband surgeries (som jag inte vet vad det heter på svenska, gastric by-pass?).

Och sedan har vi det faktum att många tjocka inte går till doktorn när de borde eftersom de ofta blir tillsagda att gå ner i vikt även om de har svårt att andas för att de var för tidigt födda och har underutvecklade lungor, som en kompis till mig, eller har oupptäckta blodproppar i lungorna eller, för att ta ett helt annat exempel, har ont i knät eftersom de har ramlat.

====

Allt eftersom debatten fortsatte så rabblade MeMe Roth resultaten av diverse undersökningar, varav en påstod att feta har mindre hjärnor. Vid detta påstående brast hela publiken i skratt, vilket fick mig att känna mig mycket bättre. När jag letade efter vidare information om den här undersökningen hittade jag en blog som påpekade just hur galet ett sådant här resonemang är:

There’s also the small matter in which Roth stated that overweight/obese people had brains “4% smaller” than “healthy weight” people. I understand the study’s from the University of Pittsburgh, as she noted, but I want to know what exactly the university said, since this sounds – as the audience for the debate attested – like total crap. Does the brain shrink as someone gains weight? What of the five percent of dieters who used to be obese and are now considered “normal” weight, such as Kim Benson? Do their brains enlarge as these people continue to keep the weight off?

The only way this makes sense is if evolution slowly progressed over centuries to the point that genetically larger people had 4% smaller brains, but then that’s admitting that weight and size has very much to do with genetics and very little to do with willpower or one’s moral worth, which Roth won’t concede to. Except when it comes to fat women giving birth to kids with spina bifida, at which point Roth says, “You’re fighting against Darwin here!”

Well, MeMe, you can’t have it both ways – either weight is caused by genetics or it’s caused by one being a self-indulgent slob, and it looks like you’ve undermined your lazy-slob position right there. Check… and… mate.

====

Vidare pratade Crystal lite mer om hur sjukt hennes ätande var då hon var anorektisk, vilket blev extra läskigt då MeMe satte igång att berätta om sin icke-bantning, som baseras på idén att lägga på två nollor på den vikt man vill ha, vilket är så korkat att det liknar inget. I hennes fall så var hennes målvikt 130 pounds, ca 59 kilo, och alltså “får” hon äta 1300 kalorier per day. Och eftersom hon vill äta mer än det per dag så springer hon four miles, 6.5 kilometer, per dag och kan därför äta 1800!

Vilket låter väldigt hälsosamt, eller hur?

Vid ett tillfälle i debatten sa Kim helt bestört till Marianne: “But you don’t know how much you’re eating, because YOU’RE NOT COUNTING YOUR CALORIES”.

Sedan kom en manlig barnläkare dit och mansplain-ade (otroligt klumpig översättning, men…) exakt det som redan hade diskuterats. Senare pratade han om tragiskt över-matade sexmånaders bebisar och var allmänt irriterande. En sak som han gjorde bra var dock hans fråga till MeMe om hon tyckte att stigmatisering av människor är en bra idé. På detta svarade hon att hon inte tycker att vi ska stigmatisera MÄNNISKOR men att stigmatisering kan användas på ett positivt sätt för att bota the obesity crisis.

Vilket i princip betyder att det inte är okay att frysa ut enskilda människor, men feta som grupp ska behandlas som sämre människor. Det hon missar här är väl det faktum att det inte går att stigmatisera feta som grupp och lagstadga emot dem genom att t.ex. vägra dem sjukvård, utan att det drabbar enskilda personer.

oktobefat02

Som svar på detta sa Marianne:

“But what your message does is stigmatise fat people. You don’t run an organization that attacks school systems for not having recess. What your organization does is making people feel bad about themselves. There are no ‘powers of stigmatization’ that can do anything good for a person. You know, shame doesn’t work that way.”

Dvs, hon påpekade just det jag sa ovan, och pratade lite mer om att det enda MeMes budskap gör är att ge enskilda människor dåligt samvete för hur de råkar se ut. Själv tycker jag att MeMe’s argument låter väldigt mycket som “åh, jag gillar inte homosexuella, men DU är ju okay fast du är gay”, och det är så fucked up att jag inte ens vet var jag ska börja.

====

Ett annat citat är:

“We’ve gotten ourselves to the point where we are behaviorally and neurochemically dependant on food.”

Yes, hon sa verkligen just det. Hon satt i TV och berättade att våra hjärnor får oss att tro att vi måste äta, annars dör vi. Oh REALLY? Stoppa pressarna! Sådana nyheter kan vi inte hålla tyst om!

Eller, jo. Det vet väl vemsomhelst. Utom MeMe Roth, tydligen.

====

oktobefat03

Kim var i jämförelse riktigt trevlig. Hon pratar med en söt-som-sirap-röst, och tittar på dig som om hon inte vill något hellre än att DU, bara du och ingen annan, ska tänka på din hälsa och din framtid och göra något åt din tjockhet. Hon var faktiskt inte så hemsk förrän mot slutet, då hon sa följande…

Kim:
“I just don’t understand. Are you saying that obese people are obese because of genetics, not because of behaviour?”

Marianne:
“I’m saying that there are a lot of things, and no one reason. And the argument –”

Kim:
“Can I just ask about you? Are you obese simply because you have an obese gene, and not because you overeat? Because you’re talking about eating healthy food, eating in moderation, exercising… (och här SKRATTAR hon) … I gotta ask about you. I’m just asking, not condemning or making any statements, I just want to know. Are you the size you are because you overeat, or because you’re just genetically pre-disposed?”

Marianne:
“I’m this size because I dieted for twenty years.”

Kim:
“Well, DIETING doesn’t get you to that size.”

Marianne:
“It DOES, actually. It gets you to the point where you lose a little bit of weight, and then you regain like 10% more than what you lost, I can’t remember the exact statistics on that. So when you go through the cycle of gain and loss, of gain and loss, of gain and loss, you do wind up at this size.”

Kim:
“I know! I did! I was bigger than you are!”

Um, yes. Först sa hon att man inte kunde banta sig till över 300 pounds (135) kilo, och skrattade överlägset medan hon sa det, bara för att i nästa andetag medge att HON minsann hade bantat ett helt liv och vägt mycket mer än så i slutändan. Contradictions much?

====

På slutet fick de alla säga något lite snabbt, och här kan vi (återigen) se hur olika deras tankebanor är:

Kim:
“I think that beauty comes from within, not from without. But I don’t want people to fall into the trap that if they want to lose weight, that they feel that they can’t do it. I don’t want them to think that just because they’ve been overweight for a million years, have tried every diet out there, um, have yo-yo-ed up and down a million times… If they truly want to get to a healthy weight it doesn’t matter how long you’ve been overweight or how much you weigh, the only way you’ll never lose weight is if you stop trying.”

Crystal:
“I think women have a problem with self-hatred and lack of confidence. I believe that there’s absolutely a prejudice in this country to anyone over the size of… probably a ten, and I think that’s very sad, and I think that, you know, if this country got over that and maybe started to accept, you know, different types of people, maybe women wouldn’t feel so pushed down and maybe they would even take it to the next step from where they are and they’ve already come so far. I would like to see that happen and I’m so proud of women and I really think that people need to be an individual to find success. Be happy with who you are, and then go out and live your life.”

MeMe:
“If we’re going to do anything about reversing the obesity trends in the U.S., we’re going to have to take most of our resources and focus on the pre-pregnancy to age five bracket, before children have developed their body compositions and their eating and exercise habits. It may not be in the constitution, but it is in the Declaration of Independence that we have the right to pursue happiness and without your health you don’t have that. Every child born in this country should have a chance at being healthy and a chance at pursuing happiness. We owe that to them. So let’s focus on the pre-pregnancy to five-year-olds and foster Generation H for ‘healthy’.”

Marianne:
“My body and my health doesn’t look like everybody else’s body and their health. Everybody is an individual, everyone has their own challenges when it comes to their health, however that’s defined. And I think that it’s incredibly damaging to judge someone and their health level solely on this one factor. It’s ridiculous. And it has reached a point in our society where it’s not just, you know, fatty-fatty-fat people like me, it’s trickling down to people of all sizes, and children and we’re actively damaging ourselves by being obsessed by this one number instead of doing things that are actually good for us.”

Kim säger att man borde försöka banta bara en enda gång till och då, underförstått, med hennes metod.

Crystal påpekar att dagens kvinnor verkar ha problem med sin självkänsla, och att hon tror att det inte kommer att kunna lösas om vi inte gör något åt de ideal som finns idag. Hon pratar om att försöka vara nöjd med den man är, etc, etc.

MeMe säger att vi bara kan lösa the obesity crisis om vi koncentrerar oss på “pre-pregnancy to age five”, dvs. BLI INTE GRAVID om du inte är smal för då är ditt barn fördömt från början. Det faktum att gener för ens kroppsform inte ligger i ens fysiska utseende utan i ens, eh, gener, har hon tydligen missat. Hon säger också något om att man inte kan vara lycklig om man är tjock, och är inte det en helt lovely syn på livet?

Marianne säger att kropp och hälsa är individuellt och att hon tror att det är extremt farligt att döma folk efter hur de ser ut, särskilt när det kryper ner i åldrarna. Vidare pratar hon om att man istället bör satsa på saker som är bra för en, vilket låter ganska vettigt.

====

Och nej, jag har verkligen inte skrivit det här för att försöka få “min” debattörer att låta smartare. Jag har i princip bara återgett det hela som det var, och alla korkade/totally awesome uttryck är deras förtjänst, inte min. Fast i slutändan måste jag hålla med den här bloggen om vad hon säger; att folk som MeMe och Kim inte aktivt försöker att skada tjockisar, utan att de bara tror på sitt budskap så mycket att de inte fattar att de gör mer skada än nytta eftersom de TROR på det så mycket. Ord för ord:

I don’t believe fat-fighting generals like Roth and Bensen are truly evil – I don’t believe they wake up every morning and ask themselves, “Hmmm, now how can I torture a fat person today?” Rather, they just have their heads far up their own behinds. They’re more invested in their own PR than they are in creating real beneficial change for other people. It’s their way or the highway, simply because they say so. And their way – at least in their eyes – has taken on an almost holy shimmer. They couldn’t possibly be doing wrong by other human beings when they’re feeling so darn right.

Och nu är jag uppe i nästan 4000 ord, så nu får det vara nog!

← Older Entries